, sa en av flickorna.ENLIGT ENGELBRECHT VAN der Westhuizens advokat hade den svarta flickan varit på väg rakt ut i gatan, och advokatens klient hade inget annat val än att väja. Olyckan var sålunda flickans fel, inte hans. Ingenjör Westhuizen var ett offer, inget annat. Dessutom hade hon ju gått på en trottoar avsedd för vita.
Flickans tilldelade advokat gick inte i svaromål för han hade glömt dyka upp till domstolsförhandlingen. Och flickan själv sa helst ingenting, framför allt därför att hon hade en käkfraktur som inte uppmuntrade till samtal.
I stället var det domaren som tog Nombeko i försvar. Han påtalade för herr van der Westhuizen att denne haft åtminstone fem gånger så mycket alkohol i blodet än som var tillåtet i trafik, samt att svarta visst fick gå på just den trottoaren även om det inte kunde anses passande. Men om flickan nu vinglat ut i gatan – och på den punkten fanns ingen anledning att tvivla eftersom herr van der Westhuizen gått ed på att så var fallet – låg likväl större delen av skulden på henne.
Domen blev femtusen rand i psykiskt skadestånd till herr van der Westhuizen plus ytterligare tvåtusen rand för bucklorna flickan åstadkommit på hans bil.
Nombeko hade råd både med böter och med kostnaderna för hur många bucklor som helst. Hon skulle ha råd med en ny bil till honom också för den delen. Eller tio nya bilar. Hon var nämligen i allra högsta grad välbärgad, något ingen i rättegångssalen, eller någon annanstans, hade anledning att anta. Att diamanterna fanns kvar i sömmen till jackan hade hon kontrollerat redan på sjukhuset med hjälp av sin enda fungerande arm.
Men det var inte frakturen i käken i första hand som fick henne att hålla tyst om saken. Diamanterna var ju i någon bemärkelse stulna. Från en död man, förvisso, men ändå. Och de var just diamanter, inte reda pengar. Om hon plockade fram en av dem skulle hon bli frånplockad dem alla och i bästa fall låsas in för stöld, i sämsta fall för medhjälp till både rån och mord. Situationen var kort sagt inte enkel.
Domaren studerade Nombeko och läste in något annat i hennes bekymrade min. Han sa att flickan inte såg ut att ha några tillgångar att tala om och att han kunde döma henne till att betala av skulden i herr van der Westhuizens tjänst, om ingenjören ansåg ett sådant arrangemang lämpligt? Dylikt upplägg hade ju domaren och ingenjören redan praktiserat en gång och det fungerade väl tillfredsställande?
Engelbrecht van der Westhuizen rös åt minnet av hur det gått till när han fått tre gulingar i sin tjänst, men nu gjorde de viss nytta och för all del, en svarting i tillägg till gulingarna kunde kanske pigga upp. Även om just det här eländiga exemplaret, med brutet ben, bruten arm och trasig käke kanske mest skulle vara i vägen?
– Till halv lön i så fall, sa han. Domaren ser ju hur hon ser ut.
Ingenjör Engelbrecht van der Westhuizen bestämde ersättningen till femhundra rand i månaden minus fyrahundratjugo rand för kost och logi. Domaren nickade bifall.
Nombeko blev nästan full i skratt. Men bara nästan eftersom hon hade ont överallt. Det tjockisen till domare och lögnaren till ingenjör just föreslagit var att hon skulle arbeta gratis åt ingenjören i över sju år. Detta i stället för att betala böter som trots orimligheten i skäl och nivå knappt skulle utgöra en mätbar del av flickans samlade förmögenhet.
Men arrangemanget var kanske lösningen på Nombekos dilemma? Hon kunde väl flytta in hos den där ingenjören, låta läka sina sår och bara avvika den dag hon kände att nationalbiblioteket i Pretoria inte längre kunde vänta. Hon var ju på väg att dömas till hushållstjänst, inte fängelse.
Hon övervägde att acceptera domarens förslag, men köpte sig några sekunders extra betänketid genom att bråka lite, den värkande käken till trots:
– Det skulle ge åttio rand i månaden netto. Innan jag betalat tillbaka allt jag är skyldig har jag fått jobba hos ingenjören i sju år, tre månader och tjugo dagar. Kan inte domaren tycka att det vore ett väl strängt straff för den som råkat bli överkörd på en trottoar av någon som med tanke på alkoholintaget inte borde ha kört ens på gatan?
Domaren blev alldeles häpen. Inte nog med att flickan yttrade sig. Och formulerade sig väl. Och ifrågasatte ingenjörens edsvurna händelsebeskrivning. Hon hade dessutom räknat ut straffets omfattning innan någon annan i lokalen varit i närheten av att göra detsamma. Han borde näpsa flickan, men… han var för nyfiken på om hon faktiskt räknat rätt. Därför vände han sig till domstolsbiträdet som efter ett par minuter bekräftade att ”jo, det kan nog – som sagt – röra sig om sju år, tre månader och… ja… kanske tjugo dagar eller så”.
Engelbrecht van der Westhuizen tog en klunk ur den lilla bruna flaska med hostmedicin han alltid hade med sig i sammanhang där man inte kunde dricka konjak hur som helst. Han förklarade klunken med att chocken kring den förfärliga olyckan måtte ha förvärrat hans astma.
Men medicinen gjorde honom gott:
– Jag tycker vi rundar av neråt, sa han. Sju år prick kan räcka. Bucklorna på bilen går trots allt att knacka ut.
Nombeko bestämde sig för att några veckor eller så hos den där Westhuizen var bättre än trettio år på anstalt. Synd, förstås, att biblioteket fick vänta, men dit var det fortfarande en rejäl promenad och sådana företog man inte gärna med brutet ben. Förutom allt det andra. Inklusive det skoskav som uppstått under de inledande tjugosex kilometerna.
En liten paus kunde alltså inte skada, givet att ingenjören inte körde över henne en gång till.
– Tack, det var generöst av er, ingenjör van der Westhuizen, sa hon och bekräftade därmed domarens utslag.
”Ingenjör van der Westhuizen” fick räcka. Kalla honom ”baas” tänkte hon inte göra.
* * *
Nombeko hamnade direkt efter rättegången i passagerarsätet bredvid ingenjör van der Westhuizen som styrde norrut med ena handen och halsade en flaska Klipdrift konjak med den andra. Konjaken var i både doft och färg identisk med den hostmedicin Nombeko sett honom tömma under rättegången.
Detta skedde den 16 juni 1976.
Samma dag tröttnade en massa skolungdomar i Soweto på regeringens senaste idé, den att den redan undermåliga undervisningen framgent skulle ske på afrikaans. Därför gick ungdomarna ut på gatorna och ventilerade sitt missnöje. De menade att det var lättare att lära sig något om man förstod vad den som lärde ut sa. Och att en text blev mer tillgänglig för läsaren om texten ifråga gick att tyda. Därför – sa ungdomarna – borde utbildningen även fortsatt hållas på engelska.
Polisen på plats lyssnade intresserat på ungdomarnas resonemang och argumenterade därefter för regeringens sak på den sydafrikanska ordningsmaktens speciella vis:
Genom att öppna eld.
Rakt in i demonstrationståget.
Tjugotre demonstranter dog tämligen omgående. Till nästa dag utvecklade polisen argumentationsutbytet med helikoptrar och pansarfordon. Innan röken var skingrad hade ytterligare några hundra människoliv släckts. Johannesburgs kommuns utbildningsförvaltning kunde därför revidera ner budgetanslagen gällande Soweto, åberopande elevbrist.
Allt detta slapp Nombeko uppleva. Hon hade ju förslavats av staten och var på väg i bil till sin nye herres hus.
– Är det långt kvar, herr ingenjören? frågade hon mest för att ha något att säga.
– Nej, inte speciellt, sa ingenjör van der Westhuizen. Men du ska inte prata i onödan. Det räcker med att du svarar på tilltal.
Ingenjör Westhuizen var en hel del. Att han var en lögnare lärde sig Nombeko redan i rättegångssalen. Att han var alkoholiserad förstod hon i bilen på väg därifrån. Dessutom var han en yrkesmässig bluff. Han behärskade inte sitt arbete, men höll sig kvar på toppen med hjälp av ljug och utnyttjande av folk som faktiskt begrep.
Det där kunde ha varit en parentes i det stora hela om ingenjören bara inte haft ett av världens hemligaste och mest dramatiska uppdrag. Det var han som skulle göra Sydafrika till en kärnvapennation. Allt orkestrerades från forskningsanläggningen Pelindaba en dryg timme norr om Johannesburg.
Om detta visste Nombeko förstås ingenting, men hon fick en första känsla av att sakerna inte var fullt så okomplicerade som hon i förstone trott när de närmade sig ingenjörens kontor.
Lagom till det att Klipdriften var slut kom hon och ingenjören fram till anläggningens yttre vakt. Efter legitimering kunde de fortsätta genom grindarna förbi ett tre meter högt stängsel, elektrifierat med tolvtusen volt. På det följde en femton meter lång sträcka bevakad av dubbla vakter med hund innan det var dags för den inre grinden och nästa tre meter höga stängsel med samma antal volt. Runt hela anläggningen, på marken mellan tremetersstängslen, hade någon dessutom kommit på att lägga ett minfält.
– Det är här du ska sona ditt brott, sa ingenjören. Och här ska du bo så att du inte ger dig iväg.
Elektrifierade stängsel, vakter med hund och minfält var parametrar Nombeko inte beaktat i domstolen ett par timmar tidigare.
– Ser hemtrevligt ut, sa hon.
– Nu pratar du i onödan igen, sa ingenjören.
* * *
Det sydafrikanska kärnvapenprogrammet startade 1975, året innan ingenjör van der Westhuizen i fyllan och villan råkade köra över en svart flicka. Det fanns två skäl till att han då suttit på Hilton Hotel och hävt i sig konjak tills han blivit milt avvisad därifrån. Det ena var det där med alkoholismen. Ingenjören behövde minst en helflaska Klipdrift om dagen för att hålla mekanismen igång. Det andra var det dåliga humöret. Och frustrationen. Ingenjören hade just blivit pressad av premiärminister Vorster, som klagade på att det ännu efter ett år inte gjorts några framsteg.
Ingenjören försökte hävda motsatsen. På det affärsmässiga planet hade utbytesverksamhet startat med Israel. Förvisso initierat av premiärministern själv, men nu gick ju uran i riktning Jerusalem, medan tritium kommit i retur. Två israeliska agenter var till och med permanent stationerade på Pelindaba för projektets skull.
Jo, premiärministern hade inga klagomål på samarbetet med Israel, Taiwan och andra. Det var i själva hantverket det haltade. Eller som premiärministern uttryckte det:
– Ge oss inte en massa förklaringar till det ena och det andra. Ge oss inte ännu fler samarbeten till höger och vänster. Ge oss en atombomb, för fan, herr van der Westhuizen. Och ge oss sedan fem atombomber till.
* * *
Medan Nombeko bodde in sig bakom de dubbla stängslen på Pelindaba satt premiärminister Balthazar Johannes Vorster och suckade i sitt palats. Han hade ett sjå från tidig morgon till sen kväll. Det som brann mer än något annat på hans skrivbord var ärendet med de sex beslutade atombomberna. Tänk om den där lismande Westhuizen inte var rätt man för jobbet? Han pratade och pratade men levererade inte.
Vorster muttrade för sig själv om det jävla FN, om kommunisterna i Angola, om Sovjet och Kuba som skickade horder av revolutionärer till södra Afrika, och om marxisterna som redan tagit över i Moçambique. Och så det förbannade CIA som alltid lyckades ta reda på vad som var på gång, och sedan inte kunde hålla käften med det de visste.
– Nä, fy fan, ansåg B J Vorster om världen i allmänhet.
Hotet mot nationen var nu, inte när ingenjören behagade få tummen ur röven.
Premiärministern hade tagit den långa vägen till makten. I slutet av trettiotalet, som yngling, intresserade han sig för nazismen. Vorster tyckte att de tyska nazisterna hade intressanta tillvägagångssätt när det gällde att skilja folk från folk. Detta förmedlade han också till alla som ville lyssna.
Så blev det världskrig. Oturligt nog för Vorster tog Sydafrika rygg på de allierade (del av Brittiska imperiet som man ju var) och nazister som Vorster låstes in i ett par år tills kriget var vunnet. Väl utsläppt igen gick han försiktigare fram; nazistiska idéer har varken förr eller senare mått bra av att kallas för det de är.
På femtiotalet ansågs Vorster rumsren. Våren 1961, samma år som Nombeko föddes i ett skjul i Soweto, avancerade han till posten som justitieminister. Året därpå lyckades han och hans poliser fånga in den fulaste fisken av dem alla – ANC-terroristen Nelson Rolihlahla Mandela.
Mandela dömdes till livstid, förstås, och skickades till en fängelseö utanför Kapstaden, där han skulle få sitta tills han ruttnade bort. Vorster trodde det kunde gå rätt snabbt.
Medan Mandela påbörjade det förmodade bortruttnandet fortsatte Vorster själv att klättra i karriären. Det sista avgörande steget fick han hjälp med när det slog över för en afrikan med en alldeles speciell problematik. Mannen var av apartheidsystemet klassad som vit, men det hade eventuellt blivit fel, för han såg snarare färgad ut och passade därför inte in någonstans. Lösningen på mannens inre plågor fick bli att leta rätt på B J Vorsters företrädare för att sticka en kniv i magen på honom – femton gånger.
Han som var både vit och något annat spärrades in på psykiatrisk klinik där han blev sittande i trettiotre år utan att någonsin bli klok på vilken ras han tillhörde.
Därefter dog han. Till skillnad från premiärministern med de femton knivhuggen som å ena sidan var helt säker på att han var vit, men å andra sidan dog direkt.
Nationen behövde sålunda en ny premiärminister. Helst någon med lite hårda nypor. Och strax satt den tidigare nazisten Vorster där.
Inrikespolitiskt var han nöjd med vad han och nationen åstadkommit. Med den nya terroristlagstiftningen kunde regeringen kalla vem som helst terrorist, låsa in honom eller henne hur länge som helst angivande vilka skäl man ville. Eller inga skäl alls.
Ett annat lyckat projekt var att skapa hemländer till de olika stammarna – ett land till varje sort, utom till xhosa för de var så många att de fick två. Det hade bara varit att samla ihop en viss sorts svartingar, bussa dem till utsett hemland, ta ifrån dem det sydafrikanska medborgarskapet och ge dem ett nytt i hemlandets namn. Den som inte längre är sydafrikan kan ju inte hävda sydafrikansk rätt. Enkel matematik.
Utrikespolitiskt var det på många sätt tjurigare. Världen utanför missförstod oavbrutet landets ambitioner. Det klagades till exempel alldeles förfärligt över att Sydafrika agerade utifrån den enkla sanningen att den som inte är vit en gång för alla inte är det.
Den före detta nazisten Vorster kände ändå viss tillfredsställelse över samarbetet med Israel. De var visserligen judar, men i många stycken lika missförstådda som Vorster själv.
– Nä, fy fan, ansåg B J Vorster för andra gången.
Vad höll klåparen Westhuizen på med?
* * *
Engelbrecht van der Westhuizen var nöjd med den nya passopp försynen försett honom med. Redan när hon haltade fram med uppstagat vänsterben och fortfarande hade högerarmen i mitella hade hon fått en del gjort. Vad hon nu hette.
Till en början kallade han henne för ”kaffer 2” för att skilja henne från den andra svarta kvinnan i omgivningarna, hon som städade i yttre vakten. Men när det tilltalet blev känt för biskopen i den lokala reformerta kyrkan fick ingenjören sig en åthutning. De svarta förtjänade bättre respekt än så.
Kyrkan hade redan drygt hundra år tidigare släppt in svarta till samma nattvardsgemenskap som de vita, om än att de förstnämnda fick vänta på sin tur längst bak tills de blev så många att det var lika bra att bygga egna kyrkor åt dem. Biskopen menade att det inte gick att lasta reformerta kyrkan för att svarta ynglade av sig som kaniner.
– Respekt, upprepade han. Tänk på det, herr ingenjören.
Engelbrecht van der Westhuizen tog intryck av sin biskop, men Nombekos namn var för den skull lika omöjligt att lägga på minnet. Därför fick hon i direkt tilltal heta ”vaddunuheter” och i indirekt tilltal… fanns det i allt väsentligt inga skäl att relatera till hennes person.
Premiärminister Vorster hade varit på besök två gånger redan, hela tiden vänligt leende men med det underförstådda budskapet att om de sex bomberna snart inte var på plats kunde det hända att ingenjör Westhuizen inte heller var det.
Inför det första premiärministermötet hade ingenjören först tänkt låsa in hon vadhonnuhette i städskrubben. Det var visserligen tillåtet att ha svarta och färgade hjälpredor på området så länge de aldrig fick permission, men ingenjören tyckte det såg smutsigt ut.
Nackdelen med att ha henne i en skrubb var emellertid den att hon då inte kunde vara i ingenjörens närhet, och han hade tidigt kommit på att det inte var så dumt att ha henne just där. Av skäl som inte gick att förstå hände det hela tiden saker i den där flickhjärnan. Hon vadhonnuhette var förvisso långt mer näsvis än vad som egentligen kunde tillåtas och hon bröt mot så många regler hon kunde komma åt. Bland det fräckaste hon företagit sig var att utan lov vistas i forskningsanläggningens bibliotek och till och med bära med sig böcker därifrån. Ingenjörens omedelbara instinkt var att stoppa verksamheten och koppla in säkerhetsavdelningen för vidare utredning. Vad skulle en analfabet från Soweto med böcker till?
Men så märkte han att hon faktiskt läste i det hon plockat med sig. Det gjorde saken än mer anmärkningsvärd – läskunnighet var ju inget betydande drag hos nationens analfabeter. Sedan såg ingenjören vad det var hon läste och det var allt, inklusive avancerade saker i matematik, kemi, elektroteknik och metallurgi (det vill säga det ingenjören själv borde ha fördjupat sig i). När han vid ett tillfälle tog henne på bar gärning med näsan i en bok i stället för skurande golv, kunde han se hur flickan satt och log inför ett antal matematiska formler.
Tittade, nickade och log.
I sanning provocerande. Ingenjören hade för egen del inte sett glädjen i att studera matematik. Eller något annat. Han fick turligt nog toppbetyg ändå på det universitet fadern var främste donator till.
Ingenjören visste att man inte behövde kunna allt om allt. Det var lätt att ta sig till toppen med bra betyg, rätt pappa och grovt profiterande på andras kompetens. Men för att hålla sig kvar gällde i det här fallet att ingenjören levererade. Ja, inte han rent bokstavligt, men de forskare och tekniker han sett till att anställa och som nu stretade dag och natt i hans namn.
Och arbetslagen tog verkligen sakerna framåt. Ingenjören var säker på att de inom en inte alltför avlägsen framtid skulle ha löst de få tekniska konflikter som återstod innan kärnvapentesterna kunde komma igång. Forskarchefen var ingen dumskalle. Däremot var han besvärlig i det att han envisades med att redovisa minsta utvecklingssteg i arbetet, och på det förväntade sig ingenjörens reaktion.
Där kom hon vadhonnuhette in i bilden. Genom att låta henne bläddra fritt i böckerna på biblioteket hade ingenjören öppnat den matematiska dörren på vid gavel och hon sög i sig allt som fanns kring algebraiska, transcendenta, imaginära och komplexa tal, kring Eulers konstant, differentiala och diofantiska ekvationer, och kring ett oändligt (∞) antal andra komplexiteter, mer eller mindre obegripliga för ingenjören själv.
Nombeko skulle med tiden ha kommit att kallas chefens högra hand om hon bara inte varit en hon och framför allt inte haft fel färg på huden. Nu fick hon behålla den vaga titeln ”passopp”, men var den som parallellt med städandet läste forskarchefens alla tegelstenstjocka problembeskrivningar, testresultat och analyser. Det vill säga det ingenjören inte orkade göra själv.
– Vad handlar den här skiten om? sa ingenjör Westhuizen en dag och tryckte ännu en bunt papper i handen på sin städerska.
Nombeko läste och återkom med besked.
– Det är en analys av konsekvenserna av de statiska och dynamiska övertrycken vid olika mängd kiloton på bomb.
– Tala så man begriper, sa ingenjören.
– Ju kraftigare bomben är, desto fler byggnader flyger i luften, förtydligade Nombeko.
– Det fattar väl vilken bergsgorilla som helst? Är jag bara omgiven av idioter? sa ingenjören, hällde upp en konjak och bad sin städerska försvinna.
* * *
Såsom fängelse betraktat tyckte Nombeko att Pelindaba var snudd på enastående. Egen säng, tillgång till vattenklosett i stället för ansvaret för fyratusen torrdass, två mål mat om dagen och frukt till lunch. Och eget bibliotek. Eller: eget var det förstås inte, men ingen mer än Nombeko intresserade sig för det. Och det var inte speciellt omfattande, långt från den klass hon föreställde sig att det i Pretoria höll. Och somligt i hyllorna var gammalt eller irrelevant eller både och. Men ändå.
Hon fortsatte därför att tämligen sorglöst avtjäna straffet för det dåliga omdömet att ha låtit sig bli överkörd av en redlöst berusad man på en trottoar den där vinterdagen i Johannesburg 1976. Det hon nu upplevde var i alla delar bättre än latrintunnetömmandet på världens största mänskliga soptipp.
När tillräckligt många månader passerat var det dags att börja räkna år i stället. Visst ägnade hon en tanke eller två åt hur hon skulle kunna trolla sig ut från Pelindaba i förtid. Det var en utmaning så god som någon att forcera stängslen, minfältet, vakthundarna och larmet.
Gräva tunnel?
Nej, den tanken var så dum att den lade hon ner direkt.
Tjuvlifta?
Nej, varje tjuvliftare skulle upptäckas av vaktstyrkans schäferhundar och då var det bara att hoppas att första hugget tog i strupen så att resten inte blev för jobbigt.
Muta?
Tja, kanske… men hon finge bara en chans och den hon prövade idén på skulle nog på sydafrikanskt vis ta diamanterna och ange henne.
Stjäla annans identitet, då?
Ja, det skulle i och för sig kunna gå. Svårare att stjäla annans hudfärg.
Nombeko bestämde sig för att ta paus i tankarna på flykt. Eventuellt var det ändå som så att enda chansen var att förvandla sig själv till osynlig och förse sig med vingar. Bara vingar räckte inte, då skulle hon bli nerskjuten av de åtta vakterna i de fyra tornen.
Hon var drygt femton när hon stängdes in innanför de dubbla stängslen och minfältet, och var på god väg att fylla sjutton när ingenjören högtidligt meddelade att han ordnat med giltigt, sydafrikanskt pass till henne trots att hon var svart. Utan ett sådant kunde hon nämligen inte längre få access till alla de korridorer den bekväme ingenjören ansåg att hon borde ha tillgång till. Det var den sydafrikanska säkerhetstjänsten som utfärdat reglerna och ingenjör Westhuizen visste vilka strider man skulle ta och inte.
Han förvarade passet i sin skrivbordslåda och eftersom han hade ett aldrig sinande behov av att få sätta sig på folk gjorde han väsen av att han var tvungen att ha det inlåst.
– Det är för att du vaddunuheter inte ska få för dig att rymma. Utan pass kan du inte lämna landet och då hittar vi dig alltid, förr eller senare, sa ingenjören och flinade fult.
Nombeko svarade att dethonnuhette stod i passet om ingenjören var nyfiken samt att hon sedan länge på ingenjörens uppdrag var ansvarig för hans nyckelskåp. Vilket inkluderade nyckeln till skrivbordslådan.
– Och inte har jag rymt för det, sa Nombeko och tänkte att det snarare var vakterna, hundarna, larmen, minfältet och de tolvtusen volten i stängslen som höll henne kvar.
Ingenjören blängde på sin städerska. Nu var hon så där näsvis igen. Det var så man kunde bli tokig på henne. Och det att hon hela tiden hade rätt.
Jävla människa.
Tvåhundrafemtio personer arbetade på olika nivåer i det hemligaste av alla hemliga projekt. Nombeko hade tidigt kunnat konstatera att högste chefen var talanglös i det mesta utom i konsten att sko sig själv. Och så hade han tur (ända till en dag då han inte hade det längre).
Under en period i utvecklingsarbetet var ett av de mer svåröverstigliga problemen det ständiga läckaget i försöken med uranhexafluorid. Ingenjör Westhuizen hade en svart tavla på väggen på sitt kontor där han drog streck och ritade pilar, fumlade med formler och lite annat för att det skulle se ut som om han tänkte. Ingenjören satt i sin fåtölj och mumlade ”vätebärgas”, ”uranhexafluorid”, ”läckage” varvat med svordomar på både engelska och afrikaans. Nombeko borde kanske ha låtit honom mumla bäst han ville, hon var där för att städa. Men till slut sa hon ändå:
– Nu vet inte jag så mycket om vad vätebärgas är för något, och jag har knappt hört talas om uranhexafluorid. Men jag ser ju på ingenjörens lite svårtolkade försök på väggen att han har ett autokatalytiskt problem.
Ingenjören sa ingenting, men han tittade förbi hon vadhonnuhette mot dörren till korridoren för att säkerställa att där inte stod någon och lyssnade när han nu, för vilken gång i ordningen, var på väg att bli uppsnurrad av den här besynnerliga varelsen.
– Ska jag tolka ingenjörens tystnad som att jag har hans tilllåtelse att fortsätta? Han brukar ju annars önska att jag svarar på tilltal och inget annat.
– Ja, så prata då! sa ingenjören.
Nombeko log vänligt och sa att det för hennes vidkommande liksom inte spelade någon roll vad de olika problemdelarna hette, det gick att göra matematik av dem ändå.
– Vätebärgas kallar vi A, uranhexafluorid blir B, sa Nombeko.
Och så gick hon bort till tavlan på väggen, suddade ut ingenjörens trams och ritade dit hastighetsekvationen för en autokatalytisk reaktion av första ordningen.
När ingenjören bara tittade tomt på tavlan förtydligade hon sitt vidare resonemang med att rita en sigmoidal kurva.
När hon var klar med den insåg hon att ingenjör van der Westhuizen inte begrep mer av vad hon skrivit än vad vilken latrintömmare som helst skulle ha gjort i samma situation. Eller för den delen en assistent på Johannesburgs kommuns sanitetsavdelning.
– Snälla ingenjören, sa hon. Försök nu förstå, jag har golv att skura. Gasen och fluoriden trivs inte med varandra och vantrivseln blir galopperande.
– Vad är lösningen på det? sa ingenjören.
– Det vet jag inte, sa Nombeko. Det har jag inte hunnit fundera på. Jag är som sagt städerska här.
I det ögonblicket trädde en av ingenjör van der Westhuizens alla kvalificerade medarbetare in genom dörren. Han hade skickats dit av forskarchefen för att meddela den glada nyheten att arbetslaget kommit på att problemet var autokatalytiskt, att resultatet blev kemiska föroreningar i filtren i processmaskinen och att man strax skulle kunna presentera en lösning.
Inget av det behövde medarbetaren säga, för strax bakom kaffern med svabben såg han vad ingenjören tecknat på sin tavla.
– Jaha, chefen har redan räknat ut det jag kom för att berätta. Då ska inte jag störa, sa medarbetaren och vände i dörren.
Ingenjör van der Westhuizen satt tyst bakom sitt skrivbord, hällde upp ett nytt dricksglas Klipdrift.
Nombeko sa att det där väl hade varit turligt? Nu skulle hon strax lämna honom i fred, hon hade bara ett par frågor. Den första var om ingenjören fann det lämpligt att hon levererade en matematisk beskrivning av hur arbetsgruppen kunde öka kapaciteten från tolvtusen SWU:s per år till tjugotusen med bibehållen haltbestämning av 0,46 procent?
Det gjorde ingenjören.
Den andra frågan gällde om ingenjören kunde vara vänlig och beställa en ny skurborste till kontoret eftersom hans hund tuggat sönder den gamla.
Ingenjören sa att han inte lovade någonting, men att han skulle se vad han kunde göra.
När hon nu ändå var inlåst utan möjlighet till annat tyckte Nombeko att hon lika gärna kunde bejaka ljuspunkterna i tillvaron. Det skulle till exempel bli spännande att se hur länge bluffen Westhuizen klarade sig.
Och allt som allt hade hon det ganska gott. Hon läste sina böcker när helst ingen såg, skurade några korridorer, tömde några askkoppar, läste forskarteamets analyser och återgav dem så förenklat hon kunde för ingenjören.
Fritiden tillbringade hon tillsammans med de övriga hjälpredorna. De tillhörde en för apartheidregimen mer svårplacerad minoritet, de var enligt regelverket ”övriga asiater”. Mer exakt kineser.
Kineserna hade som ras hamnat i Sydafrika snart hundra år tidigare, i en tid när landet behövde billig arbetskraft (som dessutom inte klagade så förbannat) till guldgruvorna utanför Johannesburg. Det där var historia nu, men de kinesiska kolonierna bestod och det egna språket frodades.
De tre kinesflickorna (lillasyster, mellansyster och storasyster) var om kvällarna inlåsta tillsammans med Nombeko. Till en början höll de sig avvaktande, men eftersom mahjong spelas så mycket bättre om man är fyra i stället för tre kunde det ju vara värt att prova, speciellt när Sowetoflickan inte verkade vara så dum som de hade skäl att tro när hon nu inte var gul.
Nombeko var gärna med och strax hade hon lärt sig det mesta om pong, kong, chow och alla möjliga vindar åt alla tänkbara håll. Hon gynnades av att hon kunde memorera alla de hundrafyrtiofyra stenarna, därför vann hon tre partier av fyra och lät någon av flickorna vinna det fjärde.
Kinesflickorna och Nombeko hade också varje vecka en stund tillsammans där den sistnämnda berättade vad som hänt i världen sedan förra gången, enligt vad hon lyckats snappa upp här och där i korridorer och genom väggar. Nyhetsrapporteringen blev å ena sidan inte heltäckande, å andra sidan ställde inte publiken alltför höga krav. Som till exempel när Nombeko kunde berätta att Kina just beslutat att Aristoteles och Shakespeare inte längre skulle vara förbjudna i landet och flickorna sa att det säkert skulle göra dem båda glada.
Via nyhetskvällarna och spelet blev olyckssystrarna vänner. Brickornas alla tecken och symboler inspirerade dessutom flickorna att lära ut sin kinesiska dialekt till Nombeko, varpå alla skrattade gott åt hennes läraktighet och åt systrarnas inte lika lysande försök med den isixhosa Nombeko fått från sin mamma.
De tre kinesflickorna hade historiskt sett en mer tvivelaktig vandel än Nombeko. De hamnade i ingenjörens våld på ungefär samma sätt som hon, fast på femton år i stället för sju. Det hände sig att de träffade ingenjören på en bar i Johannesburg, han lade an på dem alla tre samtidigt, men fick veta att de behövde pengar till en sjuk släkting och därför ville sälja… inte sina kroppar, men väl en värdefull släktklenod.
Ingenjören var i första hand kåt, men anade i andra hand att han kunde göra ett klipp så han följde med flickorna hem där han förevisades en gås i mönstrat lergods från Handynastin cirka år hundra före Kristus. Flickorna ville ha tjugotusen rand för gåsen, ingenjören insåg att den måste vara värd minst tio gånger mer, kanske hundra! Men flickorna var inte bara flickor, de var kineser också, så han erbjöd dem femtontusen kontant utanför banken nästkommande morgon (”femtusen var, annars får det vara!”) och idioterna gick med på affär.
Den unika gåsen fick hedersplats på en piedestal på ingenjörens kontor ända till ett år senare då en israelisk Mossadagent, tillika deltagare i kärnvapenprojektet, tog sig en närmare titt på pjäsen och på tio sekunder dömde ut den som skräp. Den utredning som följde, ledd av en ingenjör med mord i blick, visade att gåsen inte alls var producerad av hantverkare i Zhejiangprovinsen under Handynastin cirka år hundra före Kristus, utan snarare av tre unga kinesiska flickor i en förort till Johannesburg, under ingen dynasti alls cirka år ettusen niohundrasjuttiofem efter Kristus.
Dock hade flickorna varit oförsiktiga nog att förevisa gåsen i det egna hemmet. Därför fick ingenjören och det legala systemet tag i alla tre. Av de femtontusen randen återstod bara två, därav att flickorna nu var inlåsta på Pelindaba i minst ytterligare tio år.
– Oss emellan kallar vi ingenjören för , sa en av flickorna.
– Gåsen, översatte Nombeko.
Det kinesiskorna mest av allt önskade var att återvända till kinakvarteren i Johannesburg och fortsätta producera gäss från tiden före Kristus, men bara sköta det lite elegantare än förra gången.
I väntan på det gick det lika lite nöd på dem som på Nombeko. Bland deras arbetsuppgifter ingick att servera ingenjören och vaktpersonalen mat samt hantera inkommande och utgående post. Inte minst utgående. Allting, stort och litet, som var möjligt att stjäla utan att någon skulle sakna det för mycket, adresserades helt enkelt till flickornas mamma och lades i utkorgen. Mamman tog tacksamt emot och vidareförsålde, nöjd med att hon en gång investerat i att låta flickorna lära sig att läsa och skriva på engelska.
Att de var slarviga och risktagande i sättet ställde med ojämna mellanrum till det. Som den där gången en av dem blandade ihop adresslapparna så att självaste utrikesministern ringde ingenjör Westhuizen och undrade varför han fått åtta stearinljus, två hålslag och fyra tomma pärmar i paket – samtidigt som kinesflickornas mamma tagit emot och genast eldat upp en fyrahundra sidor tjock teknisk rapport om svagheterna i att använda neptunium som bas i en fissionsladdning.
* * *
Det irriterade Nombeko att det tog henne så lång tid att inse hur illa ute hon var. Såsom sakerna utvecklats hade hon i praktiken inte alls dömts till sju år i ingenjörens tjänst. Hon var där på livstid. Till skillnad från de tre kinesflickorna hade hon full insyn i det som var världens hemligaste projekt. Så länge det var stängsel på tolvtusen volt mellan henne och vem som helst hon annars kunde skvallra för var det inget problem. Men om hon släpptes ut? Hon var en kombination av värdelös svart kvinna och säkerhetsrisk. Hur länge skulle hon få leva då? I tio sekunder. Eller tjugo. Om hon hade tur.
Hennes situation kunde beskrivas som ett matematiskt problem utan lösning. För om hon hjälpte ingenjören att lyckas med sitt uppdrag skulle han bli hyllad, dra sig tillbaka och få en guldkantad pension från staten. Medan hon som visste allt hon inte borde fick ett skott i nacken.
Om hon i stället gjorde sitt bästa för att han misslyckades – då skulle ingenjören bli vanärad, få sparken och en betydligt blygsammare pension. Medan hon själv fortfarande fick ett skott i nacken.
Kort sagt: detta var ekvationen hon inte fick ihop. Det enda hon kunde göra var att gå balansgång, det vill säga göra sitt bästa för att ingenjören inte skulle avslöjas som den bluff han var och samtidigt om möjligt dra ut på projektet så långt det gick. Det skulle i sig inte skydda henne från det där skottet i nacken, men ju senare det kom desto större chans att något hann emellan, typ revolution eller personaluppror eller annat som inte gick att tro på.
För såvitt hon inte kunde hitta en väg ut, trots allt.
I brist på andra idéer satte hon sig vid fönstret i biblioteket så ofta hon kom åt, för att studera aktiviteten vid grindarna. Hon höll sig där vid olika tider på dygnet och registrerade vakternas rutiner.
Det hon strax upptäckte var bland annat att samtliga fordon som passerade in och ut genomsöktes av både vakter och hund – utom när det var ingenjören som kom. Eller forskarchefen. Eller någon av de båda Mossadagenterna. De fyra var tydligen höjda över varje misstanke. Tyvärr hade de också bättre garageplats än de andra. Nombeko skulle kunna ta sig till det stora garaget, krypa ner i en bagagelucka – och bli upptäckt av såväl vakt som tjänstgörande hund. Den sistnämnde instruerad att hugga först och fråga husse sedan. Men det lilla garaget, där det fina folket parkerade, där det fanns bagageluckor man skulle kunna överleva i, dit hade hon inte tillgång. Garagenyckeln var en av få av ingenjörens alla nycklar som inte förvarades i det skåp Nombeko ansvarade för. Den behövde han ju varje dag och bar den därför på sig.
En annan iakttagelse Nombeko gjorde var att den svarta städerskan i yttre vakten faktiskt satte sin fot innanför gränsen till Pelindaba varje gång hon tömde den gröna soptunnan just intill det inre av de två tolvtusenvoltsstängslen. Det skedde varannan dag och det fascinerade Nombeko för hon var ganska säker på att städerskan egentligen inte hade tillträde dit, att vakterna likväl lät det ske för att slippa tömma sin egen skit.
Det födde en djärv tanke. Nombeko skulle via stora garaget kunna ta sig osedd till soptunnan, krypa ner och lifta med den svarta kvinnan förbi grindarna och ut till containern på den fria sidan. Kvinnan tömde tunnan enligt strikta rutiner klockan 16.05 varannan dag och överlevde manövern endast därför att vakthundarna lärt sig att man inte skulle slita just den här svartingen i stycken utan att fråga först. Däremot nosade de misstänksamt på tunnan varje gång.
Det gällde alltså att göra hundarna indisponibla för en eftermiddag eller så. Då, och bara då, hade tjuvlifterskan chans att överleva sin flykt. En pytteliten matförgiftning, kunde det vara något?
Nombeko blandade in de tre kinesflickorna eftersom de ansvarade för kosthållningen till hela vaktstyrkan och till sektor G, för såväl människor som djur.
– Självklart! sa storasystern när frågan kom på tal. Vi råkar vara hundförgiftningsexperter alla tre. Eller åtminstone två av oss.
Egentligen hade kinesflickornas göranden och låtanden slutat förvåna Nombeko, men det här var ändå något extra. Hon sa att storasystern gärna fick utveckla det hon sagt så att Nombeko slapp undra resten av livet. Hur länge det nu kunde tänkas bli.
Jo, innan kinesflickorna och deras mamma gav sig in på den lukrativa förfalskarbranschen hade mamman drivit en hundkyrkogård strax intill det vita Parktown West utanför Johannesburg. Affärerna gick knackigt, hundarna åt lika gott och näringsriktigt som folk gör i gemen i de trakterna, och de levde därmed åt helskotta för länge. Men så kom mamman på att storasystern och mellansystern kunde bättra på omsättningen genom att placera ut förgiftad hundmat här och där i parkerna där vitingarnas pudlar och pekingeser sprang fritt. Lillasystern var på den tiden för liten och hade mycket väl kunnat få för sig att smaka hundmaten själv om hon kommit åt.
På kort tid fick hundkyrkogårdens ägarinna mångdubbelt mer att göra och familjen hade väl kunnat leva gott på det där än i denna dag om de ärligt talat inte blivit lite för giriga. För när det fanns fler döda hundar i parkerna än levande riktade de vita rasisterna förstås blickarna mot den enda gulingen i trakten och hennes döttrar.
– Ja, det var ju fördomsfullt av dem, sa Nombeko.
Mamman fick packa väskan i hast, gömde sig och barnen i centrala Johannesburg och bytte bransch.
Det var några år sedan nu, men nog kom flickorna ihåg hur man doserade hundmat på olika sätt.
– Nå, här handlar det om åtta hundar – och om att förgifta dem bara lite lagom, sa Nombeko. Så att de blir halvsjuka i en dag eller två. Inte mer än så.
– Låter som ett typiskt fall av etylenglykolförgiftning, sa mellansystern.
– Tänkte just detsamma, sa storasystern.
Och så dividerade de om vilken dos som var lämplig. Mellansystern trodde att tre deciliter kunde räcka, men storasystern påpekade att det nu rörde rejäla schäferhundar, inte någon liten chihuahua.
Till slut enades flickorna om att fem deciliter var det rätta för att få hundarna i rysligt dåligt slag ända till nästa dag.
Flickorna hade tagit sig an problemet på ett så sorglöst sätt att Nombeko redan ångrade sig. Förstod de inte hur illa ute de kunde vara när den förgiftade hundmaten härleddes tillbaka till dem själva?
– Äsch, sa lillflickan. Det ordnar sig. Vi får börja med att beställa en dunk med etylenglykol, annars blir det ju inget av med förgiftandet.
Nombeko ångrade sig nu dubbelt. Kunde de inte ens begripa att säkerhetspersonalen skulle ringa in dem som skyldiga på bara några minuter när det upptäcktes vad som lagts till ordinarie inköpslista?
Och så kom hon att tänka på en sak.
– Vänta lite, sa hon. Gör inget förrän jag är tillbaka. Ingenting alls!
Flickorna tittade förvånat efter Nombeko. Hur skulle hon ha det?
Men saken var den att Nombeko kommit att tänka på något hon läst i en av forskarchefens otaliga rapporter till ingenjören. Det handlade inte om etylenglykol, men väl etandiol. I rapporten stod att forskarna experimenterade med vätskor med en kokpunkt på över hundra grader Celsius för att få en några tiondels sekund fördröjd temperaturökning av den kritiska massan. Det var där etandiolen kom in i bilden. Hade inte etandiol och etylenglykol ungefär samma egenskaper?
Om forskningsanläggningens bibliotek var som sämst när det gällde senaste nytt, var det desto bättre på information av mer allmänt slag. Som till exempel bekräftelse på att etandiol och etylenglykol var mer än i många stycken samma sak. Det var samma sak.
Nombeko lånade två av nycklarna i ingenjörens nyckelskåp, smög ner i stora garaget och in i kemiförrådet intill elcentralen. Där hittade hon en nästan full tjugofemlitersdunk med etandiol. Hon hällde över fem liter i egen medhavd hink och återvände till flickorna.
– Här har ni så det räcker och blir över, sa hon.
Nombeko och flickorna bestämde att de skulle börja med att blanda en väldigt svag dos i hundmaten för att se vad som hände och öka på den efterhand tills det eventuella tillstånd uppstod då alla åtta hundarna var sjukskrivna utan att vaktpersonalen för den skull misstänkte attentat.
Kinesflickorna sänkte därför dosen från fem deciliter till fyra efter Nombekos förmaningar, men gjorde misstaget att låta lillasystern hålla i själva doserandet, det vill säga den av de tre som varit för liten på den tid det begav sig. Sålunda blandade hon ner fyra deciliter etylenglykol per hund redan i det första, försiktiga försöket. Tolv timmar senare var alla åtta hundarna lika döda som de i Parktown West några år tidigare. Dessutom var tillståndet för vaktchefens tjuvätande katt kritiskt.
Etylenglykol har den egenskapen att den snabbt når blodomloppet från tarmen. I levern omvandlas den därefter till glykolaldehyd, glykolsyra och oxalat. Om mängden är stor nog slår dessa i sin tur ut njurarna innan också lungor och hjärta drabbas. Den direkta dödsorsaken i fallet med de åtta hundarna var hjärtstillestånd.
Det omedelbara resultatet av lillkinesflickans felräkning var att larmet gick, att vaktstyrkan intog högsta beredskap och att det förstås var omöjligt för Nombeko att låta sig bli utsmugglad i en soptunna.
Flickorna kallades redan dag två in på förhör, men medan de satt och nekade i sten hittade säkerhetspersonalen en nästan tom hink med etylenglykol i bagageluckan till en av de tvåhundrafemtio medarbetarnas bil. Nombeko hade ju genom ingen jörens nyckelskåp tillträde till garaget; den aktuella bagageluckan var den av alla som råkade vara olåst och någonstans måste hon ställa hinken. Bilägaren var en medarbetare av den halvmoraliska sorten; han skulle aldrig förråda sitt land å ena sidan, men hade å andra sidan oturligt nog just denna dag råkat nalla sin avdelningschefs portfölj med både pengar och checkhäfte. Den hittades intill hinken och när det ena lagts till det andra hade medarbetaren gripits, förhörts, fått sparken – och dömts till sex månaders fängelse för stöld plus trettiotvå år för terrorbrott.
– Det var nära ögat, sa lillasystern när alla misstankar mot de tre systrarna skrivits av.
– Ska vi göra ett nytt försök? undrade mellansystern.
– Fast då får vi vänta tills de skaffat nya hundar, sa storasystern. De gamla tog ju slut.
Nombeko sa ingenting. Men tänkte att framtidsutsikterna för hennes egen del inte var mycket ljusare än de var för vaktchefens katt som nu börjat krampa.