EFTERSOM HENRIETTAS PENGAR var slut fick Ingmar inte i sig någon mat under nästan hela liftandet från Nice tillbaka till Södertälje. Men i Malmö råkade den smutsige och utsvultne lägre posttjänstemannen möta en frälsningssoldat som efter en lång dag i Herrens tjänst var på väg hem till sin bostad. Ingmar frågade om soldaten hade en bit bröd att avvara.
Frälsningssoldaten lät sig omedelbart behärskas av kärlekens och medlidandets ande, faktiskt så till den grad att Ingmar fick följa med honom hem.
Väl där bjöd han på rotmos med fläsk innan han bäddade ner gästen i sin egen säng i avsikt att själv sova på golvet framför spisen. Ingmar gäspade och sa att han var imponerad av soldatens vänlighet. På det svarade frälsningssoldaten att förklaringen till hans handlingar fanns i Bibeln, inte minst i Lukasevangeliet, i vilket det stod att läsa om den barmhärtige samariten. Frälsningssoldaten frågade Ingmar om han fick läsa några rader ur Den heliga skrift.
– Visst får han det, sa Ingmar, men läs tyst för jag måste sova.
Och så somnade han. Och vaknade nästa morgon av att det luktade nybakat.
Efter frukost tackade han den barmhärtige soldaten, tog farväl och stal därpå hans cykel. Medan han trampade iväg funderade han över om det inte var i Bibeln det stod att nöden inte hade någon lag. Ingmar var inte säker.
Stöldgodset avyttrade han hur som helst i Lund och köpte för pengarna tågbiljett hela vägen hem.
Väl innanför dörren möttes han av Henrietta. Innan hon hunnit öppna munnen för att hälsa honom välkommen hem meddelade han att det nu var dags att göra barn.
Henrietta hade egentligen en rad frågor, inte minst hur det kom sig att Ingmar plötsligt ville krypa till sängs utan den fördömda kartongen med amerikanska soldatkondomer under armen, men hon var inte dummare än att hon bejakade situationen. Det enda hon begärde var att maken duschade först, för han luktade nästan lika illa som han såg ut.
Parets allra första kondomlösa äventyr varade i fyra minuter. Sedan var Ingmar färdig. Men Henrietta var nöjd ändå. Hennes älskade tokstolle var hemma igen och han hade faktiskt kastat kondomerna i soptunnan innan de gick till sängs. Tänk om det betydde att det var slut med alla stollerier? Och att de kunde välsignas med en liten bebis?
Femton timmar senare vaknade Ingmar på nytt. Han började med att berätta att han faktiskt träffat kungen där nere i Nice. Eller tvärtom, egentligen. Kungen hade träffat honom. Med en käpp i pannan.
– Kära nån då, sa Henrietta.
Jo, det kunde man säga. Men för den skull var Ingmar honom bara tacksam. Kungen hade gett honom synen åter. Fått honom att förstå att monarkin var ett djävulens påfund som måste utrotas.
– Djävulens påfund? sa hans häpna hustru.
– Som måste utrotas.
Men saken krävde både tålamod och list. Och att Ingmar och Henrietta som del i planen gjorde barn. Han skulle förresten heta Holger.
– Vem? sa Henrietta.
– Vår son, förstås.
Henrietta, som i tysthet och i hela sitt vuxna liv längtat efter en Elsa, sa att det ju lika gärna kunde bli en dotter om ens något alls. Men på det fick hon veta att hon skulle sluta vara så negativ. Om hon i stället serverade Ingmar lite mat lovade han att berätta hur det skulle bli med allt framöver.
Då gjorde Henrietta det. Pytt i panna med rödbetor och ägg.
Mellan tuggorna gick Ingmar mer i detalj in på mötet med Gustaf V. För första men långt ifrån sista gången berättade han om ”budpojke” och ”gynnare”. För andra och långt ifrån sista gången om silverkäppen i pannan.
– Och nu ska monarkin för den skull utrotas? sa Henrietta. Med tålamod och list? Hur menar du att tålamodet och listen ska yttra sig?
Det hon tänkte, men inte sa, var att varken tålamod eller list historiskt sett varit några framträdande drag hos maken.
Jo, med tålamodet var det som så att även om han och Henrietta gjort barn så sent som dagen innan hade Ingmar förstått att det tog flera månader innan ungen var på plats och därefter åratal innan Holger var gammal nog att ta över efter pappa.
– Ta över vad? undrade Henrietta.
– Kampen, min kära Henrietta. Kampen.
Ingmar hade haft gott om tid att tänka under liftandet genom Europa. Att utradera monarkin skulle inte bli lätt. Det var nog snarare ett livsprojekt. Eller till och med mer därtill. Det var där Holger kom in i bilden. För om Ingmar hann gå bort innan kampen var vunnen, skulle sonen ta vid.
– Varför just Holger? undrade Henrietta bland allt det hon fortfarande undrade.
Tja, egentligen kunde pojken heta vad han ville, det var inte namnet som var det viktiga utan striden. Men det vore opraktiskt att inte låta honom heta någonting. Först hade Ingmar tänkt sig Wilhelm efter den kände författaren och republikanen Vilhelm Moberg, men så hade han kommit på att en av kungens söner hette detsamma, prins och hertig av Södermanland, dessutom.
I stället hade han gått igenom andra namn från A och framåt och när han under cykelturen från Malmö till Lund kom till H, kom han att tänka på den frälsningssoldat han lärt känna så sent som dagen innan. Soldaten råkade heta just Holger och hade sannerligen ett gott hjärta, även om han slarvat med mängden luft i däcken till sin cykel. Den hederlighet och generositet Holger visat hade verkligen varit något extra, samtidigt som Ingmar inte kunde påminna sig en enda ädling på vår jord med just det namnet. Holger var precis så långt från adelskalendern som situationen krävde.
Därmed hade Henrietta ungefär hela bilden klar för sig. Sveriges ledande monarkist skulle nu viga sitt liv åt att störta kungahuset i gruset. Han tänkte följa sitt kall intill döden och dessförinnan se till att hans avkommor var redo när den dagen var inne. Allt sammantaget gjorde det honom såväl listig som tålmodig.
– Inte avkommor, sa Ingmar. Avkomma. Han ska heta Holger.
* * *
Holger visade sig dock inte vara tillnärmelsevis lika ivrig som sin far. Under de följande fjorton åren kom Ingmar att ägna sig åt i allt väsentligt två saker:
1) läsa allt han kunde komma åt om ofruktsamhet, och
2) omfattande och okonventionell smutskastning av kungen som företeelse och person.
I tillägg till det misskötte han inte arbetet som lägsta tänkbara tjänsteman på posten i Södertälje mer än vad arbetsgivaren till nöds kunde stå ut med, varpå han undvek att få sparken.
När hela stadsbiblioteket i Södertälje var genomgånget for Ingmar regelbundet tur och retur Stockholm, till Kungliga biblioteket. Ett jävla namn, men där fanns böcker så det räckte och blev över.
Ingmar lärde sig allt som var värt att veta om rubbningar i ägglossningen, kromosomavvikelser och störd spermiebildning. När han grävde djupare i arkiven tog han också till sig information av mer oklart vetenskapligt värde.
Så kom det sig till exempel att han under givna dagar gick omkring med naken underkropp från det att han kom hem från arbetet (vanligtvis en kvart innan han slutade) tills det var dags att gå till sängs. På så sätt höll han pungen sval och det skulle enligt vad Ingmar läst vara bra för spermiernas simförmåga.
– Kan du röra i soppan medan jag hänger upp tvätten, Ingmar? kunde Henrietta säga.
– Nej, då kommer pungen för nära spisen, svarade Ingmar.
Henrietta älskade fortfarande sin man för att han var så full av liv, men hon behövde balansera upp tillvaron med en extra John Silver då och då. Och en till. Det blev förresten ytterligare en den där gången Ingmar skulle vara duktig och gav sig av till livsmedelsbutiken för att köpa grädde. Naken nertill av ren glömska.
Annars var han mer tokig än glömsk. Till exempel hade han lärt sig när Henriettas blödningar var att förvänta. På så sätt kunde han under utsiktslösa dagar i stället ge sig iväg för att ställa till elände för sin statschef. Vilket han också gjorde. I stort och smått.
Bland annat lyckades han hedra majestätet på kungens nittioårsdag den 16 juni 1948 genom att i exakt rätt ögonblick blottlägga en tretton meter bred banderoll rakt över Kungsgatan och kungens kortege med texten ”Dö, din gamle get, dö!”. Gustaf V hade vid det laget kraftigt nedsatt syn, men det var snudd på att en blind kunnat se vad där stod. Enligt Dagens Nyheter dagen därpå hade kungen sagt att ”den skyldige skall gripas och föras till mig!”.
Så nu passade det.
Efter succén på Kungsgatan höll sig Ingmar relativt lugn ända till oktober 1950 då han hyrde in en ung och aningslös tenor från Stockholmsoperan att sjunga ”Bye, Bye, Baby” utanför fönstret på Drottningholms slott där Gustaf V låg för döden. Tenoren fick stryk av den vakande församlingen utanför, medan Ingmar, som sedan tidigare kände till buskagen i omgivningarna, lyckades komma undan. Den misshandlade tenoren skrev ett argt brev till honom och krävde inte bara den avtalade ersättningen om tvåhundra kronor utan också femhundra kronor för sveda och värk. Men eftersom Ingmar anlitat tenoren under falskt namn och en ännu falskare adress ledde inte anspråken till annat än att platschefen på Lövsta soptipp läste brevet, skrynklade ihop det och kastade det i förbränningsugn 2.
1955 följde Ingmar med i nye kungens släptåg på eriksgata genom landet utan att lyckas ställa till med just någonting. Det var nästan att han började misströsta, tänkte att det måste till djärvare grepp än att bara bilda opinion. Kungens feta arsle satt ju säkrare på tronen än någonsin.
– Kan du inte släppa det där nu, sa Henrietta.
– Nu är du så där negativ igen, min kära. Jag har hört att det krävs positiva tankar för att bli med barn. Läste förresten att du inte ska dricka kvicksilver, att det är skadligt för varje begynnande graviditet.
– Kvicksilver? sa Henrietta. Varför i hela friden skulle jag dricka kvicksilver?
– Det är ju det jag säger! Och du får inte ha soja i maten.
– Soja? Vad är det?
– Det vet jag inte. Men ha det inte i maten.
I augusti 1960 hade Ingmar fått en ny graviditetsidé, det var återigen något han läst. Lite genant att presentera saken för Henrietta, bara.
– Jo, om du står på huvudet medan vi… gör det… då blir det lättare för spermierna att…
– På huvudet?
Henrietta frågade sin make om han inte var riktigt klok, och insåg att tanken faktiskt slagit henne. Men för all del. Det skulle inte bli något ändå. Hon hade resignerat.
Desto mer överraskande att den bisarra ställningen gjorde hela saken trivsammare än på länge. Äventyret var fullt av glada tillrop från båda håll. Det var till och med så att Henrietta, när hon upptäckte att Ingmar inte somnat med en gång, kom med ett förslag:
– Det där var inte så dumt, älskling, ska vi pröva en gång till?
Ingmar förvånade sig själv med att fortfarande vara vaken, han smakade på det Henrietta just sagt och svarade:
– Ja, vad fasen.
Om det var första gången den kvällen eller gången därpå gick inte att veta, men efter tretton fruktlösa år blev Henrietta äntligen gravid.
– Holger, min Holger, du är på väg! hojtade Ingmar till magen när han fick veta.
Henrietta, som visste tillräckligt mycket om både blommor och bin för att inte utesluta en Elsa, gick på det ut i köket för att ta sig en cigarrett.
Under månaderna som följde växlade Ingmar upp. Varje kväll idkade han högläsning ur Vilhelm Mobergs Därför är jag republikan inför Henriettas växande mage. Till frukosten varje morgon småpratade han med Holger genom hustruns navel om de republikanska tankar som fyllde honom i stunden. Inte sällan fick Martin Luther klä skott, han som ansåg att ”vi skola frukta och älska Gud så att vi icke förakta eller förtörna våra föräldrar och herrar”.
Det var åtminstone två fel med Luthers resonemang. För det första det där med Gud, han var inte vald av folket. Och han gick inte att avsätta. Visst kunde man konvertera om man ville, men gudarna tycktes vara av samma skrot och korn allihop.
För det andra det att vi inte skulle ”förtörna våra herrar”. Vilka var då herrarna ifråga, och varför skulle vi inte förtörna dem?
Henrietta lade sig sällan i Ingmars monolog inför magen, men fick då och då avbryta verksamheten eftersom maten på spisen annars skulle brännas vid.
– Vänta, jag är inte färdig, kunde Ingmar säga.
– Men det är gröten, svarade Henrietta. Du och min navel får prata vidare i morgon om du inte vill att huset ska brinna upp.
Så var det dags. En hel månad för tidigt. När vattnet gick hade Ingmar lyckligtvis just kommit hem från sitt alldeles åt helvete för kungliga postverk där han vid hot om repressalier till sist fått lova att sluta rita horn i pannan på Gustaf VI Adolf på alla frimärken han kom åt. Och sedan gick det undan. Henrietta tog sig krypande till sängen, medan Ingmar när han skulle ringa barnmorskan krånglade in sig så till den grad i telefonsladden att han strax ryckt loss sladd och allt ur väggen. Medan han fortfarande stod på tröskeln till köket och svor födde Henrietta parets barn i rummet intill.
– När du svurit färdigt är du välkommen hit, flämtade hon. Men ta med dig en sax, du har en navelsträng att klippa.
Någon sax hittade inte Ingmar (han hittade inte så bra i köket), men väl en avbitartång ur verktygslådan.
– Pojke eller flicka? undrade modern.
För formalitetens skull tog sig Ingmar en titt åt det håll där frågan hade sitt svar, sedan sa han:
– Nog är det Holger alltid.
Och så skulle han just till att kyssa sin fru på munnen, när hon sa:
– Aj! Jag tror en till är på väg.
Den nyblivne pappan var förvirrad. Först hade han nästan fått uppleva födelsen av sin son, om han bara inte fastnat i telefonsladden i hallen. Och minuterna därpå kom det – en son till!
Ingmar hann inte bearbeta saken med en gång, för Henrietta gav med svag men skarp röst en rad instruktioner kring vad han hade att uträtta för att inte riskera livet på såväl mor som barn.
Men så hade sakerna lugnat sig, allt hade gått väl, förutom det där med att Ingmar satt med två söner i knät när han varit så tydlig med att det bara skulle vara en. De borde inte ha gjort det två gånger samma kväll, för se så krångligt det nu blivit med allt.
Henrietta bad dock sin make sluta prata strunt, tittade på sina båda söner, först den ene och sedan den andre. Och så sa hon:
– Jag tycker det känns som att det är han till vänster som är Holger.
– Ja, mumlade Ingmar. Eller han till höger.
Det hela kunde ha avgjorts i det att det rimligen var den förstfödde som var den riktige, men i den allmänna röran med moderkaka och allt hade Ingmar blandat ihop ettan och tvåan och nu visste han varken ut eller in.
– Förbannat! sa han och blev omedelbart uppläxad av sin fru.
Fula ord skulle inte vara det första sönerna fick höra, bara för att de råkat bli lite för många till antalet.
Då tystnade Ingmar. Tänkte igenom situationen på nytt. Och bestämde sig.
– Det där är Holger, sa han och pekade på barnet till höger.
– Jaså, minsann, sa Henrietta. Vem är då den andre?
– Det är Holger det med.
– Holger och Holger? sa Henrietta och blev akut röksugen. Är du verkligen säker, Ingmar?