INGENJÖR WESTHUIZENS PASSOPP återföll till den avlägsna förhoppningen om att en yttre samhällsförändring skulle komma till undsättning. Men det var inte lätt för henne att förutse möjligheterna för något som eventuellt skulle få henne att ha en framtid över huvud taget, oavsett kvalitet på framtiden ifråga.
Böckerna i forskningsanläggningens bibliotek gav förstås vissa sammanhang, men det mesta i hyllorna var tio år gammalt eller mer. Bland annat hade Nombeko bläddrat i en skrift från 1924 i vilken en professor i London på tvåhundra sidor ansåg sig föra i bevis att det aldrig mer skulle bli krig, på grund av kombinationen Nationernas förbund och utbredningen av den alltmer populära jazzen.
Då var det lättare att hänga med i vad som hände innanför anläggningens stängsel och väggar. Tyvärr sa de senaste rapporterna att ingenjörens duktiga medarbetare löst det autokatalytiska problemet och andra därtill och nu var redo för en provsprängning. Ett lyckat test skulle föra hela projektet alldeles för nära dess fullbordan för Nombekos smak eftersom hon ville leva ett tag till.
Det enda hon där och då kunde göra var att försöka bromsa utvecklingen en smula. Helst utan att regeringen i Pretoria för den skull började misstänka att Westhuizen var den odugling han var. Att få tillfälligt stopp på den just inledda borrningen i Kalahariöknen kunde vara lagom.
Trots att det gått som det gjort med etylenglykolen valde Nombeko att återigen söka kinesflickornas hjälp. Hon frågade om det gick för sig att skicka ett brev genom dem, via flickornas mamma. Hur fungerade det där, förresten? Kontrollerades inte utgående post alls?
Jo, sannerligen. Det var en viting i vakten som inte gjorde annat än gick igenom allt som inte var ställt till redan säkerhetsklassad mottagare. Vid minsta misstanke sprättade han utgående post. Och han höll utan undantag förhör med avsändaren.
Det där hade förstås varit ett oöverstigligt problem om inte säkerhetschefen en gång flera år tidigare haft genomgång med de ansvariga för postgången. När han i detalj berättat för kinesflickorna om hur säkerheten var uppbyggd, med tillägget att de vidtagna åtgärderna var nödvändiga eftersom det inte gick att lita på en enda människa, ursäktade han sig för att gå på toaletten varpå flickorna förde i bevis att han hade rätt. Så fort de blivit ensamma i rummet trippade de nämligen runt hans skrivbord, matade rätt papper i skrivmaskinen och fyllde i ännu en säkerhetsklassad mottagare till de hundrafjorton som redan fanns.
– Er mamma, sa Nombeko.
Flickorna nickade och log. För säkerhets skull hade de gett mamman en fin titel framför namnet. Cheng Lian såg misstänkt ut. Professor Cheng Lian ingav förtroende. Krångligare än så var inte den rasistiska logiken.
Nombeko tänkte att ett kinesiskt namn borde ha fått någon att reagera oavsett professorstitel, men att ta risker och komma undan tycktes en gång för alla vara flickornas natur, undantaget bakgrunden till att de för tillfället var lika inlåsta som hon själv. Och namnet hade fungerat i flera år redan, då borde det kunna göra det i en dag till. Var det alltså som så att Nombeko kunde skicka ett brev i ett brev till professor Cheng Lian och att flickornas mamma postade det vidare?
– Absolut, sa flickorna utan att visa nyfikenhet kring vem det var Nombeko ville meddela sig med.
Till:
President James Earl Carter Jr.
Vita huset, Washington
Goddag, herr presidenten. Eventuellt kanske det kan intressera er att Sydafrika under ledning av en ständigt berusad åsna avser att detonera ett styck atombomb på cirka tre megaton inom tre månader. Det ska ske i Kalahariöknen i början av 1978, närmare bestämt exakt här: 26°44’26”S, 22°11’32”E. Därefter är tanken att Sydafrika ska förse sig självt med sex stycken av samma sort, att bruka efter eget behag.
Med vänlig hälsning
En vän
Nombeko, försedd med gummihandskar, klistrade igen kuvertet, skrev namn och adress och tillade i ena hörnet: ”Död åt Amerika!” Sedan lade hon alltihop i ett annat kuvert som redan nästa dag expedierades till en säkerhetsklassad professor med kinesklingande namn i Johannesburg.
* * *
Vita huset i Washington byggdes en gång av svarta slavar importerade från Nombekos Afrika. Det var redan från början en mäktig byggnad och än mer så hundrasjuttiosju år senare. Huset bestod av hundratrettiotvå rum, trettiofem badrum, sex våningar, en bowlingbana och en biosalong. Och en väldig massa anställda som tillsammans tog emot över trettiotretusen försändelser i månaden.
Samtliga röntgades, utsattes för specialutbildade hundars känsliga nosar och okulärbesiktigades innan de fortsatte till varje enskild mottagare.
Brevet från Nombeko klarade sig förbi både röntgen och hundar, men när en sömnig men uppmärksam kontrollant såg ”Död åt Amerika” på ett kuvert ställt till självaste presidenten gick förstås larmet. Tolv timmar senare hade brevet flugits till Langley, Virginia, där det förevisades CIA-chefen Stansfield M Turner. Rapporterande agent berättade om kuvertets utseende, om att de fingeravtryck som förelåg var så begränsade i omfång och placerade på ett sådant sätt att de sannolikt inte skulle gå att härleda till annat än diverse posttjänstemän, om att brevet inte gett radioaktivt utslag, att poststämpeln föreföll autentisk, att det hela avsänts från postdistrikt nio i Johannesburg, Sydafrika, åtta dagar tidigare samt att datamaskinsanalys indikerade att texten formulerats genom utklippta ord ur boken Fred på jorden skriven av en brittisk professor som först drivit tesen att Nationernas förbund och jazzen gemensamt skulle bringa lycka till världen och som därpå, 1939, tog sitt eget liv.
– Skulle jazzen skapa fred på jorden? var CIA-chefens första kommentar.
– Han tog som sagt sitt liv, sir, svarade agenten.
CIA-chefen tackade sin agent och blev ensam kvar med brevet. Tre samtal och tjugo minuter senare stod det klart att innehållet i försändelsen korrelerade fullt ut med den information han genant nog tagit emot från Sovjet tre veckor tidigare och som han då inte trott på. Enda skillnaden var de exakta koordinaterna i det anonyma brevet. Sammantaget föreföll informationen extremt trovärdig. I CIA-chefens huvud fanns nu två huvudsakliga tankar:
1) Vem fan var avsändaren?
2) Dags att kontakta presidenten. Brevet var ju trots allt till honom.
Stansfield M Turner var impopulär på byrån eftersom han försökte byta ut så många av medarbetarna som möjligt mot datamaskiner. Det var också en sådan, ingen människa, som lyckats härleda de urklippta orden till boken Fred på jorden .
– Skulle jazzen skapa fred på jorden? sa president Carter till sin gamle studiekamrat Turner när de träffades nästa dag i Ovala rummet.
– Han tog sitt eget liv några år senare, herr president, sa CIAchefen.
President Carter – som älskade jazz – kunde ändå inte släppa tanken. Tänk om den stackars professorn i grunden haft rätt? Och att Beatles och Rolling Stones därpå förstört alltihop?
CIA-chefen sa att man nog kunde skylla Beatles för mycket, men inte för att ha startat Vietnamkriget. Och så sa han att han var tveksam till teorin, för om Beatles och Rolling Stones inte redan raserat världsfreden fanns Sex Pistols nu att tillgå.
– Sex Pistols? undrade presidenten.
– ”God save the Queen, she ain’t no human being”, citerade CIA-chefen.
– Då förstår jag, sa presidenten.
Till sakfrågan. Höll idioterna i Sydafrika på att smälla av en atombomb? Och leddes det arbetet av en åsna?
– Det där med åsnan vet jag inte, sir. Vi har indikationer på att verksamheten övervakas av en ingenjör Westhuizen, en gång utexaminerad med högsta betyg från ett av Sydafrikas bästa universitet. Säkert handplockad.
Men mycket tydde på att informationen i övrigt var rätt. KGB hade ju haft vänligheten att redan tipsa om vad som pågick. Och nu det här brevet, formulerat på ett sådant sätt att CIA-chefen var beredd att ta gift på att det inte var KGB som låg bakom igen. Plus att CIA:s egna satellitbilder visade på aktivitet i öknen exakt där den hemlige brevskrivaren hävdat.
– Men varför detta ”Död åt Amerika” på kuvertet? sa president Carter.
– Konsekvensen blev att brevet omedelbart hamnade på mitt bord, och jag tror att det var syftet. Brevskrivaren tycks ha god insyn i hur det fungerar med säkerheten kring presidenten. Det får oss att än mer undra vem han är. Begåvat gjort, hur som helst.
Presidenten hummade. Han hade svårt att se det begåvade i ”Död åt Amerika”. Eller för den delen påståendet om att Elizabeth II skulle vara av en annan ras än den mänskliga.
Men han tackade sin gamle vän – och bad sekreteraren ringa upp premiärminister Vorster i Pretoria. President Carter var direkt ansvarig för trettiotvåtusen kärnvapenstridsspetsar riktade åt olika håll. Brezjnev i Moskva var ungefär detsamma. Vad världen i detta läge behövde var inte ytterligare sex vapen av samma magnitud. Här skulle läxas upp!
* * *
Vorster var rasande. Den amerikanske presidenten, jordnötsodlaren och baptisten hade haft fräckheten att ringa och påstå att det förekom förberedelser för en provsprängning i Kalahariöknen. Han hade dessutom rabblat upp koordinaterna för testets exakta position. Anklagelsen var helt ogrundad och alldeles ohyggligt förolämpande! Vorster slängde i vredesmod luren i örat på Jimmy Carter, men hade förstånd nog att inte gå längre än så. I stället ringde han strax upp Pelindaba för att beordra ingenjör Westhuizen att provspränga någon annanstans.
– Var då? sa ingenjör Westhuizen medan hans städerska svabbade golvet runt hans fötter.
– Var som helst, men inte i Kalahari, sa premiärminister Vorster.
– Vi blir försenade med flera månader, kanske ett år eller mer, sa ingenjören.
– Gör nu för fan som jag säger.
* * *
Ingenjörens passopp lät honom fundera i två hela år på var provsprängningen kunde ske när Kalahariöknen inte längre stod till buds. Den bästa idé Westhuizen hade var att bränna av skiten i något av alla hemländerna, men det tyckte han inte ens själv lät bra nog.
Nombeko kände att aktievärdet på ingenjören var på väg mot en ny bottennotering och att det snart var dags att driva upp kursen igen. Men då hände något turligt, en yttre omständighet som gav ingenjören och därmed hans städerska ytterligare ett halvårs respit.
Det visade sig att premiärminister B J Vorster tröttnat på att i snart sagt alla sammanhang mötas av gnäll och otacksamhet i det egna landet. Därför hade han med lite hjälp trollat bort sjuttiofem miljoner rand ur landets kassa och startat tidningen Medborgaren som till skillnad från medborgaren i gemen var alldeles enastående positivt inställd till den sydafrikanska regeringen och dess förmåga att hålla infödingarna och omvärlden kort.
Oturligt nog råkade en extra svekfull medborgare låta saken komma till allmän kännedom. När samtidigt det förbannande världssamvetet kom att kalla en lyckad militäraktion i Angola för slakt av sexhundra civila – då var det dags för Vorster att gå.
– Nä, fy fan, ansåg han en sista gång och lämnade politiken, 1979. Återstod att åka hem till Kapstaden och sätta sig på terrassen i lyxvillan med grogg i hand och utsikt över Robben Island där terroristen Mandela satt.
Det var ju Mandela som skulle ruttna bort, inte jag, tänkte Vorster medan han ruttnade bort.
Efterträdaren på premiärministerposten, P W Botha, kallades för Die Groot Krokodil, den store krokodilen, och hade redan i sitt första samtal till ingenjören på Pelindaba skrämt slag på honom. Nombeko förstod att bombtestet inte längre kunde vänta. Därför tog hon till orda en sen förmiddag när ingenjören fortfarande var talbar.
– Jo, ingenjören, sa hon medan hon sträckte sig efter hans askkopp på skrivbordet.
– Vad är det nu då? sa ingenjören.
– Jo, jag tänkte bara…, inledde Nombeko utan att bli avbruten. Jag tänkte bara att om det är för trångt i hela Sydafrika, utom i Kalahari där det råder sprängningsförbud, varför smäller han inte av bomben till sjöss?
Sydafrika var omgivet av närmast oändliga mängder hav åt tre håll. Nombeko hade länge tyckt att valet av testplats borde vara självklart för vilket barn som helst när öknen nu inte längre stod till buds. Barnet Westhuizen sken mycket riktigt upp. I en sekund. Sedan kom han på att säkerhetspolisen varnat honom för allt samarbete med flottan. Den noggranna utredning som gjorts efter att president Carter i USA uppenbarligen fått kännedom om det planerade provet i Kalahari, hade ringat in viceamiral Johan Charl Walters som huvudmisstänkt. Amiral Walters besökte Pelindaba bara tre veckor före Carters samtal och fick då full insyn i projektet. Han hade också varit ensam på ingenjör Westhuizens kontor under minst sju minuter när ingenjören blivit försenad en morgon på grund av tät trafik (det där sista hade i förhören varit ingenjörens omskrivning för att han fastnat lite för länge på den bar där han alltid drack frukost). Den ledande teorin var att Walters blivit tjurig och skvallrat för USA när det stod klart för honom att han inte skulle få kärnvapenbestycka sina ubåtar.
– Jag litar inte på flottan, mumlade ingenjören till sin städerska.
– Så ta hjälp av israelerna då, sa Nombeko.
I det ögonblicket ringde telefonen.
– Ja, herr premiärministern… självklart är jag medveten om betydelsen av… ja, herr premiärministern… nej, herr premiärministern…, där håller jag inte riktigt med, om herr premiärministern ursäktar. Här på mitt skrivbord ligger en detaljerad plan om att tillsammans med israelerna utföra ett test i Indiska oceanen. Inom tre månader, herr premiärministern. Tack, herr premiärministern, ni är alltför vänlig. Tack än en gång. Ja, adjö då.
Ingenjör Westhuizen lade på luren och svepte därefter hela det glas konjak han just hällt upp. Och så sa han till Nombeko:
– Stå inte bara där. Hämta hit de båda israelerna.
Provet genomfördes mycket riktigt tillsammans med Israel. Ingenjör Westhuizen ägnade den tidigare premiärministern tillika före detta nazisten Vorster en varm tanke för genidraget att etablera samarbete med Jerusalem; i krig, kärlek och politik var ju alla medel tillåtna. Israelernas representanter på plats var två dumdryga Mossadagenter. Tyvärr kom ingenjören att möta dem oftare än nöden krävde och han lärde sig aldrig att tåla det överlägsna leendet, det som sa: ”Hur kunde du vara så jävla dum att du köpte en gås i lera som knappt torkat och trodde den var tvåtusen år gammal?”
När den förmodade förrädaren viceamiral Walters hölls utanför hann Amerika inte med. Ha! Sprängningen registrerades visserligen av en amerikansk Velasatellit men då var det så dags.
Nye premiärministern P W Botha blev så förtjust över provsprängningens resultat att han kom på besök till forskningsanläggningen och hade med sig tre flaskor mousserande vin från Constantia. Så ställde han till med ett skål-och-tack-party på ingenjör Westhuizens kontor tillsammans med ingenjören, två israeliska Mossadagenter och en lokal svarting för själva serverandet. Premiärminister Botha skulle aldrig tillåta sig att kalla svartingen för svarting, hans position krävde något annat. Men det var ju inte förbjudet att tänka det man tänkte.
Hon serverade hur som helst det hon skulle och såg i övrigt till att smälta in i den vita tapeten så gott det gick.
– Skål på sig, ingenjören, sa premiärminister Botha och höjde sitt glas. Skål på sig!
Ingenjör van der Westhuizen såg klädsamt generad ut i sin hjälte roll, begärde diskret påfyllning av hon vadhonnuhette medan premiärministern vänligt konverserade Mossadagenterna.
Men så förvandlades den tämligen trivsamma situationen på en sekund till dess motsats. Det var när premiärministern på nytt vände sig till Westhuizen och sa:
– Hur ser förresten ingenjören på tritiumproblematiken?
* * *
Premiärminister P W Botha hade en bakgrund inte helt olik sin företrädares. Landets nye ledare var eventuellt något mer begåvad för han övergav nazismen när han såg vartåt den barkade, och började i stället kalla sin övertygelse ”kristen nationalism”. Därför slapp han internering när de allierade kopplade greppet i världskriget, och kunde göra politisk karriär utan karenstid.
Botha och hans reformerta kyrka visste att Sanningen stod att läsa i Bibeln, bara man läste tillräckligt noga. Redan Första Mosebok berättade ju om Babels torn, människans försök att bygga sig till himlen. Det tyckte Gud var övermod, han blev förtörnad och skingrade folket, spred ut människan över världen och skapade språkförbistringen som straff.
Olika folk, olika språk. Guds mening att hålla folken åtskilda. Grönt ljus från högsta ort att dela upp folk efter färg.
Den store krokodilen kände att det också var med Herrens hjälp han klättrade i karriären. Strax var han försvarsminister i företrädaren Vorsters regering. Från den positionen styrde han upp flyganfallet mot terroristerna som gömt sig i Angola, det som den dumma omvärlden kallade slakt av oskyldiga. ”Vi har ju bildbevis!” sa världen. ”Det är det man inte ser som är det betydelsefulla”, menade krokodilen och övertygade med det endast sin mamma.
Nå, problemet för ingenjör Westhuizen var nu det att P W Botha hade en far som varit befälhavare i andra boerkriget och att Botha själv hade militära strategier och frågeställningar strömmande i blodet. Därför hade han också delvis kunskap om allt det tekniska som ingenjör Westhuizen var den yttersta representanten för i kärnvapenprogrammet. Botha hade ingen anledning att misstänka att ingenjören var den bluff han var. Frågan hade bara varit nyfiket konverserande.
* * *
Ingenjör Westhuizen hade varit tyst i tio sekunder, situationen var på väg att bli pinsam för honom – och direkt livsfarlig för Nombeko som tänkte att om idioten inte svarar på världens enklaste fråga snart så ryker han. Och strax därefter hon själv. Hon var trött på att än en gång behöva rädda honom, men fiskade likväl upp sin neutralt bruna reservflaska med Klipdrift ur fickan, stegade fram till ingenjören och sa att hon såg att herr Westhuizen fått problem med astman igen.
– Här, ta sig en rejäl klunk så får ni strax tillbaka talförmågan och kan berätta för herr premiärministern att den korta halveringstiden på tritium inte är något problem eftersom den inte är relaterad till bombens sprängverkan.
Ingenjören tömde hela medicinflaskan och kände sig genast bättre. Under tiden tittade premiärminister Botha storögt på passoppen.
– Känner ni till tritiumproblematiken? sa han.
– Nej, men kära nån, skrattade Nombeko. Ni förstår, jag är här i rummet och städar varje dag och ingenjören gör nästan inget annat än rabblar formler och konstigheter för sig själv. Och något har tydligen fastnat även i min lilla hjärna. Vill herr premiärministern ha påfyllning?
Premiärminister Botha tog emot mer mousserande i glaset och tittade långt efter Nombeko medan hon återvände till sin tapet. Under tiden harklade sig ingenjören, bad om ursäkt för astmaattacken och för att passoppen under tiden haft fräckheten att öppna munnen.
– Det är alltså som så att halveringstiden på tritium inte är relevant för bombens sprängverkan, sa ingenjören.
– Ja, jag hörde just det från serveringspersonalen, sa premiärministern surt.
Botha kom därefter inte med några svåra följdfrågor, blev strax på humör igen tack vare Nombekos ivriga påfyllande av bubbel. Ingenjör Westhuizen klarade även denna kris. Och med honom hans städerska.
När den första bomben var klar, gick den följande produktionen till som så att två högkvalitativa arbetslag, oberoende av varandra, byggde varsin bomb parallellt, med den första som mall. Arbetslagen var instruerade att vara extremt noga avseende redogörandet av hur man gått till väga. På så sätt kunde produktionen av bomb två och tre jämföras i detalj – först inbördes och därpå i relation till nummer ett. Det var ingenjören själv och ingen annan som jämförde (mer än hon som inte räknades).
Om bomberna var identiska var de också korrekta. Två av varandra oberoende arbetslag kunde rimligtvis inte göra likadana misstag på den höga nivån. Enligt hon vadhonnuhette var den statistiska risken för det 0,0054 procent.
* * *
Nombeko letade fortsatt efter något som kunde ge henne hopp. De tre kinesiskorna visste en del, såsom att Egyptens pyramider låg i Egypten, hur man förgiftar hundar och vad man har att beakta när man snattar plånböcker ur innerfickan på en kavaj. Ungefär det.
Ingenjören muttrade ofta om utvecklingen i Sydafrika och världen, men informationen från det hållet fick både silas och tolkas eftersom i stort sett alla jordens politiker var idioter eller kommunister och alla deras beslut antingen idiotiska eller kommunistiska. I de fall de var kommunistiska var de dessutom idiotiska.
När folket valde en före detta Hollywoodskådespelare till ny president i USA dömde ingenjören ut inte bara den blivande presidenten utan inkluderade också hela hans folk. Däremot slapp Ronald Reagan att kallas kommunist. Ingenjören riktade i stället in sig på presidentens förmodade sexuella läggning enligt tesen att alla män som i vilket avseende som helst stod för något annat än ingenjören själv var homosexuella.
Kinesiskorna och ingenjören i all ära, men som nyhetskälla gick de inte upp emot teven i väntrummet utanför ingenjörens kontor. Nombeko brukade slå på den i smyg och följa nyheter och debattprogram medan hon låtsades skura golvet. Den korridoren var forskningsanläggningens överlägset bäst städade.
– Är du här och svabbar nu igen? sa ingenjören en gång irriterat när han kom släntrande till arbetet vid halvelvatiden på förmiddagen, minst en kvart tidigare än Nombeko räknat med. Och vem har slagit på teven?
Det där kunde ha slutat illa från ett informationsinhämtningsperspektiv, men Nombeko kände sin ingenjör. I stället för att svara på frågan bytte hon ämne:
– Jag såg en halvfull flaska Klipdrift på ingenjörens skrivbord där inne när jag städade, tänkte att den är gammal och ska hällas ut. Men jag var inte säker, ville gärna kontrollera saken med ingenjören först.
– Hällas ut? Är du inte riktigt klok? sa ingenjören och skyndade in på kontoret för att försäkra sig om att de livgivande dropparna fanns kvar. För att hon vadhonnuhette inte skulle hinna hitta på något dumt förflyttade han dem genast från flaskan till det egna blodomloppet. Och glömde strax både teveapparat, golv och passopp.
* * *
Så en dag dök den äntligen upp.
Möjligheten.
Om Nombeko gjorde allting rätt, och dessutom fick låna lite av ingenjörens tur, skulle hon strax vara en fri kvinna. Fri och jagad, men ändå. Tillfället hade – Nombeko helt ovetande – sitt ursprung på andra sidan jordklotet.
Kinas faktiske ledare, Deng Xiaoping, visade tidigt talang för att manövrera ut konkurrenter, faktiskt redan innan den senile Mao Tse Tung ens hunnit dö. Mest spektakulärt var kanske ryktet om att han inte lät Maos högra hand, Zhou Enlai, få vård när denne fick cancer. Att vara cancerpatient utan cancervård leder sällan till något gott. Beroende på hur man ser det, förstås. Zhou Enlai dog, hur som helst, tjugo år efter att CIA misslyckats med att spränga honom i luften.
Därefter höll ”de fyras gäng” på att komma emellan med Maos sista fru i spetsen. Men så fort den gamle äntligen dragit sin sista suck greps de fyra och låstes in, varpå Deng med flit glömde bort var han lagt nyckeln.
Utrikespolitiskt var han djupt irriterad på träbocken Brezjnev i Moskva. Som efterträddes av träbocken Andropov. Som efterträddes av Tjernenko, den störste träbocken av dem alla. Men Tjernenko hann lyckligtvis inte mer än tillträda förrän han permanent trädde ifrån. Det sades att Ronald Reagan i USA skrämt ihjäl honom med sitt Stjärnornas krig. Nu hade någon Gorbatjov tagit över och… ja, från träbock till pojkspoling. Den nye hade allt en del att bevisa.
Bland mycket annat var Kinas position i Afrika ett evigt bekymmer. Sovjet hade i flera decennier varit och petat i olika afrikanska frigörelsekamper. Framför allt var det nu ryssarnas engagemang i Angola som statuerade exempel. MPLA fick sovjetiska vapen i utbyte mot uppvisade resultat i rätt ideologisk riktning. Den sovjetiska vägen, förstås. Förbannat!
Sovjet påverkade Angola och andra länder i södra Afrika i en riktning som gick på tvärs med vad USA och Sydafrika ville. Så vilken var Kinas position i den allmänna oredan? Att ta rygg på de kommunistiska avfällingarna i Kreml? Eller att gå hand i hand med imperialisterna i USA och apartheidregimen i Pretoria?
Förbannat, en gång till.
Det hade ju kunnat gå att inte ta någon position alls, att lämna ”walk over” som de jävla amerikanerna brukade säga. Om det nu inte vore för Sydafrikas förmodade kontakter med Taiwan.
Det var en officiell hemlighet att USA stoppat en provsprängning av kärnvapen i Kalahariöknen. Alltså anade alla vad Sydafrika höll på med. Med ”alla” avsågs i sammanhanget samtliga underrättelsetjänster värda namnet.
Det avgörande problemet med den saken var att det på Dengs skrivbord i tillägg till Kalahariinformationen låg underrättelseuppgifter om att Sydafrika kommunicerat med Taipei kring vapnen. Att taiwaneserna skaffade missiler att rikta mot fastlands-Kina vore fullständigt oacceptabelt. Om det skedde skulle det leda till en upptrappning i Sydkinesiska sjön som inte gick att se slutet på. Med amerikanska Stillahavsflottan runt hörnet.
Deng måste alltså på ena eller andra sättet hantera den vidriga apartheidregimen. Hans underrättelsechef hade förvisso föreslagit att göra ingenting, låta den sydafrikanska regimen självdö. Underrättelsechefen var för det rådets skull inte underrättelsechef längre – skulle Kina vara tryggare om Taiwan hade affärer ihop med en kärnvapennation i fritt fall? Det kunde den före detta underrättelsechefen fundera på medan han skötte sitt nya jobb, det som vikarierande stationsvärd i Pekings tunnelbana.
Hantera var ordet. På det ena eller det andra sättet.
Deng kunde omöjligen åka dit själv och låta sig fotograferas intill den gamle nazisten Botha (även om tanken lockade en skvätt, det dekadenta väst hade sin charm i lagom doser). Och han kunde inte skicka någon av sina närmaste. Det fick absolut inte verka som om Peking och Pretoria stod på god fot med varandra.
Å andra sidan skulle det inte tjäna något till att sända över en pärmbärande, lägre tjänsteman utan vare sig observationsförmåga eller känsla. Dessutom gällde det ju att den kinesiska representanten hade tillräcklig dignitet för att ens få audiens hos Botha.
Alltså: någon som kunde få något gjort – men som likväl inte hade närhet till politbyråns ständiga utskott, som inte kunde anses vara en självklar representant för Peking. Deng Xiaoping hittade lösningen i den unge partisekreteraren för Guizhouprovinsen. Där fanns det nästan fler folkslag än det fanns männi skor, men den unge hade just fört i bevis att det gick att hålla ihop vresiga minoriteter som yao, miao, yi, qiang, dong, zhuang, buyi, bai, tujia, gelao och shui.
Den som kunde hålla elva bollar i luften på det viset borde också kunna hantera exnazisten Botha, tänkte Deng och såg till att skicka ynglingen ifråga till Pretoria.
Uppdraget: Att mellan raderna meddela Sydafrika att kärnvapensamarbete med Taiwan inte var acceptabelt samt få sydafrikanerna att förstå vem det var man muckade med om man valde att mucka.
* * *
P W Botha var inte alls pigg på att ta emot en kinesisk provinschef, det var under hans värdighet. Botha hade förresten just blivit än värdigare i det att titeln premiärminister ersatts av president. Hur skulle det se ut om han – presidenten! – välkomnade vilken kines som helst på det viset? Skulle han ta emot dem alla, några sekunder i taget, fick han hålla på i mer än trettontusen år. Så länge trodde inte Botha att han skulle leva. Han kände sig tvärtom ganska sliten, sin nya titel till trots.
Samtidigt förstod han Kinas taktik att skicka över en hantlangare. Peking ville inte bli anklagade för att krama regeringen i Pretoria. Och vice versa, för den delen.
Återstod frågan vad de var ute efter. Hade det med Taiwan att göra? Det vore i så fall komiskt, eftersom samarbetet med taiwaneserna var avslutat utan att det lett till just någonting.
Nå, Botha kanske skulle ta och träffa det där skickebudet i alla fall.
– Jag är visst nyfiken som ett barn, sa han till sig själv och log trots att han i sak inte hade någonting att le åt.
För att runda det hotande etikettsbrottet, att en president tar emot en springpojke, kom Botha på att han skulle rigga ett möte och en middag på kinesens nivå – och att han själv skulle råka ha vägarna förbi. Är ni här? Får man slå sig ner? Ungefär.
Därför ringde Botha till chefen för det topphemliga kärnvapenprogrammet och beordrade att han skulle ta emot en kinesisk gäst som äskat möte med presidenten, att ingenjören och gästen skulle åka på safari tillsammans och därpå äta fint och gott om kvällen. Till middagen var ingenjörens uppgift att få kinesen att förstå att sydafrikansk militär ingenjörskonst var att räkna med, utan att för den skull säga kärnvapensanningen rakt ut.
Att budskapet gick fram var viktigt. Det handlade om att visa styrka utan att säga något. Händelsevis skulle förresten president Botha vara i närheten och äta bör man ju, så han gjorde gärna ingenjören och kinesen sällskap till bords.
– Om ingenjör Westhuizen inte har något emot det, förstås?
Nu snurrade det i ingenjörens huvud. Han skulle alltså ta emot en gäst som presidenten inte ville träffa. Han skulle tala om för gästen hur det låg till med saker och ting utan att säga något, och mitt i alltihop skulle presidenten som inte ville träffa gästen dyka upp för att träffa gästen.
Ingenjören insåg att han var på väg in i något där det gick att göra bort sig. I övrigt förstod han inte mer än att han omedelbart borde bjuda in presidenten till den middag presidenten själv just bestämt skulle hållas.
– Visst är herr presidenten välkommen på middagen! sa ingen jör Westhuizen. Fattas bara annat! När ska den förresten äga rum? Och var?
På så sätt blev det som ursprungligen varit Deng Xiaopings bekymmer i Peking ett problem för ingenjör Westhuizen på Pelindaba. Han kunde nämligen just ingenting om det projekt han chefade över. Att sitta och kallprata och verka begåvad när man är tvärtom är inte lätt. Lösningen fick bli att ta med hon vadhonnuhette som hjälpreda och väskbärare. Då kunde hon diskret mata ingenjören med kloka aspekter på projektet, väl avvägda så att inte för mycket blev sagt. Eller för lite.
Den avvägningen skulle hon vadhonnuhette klara galant.
Som allting annat den förbannade människan företog sig.
* * *
Ingenjörens städerska var noga instruerad inför kinessafarin med påföljande middag där självaste presidenten skulle ansluta. För säkerhets skull hjälpte Nombeko ingenjören med instruktionerna så att det blev rätt.
Hon skulle sålunda hålla sig på armlängds avstånd till ingenjören. Varje gång tillfälle gavs skulle hon viska konversationsrelaterade klokskaper i hans öra. I övrigt skulle hon hålla tyst och agera som den ickeexistens hon i grunden var.
Nombeko hade nio år tidigare dömts till sju år i ingenjörens tjänst. När straffet var till ända lät hon bli att påminna honom, efter att ha bestämt sig för att det var bättre att vara levande och fånge än död och fri.
Men strax skulle hon vara utanför stängslen och minfältet, hon skulle vara miltals från vakterna och deras nya schäferhundar. Om hon lyckades slita sig från sin bevakning skulle hon förvandlas till en av Sydafrikas mest eftersökta personer. Polis, säkerhetspolis och militär skulle leta efter henne överallt. Utom möjligen på nationalbiblioteket i Pretoria. Och det var dit hon först av allt skulle.
Om hon lyckades slita sig, alltså.
Ingenjören hade varit vänlig nog att informera henne om att chauffören tillika safariguiden bar med sig ett gevär och att han var instruerad att inte bara skjuta anfallande lejon, utan också flyende städerskor om sådana skulle uppenbara sig. Av säkerhetsskäl avsåg ingenjören att själv bära pistol i hölster. En Glock 17, nio gånger nitton millimeter med sjutton patroner i magasinet. Inte något man fäller elefanter eller ens noshörningar med, men väl femtiofemkilos passoppar.
– Femtiotre om jag får be, sa Nombeko.
Hon övervägde att vid lämpligt tillfälle låsa upp den låda på ingenjörens kontor där han förvarade sin pistol och tömma den på de sjutton patronerna, men lät bli. Om fyllot mot förmodan upptäckte saken i tid skulle hon få skulden varpå flykten var avslutad innan den ens hunnit börja.
I stället bestämde hon sig för att inte vara för ivrig, att invänta rätt tillfälle, men att då ge sig av i högsta möjliga fart ut i bushen. Utan att bli träffad i ryggen av vare sig chaufför eller ingenjör. Och helst utan att träffa på några av de djur safarins syfte var att de skulle träffa på.
Så när var då rätt tillfälle? Inte redan på förmiddagen medan chauffören var på tårna och ingenjören fortfarande nykter nog att lyckas skjuta någonting annat än sig själv i foten. Kanske direkt efter safarin, just före middagen, när Westhuizen var lagom bladig och nervös inför mötet med sin president? Och när chauffören guidat färdigt efter många timmars tjänst.
Ja, då var det dags. Det gällde bara att känna igen ögonblicket och fånga det när det kom.
* * *
Safarin var klar att ta sin början. Kinesen hade med sig egen tolk. Allt började på sämsta möjliga sätt då tolken oförståndigt nog gick ut i det höga gräset för att kissa. Ännu oklokare var att göra det i sandaler.
– Hjälp, jag dör, sa han när han kände ett stick i vänster stortå och såg en skorpion krypa iväg i gräset.
– Du borde inte ha gått ut i trefingergräs utan riktiga skor, egentligen inte alls, speciellt inte när det blåser, sa Nombeko.
– Hjälp, jag dör, sa tolken igen.
– Varför inte när det blåser? undrade ingenjören som inte brydde sig om tolkens hälsa, men blev nyfiken.
Nombeko förklarade att insekterna tar skydd i gräset när vinden tar i, och att det i sin tur gör att skorpionerna kryper fram ur sina hålor för lite mat. Och i dag stod en stortå i vägen.
– Hjälp, jag dör, sa tolken en gång till.
Nombeko insåg att den gnyende tolken faktiskt trodde på det han sa.
– Nej, det är jag ganska säker på att du inte gör, sa hon. Skorpionen var liten och du är stor. Men vi kan lika gärna skicka dig till sjukhus så att de får badda såret ordentligt. Tån blir strax tre gånger så stor och blå, och så får du ont som fan, om du ursäktar språket. Du kommer ändå inte att duga till något tolkande.
– Hjälp, jag dör, sa tolken en fjärde gång.
– Snart börjar jag önska att du hade rätt, sa Nombeko. Kan du inte i stället för att snörvla om att du dör när du inte gör det tänka positivt, att det var en skorpion och ingen kobra. Och nu har du ju lärt dig att man i Afrika inte ostraffat kissar hur och var som helst. Det finns sanitetsinrättningar överallt. Där jag kommer ifrån står de till och med på rad.
Tolken tystnade i några sekunder i chock över att skorpionen, som han ju skulle dö av, kunde ha varit en kobra som han definitivt skulle ha dött av. Under tiden fick guiden fram en bil och chaufför att ta honom till sjukhus med.
Den skorpionstungne lades i baksätet på en Land Rover och återupptog att repetera uppfattningen om hur det skulle bli med den egna hälsan. Chauffören himlade med ögonen och gav sig av.
Där stod nu ingenjören och kinesen och tittade på varandra.
– Hur ska det här gå? muttrade ingenjören på afrikaans.
– Hur ska det här gå? muttrade kinesen på sin wukinesiska dialekt.
– Är herr kinesen möjligen från Jiangsu? sa Nombeko på samma dialekt. Kanske rent av från Jiangyan?
Kinesen, som var född och uppvuxen i Jiangyan i Jiangsuprovinsen, trodde inte sina öron.
Tänk att den förbannade hon vadhonnuhette hela tiden skulle irritera ingenjör Westhuizen så till den grad. Nu stod hon och pratade på ett fullständigt omöjligt språk med den kinesiske gästen, och ingenjören hade ingen kontroll över vad som sades.
– Ursäkta, men vad är det som pågår? sa han.
Nombeko förklarade att det slumpat sig som så att hon och gästen talade samma språk och att det därför inte gjorde något att tolken strax låg och ynkade sig på sjukhus med blå tå i stället för att sköta sitt jobb. Om ingenjören tillät, förstås. Eller han kanske föredrog att de alla satt tysta under dagen och kvällen?
Nej, det gjorde inte ingenjören. Men han ville be hon vadhonnuhette att ägna sig åt tolkandet och inget annat. Att småprata med kinesen passade sig inte.
Nombeko lovade att småprata så lite som möjligt. Hon hoppades bara att ingenjören skulle förstå om hon råkade svara herr kinesen på tilltal? Det var det ingenjören själv alltid predikade att hon borde göra. Dessutom kunde man tycka att sakerna förvandlats till det bästa:
– Nu kan ju ingenjören säga lite vad som helst när det gäller avancerad vapenteknologi och annat han inte riktigt behärskar. Skulle orden halka fel – och det kan vi inte utesluta, eller hur? – ja, då kan jag bara justera det i översättningen.
I sak hade hon vadhonnuhette rätt. Och eftersom hon i grunden inte var honom värdig behövde han inte känna någon olust. Att leva är att överleva, tänkte ingenjören. Han kände att slumpen gjort att chansen till att han skulle klara även aftonens middag med kinesen och presidenten ökat.
– Reder du ut det här ska jag se om jag inte kan ordna fram en ny skurborste åt dig i alla fall, sa han.
Safarin blev lyckad, med närkontakt med alla de fem stora. Där emellan tid för både fika och småprat. Nombeko passade på att berätta för kinesen att president Botha skulle råka ha vägarna förbi fem timmar senare. Kinesen tackade för informationen och lovade att se så överraskad ut som möjligt. Nombeko sa inte att de nog alla skulle bli lagom överraskade när den tillförordnade tolken plötsligt avvek mitt under middagen på safarilodgen. Där kunde de sedan sitta och glo på varandra allihop.
Nombeko klev ner från Land Rovern för att göra ingenjören sällskap in på restaurangen. Hon var fullt fokuserad på sin närstående flykt. Kunde den ske via köket och ut på baksidan? Någon gång mellan huvudrätt och dessert?
Hon avbröts i sina funderingar i det att ingenjören gjorde halt och pekade på henne.
– Vad är det där? sa han.
– Det där? sa Nombeko. Det är ju jag. Vad jag nu heter.
– Nej, din idiot, det du har på dig.
– Det är en jacka.
– Och varför har du på dig den?
– För att den är min. Har ingenjören smakat lite för mycket på konjaken i dag om jag får fråga?
Ingenjören orkade inte läxa upp sin städerska längre.
– Min poäng, om du åtminstone har så mycket förstånd att du kan lyssna, är att jackan ser för jävlig ut.
– Det är den jacka jag har, herr ingenjören.
– Spelar ingen roll. Du kan inte se ut som om du kom direkt från en kåkstad när du ska träffa landets president.
– Vilket jag i och för sig gör, sa Nombeko.
– Ta genast av dig jackan och lämna kvar den i bilen! Och skynda på lite, presidenten väntar.
Nombeko insåg att det tänkta avvikandet just blivit inställt. Sömmen i hennes enda jacka var full med diamanter, det hon skulle leva på resten av livet – om omständigheterna kunde ge henne ett. Utan dem, på flykt undan den sydafrikanska orättvisan… nej, då kunde hon lika gärna stanna där hon var. Bland presidenter, kineser, bomber och ingenjörer. Och invänta sitt öde.
* * *
Middagen inleddes med att ingenjör Westhuizen förklarade händelsen med skorpionen tidigare under dagen för sin president, men att det inte var någon fara eftersom ingenjören varit förutseende nog att ta med den av tjänarna som råkade prata kinesens språk.
En svart, sydafrikansk kvinna som talade kinesiska? Var det förresten inte samma människa som både serverade och diskuterade tritiumproblematik vid presidentens förra besök på Pelindaba? P W Botha bestämde sig för att inte forska närmare i saken, han hade redan huvudvärk så det räckte. I stället nöjde han sig med ingenjörens besked om att tolken inte var någon säkerhetsrisk helt enkelt därför att hon aldrig i övrigt lämnade anläggningen.
P W Botha tog befälet i middagskonversationen, så president han nu var. Han började med att berätta om Sydafrikas stolta historia. Tolken Nombeko hade förlikat sig med tanken på att de nio åren i fångenskap skulle bli fler. I brist på nya, omedelbara idéer om motsatsen översatte hon därför ordagrant.
Presidenten fortsatte med att berätta mer om Sydafrikas stolta historia. Nombeko översatte ordagrant.
Presidenten fortsatte med att berätta ännu lite mer om Sydafrikas stolta historia. Nombeko tröttnade då på att ge kinesen mer av sådant han klarade sig utan. I stället vände hon sig till honom och sa:
– Om herr kinesen vill kan jag ge honom ännu lite till av presidentens självgoda smörja. Annars kan jag berätta att det de ska komma fram till är att de är jätteduktiga på att bygga avancerade vapen och att ni kineser bör ha respekt för dem för den skull.
– Jag tackar för frökens uppriktighet, sa kinesen. Och ni har alldeles rätt i att jag inte behöver höra mer om ert lands förträfflighet. Men översätt nu och säg att jag är tacksam för den levande historieberättelsen.
Middagen fortsatte. Framåt huvudrätten var det dags för ingenjör Westhuizen att säga något om hur begåvad han var. Det han åstadkom var ett virrvarr av tekniskt ljug som inte höll ihop på något vis. Men Westhuizen krånglade in sig så pass att till och med presidenten tappade tråden (det var ju det här med ingenjörens tur som varade hela vägen fram till att den inte gjorde det längre). Ingenjörens röra hade varit svår för Nombeko att översätta även om hon försökt. I stället sa hon:
– Jag ska bespara herr kinesen det nonsens ingenjören just hävde ur sig. I sak är det så här: de vet numera hur man bygger kärnvapen, har redan flera stycken färdiga – trots ingenjören. Men jag har inte sett några taiwaneser smyga omkring och jag har inte hört talas om att någon bomb skulle vara på väg på export. Får jag nu rekommendera er att svara något artigt och därpå föreslå att också tolken får sig en bit mat för jag håller på att hungra ihjäl.
Det kinesiska sändebudet tyckte att Nombeko var alldeles bedårande. Han log vänligt och sa att han var imponerad av herr Westhuizens kunskaper, att de hade respekt med sig. Vidare ville han inte visa förakt mot sydafrikanska traditioner, inte alls, men enligt kinesiska dito gick det inte för sig att människor satt till bords utan att serveras med de andra. Kinesen sa att han kände sig obekväm med det faktum att den utmärkta tolken inte fått något att äta och undrade om presidenten tillät att han gav en del av sin egen mat till henne.
President Botha knäppte med fingrarna och beställde fram en portion också till infödingen. Det var ju inte hela världen om hon fick något i magen om det nu kunde göra gästen nöjd. Samtalet tycktes dessutom arta sig till det bästa, han såg allt lite spak ut, kinesen.
När middagen var över hade det hänt att:
1) Kina visste att Sydafrika var en kärnvapennation,
2) Nombeko hade en evig vän i generalsekreteraren i den kinesiska Guizhouprovinsen,
3) ingenjör van der Westhuizen hade överlevt ännu en kris, eftersom…
4) P W Botha var allmänt nöjd med utvecklingen, ty bättre än så begrep inte presidenten.
Och sist men inte minst:
5) tjugofemåriga Nombeko Mayeki var fortfarande fånge på Pelindaba, men för första gången i livet hade hon fått äta sig ordentligt mätt.