I INGMARS PLAN hade hela tiden ingått att Holger från födseln skulle drillas i republikansk anda. På barnkammarens ena vägg satte han upp hyllningsporträtt på Charles de Gaulle och Franklin D Roosevelt, sida vid sida, utan att reflektera över att de båda inte tålt varandra. På andra väggen Finlands Urho Kekkonen. De tre herrarna förtjänade sin plats i det att de var valda av folket. De var presidenter.
Ingmar rös åt den förfärliga idén att någon kunde födas in i att en dag bli formell ledare för en hel nation, alldeles bortsett från den personliga tragedin att tutas i givna värderingar från dag ett och framåt, utan möjlighet att värja sig. Det borde klassas som barnplågeri, tyckte han och satte för säkerhets skull upp också den argentinske före detta presidenten Juan Perón på den då ännu ofödde Holgers vägg.
Ett bekymmer för Ingmar, som alltid hade bråttom, var att lagen föreskrev att Holger skulle gå i skolan. Visst behövde pojken lära sig att både läsa och skriva, men i tillägg till det tryckte de ju i ungarna kristendomskunskap, geografi och annan smörja, sådant som bara tog tid från den riktiga utbildningen, den viktiga utbildningen i hemmet om att kungen, eventuellt på demokratisk väg, måste avsättas och ersättas av en folkvald representant.
– Eventuellt på demokratisk väg? sa Henrietta.
– Nu ska du inte märka ord, min kära, svarade Ingmar.
Till en början blev det än värre med logistiken när Holger kom till världen inte bara en gång utan två inom loppet av några minuter. Men som så ofta förr lyckades Ingmar vända en motgång till dess motsats. Han fick en idé som var så omvälvande att han tänkte igenom den i fyrtio sekunder innan han bestämde sig och presenterade beslutet för sin hustru.
Det han räknat ut var att Holger och Holger skulle dela på skolgången. Eftersom födseln skett i hemmet var det bara att registrera den ene av dem som född, vilken som helst, och hemlighålla den andre. En lycklig omständighet i sammanhanget hade varit att Ingmar slitit loss telefonsladden ur väggen och att barnmorska tillika vittne därför aldrig kunnat tillkallas.
Ingmars idé var nu den att Holger 1 kunde gå i skolan på måndagen medan Holger 2 stannade hemma för att drillas av fadern i republikkunskap. På tisdagen bytte pojkarna plats med varandra och så skulle de kunna hålla på. Resultatet var tänkt att bli en lagom dos allmänna skolkunskaper tillsammans med tillräcklig mängd av sådant som betydde något.
Henrietta hoppades att hon hört fel. Menade Ingmar att de skulle hemlighålla den ene av pojkarna genom hela livet? För skolan? För grannarna? För världen?
Ungefär så, nickade Ingmar. I republikens namn.
Skolan skulle man för övrigt se upp med, för många böcker kunde man bli dum i huvudet av. Själv hade han ju blivit kamrer utan att ha förläst sig på vägen.
– Kamrersassistent, rättade Henrietta och fick på det veta att hon nu märkte ord igen.
Vad var det mer hon oroat sig över? Vad grannarna och världen skulle säga? Men snälla nån. Några grannar att tala om hade de ju inte där ute i skogen. Förutom Johan på höjden, men vad gjorde han mer än att tjuvjaga älg? Utan att dela med sig, dessutom. Och världen i allmänhet var väl inget att respektera? Monarkier och dynastier överallt.
– Du själv då? sa Henrietta. Ska du säga upp dig från posten för att vara hemma med en av pojkarna på heltid? Hade du tänkt att jag ensam skulle dra in varenda krona till familjen?
Ingmar beklagade att Henrietta måste vara så trångsynt. Naturligtvis var han tvungen att sluta på posten, han kunde ju inte ha två heltidsjobb. Men för den skull tänkte han ta sitt ansvar för familjen. Till exempel var han gärna behjälplig i köket. Att pungen höll sig sval ägde inte längre någon relevans.
Henrietta svarade att det enda skälet till att Ingmar ens hittade till köket var att de bodde så trångt. Hon skulle nog hinna med både sömmerskejobb, matlagning och blöjbyte om bara Ingmar och hans pung höll sig borta från hennes spis.
Och så log hon trots allt. Att maken var full av liv var en underdrift.
Ingmar sa upp sig redan nästa dag. Han fick gå på dagen med full lön i tre månader och orsakade spontan fest samma afton bland de annars så stillsamma, grå männen och kvinnorna på postkontorets ekonomiavdelning.
Året var 1961. För övrigt samma år som det föddes en ovanligt begåvad flicka i ett skjul i Soweto, en halv evighet därifrån.
* * *
Under Holgers och Holgers tidiga år ägnade Ingmar dagarna åt att omväxlande vara i vägen för sin hustru i hemmet och ge sig iväg på pojkstreck av skiftande, republikansk kvalitet.
Han gick också med i republikanska klubben under den väldige Vilhelm Mobergs moraliska ledning. Författarlegenden Moberg var arg på alla svekfulla socialister och liberaler som hade republik inskrivet i partiprogrammet utan att göra något åt det.
Men eftersom Ingmar inte ville ta för mycket plats för tidigt väntade han till klubbens andra möte innan han föreslog att han själv skulle få förvalta klubbens betydande kassa i avsikt att kidnappa och gömma undan kronprinsen, för att på så sätt strypa det ständiga tillflödet av tronpretendenter.
Efter några sekunders häpen tystnad runt det republikanska bordet hade Moberg själv kört Ingmar på porten, med en välriktad spark där bak som avsked.
Mobergs högerfot tillsammans med det påföljande fallet nerför trappan hade gjort ont, men någon skada i övrigt var inte skedd, tyckte Ingmar medan han haltade därifrån. Republikanska klubben för inbördes beundran kunde de behålla för sig själva. Ingmar hade andra idéer.
Till exempel gick han med i det ryggradslösa socialdemokratiska partiet. Socialdemokraterna ägde makten i Sverige allt sedan Per Albin Hansson styrt nationen genom andra världskrigets fasor med hjälp av horoskop. Hansson själv hade före kriget gjort karriär på just kravet på republik, men när den gamle nykterhetskämpen väl kom i position att bestämma i saken prioriterade han poker och grogg med grabbarna framför att följa sin egen övertygelse. Det var extra sorgligt eftersom Hansson var dokumenterat skicklig, annars hade han aldrig klarat av att i åratal hålla både hustru och älskarinna på gott humör, med två barn i varje läger.
Ingmars plan var att klättra så till den grad i den socialdemokratiska hierarkin att han en dag skulle ha makt att på parlamentarisk väg skicka den förbannade kungen så långt bort som möjligt. Sovjet hade redan lyckats skjuta ut en hund i rymden, nästa gång kunde de med fördel ta den svenske statschefen i stället, tänkte han och sökte sig till distriktskontoret i Eskilstuna eftersom Södertäljes socialdemokrater hade lokal vägg i vägg med svärfars kommunister.
Ingmars karriär i politiken blev dock ännu kortare än den i republikanska klubben. Han skrevs in i partiet på en torsdag och fick genast en bunt flygblad att dela ut utanför Systembolaget lördagen därpå.
Problemet var att det internationellt orienterade Eskilstunadistriktet drev kravet på att Ngo Dinh Diem i Saigon måste avgå. Men Diem var ju president! Efter tusen år av kejserlig dynasti, dessutom.
Visst, allt hade väl inte gått riktigt rätt till. Det sades till exempel att hans bror först rökt sönder sin hjärna på opium och därpå i egenskap av ansvarig rösträknare i det vietnamesiska presidentvalet hallucinerat fram två miljoner extra väljare till Diem.
Så där skulle det förstås inte vara, men att för den skull kräva presidentens avgång vore att ta sakerna för långt.
Alltså slängde Ingmar de tilldelade flygbladen i Eskilstunaån för att i stället trycka upp egna i vilka han i socialdemokratins namn hyllade Diem och den handlingskraftiga amerikanska militären.
Skadan för det socialdemokratiska partiet blev dock begränsad eftersom tre av fyra ledamöter i distriktsledningen råkade ha ärende till just Systembolaget redan på lördagsmorgonen. Ingmars flygblad hamnade i papperskorgen i stället för i potentiella väljares händer, medan Ingmar själv ombads att omedelbart lämna ifrån sig den partibok han ännu inte hunnit få.
* * *
Åren gick, Holger och Holger växte, blev i enlighet med pappa Ingmars plan närmast identiskt lika.
Mamma Henrietta ägnade dagarna åt att sy kläder, röka nervlugnande John Silver och hälla kärlek över alla sina tre barn. Det äldsta av dem, Ingmar, lade större delen av sin tid på att sjunga republikens lov inför pojkarna och resten åt spridda räder till Stockholm för att ställa till oreda i de monarkistiska leden. Varje gång det sistnämnda skedde fick Henrietta börja om från början med samlandet av pengar i den sockerskål hon aldrig klarade av att gömma väl nog.
Vissa personliga motgångar till trots fick man ändå räkna in sextiotalet som ett någorlunda gott decennium för Ingmar och hans sak. Till exempel tog en militärjunta över i Grekland och jagade iväg kung Konstantin II och hans hov hela vägen till Rom. Allt tydde nu på att den grekiska monarkin var historia och att landet skulle gå en blomstrande ekonomisk framtid till mötes.
Erfarenheterna från Vietnam och Grekland visade Ingmar att det trots allt var med våld förändring kunde åstadkommas. Han hade alltså haft rätt, Vilhelm Moberg fel. Den utdelade sparken i baken kändes ännu efter flera år. Författarjävel.
Svenske kungen kunde väl förresten flytta till Rom han också, om det nu inte passade att göra Laika sällskap i rymden. Då hade han ju några att umgås med om kvällarna. De fördömda kungligheterna var ändå släkt med varandra allihop.
Och nu stod ett nytt år för dörren. 1968 skulle bli Ingmars år, förkunnade han den julen inför sin familj. Och republikens.
– Så bra, sa Henrietta och öppnade julklappen från sin älskade make. Hon hade inte haft några förväntningar, men ändå:
Ett inramat porträtt av den isländske presidenten Ásgeir Ásgeirsson.
Till Henrietta, som egentligen tänkt sluta röka.
Hösten 1968 gjorde Holger och Holger entré i det svenska skolväsendet enligt den varannandagsprincip Ingmar bestämt samma dag de visade sig vara fler än en.
I skolan tyckte läraren det var konstigt att det Holger lärt sig på måndagen var glömt redan till nästa dag, och att tisdagens kunskaper var förlorade till dagen därpå medan måndagens dito då återuppstått.
Nå, pojken fungerade ändå i det stora hela och tycktes vara politiskt intresserad sina unga år till trots, så det var väl inget att oroa sig för.
De följande åren gick den allmänna galenskapen på sparlåga i så måtto att Ingmar prioriterade undervisning i hemmet framför att vara ute och flaxa. När det ändå skedde tog han alltid med sig barnen, speciellt den ene behövde extra övervakning, han som från början kallats Holger 2 visade tidiga tecken på att vackla i tron. Annat verkade det vara med ettan.
Slumpen hade gjort att det var Holger 1 som registrerats, det var till exempel han som hade eget pass, medan tvåan i legal bemärkelse inte fanns. Han var liksom i reserv. Det enda tvåan hade till skillnad från ettan tycktes vara läshuvud. Därför var det alltid Holger 2 som gick till skolan när det var dags för skrivning, oavsett vems tur det var enligt schemat. Utom en gång när tvåan hade feber. Då kallades han ett par dagar senare till sin geografilärare för att förklara hur han lyckats placera Pyrenéerna i Norge.
Henrietta såg tvåans relativa olycka och blev genom honom alltmer olycklig själv. Kunde det vara så att hennes älskade tokstolle verkligen inte hade några gränser?
– Det är klart jag har gränser, kära Henrietta, sa Ingmar. Det är faktiskt på det temat jag lite grand har tänkt om. Jag är inte längre lika säker på att det går att inta hela nationen på en gång.
– Inta hela nationen? sa Henrietta.
– På en gång, sa Ingmar.
Sverige var ju föredömligt långsmalt till formen. Ingmar hade börjat umgås med tanken på att omvända landet bit för bit, börja längst i söder och arbeta sig uppåt. Det gick att göra tvärtom också, förstås, men det var så förbannat kallt där uppe i norr. Vem orkade med att byta statsskick i fyrtio minusgrader?
Än värre var det för Henrietta att ettan inte tycktes hysa några tvivel alls. Det bara lyste i ögonen på honom. Ju värre Ingmar uttryckte sig, desto mer lyste det. Hon bestämde sig för att inte acceptera en enda vansinnighet till, annars skulle hon bli vansinnig själv.
– Nu håller du dig hemma, annars åker du ut! sa hon till Ingmar.
Ingmar älskade sin Henrietta och respekterade hennes ultimatum. Skolgången enligt varannandagsprincipen fortsatte förvisso, liksom det aldrig sinande relaterandet till olika presidenter från nu och då. Galenskapen bestod och den fortsatte att plåga Henrietta. Men Ingmars olika utflykter uteblev helt ända tills barnen närmade sig studenten.
Då fick han återfall och gav sig av för att demonstrera utanför Stockholms slott innanför vars väggar det just fötts en kronprins.
Därmed fick det vara nog. Henrietta kallade på Holger och Holger och bad dem slå sig ner i köket tillsammans med henne.
– Jag ska nu säga er allt, mina älskade barn, sa hon.
Och så gjorde hon det.
Hennes berättelse blev tjugo cigarretter lång. Från det allra första mötet med Ingmar i Södertälje tingsrätt 1943 och framåt.
Hon undvek att värdera deras pappas livsgärning, bara beskriva den såsom den dittills varit, inklusive hur han blandat ihop de nyfödda barnen så att det var omöjligt att säga vem av dem som kommit först.
– Det är möjligt att du är tvåa, ettan, men jag vet inte, ingen vet, sa Henrietta.
Hon tyckte att historien varit självförklarande och att sönerna skulle dra de riktiga slutsatserna när hon var färdig.
I det fick hon exakt halvrätt.
De båda holgrarna lyssnade. För den ene lät det som en hjältesaga, en beskrivning av en man som drevs av ett patos, en som outtröttligt stred i ständig motvind. För den andre kändes det tvärtom som en krönika om ett förebådat dödsfall.
– Det var allt jag hade att säga, avslutade Henrietta. Det var viktigt för mig att få göra det. Ta till er det jag har sagt, tänk igenom vart ni vill att livet ska föra er – så kan vi väl talas vid igen till frukosten i morgon?
Henrietta bad till Gud den natten, så dotter till en lokal kommunistledare hon nu var. Hon bad att båda hennes söner skulle förlåta henne, skulle förlåta Ingmar. Hon bad att barnen skulle förstå, att saker skulle gå att ställa tillrätta, att ett normalt liv kunde få börja. Hon bad om Guds hjälp i arbetet med att gå till myndigheterna och anhålla om medborgarskap för en nästan artonårig, nyfödd man. Hon bad om att allt skulle få bli bra.
– Snälla, snälla Gud, sa Henrietta.
Och somnade.
Nästa morgon var Ingmar fortfarande borta. Henrietta kände sig trött medan hon kokade gröt åt sig själv och barnen. Hon var inte mer än femtionio år, men såg äldre ut.
Det var tungt för henne. På alla sätt och vis. Hon kände oro inför allting. Nu hade barnen fått hennes historia. Återstod deras dom. Och Guds.
Mor och söner slog sig åter ner vid köksbordet. Holger 2 såg, kände och förstod. Holger 1 såg inte, förstod inte. Men han kände. Han kände att han ville trösta Henrietta.
– Var inte orolig mamma, sa han. Jag lovar dig att aldrig ge upp! Så länge jag lever och andas kommer jag att föra kampen vidare i pappas namn. Så länge jag lever och andas! Hör du det, mamma?
Henrietta hörde. Och det hon hörde blev för mycket. Hennes hjärta brast. Av sorg. Av skuldkänslor. Av tillbakahållna drömmar, visioner och fantasier. Av att nästan ingenting dittills i livet gått som hon önskat. Av att hon i trettiotvå år levt i oro. Och av ena sonens nyss avlagda besked om att vansinnigheterna skulle fortsätta intill tidens ände.
Men framför allt av fyrahundrasextiosjutusen tvåhundra John Silver utan filter sedan hösten 1947.
Henrietta var en kämpe. Hon älskade sina barn. Men om ett hjärta brister så gör det ju det. Den massiva hjärtattacken tog hennes liv på bara några sekunder.
* * *
Holger 1 förstod aldrig att han tillsammans med Ingmar och cigarretterna tagit livet av sin mamma. Tvåan övervägde att berätta det för honom men tänkte att det inte skulle förändra någonting till det bättre, så han avstod. Genom dödsannonsen i Länstidningen Södertälje gick det för första gången upp för tvåan hur mycket han faktiskt inte fanns.
Vår älskade maka
och mor
Henrietta Qvist
har lämnat oss
i oändlig sorg och saknad
Södertälje den 15 maj 1979
INGMAR
Holger
—
Vive la République