, svarade Nombeko. Farväl!NOMBEKO VAR TILLBAKA innanför de dubbla tolvtusenvoltsstängslen och tiden fortsatte att gå. Insikten om att straffet i praktiken inte hade någon bortre gräns retade henne fortfarande mindre än det att hon inte förstått det redan från början.
Efter bomb ett hade bomberna två och tre blivit klara parallellt ett par år senare. Efter ytterligare tjugo månader också bomberna fyra och fem.
Arbetslagen var numera helt separerade, de visste inte ens om varandras existens. Det var fortfarande ingenjören allena som slutkontrollerade varje färdigt exemplar. Eftersom pjäserna förvarades i ett av de bepansrade förråden innanför ingenjörens kontor fick han vara i fred varje gång så skedde. Därför kunde han låta sig assisteras av sin städerska utan att någon för den skull höjde på ögonbrynen. Eller vem det nu var som assisterade vem.
Det beslutade och budgeterade behovet var som sagt sex tremegatonsbomber inalles. Men projektets yttersta chef, ingenjör Engelbrecht van der Westhuizen, hade inte längre kontroll över vad som pågick, i den mån han någonsin haft det, eftersom han regelmässigt var berusad på gränsen till det orimliga redan klockan tio om morgnarna. Och hans passopp var för upptagen med att städa och tjuvläsa litteratur i biblioteket för att alltid hinna täcka upp. Hon fick dessutom aldrig någon ny skurborste, därför tog det så mycket längre tid med golven.
Sålunda bar det sig inte bättre än att parproducerandet fortsatte efter nummer fyra och fem, vilket innebar bomberna sex – och sju!
Det hade av misstag producerats en atombomb för mycket, en bomb utanför alla protokoll.
Det fanns en bomb som inte fanns.
När ingenjörens städerska upptäckte fadäsen meddelade hon sin chef som blev precis så bekymrad som han hade anledning att bli. Bomber som inte fanns gjorde bäst i att inte göra det, annars blev det problem. Ingenjören kunde inte gärna starta en destrueringsprocess i smyg, bakom ryggen på president och regering. Han visste för övrigt inte hur man gjorde. Och att avslöja felräkningen för forskarlagen hade han inga planer på.
Nombeko tröstade ingenjör Westhuizen med att det kanske skulle beställas fler bomber med tiden och att den som inte fanns kunde få fortsätta att göra det där ingen hittade den till dess att den fick finnas.
– Jag tänkte just detsamma, sa ingenjören när det han egentligen tänkt var att städerskan nu vuxit till sig och blivit riktigt läcker.
Bomben som inte fanns låstes därför in i det dittills tomma förrådet intill de sex fullt existerande syskonbomberna. Dit hade ingen annan än ingenjören själv tillträde. Förutom hon vadhonnuhette, förstås.
Efter mer än ett decennium innanför forskningsanläggningens dubbla stängsel hade Nombeko läst allt som var värt att läsa i det begränsade biblioteket på Pelindaba. Och det mesta av det som inte var det.
Sakerna blev inte bättre av det faktum att hon hunnit bli kvinna på riktigt, snart tjugosex år gammal. Samtidigt som vitt och svart såvitt hon förstod fortfarande inte fick blandas, för det hade Gud bestämt, enligt Första Mosebok, enligt reformerta kyrkan. Inte för att hon hittat något intressant objekt att blanda sig med på anläggningen, men ändå. Drömmen om en man fanns där, om det de kunde göra tillsammans. Inte minst ur vissa perspektiv. Hon hade sett bilder på det, i litteratur av obetydligt högre kvalitet än det den brittiske fred-på-jorden-professorn åstadkommit 1924.
Nå, hellre att vara utan något som liknade kärlek innanför stängslet på forskningsanläggningen än att vara utan livet självt utanför samma stängsel. Annars skulle det inte bli närhet till något annat än maskarna i den jord hon grävdes ner i.
Nombeko lydde därför sig själv, fortsatte låta bli att påminna ingenjören om att de sju åren redan hunnit bli elva. Hon blev där hon blev.
Ett litet tag till.
* * *
Den sydafrikanska försvarsmakten fick hela tiden ökade anslag från en ekonomi som inte hade råd därtill. Till slut gick en femtedel av landets hopplöst obalanserade budget till det militära, detta medan omvärlden hittade på nya embargon. Bland det som gjorde mest ont i den sydafrikanska folksjälen var att landet fick spela fotboll och rugby med sig självt, eftersom ingen annan ville vara med.
Men nationen hankade sig likväl fram eftersom handelsembargot var långt ifrån globalt. Och det var många som argumenterade mot utökade sanktioner. Premiärminister Thatcher i London och president Reagan i Washington gav uttryck för ungefär samma syn på saken, den att varje nytt embargo skulle drabba den fattigaste delen av befolkningen mest. Eller som den svenske moderatledaren Ulf Adelsohn så elegant uttryckte det:
– Om vi bojkottar varor från Sydafrika blir ju de stackars negrerna där nere arbetslösa.
I själva verket klämde skon någon annanstans. Det krångliga för Thatcher, Reagan (och för den delen Adelsohn) var inte att tycka illa om apartheid; rasism hade inte varit politiskt gångbart på flera decennier. Nej, problemet var vad som skulle komma i stället. Att till exempel välja mellan apartheid och kommunism var inte lätt. Eller snarare: det var det visst, inte minst för Reagan som redan under tiden som ledare för det amerikanska skådespelarfacket stridit för att inga kommunister skulle släppas in i Hollywood. Hur skulle det se ut om han spenderade miljarder och åter miljarder dollar på att kapprusta ihjäl Sovjetkommunismen och samtidigt tillät en variant av densamma att ta över i Sydafrika? Sydafrikanerna hade dessutom kärnvapen nu, de jävlarna, även om de förnekade det.
Bland dem som inte alls höll med Thatcher och Reagan i deras trippande inför apartheidpolitiken var den svenske statsministern Olof Palme och Libyens guide i socialismen Muammar Khadaffi. Palme röt: ”Apartheid kan inte reformeras, apartheid ska elimineras!” Strax därpå blev han själv eliminerad av en förvirrad man som inte fullt ut visste var han var eller varför han gjorde det han gjorde. Eller av hans raka motsats, det blev aldrig riktigt utrett.
Khadaffi skulle däremot ha hälsan i behåll ännu i många år. Han lät skeppa tonvis med vapen till den sydafrikanska motståndsrörelsen ANC och talade högljutt om den ädla kampen mot den vita förtryckarregimen i Pretoria, samtidigt som han gömde massmördaren Idi Amin i det egna palatset.
Detta var ungefär läget när världen än en gång visade hur märklig den kan vara när den lägger den sidan till. För i USA hände det att demokrater och republikaner slog sig samman och gjorde gemensam sak med Palme och Khadaffi och samtidigt parlamentarisk revolt mot sin president. Kongressen drev igenom en lag som förbjöd all form av handel med Sydafrika och alla typer av investeringar. Det gick inte ens att flyga direkt från Johannesburg till USA längre, den som försökte fick välja mellan att vända i luften och att bli nerskjuten.
Thatcher och andra ledare i Europa och världen förstod vad som var på väg att ske. Ingen vill ju spela i det förlorande laget, allt fler slöt upp bakom USA, Sverige och Libyen.
Sydafrika såsom det var känt började spricka från kant till kant.
Nombeko hade från sin husarrest på forskningsanläggningen begränsad möjlighet att följa utvecklingen i världen. De tre kinesiska väninnorna visste fortfarande inte mycket mer än att pyramiderna låg i Egypten och där hade de ju legat ganska länge. Någon hjälp av ingenjören fick hon inte heller. Hans omvärldsanalys begränsade sig alltmer till diverse grymtningar:
– Nu har bögarna i den amerikanska kongressen ställt till med embargo de också.
Och det fanns ju gränser för hur ofta och länge Nombeko kunde skura det sönderskurade golvet i väntrummet med teven.
Men förutom det hon trots allt snappade upp via tevenyheterna var hon observant. Hon märkte att saker var på gång. Inte minst genom att inget längre tycktes vara på gång. Det var inget spring i korridorerna, det kom inga premiärministrar eller presidenter på besök. Att ingenjörens alkoholintag börjat gå från mycket till ännu mycket mer var också en signal.
Nombeko tänkte att ingenjören snart kanske kunde ägna sig åt sin konjak på heltid, sitta och drömma sig tillbaka till åren då det gick att slå i omgivningen att han någonting begrep. I fåtöljen intill kunde förresten hans president sitta, muttrande att det var de svartas fel att landet kapsejsat och sjunkit till botten. Vad som skulle hända med henne själv i det läget valde hon att förtränga.
– Undrar om inte verkligheten börjar hinna ikapp gåsen och hans gelikar, sa Nombeko en kväll till sina tre kinesiska väninnor.
Hon sa det på flytande wukinesisk dialekt.
– Det vore väl på tiden, svarade kinesiskorna.
På inte helt oäven isixhosa.
* * *
Tiderna blev allt hårdare för P W Botha. Men som den stora krokodil han var stod han ut med att vara på djupt vatten, med bara näsborrar och ögon över ytan.
Reformer kunde han förstås tänka sig, det gällde att hänga med sin tid. Folk var sedan länge indelade i svarta, vita, färgade och indier. Nu såg han till att ge de två sistnämnda rösträtt. De svarta också för den delen, men inte i Sydafrika utan i sina hemländer.
Botha lättade också på restriktioner i det allmänna umgänget raserna emellan. Svarta och vita kunde numera, åtminstone rent teoretiskt, sitta på samma parkbänk. De kunde, åtminstone rent teoretiskt, gå på samma biograf och se samma film samtidigt. Och de kunde, åtminstone rent teoretiskt, blanda kroppsvätskor med varandra (i praktiken också, men då var pengar inblandade eller så skedde det med våld).
I övrigt såg presidenten till att centrera makten till sig själv, gallra bland de mänskliga rättigheterna och införa censur för pressen. Tidningarna fick skylla sig själva när de inte hade vett att skriva något vettigt. Om ett land är i gungning behövs tydligt ledarskap, ingen låt-oss-krama-varandra-journalistik sida upp och sida ner.
Men hur Botha än vände på sakerna blev det fel. Landets ekonomi hade gått i knapp styrfart framåt för att därpå stanna helt och strax börjat gå åt andra hållet. Det var inte direkt gratis att låta militären slå ner varenda orolighet i snart sagt varenda kåkstad. Svartingarna var ju inte nöjda med något. Ta bara en sådan sak som att Botha erbjudit den förbannade Nelson Mandela att bli fri om han i gengäld lovade att vara lite följsam med regeringen. ”Sluta bråka”, var det enda kravet Botha ställde. ”Nej, då stannar jag hellre där jag är”, sa den fan efter tjugo år på sin fängelseö och så gjorde han det.
Med tiden stod det klart att den största förändring P W Botha lyckats åstadkomma genom den nya konstitutionen var att han förvandlat sig själv från premiärminister till president. Och Mandela till större ikon än någonsin.
I övrigt allt lika. Nej, fel. I övrigt allt sämre.
Botha började bli trött på alltihop. Han insåg att det faktiskt kunde sluta med att ANC tog över. Och i så fall… ja, vem satte frivilligt sex kärnvapen i händerna på en kommunistisk negerorganisation? Bättre då att montera ner vapnen, och göra prnummer av det! ”Vi tar vårt ansvar” och allt det där medan det internationella atomenergiorganet IAEA tittade på.
Ja, så kunde det faktiskt bli. Presidenten var ännu inte mogen att ta beslut i frågan, men han ringde personligen till den ansvarige ingenjören på Pelindaba för att sätta honom i stand by-läge. Hade han förresten slirat på rösten redan klockan nio? Nej, det var inte möjligt.
* * *
Ingenjör van der Westhuizens lilla räknefel (det som gjorde att sex bomber blev sju) förvandlades plötsligt till en alldeles ohygglig hemlighet. Presidenten hade nämnt möjligheten att de sex atombomberna skulle destrueras. De sex bomberna. Inte den sjunde. För den fanns ju inte.
Nu hade ingenjören att antingen tillstå sitt misstag, erkänna att han hemlighållit detsamma i över ett års tid – och få vanärat avsked och minimal pension.
Eller vända hela saken till sin fördel. Och bli ekonomiskt oberoende.
Ingenjören hade ångest. Men bara tills den senaste halvlitern Klipdrift hunnit ut i blodet. Därefter var valet lätt.
Han kunde klockan. Visste att den nu var slagen. Dags att tala allvar med Mossadagent A och B.
– Du, vaddunuheter, sluddrade han. Kan du hämta hit de båda judarna, vi ska göra affär!
Engelbrecht van der Westhuizen hade räknat ut att hans uppdrag var på väg att ta slut, att ANC snart kunde ta över landet och att han själv inte hade någon ytterligare karriär att vänta. Alltså gällde det att se om sitt hus medan man fortfarande hade ett hus att se om.
Hon vadhonnuhette gick för att söka rätt på de agenter som till och från bevakat hela processen för samarbetspartnern Israels räkning. Medan hon vandrade i korridorerna tänkte hon att ingen jören var på väg att gå minst ett steg för långt. Sannolikt två.
Mossadagent A och B visades in på ingenjörens kontor. Nombeko ställde sig i det hörn där ingenjören alltid ville ha henne när det hettade till.
Ingenjör Westhuizen slog an tonen.
– Ah, jude ett och jude två, shalom på er! Slå er ner. Får man fresta med en förmiddagskonjak? Du, vaddunuheter, häll upp till våra vänner!
Nombeko viskade till agenterna att det fanns vatten att tillgå om det var att föredra. Det var det.
Ingenjör van der Westhuizen sa som det var, att han alltid haft tur i livet och att turen ifråga nu råkat placera ett kärnvapen i knät på honom, en atombomb som ingen visste existerar och således ingen skulle komma att sakna. Egentligen, sa ingenjören, borde han behålla den själv och skicka den rätt in i presidentpalatset när terroristen Mandela väl installerats, men han kände sig lite för gammal för att föra krig på egen hand.
– Så nu undrar jag om jude A och jude B inte ville kolla med chefsjuden i Jerusalem om köp av en styck bomb av det kraftigare slaget? Ni ska få den till kompispris. Nej, förresten, det ska ni inte. Trettio miljoner dollar vill jag ha. Tio miljoner per megaton. Skål på er! sa ingenjören, tömde sin konjak och tittade därpå missnöjt på flaskan som nu var tom.
Mossadagent A och B tackade artigt för erbjudandet och lovade att höra med regeringen i Jerusalem om hur den såg på att göra affär med herr Westhuizen på det viset.
– Ja, jag krusar ingen, sa ingenjören. Passar det inte säljer jag den till någon annan. Nu har jag förresten inte tid att sitta här och gaffla med er.
Ingenjören lämnade både kontoret och anläggningen, i jakt på mer konjak. Kvar blev de båda Mossadagenterna och hon vadhonnuhette. Nombeko förstod vad som stod på spel för israelerna.
– Ursäkta om jag säger det, sa hon, men undrar om inte ingenjörens tur tog slut ungefär nu?
Hon tillade inte ”och min”. Men hon tänkte det.
– Jag har alltid beundrat er klokskap, fröken Nombeko, sa Mossadagent A. Och jag tackar på förhand för er förståelse.
Han tillade inte: ”Ni ligger väl själv rätt så illa till.” Men han tänkte det.
Det var inte det att Israel inte ville ha det ingenjören erbjöd, tvärtom. Det var bara det att försäljaren var gravt alkoholiserad och helt oberäknelig. Det skulle efter en affär vara livsfarligt att ha honom fritt gående på gatorna sluddrande och sladdrande om varifrån han fått alla sina pengar. Å andra sidan gick det inte att bara tacka nej till erbjudandet, för vad skulle då hända med bomben? Ingenjören var sannolikt i stånd att sälja den till vem som helst.
Därför fick det bli som det blev. Mossadagent A anlitade en krake i Pretorias slum att kommande natt stjäla en bil åt honom, en Datsun Laurel, 1983 års modell. Som tack fick kraken femtio rand (enligt överenskommelse) samt ett skott i pannan (på agentens eget initiativ).
Med bilen såg agent A till att göra slut på ingenjörens eviga tur genom att köra över honom när han ett par dagar senare var på hemväg från den bar han alltid frekventerade när det egna Klipdriftlagret var slut.
Ingenjörens nyvunna otur var rent av sådan att han blev överkörd en gång till när A stannade och lade i backen och därpå en tredje gång i samband med att agenten i största hast gav sig av därifrån.
Ironiskt nog hade ingenjören gått på trottoaren när det hände.
”Var det här allt?” tänkte han mellan andra och tredje överkörningen, precis som Nombeko gjort i motsvarande situation elva år tidigare.
Och det var det.
* * *
Mossadagent B sökte upp Nombeko strax efter att dödsbudet kommit till forskningsanläggningen. Ännu klassades händelsen som en olycka, men det skulle det bli ändring på när vittnen och diverse tekniker på plats fått säga sitt.
– Vi har kanske något att tala om ni och jag, fröken Nombeko, sa han. Och jag är rädd att det hastar.
Nombeko sa först ingenting, men tänkte desto mer. Hon tänkte att garanten för hennes fysiska välbefinnande, det eviga fyllot van der Westhuizen, nu var död. Hon tänkte att hon själv alldeles strax skulle vara något liknande. Om hon inte tänkte snabbt.
Men det gjorde hon. Och så sa hon:
– Ja, det har vi. Får jag därför be herr agenten att ta med sig sin kollega för ett möte här på ingenjörens kontor om exakt trettio minuter?
Agent B hade för länge sedan lärt sig att fröken Nombeko hade huvudet på skaft. Han visste att hon förstod att hennes situation var prekär. Det placerade honom och agentkollegan i en maktposition.
Fröken Nombeko var den som satt med nycklar och tillstånd att röra sig i de mest förbjudna korridorerna. Det var hon som skulle se till att agenterna kom över bomben. I gengäld skulle de bjuda henne på en vit lögn.
Löftet om att hon skulle få leva.
Men nu hade hon köpt sig en halvtimme. Varför då? Agenten förstod det mesta, men inte detta. Nå, en halvtimme var ju bara en halvtimme även om det var bråttom med sakerna. När som helst skulle den sydafrikanska säkerhetspolisen komma på att ingenjören blivit mördad. Strax därefter skulle det bli väsentligt svårare att föra ut en tremegatonsbomb från anläggningen, även för en agent från en samarbetande säkerhetstjänst.
Nå, en halvtimme var fortfarande bara en halvtimme. Agent B nickade till svar.
– Då ses vi här klockan 12.05.
– 12.06, sa Nombeko.
Under de trettio minuter som gick gjorde Nombeko ingenting mer än väntade på att tiden skulle gå.
Agenterna var tillbaka exakt när de skulle. Nombeko satt i ingenjörens stol och bjöd dem vänligt att slå sig ner på andra sidan bordet. Bilden var annorlunda. En ung, svart kvinna i en direktörsstol i hjärtat av det sydafrikanska apartheidsystemet.
Nombeko inledde mötet. Hon sa att hon förstod att herrar Mossadagenterna var ute efter den sjunde atombomben, den som inte fanns. Eller hade hon förstått fel?
Agenterna satt tysta, ville inte riktigt ta sanningen i sin mun.
– Låt nu det här mötet vara uppriktigt, manade Nombeko. Annars lär vi inte komma någonstans innan det är för sent.
Agent A nickade och sa att fröken Nombeko förstått sakerna rätt. Om Israel med hennes hjälp kunde komma över bomben skulle de i gengäld hjälpa henne ut från Pelindaba.
– Utan att därefter låta mig bli lika överkörd som ingenjören? frågade Nombeko. Eller skjuten och nergrävd på närmaste savann?
– Nej, men snälla fröken Nombeko, ljög agent A. Vi tänker inte kröka ett hår på hennes huvud. Vad tror hon egentligen om oss?
Nombeko tycktes nöja sig med agentens löfte. Tillade att hon förresten redan blivit överkörd en gång i livet och att det fick räcka.
– Hur tänker ni få bomben härifrån, om jag får fråga? Givet att jag ger er tillgång till den.
Agent B svarade att det borde vara ganska lätt, om de bara skyndade på. Lådan med bomben kunde adresseras till israeliska utrikesdepartementet i Jerusalem och redan på basen förses med dokumentation som klassade den som diplomatpost. Diplomatbrev skickades via ambassaden i Pretoria minst en gång i veckan, en låda modell större skulle inte göra någon skillnad i sak. För såvitt att sydafrikanska säkerhetstjänsten inte skruvade upp säkerheten och öppnade lådan – och det kunde Nombeko och agenterna räkna med att de skulle göra så fort det gick upp för dem hur ingenjören i själva verket dött.
– Ja, jag får speciellt tacka herrar agenterna för den åtgärden, sa Nombeko uppriktigt och försåtligt på samma gång. Vem av er var det som hade den äran?
– Det spelar kanske mindre roll, sa agent A som var den skyldige. Gjort är gjort och vi vet att fröken Nombeko förstår att det var nödvändigt.
Jodå, Nombeko förstod. Hon förstod att agenterna just gått i hennes fälla.
– Hur tänker ni ordna med säkerheten för lilla mig då?
Det agenterna tänkt var att gömma Nombeko i bagageluckan på den egna bilen utan risk för upptäckt så länge säkerhetsarrangemangen låg på nuvarande nivå. Den israeliska säkerhetstjänsten på Pelindaba hade i alla år stått över varje misstanke.
Väl ute i det fria var det bara att köra rakt ut i bushen, plocka fram kvinnan ur bagaget – och ge henne ett skott i pannan, tinningen eller nacken, beroende på hur mycket hon sprattlade.
Lite sorgligt, fröken Nombeko var på många sätt en enastående kvinna och hon hade precis som agenterna utsatts för ingen jör Westhuizens illa dolda förakt, grundat på inget annat än ingenjörens förvirrade uppfattning om att han representerade ett överlägset folkslag. Synd om henne, men i det här fanns större värden att vårda.
– Vår idé är att smuggla er härifrån i bagageluckan, sa agent A och utelämnade det som därefter skulle komma.
– Bra, sa Nombeko. Men otillräckligt.
Och fortsatte med att hon inte avsåg lyfta ett finger till förmån för herrar agenternas intressen med mindre än att de först räckte över en flygbiljett till henne, Johannesburg–Tripoli.
– Tripoli? sa agent A och B samtidigt. Vad ska ni där att göra?
Nombeko hade inget riktigt bra svar. Hennes målbild hade i alla år varit nationalbiblioteket i Pretoria. Men dit kunde hon inte söka sig nu. Hon måste utomlands. Och Khadaffi i Libyen var visst på ANC:s sida.
Nombeko sa att hon ville till ett vänligt sinnat land som omväxling och att Libyen lät bra i sammanhanget. Men för all del, om herrar agenterna hade en bättre idé var hon redo att lyssna.
– Försök bara inte med Tel Aviv eller Jerusalem. I min plan ingår nämligen att leva åtminstone veckan ut.
Mossadagent A blev alltmer förtjust i kvinnan i direktörsstolen framför sig. Här gällde det att vara på sin vakt så att hon inte fick sin vilja igenom. Hon måste inse att hennes förhandlingsposition var svag – att hon i själva utsmugglandet från basen inte hade annat val än att lita på de agenter hon inte kunde lita på. Men att hon åtminstone därefter kunde påverka omständigheterna till sin fördel. Problemet för henne var att det aldrig skulle bli något skede två eller tre. Så fort bagageluckan slog igen var hon ju på väg till sin egen begravningsplats. Och då spelade det ingen roll vad som stod på biljetten. Tripoli, visst. Eller månen.
Men först skulle spelet spelas.
– Ja, Libyen skulle nog fungera, sa agent A. Det är tillsammans med Sverige det land som protesterar mest mot det sydafrikanska apartheidsystemet. Där skulle fröken få asyl på tio sekunder om hon frågade.
– Se där! sa Nombeko.
– Men Khadaffi har förstås sina sidor, fortsatte agenten.
– Sidor?
Agent A lade gärna ut texten om dåren i Tripoli, han som en gång skickat granater över Egypten bara för att presidenten där valt att svara Israel på tilltal. Att visa omsorg om fröken Nombeko kunde inte vara fel. Att bygga förtroende ända fram till det nödvändiga nackskottet.
– Ja, Khadaffi fiskar lika mycket efter kärnvapen som Sydafrika, det är bara det att han hittills inte fiskat lika bra.
– Oj då, sa Nombeko.
– Nå, han har väl åtminstone tjugo ton senapsgas på lager att trösta sig med, och världens största fabrik för kemisk krigföring.
– Aj då, sa Nombeko.
– Och så har han förbjudit all opposition, alla strejker och demonstrationer.
– Usch då, sa Nombeko.
– Och han har ihjäl alla som säger emot honom.
– Har han ingen mänsklig sida alls? sa Nombeko.
– Jodå, sa agenten. Han tog väl hand om exdiktatorn Idi Amin när han var tvungen att fly från Uganda.
– Ja, det läste jag något om, sa Nombeko.
– Det finns mer att berätta, sa agent A.
– Eller inte, sa Nombeko.
– Förstå mig rätt, fröken Nombeko. Vi är måna om er hälsa, att inget ska hända er, även om ni nyss antydde att vi inte går att lita på. Jag erkänner att den antydan sårade oss båda. Men vill ni till Tripoli ska vi förstås ordna det.
Det där satt fint, tänkte agent A.
Det där satt fint, tänkte agent B.
Det där var det dummaste jag hört i hela mitt liv, tänkte Nombeko. Och då har jag ändå umgåtts med såväl assistenter från Johannesburgs kommuns sanitetsavdelning som alkoholiserade ingenjörer med förvriden självbild.
Att agenterna skulle vara måna om hennes hälsa? Hon var visserligen född i Soweto, men inte i farstun. Hon hade aldrig ens haft någon.
Libyen lät inte roligt längre.
– Sverige då? sa hon.
Ja, det skulle nog vara att föredra, tyckte agenterna. Där hade de visserligen just haft ihjäl sin statsminister, men vanligt folk gick i alla fall säkert på gatorna. Och svenskarna var som sagt snabba med att släppa in sydafrikaner, så länge de sa att de var motståndare till apartheidregimen och det hade agenterna skäl att tro att Nombeko var.
Nombeko nickade. Och satt sedan tyst. Hon visste var Sverige låg. Nästan uppe vid Nordpolen. Långt från Soweto och det var ju bra. Långt från allt det som dittills varit hennes liv. Vad skulle hon komma att sakna, månntro?
– Om det är något fröken Nombeko känner att hon vill ha med sig till Sverige ska vi förstås göra vårt bästa för att vara henne till lags, sa agent B för att ytterligare bygga förtroende utan substans.
Håller ni på lite till är det nästan att jag börjar tro er, tänkte Nombeko. Men bara nästan. Det vore synnerligen oprofessionellt av er att inte försöka ta livet av mig så fort ni fått det ni vill ha.
– En kartong med torkat antilopkött skulle vara fint, sa hon. Jag kan inte tänka mig att de har antiloper i Sverige.
Nej, det trodde inte A och B heller. Agenterna skulle genast ordna med adresslappar till ett stort och ett litet paket. Bomben i lådan till utrikesdepartementet i Jerusalem via ambassaden i Pretoria. Och antilopköttet skulle fröken Nombeko kunna kvittera ut redan om några dagar på israeliska ambassaden i Stockholm.
– Är vi överens då? sa agent A och tänkte att allt ordnade sig till det bästa.
– Ja, sa Nombeko. Vi är överens. Men det var en sak till.
En sak till? Agent A hade en utvecklad känsla för den verksamhet han bedrev. Nu kände han att han och kollegan tagit ut segern i förskott.
– Jag förstår att det hastar, sa Nombeko. Men det är någonting jag har att ombesörja innan vi kan ge oss av.
– Ombesörja?
– Vi ses här igen om en timme, klockan 13.20, ni gör nog bäst i att pinna på om ni ska hinna skaffa både flygbiljett och antilopkött till dess, sa hon och lämnade rummet genom dörren bakom ingenjörens skrivbord, dit agenterna inte hade tillträde.
Agenterna blev ensamma kvar.
– Har vi underskattat henne? sa A till B.
B såg bekymrad ut.
– Om du fixar biljetten så ordnar jag med köttet, sa han.
* * *
– Ser ni vad det här är? sa Nombeko när mötet återupptogs, och lade upp en oslipad diamant på ingenjör Westhuizens skrivbord.
Agent A var en mångkunnig man. Han kunde till exempel utan problem datera en lergås från Handynastin till sydafrikanskt 1970-tal. Och han kunde genast se att det som nu låg framför honom sannolikt betingade ett värde av omkring en miljon shekel.
– Jag ser, sa han. Vart är det fröken Nombeko vill komma?
– Vart jag vill komma? Jag vill komma till Sverige. Inte till en grop bakom en buske på savannen.
– Och för den skull vill ni ge oss en diamant? sa agent B som till skillnad från A möjligen fortsatte att underskatta Nombeko.
– Vad tänker egentligen herr agenten om mig? sa hon. Nej, med diamanten vill jag bara troliggöra att jag lyckats få ut ett litet paket från basen sedan vi senast sågs. Det ni nu har att ta ställning till är om ni tror att jag lyckats med det, med hjälp av till exempel en sådan här diamant. Och därpå fått bekräftelse på att paketet ifråga nått sin mottagare med hjälp av ännu en. Om ni tror att någon av Pelindabas tvåhundrafemtio stolta och genomgående underbetalda medarbetare kan tänkas ha gått med på ett sådant arrangemang. Eller om ni inte tror det.
– Jag förstår inte, sa agent B.
– Själv anar jag det värsta, mumlade A.
– Just det, sa Nombeko och log. Jag spelade in vårt förra samtal under vilket ni tillstod mord på sydafrikansk medborgare samt försök till stöld av ett styck sydafrikanskt djävulsvapen. Jag är säker på att ni båda förstår vilka konsekvenser det skulle få för er och er nation om bandet spelades upp i… ja, säg det. Vart jag låtit skicka det behåller jag för mig själv. Men mottagaren har via min mutade kurir bekräftat att det är där det ska. Det vill säga inte längre här på basen. Om det plockas upp av mig inom tjugofyra, nej, förlåt, tjugotre timmar och trettioåtta minuter, tiden går fort när man har roligt, har ni mitt ord på att det försvinner i glömska.
– Och om det inte plockas upp av er blir det offentligt? fyllde A i.
Nombeko slösade ingen tid med att svara.
– Då tror jag att mötet är över. Ska bli spännande att se om jag överlever turen i bagageluckan. Det känns i alla fall som om möjligheten har ökat. Från noll.
Och så ställde hon sig upp, sa att paketet med antilopköttet skulle vara levererat till avdelningen för utgående post inom trettio minuter, att hon själv avsåg se till att detsamma gällde den större lådan, den fanns ändå vägg i vägg. Vidare såg hon fram emot vederbörlig dokumentation, stämplar och blanketter och vad som nu krävdes för att paketen skulle bli önskat oåtkomliga för var och en som inte ville ha en diplomatisk kris på halsen.
A och B nickade buttert.
De israeliska agenterna analyserade den uppkomna situationen. De höll det för troligt att den förbannade städerskan hade ett band med deras tidigare samtal, men de var inte lika säkra på att hon lyckats smuggla ut det från Pelindaba. Hon hade bevisligen minst en oslipad diamant i sin ägo, och hade hon en kunde hon ha flera. Och hade hon flera vore det möjligt att en av alla de innerligt säkerhetsklassade medarbetarna på anläggningen fallit för frestelsen och säkerställt sin egen och familjens finansiella ställning livet ut. Möjligt, men inte säkert. Å ena sidan hade städerskan (de kallade henne inte längre vid namn, därtill var de alltför irriterade på henne) varit på anläggningen i elva år, å andra sidan hade agenterna aldrig sett henne umgås med en enda vit person, förutom dem själva. Hade någon av de tvåhundrafemtio medarbetarna verkligen sålt sin själ till kvinnan som de bakom ryggen kallade kaffer?
När agenterna lade till den sexuella dimensionen, det vill säga möjligheten – eller snarare risken – att städerskan lagt även sin kropp i potten, försköts oddsen till agenternas nackdel. Den som är omoralisk nog att springa hennes ärenden för en diamants skull har ju inte mer moral än att han skulle kunna ange henne. Men den som i tillägg till det hade framtida, möjliga sexuella äventyr att vänta skulle i så fall bita sig själv i svansen. Eller någon annanstans om han bara nådde.
Allt sammantaget kom agenterna A och B fram till att det var sextio procents risk att Nombeko verkligen satt på den trumf hon hävdade, fyrtio procents möjlighet att hon inte gjorde det. Och de oddsen var för dåliga. Skadan hon kunde åsamka dem själva och – framför allt! – nationen Israel gick inte att mäta.
Därför fick beslutet bli att städerskan skulle få följa med i bagageluckan som planerat, att hon skulle få biljett till Sverige som planerat, att hennes tio kilo antilopkött skulle skickas till Stockholm som planerat – samt att hon inte skulle få det planerade skottet i nacken. Eller pannan. Eller någon annanstans. Hon var fortfarande en risk i levande skick. Men numera en ännu större risk som död.
Tjugonio minuter senare fick Nombeko flygbiljetter och det utlovade antilopköttet av agent A, samt dubbla omgångar med vederbörligt ifyllda blanketter för diplomatpost. Hon tackade och sa att hon var redo för avresa inom en kvart, hon skulle bara försäkra sig om att hanteringen av de båda paketen blev korrekt. Med det menade hon – men sa inte – att hon skulle prata allvar med de tre kinesflickorna.
– Ett stort och ett litet paket? sa lillasystern som var den mest kreativa av dem. Skulle fröken Nombeko ha något emot om vi…
– Ja, det är just det, sa Nombeko. De här paketen ska inte skickas till er mamma i Johannesburg. Det lilla paketet ska till Stockholm, det är till mig, bara det är väl skäl nog att inte röra det, hoppas jag? Det stora ska till Jerusalem.
– Jerusalem? sa mellansystern.
– Egypten, förklarade storasystern.
– Ska du ge dig av? sa lillasystern.
Nombeko undrade hur ingenjören någonsin kunnat komma på idén att sätta de tre flickorna att sköta postgången.
– Ja, men säg inget till någon. Jag smugglas ut härifrån om en liten stund. Jag ska till Sverige. Vi får ta farväl nu, ni har varit fina vänner.
Och så kramade de varandra.
– Var rädd om dig, Nombeko, sa kinesflickorna på isixhosa.
– , svarade Nombeko. Farväl!
Så gick hon till ingenjörens kontor, låste upp hans skrivbordslåda och hämtade sitt pass.
– Market Theatre, tack, marknadsplatsen, downtown Johannesburg, sa Nombeko till agent A medan hon kröp ner i bagageluckan på den diplomatregistrerade bilen.
Hon lät som vilken kund talande till vilken taxichaufför som helst. Det verkade också som om hon kunde Johannesburg utan och innan – och att hon visste vart hon var på väg. Sanningen var att hon någon minut tidigare hunnit med att bläddra i en sista av alla böcker i Pelindabas bibliotek och hittat det ställe som förmodligen var det folktätaste i hela landet.
– Jag förstår, sa agent A. Ska bli.
Och så stängde han luckan.
Det han förstod var att Nombeko inte tänkte låta dem föra henne till personen som nu hade bandet i sin hand så att de kunde ta livet av dem båda. Han förstod också att Nombeko när de väl var framme skulle lyckas försvinna från agenterna i myllret av folk på mindre än två minuter. Han förstod att Nombeko vunnit.
Rond 1.
Men så fort bomben var på plats i Jerusalem fanns inte längre några fysiska bevis på villovägar. Bandet kunde då spelas upp hur mycket som helst, var som helst, det var bara att neka. Alla var ändå emot Israel, det var väl klart att det cirkulerade band av den typen. Att för den skull tro på dem var däremot bara löjligt.
Därmed dags för rond 2.
Man bråkade nämligen inte med Mossad.
* * *
Bilen med agenterna lämnade Pelindaba klockan 14.10 tors dagen den 12 november 1987. Klockan 15.01 samma dag rullade transporten med dagens utgående post genom samma grindar. Den var elva minuter försenad eftersom man varit tvungen att byta bil på grund av en extra stor försändelse.
Klockan 15.15 konstaterade chefen för utredningen kring ingenjör van der Westhuizens död att han blivit mördad. Tre av varandra oberoende vittnen gav liknande berättelser. Två av dem var dessutom vita.
Berättelserna bekräftades av utredningschefens iakttagelser på plats. Spår av gummi fanns på tre ställen längsgående över ingenjörens demolerade ansikte. Det måste ha blivit överkört av minst tre däck, det vill säga ett däck mer än vad varje normalbyggd bil har på varje sida. Ingenjören hade alltså antingen körts över av mer än en bil, eller – som vittnena samstämmigt hävdade – av samma bil flera gånger om.
Det tog ytterligare femton minuter, men klockan 15.30 höjdes säkerhetsnivån ännu ett steg på forskningsanläggningen. Den svarta städerskan i yttre vakten skulle genast avskedas, tillsammans med den svarta städerskan i den centrala G-flygeln och de tre asiatiskorna i köket. Alla fem skulle utsättas för säkerhetspolisens riskanalys innan de högst eventuellt släpptes fria. Samtliga in- och utgående fordon skulle kontrolleras, om så arméchefen själv satt bakom ratten!
* * *
Nombeko frågade sig fram på flygplatsen, följde strömmen med folk och var förbi säkerhetskontrollen innan hon ens förstått att den fanns och att hon utsatts för den. I efterhand kom hon att inse att diamanter i fodret på en jacka inte ger utslag i metalldetektorer.
Eftersom Mossadagenterna varit tvungna att köpa biljetten med så kort varsel fanns inga andra än de dyraste stolarna att tillgå. Platsen i kabinen blev därefter. Det tog personalen en bra stund att få Nombeko att förstå att det erbjudna glaset Champagne de Pompadour Extra Brut ingick i biljettpriset. Lika mycket som den därpå följande maten. Hon blev också vänligt men bestämt återvisad till sin plats när hon försökte hjälpa till att duka av åt de övriga passagerarna.
Men hon lärde sig lagom till desserten bestående av mandelgratinerade hallon, som hon sköljde ner med en kopp kaffe.
– Får det lova att vara konjak till kaffet? undrade flygvärdinnan vänligt.
– Ja, tack, sa Nombeko. Har ni Klipdrift?
Strax därpå somnade hon, och sov mjukt och gott – och länge.
Väl framme på Stockholm Arlanda flygplats följde hon de så elegant lurade Mossadagenternas instruktion. Hon gick fram till första bästa gränspolis och begärde politisk asyl. Skälet hon angav var medlemskap i den förbjudna organisationen ANC, vilket lät bättre än att hon just hjälpt annan nations säkerhetstjänst att stjäla ett kärnvapen.
Det inledande förhöret med svenska gränspolisen företogs i ett ljust rum med fönster ut mot start- och landningsbanan. Där pågick något Nombeko aldrig tidigare upplevt. Det snöade. Vinterns första snö, mitt i den sydafrikanska försommaren.