INGMAR OCH HOLGER 1 var överens om att bästa sättet att hedra mamma var att fortsätta kampen. Tvåan var säker på att pappa och bror hade fel i sak, men nöjde sig med att fråga vem de i så fall tänkt skulle dra in pengar till hushållet?
Ingmar rynkade pannan och erkände att han inte prioriterat den biten bland allt han på sistone haft att betänka. Det fanns fortfarande några hundralappar kvar i Henriettas sockerskål, men de skulle strax vara lika borta som Henrietta själv.
I brist på andra idéer bestämde sig den före detta posttjänstemannen för att återsöka sitt jobb som assistent till den kamrer som nu bara hade två år kvar till pensionen. Och som svarade att han på inga villkors vis tänkte låta herr Qvist förstöra dem.
Situationen var tämligen besvärlig – i ytterligare några dagar. Därefter dog Ingmars svärfar.
Den arge kommunisten som aldrig träffade sina barnbarn (och inte fick tag i Ingmar) gick bort åttioett år gammal, bitter så det räckte, med en förlorad dotter, en försvunnen hustru och en blomstrande kapitalism omkring sig. Eftersom han inte längre fanns slapp han i alla fall se hur allt han ägt övertogs av holgrarna och Ingmar. Det var Holger 1, han som fanns, som fick ärva.
Södertäljes kommunistledare hade vid sidan av sitt politiska värv arbetat med import och försäljning av produkter från Sovjet unionen. Han hade in i det sista farit de svenska marknadsplatserna runt för att saluföra sitt gods tillsammans med uppfattningen om Sovjetunionens storhet. Det gick sådär med både det ena och det andra, men det finansiella överskottet räckte i alla fall till livets nödtorft inklusive en färgteve, två besök i veckan till Systembolaget och tretusen kronor i månaden i gåva till partiet.
I ettans arv efter farfar ingick en lastbil i gott skick och ett garage tillika lager överfullt med saker; gubben hade i alla år köpt in i lite större hastighet än han lyckats försälja.
Bland varorna fanns svart och röd kaviar, inlagd gurka och rökt krill. Där fanns georgiskt te, vitryskt lin, ryska filtstövlar och inuitiska sälskinn. Där fanns emaljkärl av allehanda slag, inklusive den typiska, gröna sophinken med pedal. Där fanns furasjki, de ryska militärmössorna, och usjanki, pälsmössorna som det är omöjligt att frysa i. Där fanns värmeflaskor i gummi och snapsglas med målade rönnbär. Och flätade halmskor i storlek fyrtiosju.
Där fanns femhundra exemplar av kommunistiska manifestet på ryska och tvåhundra gethårssjalar från Ural. Och fyra sibiriska tigerfällar.
Allt detta och mer därtill hittade Ingmar och pojkarna i garaget. Och sist men inte minst:
En två och en halv meter hög Leninstaty i karelsk granit.
Om Ingmars svärfar alltjämt varit i livet och därtill fått lust att konversera svärsonen i stället för att strypa honom, kunde han ha berättat att han köpt statyn billigt av en konstnär i Petrozavodsk som gjort misstaget att ge den store ledaren mänskliga drag. Den stålgrå Leninblicken hade snarare fått ett förläget uttryck och den hand som skulle peka rakt in i framtiden tycktes vinka till det folk Lenin hade att leda. Borgmästaren i staden, som beställt statyn, blev upprörd när han såg resultatet och talade om för konstnären att den genast skulle försvinna, annars skulle borgmästaren se till att konstnären gjorde det själv.
Just då hade Ingmars svärfar dykt upp på en av sina shoppingrundor. Två veckor senare låg statyn och vinkade rakt in i en garagevägg i Södertälje.
Ingmar och ettan botaniserade bland rikedomarna medan de skrockade glatt. Det här skulle räcka till familjens försörjning i åratal!
Tvåan var inte lika förtjust i utvecklingen. Han hade hoppats på att modern inte dött förgäves, att det skulle bli förändring på riktigt.
– Lenin har kanske inte världens högsta marknadsvärde, försökte han och blev genast avsnäst.
– Gud, vad du är negativ, sa pappa Ingmar.
– Ja, Gud vad du är negativ, sa Holger 1.
– Eller kommunistiska manifestet på ryska, lade tvåan till.
* * *
Varorna i garaget räckte till familjens försörjning i åtta hela år. Pappa Ingmar och tvillingarna for i Ingmars svärfars fotspår, från marknadsplats till marknadsplats och fick med viss marginal ihop till en dräglig levnadsstandard, framför allt därför att kommunisterna i Södertälje inte längre hade del av några intäkter. Lika lite som Skatteverket, för övrigt.
Tvåan längtade hela tiden bort, men tröstade sig med att det under marknadsåren i alla fall inte blev någon tid över för det republikanska dårprojektet.
Efter de åtta åren återstod bara den två och en halv meter höga Leninstatyn i karelsk granit samt fyrahundranittioåtta av de femhundra exemplaren av kommunistiska manifestet på ryska. Ett exemplar hade Ingmar lyckats sälja till en blind man under marknadsdagarna i Mariestad. Det andra hade gått åt på väg mot Malma Marken, då Ingmar blev magsjuk och tvingades stanna bilen för att sätta sig på huk i ett dike.
I så motto hade ju Holger 2 fått rätt.
– Vad gör vi nu? sa Holger 1 som aldrig haft en idé i hela sitt liv.
– Vad som helst, bara det inte har med kungahuset att göra, sa Holger 2.
– Jo, det är precis vad det har, sa Ingmar. Det har varit alldeles för lite av den varan på sistone.
Ingmars idé för fortsatt överlevnad gick ut på att modifiera Lenin statyn. Han hade nämligen kommit på att just den här Lenin och den svenske kungen hade betydande gemensamma drag. Det var bara att hacka bort mustasch och skägg på gubben, knacka lite på näsan och göra vågor i håret av kepsen – och vips var Vladimir Iljitj Hans majestät upp i dagen!
– Har du tänkt sälja en två och en halv meter hög staty av kungen? sa Holger 2 till sin pappa. Har du inga principer alls?
– Nu ska du inte vara oförskämd, min käre avfälling till son. Nöden har ingen lag, det lärde jag mig redan när jag som ung och rask var så illa tvungen att lägga beslag på en frälsningssoldats nya cykel. Han hette förresten Holger han med.
Och så fortsatte han med att holgrarna inte kunde ana hur många besuttna kungaälskare det fanns i det här landet. En kungastaty kunde gå för både tjugo och trettiotusen. Kanske fyrtio. Och sedan var det bara att sälja lastbilen.
Ingmar satte igång. Han hackade och filade och putsade i en hel vecka. Och lyckades över förväntan. När Holger 2 såg resultatet tänkte han att säga vad man ville om fadern, men rådlös var han inte. Eller fri från konstnärlig ådra.
Återstod bara själva försäljningen. Ingmars idé var att vinscha upp statyn på skåpet till lastbilen och sedan köra runt till alla grevar och baroner på godsen runt om Stockholm till dess att någon av dem insåg att han inte klarade sig utan en svenskkarelsk granitkung i den egna trädgården.
Dock var vinschandet känsligt, kungen fick ju inte fara i backen. Holger 1 var ivrig att hjälpa till, bara pappa talade om vad han skulle göra. Tvåan stod med händerna i byxfickorna och sa ingenting.
Ingmar tittade på sina pojkar och bestämde att det i den här saken inte dög att någon av sönerna kluddade till det. Pappa skulle sköta det hela själv.
– Ta nu några steg tillbaka och stör mig inte, sa han och fäste bärlinor kors och tvärs i ett avancerat system.
Och så satte han igång att vinscha. Och baxade faktiskt på egen hand kungastatyn ända till kanten av lastbilens skåp.
– Bara resten kvar, sa den nöjde kungahataren sekunden innan en av bärlinorna brast.
Där och då tog Ingmar Qvists långa livskamp slut.
Kungen bugade sig nämligen ödmjukt framåt mot honom, mötte för första gången hans blick och föll långsamt men obönhörligt rakt över sin skapare.
Ingmar dog omedelbart under kungens tyngd, medan kungen själv sprack i fyra delar.
Holger 1 blev alldeles förtvivlad. Strax intill stod tvåan och skämdes över att han inte kunde känna just någonting. Han tittade på sin döde far och intill honom på kungen i bitar.
Matchen tycktes ha slutat oavgjort.
I Länstidningen Södertälje stod några dagar senare att läsa:
Min älskade pappa
Ingmar Qvist
har lämnat mig
i oändlig sorg och saknad
Södertälje den 4 juni 1987
HOLGER
—
Vive la République
* * *
Holger 1 och 2 var identiska kopior av varandra. Och varandras motsatser.
Ettan hade inte för en sekund ifrågasatt faderns kall. Tvåans tvivel kom redan i sjuårsåldern och växte sedan i styrka. När tvåan var tolv visste han att det helt enkelt inte stod rätt till i skallen på pappa. Från mammans död och framåt ifrågasatte han allt oftare Ingmars idéer.
Men han gav sig aldrig av. Kände med åren ett allt större ansvar för far och bror. Och så det där med att ettan och tvåan var tvillingar. Det var ett band som inte var lätt att klippa.
Orsaken till att bröderna blivit så olika var svår att säga. Möjligen hade det att göra med att Holger 2 – han som inte riktigt fanns – hade en allmänbegåvning som inte gick att hitta hos den förste.
Därför föll det sig naturligt att det under skolgången var tvåan som skötte skrivningar och förhör, att det var tvåan som tog sin brors körkort och lärde upp honom i konsten att köra. Lastbilskort till och med. Morfars Volvo F406 var brödernas enda ägodel värd namnet. Det vill säga: det var Holger 1 som ägde den. För att äga saker måste man ju finnas.
När fadern var borta övervägde tvåan att gå till myndigheterna och meddela sin existens, för att därpå kanske söka sig till högre studier. Och hitta en flicka att älska. Och älska med. Undrar hur det kunde kännas?
Men när tvåan tänkte efter insåg han att det inte var så enkelt med allt. Kunde han ens tillgodogöra sig det fina gymnasiebetyget? Tillhörde inte det hans bror? Holger 2 hade väl per definition inte ens grundskola?
Dessutom fanns det mer omedelbara spörsmål att hantera. Såsom hur holgrarna skulle få råd att äta sig mätta. Holger 1 fanns ju på riktigt, hade både pass och körkort, och borde kunna söka sig ett jobb.
– Jobb? sa ettan när saken kom på tal.
– Ja, ett arbete alltså. Det är inte ovanligt att folk i tjugosexårsåldern ägnar sig åt det.
Holger 1 föreslog att tvåan i stället skulle ta tag i sakerna, i ettans namn. Ungefär som de hållit på under alla åren i skolan. Men tvåan sa att nu när kungen haft ihjäl pappa var det dags att lämna uppväxten bakom sig. Holger 2 tänkte inte springa sin brors ärenden – och absolut inte pappa Ingmars.
– Det var inte kungen, det var Lenin, sa Holger 1 tjurigt.
Tvåan sa att den som föll över Ingmar fick vara vem han ville, inklusive Mahatma Gandhi. Det var historia. Nu var det dags att bygga en framtid. Gärna tillsammans med käre bror, men bara om ettan lovade lägga alla idéer om byte av statsskick i papperskorgen. Ettan mumlade att han inte hade några idéer ändå.
Med det beskedet nöjde sig Holger 2 och ägnade de följande dagarna åt att fundera över vad nästa steg i livet kunde bli.
Mest akut var pengar till mat på bordet.
Lösningen fick bli att sälja nämnda bord. Hela huset, faktiskt.
Familjetorpet utanför Södertälje bytte ägare, och bröderna flyttade in i skåpet till Volvo F406-lastbilen.
Men nu var det ett torp, inget slott de just sålt, och det hade i allt väsentligt inte underhållits sedan pappa Ingmar börjat skena någon gång fyrtio år tidigare. Den formelle ägaren Holger 1 fick bara hundrafemtiotusen för föräldrahemmet. Pengarna skulle strax vara slut igen om holgrarna inte gjorde något åt det.
Ettan undrade vad tvåan trodde värdet kunde vara på den översta fjärdedelen av pappas staty. För att saken aldrig mer skulle komma på tal plockade tvåan fram stämjärn och hammare och hackade den i bitar. När han var färdig lovade han att också elda upp de fyrahundranittioåtta återstående exemplaren av kommunistiska manifestet på ryska, men först skulle han ta sig en promenad, han behövde vara för sig själv en stund.
– Tänk inte för mycket medan jag är borta, är du snäll.
* * *
Aktiebolaget Holger & Holger? Kunde det vara något? Åkeriverksamhet? De hade ju lastbil. Det var det de hade i livet. En lastbil.
Holger 2 satte in en annons i länstidningen om ”Litet åkeri söker uppdrag” och fick genast svar från en kuddentreprenör i Gnesta som behövde hjälp eftersom den distributör han dittills haft inte bara glömde bort var femte transport utan också varannan inbetalning till Skatteverket och för den skull nu fått flytta in på Arnöanstalten för rehabilitering. Staten trodde det skulle ta distributören arton månader att bli återanpassad. Kuddentreprenören, som kände distributörens rätta natur, tänkte att det nog kunde ta längre tid än så. Hur som helst satt distributören där han satt och entreprenören behövde en omedelbar ersättare.
Företaget ”AB Gnesta Dun & Bolster” gjorde huvudkuddar till hotellnäringen, diverse landsting och myndigheter under en herrans massa år. Först gick det bra, sedan sämre, till sist inte alls. Då sparkade entreprenören sina fyra anställda och satte igång att importera kuddarna från Kina i stället. Det gjorde tillvaron drägligare för honom, men det var slitsamt och han började känna sig gammal. Den utarbetade mannen var trött på alltihop, fortsatte endast för att han sedan länge glömt att livet kunde innehålla något annat.
Holger 1 och 2 träffade entreprenören i hans industri- och lagerlokal i utkanterna av Gnesta. Området såg eländigt ut, med ett magasin och en rivningskåk sammanbundna av en gemensam gårdsplan och med ett sedan många år nerlagt krukmakeri på andra sidan gatan. Som närmaste granne ett skrotupplag, i övrigt var området öde.
Eftersom Holger 2 kunde prata för sig och eftersom Holger 1 på tvåans order höll tyst fick entreprenören förtroende för den potentiellt nya distributionslösningen. Lägenheterna i rivningskåken var inte världens vackraste, men om bröderna ville inta en av dem, eller två, kunde det gå bra. Själv bodde entreprenören i det lilla samhällets centrala delar.
Allt såg ut att lösa sig till det bästa, men så meddelade pensionsmyndigheten i brev att entreprenören var på väg att fylla sextiofem år och alltså hade rätt att gå i pension. Det hade han inte tänkt på. Vilken lycka! Nu var det dags att njuta pensionärsliv. Att göra ingenting på heltid, det var vad entreprenören längtade efter. Kanske till och med lite rajtan tajtan? Han hade inte försökt slå klackarna i taket sedan sensommaren sextiosju då han for till Stockholm för att gå på Nalen, bara för att finna att det berömda danspalatset slagit igen och blivit frikyrka.
Pensionsbeskedet var trevligt för entreprenören. För Holger och Holger mer problematiskt.
Nå, bröderna hade ingenting att förlora så tvåan bestämde sig för att gå offensivt fram. Han föreslog att Holger & Holger AB skulle ta över entreprenörens hela verksamhet, inklusive magasin, rivningskåk och krukmakeri. I gengäld skulle denne få trettiofemtusen kronor i månaden i handen av bröderna så länge han levde.
– Som en extra pension, menade Holger 2. Vi har liksom inga direkta kontanter att köpa ut herr entreprenören med.
Den nyblivne pensionären tänkte igenom saken. Och tänkte igenom saken lite till. Och så sa han:
– Taget! Men vi säger inte trettiofemtusen, utan trettio. Och på ett villkor!
– Villkor? sa Holger 2.
– Jo, det är som så att…, började entreprenören.
Prissänkningen inbegrep att Holger och Holger lovade ta över ansvaret för den amerikanske ingenjör som entreprenören hittat gömd i krukmakeriet fjorton år tidigare. Amerikanen hade byggt militära tunnlar under Vietnamkriget, blivit ständigt attackerad av Vietcong, skadats allvarligt, vårdats på sjukhus i Japan, frisknat till, grävt sig ut från sjukrummet genom golvet, flytt till Hokkaido, liftat med en fisketrålare till sovjetiska gränsen, bytt till sovjetiskt kustbevakningsfartyg, hamnat i Moskva, därpå i Helsingfors och farit vidare till Stockholm och Sverige. Där han fick politisk asyl.
Men i Stockholm hade Vietnamdesertören tyckt sig se CIA överallt, han var alldeles trasig i nerverna, säker på att de skulle leta rätt på honom och ta honom tillbaka till kriget. Därför hade han irrat sig ut på landsbygden, hamnat i Gnesta, fått syn på ett nerlagt krukmakeri, smugit in och lagt sig att sova under en presenning. Det var lite mer än bara en slump att han hamnat där han hamnat för det var krukmakare amerikanen var i själ och hjärta. Ingenjör och militär hade han blivit på order av sin pappa.
I krukmakeriet hade inte kuddentreprenören så mycket till krukor, men väl den delen av kuddfirmans bokföring som inte trivdes i dagsljus. För den skull hade han ärende dit flera gånger i veckan. Där, bland pärmarna, stack det en dag upp ett förskräckt ansikte – det var amerikanen – som entreprenören förbarmade sig över. Han fick stanna, men bara om han flyttade in i någon av lägenheterna i rivningskåken på Fredsgatan 5. Ville amerikanen väcka liv i krukmakeriet gick väl det bra, men dörren till det fönsterlösa rummet där borta skulle i så fall vara stängd.
Amerikanen hade med viss förskräckelse tackat ja till erbjudandet, varpå han genast och utan lov började bygga en tunnel från lägenheten på bottenvåningen på Fredsgatan 5 hela vägen till krukmakeriet på andra sidan. När entreprenören kom på honom med saken sa han att han måste ha en flyktväg den dag CIA knackade på dörren. Tunneln tog flera år att gräva färdigt. När den var klar var Vietnamkriget för länge sedan över.
– Han är inte riktigt riktig, det är han inte, men han ingår i priset, sa den utarbetade entreprenören. Han besvärar för övrigt ingen och lever såvitt jag förstår på att dreja grejor och sälja dem på marknader i trakten. Tokig, men inte skadlig för någon annan än sig själv.
Holger 2 tvekade. Han kände att han inte behövde mer tokerier runt sig själv. Det räckte så gott med brodern och arvet efter pappa. Å andra sidan skulle arrangemanget ge bröderna möjlighet att flytta in i rivningskåken precis som amerikanen gjort. Ett riktigt boende, i stället för madrassen i skåpet på lastbilen.
Beslutet fick bli att gå med på att ta ansvar för den nervtrasige, amerikanske krukmakaren, varpå allt den före detta entreprenören ägde och hade skrevs över på ettans nybildade aktiebolag.
Äntligen kunde den utarbetade bara koppla av! Han for nästa dag till Stockholm för att njuta av och löga sig på klassiska Sturebadet, därefter skulle det bli sill och rackabajsare på Sturehof!
Men han glömde att det sedan förra gången i den myllrande huvudstaden ägt rum en högertrafikomläggning. Att detsamma gällde även i Gnesta var inget han ens märkt. Alltså klev han ut på Birger Jarlsgatan tittande åt fel håll.
– Livet, här kommer jag! sa han.
Och blev omedelbart ihjälkörd av en buss.
– Det var sorgligt, sa Holger 1, när bröderna förstod vad som hänt.
– Ja. Och billigt, sa Holger 2.
Holger och Holger gick för att hälsa på hos den amerikanske krukmakaren, berätta om uppgörelsen med den så tragiskt förolyckade kuddentreprenören, samt meddela att herr krukmakaren fick bo kvar, för det ingick i överenskommelsen med den nu döde och överenskommelser var till för att hållas.
Holger 2 knackade på dörren.
Det var tyst där inne.
Holger 1 knackade också.
– Är ni från CIA? hördes en röst säga.
– Nej, från Södertälje, sa Holger 2.
På det var det tyst i några sekunder till. Sedan öppnades dörren försiktigt.
Mötet männen emellan gick bra. Det började avvaktande, men lättade när Holger och Holger antydde att minst en av dem inte heller hade en okomplicerad relation till samhället. Amerikanen hade visserligen fått asyl, men meddelade sig sedan inte med svensk myndighet mer, så hur mycket den var värd i dag vågade han inte gissa.
Krukmakaren fann sig i att rivningskåken fått ny ägare, bestämde sig för att stanna kvar, sa till sig själv att det inte var tillräckligt mycket som tydde på att herrarna Holger och Holger sprang den amerikanska säkerhetstjänstens ärenden. Faktiskt nästan ingenting, för hur förslagna de än var på CIA skulle de inte komma på att skicka två identiskt lika agenter med samma namn.
Amerikanen övervägde till och med Holger 2:s erbjudande om att då och då hoppa in och sköta leveranserna av kuddar. Men i så fall krävde han att bilen gavs falska nummerplåtar så att CIA inte kunde lokalisera honom i efterhand för den händelse att han skulle fastna på bild tagen av någon av organisationens tusentals dolda kameror runt om i landet.
Holger 2 skakade på huvudet, men beordrade ut ettan på nattligt uppdrag att stjäla ett par registreringsskyltar. När krukmakaren efter det krävde att lastbilen dessutom skulle målas svart så att han lättare kunde skaka av sig den amerikanska säkerhetstjänsten längs någon mörk skogsväg den dag de likväl fick korn på honom tyckte tvåan att det fick räcka.
– Jag tror att vi levererar våra kuddar själva när jag tänker efter. Men tack i alla fall.
Krukmakaren tittade långt efter honom. Varför hade han ändrat sig så plötsligt?
* * *
Holger 2 kände att livet i det stora hela utvecklats tämligen eländigt, arrangemanget med kuddfirman och rivningskåken till trots. Avundsjukt tvingades han dessutom konstatera att ettan skaffat flickvän. Hon var enligt tvåans förmenande inte klok hon heller, men lika barn lekte ju bäst. Det var en ung flicka på kanske sjutton år, tycktes vara arg på allting utom möjligen på Holger 1. De båda hade träffats i centrala Gnesta där den unga arga arrangerade en enmansdemonstration mot det korrupta banksystemet. Flickan hade som självutnämnd representant för president Daniel Ortega i Nicaragua anhållit om ett lån på en halv miljon kronor, men bankdirektören – som för övrigt råkade vara den unga argas egen far – hade sagt att lån inte beviljades genom ombud, att president Ortega i så fall fick komma till Gnesta i egen hög person, legitimera sig och argumentera för sin egen kreditvärdighet.
Kreditvärdighet? Hur värdig var bankdirektören själv då, som vände sin enda dotter ryggen på detta sätt?
Därav demonstrationen. Som fick begränsat genomslag eftersom publiken endast bestod av flickans pappa i dörröppningen till banken, två slitna män på en parkbänk väntande på att klockan skulle slå tio så att Systembolaget öppnade – och av Holger 1 som hade ärende till centrum för att köpa plåster och desivon eftersom han hamrat sig på tummen det första han gjorde när han försökte laga ett hål i golvet i sin och broderns lägenhet.
Vad flickans pappa ansåg var lätt att förstå. De två slitna männen fantiserade mest över vad man kunde få för en halv miljon inne på Systembolaget (den djärvaste av dem gissade på hund ra flaskor Explorer) – medan Holger 1 blev helt bländad av flickan. Hon stred för en president som i sin tur stred i motvind, minst sagt, i det att han var ovän med USA och större delen av världen.
När flickan demonstrerat färdigt presenterade han sig och berättade om drömmen om att få den svenske kungen avsatt. Inom fem minuter hade de förstått att de var gjorda för varandra. Flickan gick fram till den olycklige fadern, alltjämt stående i dörren till sin bank, och förklarade att han kunde fara åt helvete för nu tänkte hon flytta in hos… ja, vad hette han? Holger!
Tvåan blev utkörd ur sin och ettans gemensamma bostad, fick skaffa eget i den än mer slitna lägenheten mitt emot. Allt medan livet fortsatte sin ogilla gång.
Så en dag gick färden till Upplands Väsby norr om Stockholm, till Invandrarverkets flyktingförläggning. Holger 2 rullade in på området, parkerade utanför förläggningens förråd, såg en ensam, säkert nyanländ, svart kvinna på en bänk en bit bort, tänkte inte mer på det, bar in de kuddar han hade att bära. När han kom ut igen blev han plötsligt tilltalad av kvinnan. Han svarade henne artigt och fick i retur hennes spontana förundran över att män som han ens fanns.
Den kommentaren träffade honom så rakt i hjärtat att han inte kunde låta bli att svara det han svarade, nämligen:
– Problemet är att jag inte gör det.
Eventuellt hade han i stället sprungit därifrån om han vetat vad som skulle komma.