NOMBEKO HADE BESKRIVIT sig själv som sydafrikansk frihetskämpe med ett pris på sitt huvud. Sådana tyckte Sverige om och hon blev mycket riktigt omedelbart insläppt i landet. Första anhalt: flyktingslussen Carlslund i Upplands Väsby strax norr om Stockholm.
Nu satt hon för fjärde dagen på en bänk i kylan utanför anläggningens byggnad nummer 7, invirad i en brun filt med texten ”Invandrarverket”, funderande över vad hon skulle göra med allt det överflöd av frihet hon plötsligt skaffat sig.
Hon hade hunnit bli tjugosex år. Att lära känna lite trevliga människor skulle inte vara dumt. Normala människor. Eller åtminstone en normal människa. Som kunde lära henne om Sverige.
Mer då? Tja, även i det här landet fanns väl ett nationalbibliotek fick man förmoda. Även om det mesta i hyllorna skulle vara på ett språk hon inte begrep. Den normala människa som lärde henne om Sverige fick nog ta och lära henne svenska också.
Nombeko hade alltid tänkt som bäst när hon samtidigt hade lite torkat antilopkött att tugga på. Något sådant fanns inte på Pelindaba. Det kunde förklara varför det tagit henne elva år att räkna ut hur hon skulle ta sig därifrån.
Tänk om antilopköttet redan kommit fram till israeliska ambassaden? Vågade hon sig förresten ens dit? Varför inte? Det där bandet hon hotat med fyllde ju fortfarande sin funktion trots att det existerade lika lite nu som då.
I det ögonblicket rullade en lastbil med rött skåp in på gården. Bilen backade upp mot ett förråd och en man i Nombekos ålder hoppade ut och satte igång att bära inplastade kuddar. Från bilen till förrådet. Igen och igen tills skåpet var tömt och han fått en namnteckning på ett papper av den kvinna som tydligen bestämde över förrådet ifråga. En kvinna som bestämde. Visserligen vit, men ändå.
Nombeko gick fram till mannen och sa att hon hade en undran. Men att det fick bli på engelska, för någon svenska kunde hon inte. För såvitt mannen inte råkade tala isixhosa eller wukinesiska?
Mannen tittade på Nombeko och sa att engelska kunde gå bra. De andra språken hade han inte hört talas om. Vad kunde han stå till tjänst med?
– Goddag, förresten, sa han och sträckte fram sin hand. Jag heter Holger.
Nombeko tog häpet Holgers hand. En vit man som kunde föra sig.
– Nombeko, sa Nombeko. Jag kommer från Sydafrika. Är politisk flykting.
Holger beklagade Nombekos öde men hälsade henne i alla fall välkommen till Sverige. Hon frös väl inte? Om hon ville kunde han fråga efter en filt till i förrådet?
Om hon frös? Hämta filt? Vad var det frågan om? Hade Nombeko redan lyckats träffa den där normala människan hon dittills aldrig mött, bara några sekunder efter att hon vågat önska det för sig själv? Hon kunde inte låta bli att uttrycka en uppskattande förvåning:
– Tänk att sådana som du finns i alla fall.
Holger tittade vemodigt på henne.
– Problemet är att jag inte gör det, sa han.
Inte gör vad då? undrade Nombeko. Och sa just det:
– Vad är det du inte gör?
– Finns, svarade Holger. Jag finns inte.
Nombeko granskade honom uppifrån och ner och nerifrån och upp. Och tänkte att det var väl typiskt att när det äntligen dök upp någon i livet som verkade värd hennes respekt – då fanns han inte.
Nombeko släppte Holgers påstående och undrade i stället om han möjligen visste var den israeliska ambassaden kunde ligga.
Han som inte fanns såg inte den direkta kopplingen mellan en sydafrikansk flykting och Israels ambassad, men tänkte att det inte angick honom.
– Den ligger mitt i stan om jag minns rätt. Jag ska ändå åt det hållet, vill fröken Nombeko ha skjuts? Om hon inte tycker att jag är för påflugen?
Nu var han så där normal igen. Bad nästan om ursäkt för att han existerade. Vilket ju var motsägelsefullt i sig om han nu inte gjorde det.
Nombeko blev vaksam. Studerade mannen. Han såg snäll ut. Och uttryckte sig både klokt och vänligt.
– Ja, tack, sa hon till sist. Om han kan vänta ett ögonblick. Jag ska bara upp på rummet och hämta min sax.
Färden gick söderut mot centrala Stockholm. Mannen visade sig lättpratad, var det Holger han hette? Han berättade om Sverige, om svenska uppfinningar, Nobelpriset, Björn Borg…
Nombeko hade många frågor. Hade Björn Borg verkligen vunnit fem raka Wimbledon? Fantastiskt! Vad var Wimbledon för något?
Den röda lastbilen kom fram till Storgatan 31, Nombeko klev ner från hytten, gick till ambassadens grindvakt, presenterade sig och undrade om ett paket från Sydafrika adresserat till henne hade dykt upp.
Jo, det hade just kommit och det var väldigt bra att fröken redan var här, ambassaden kunde inte ha försändelser av det slaget stående. Därefter vände sig dörrvakten till Nombekos chaufför och bad honom backa upp mot lastbryggan runt hörnet medan fröken gjorde bäst i att stanna kvar; det behövdes en namnteckning eller två i papperen. Var hade han dem nu?
Nombeko försökte protestera. Paketet skulle inte med lastbilen, hon tänkte ta med det själv under armen. På något vis skulle hon väl hitta tillbaka till förläggningen. Men vakten bara log medan han vinkade iväg Holger. Och så ner med näsan i högarna med papper igen.
– Få se nu… Jag är inte så ordningsam förstår fröken. Inte här… Här då?
Det tog sin tid. När formaliteterna klarats av var paketet redan instuvat i skåpet på lastbilen och Holger redo för avfärd. Nombeko hälsade grindvakten adjö och klev tillbaka upp i kupén.
– Du kan väl bara släppa av mig vid en busshållplats, sa hon.
– Jag förstår inte riktigt, sa Holger.
– Vad då?
– Jag tyckte du sa att det var tio kilo antilopkött i ditt paket.
– Ja? sa Nombeko och greppade saxen i fickan.
– Jag skulle nog snarare gissa på ett ton.
– Ett ton?
– Tur jag har lastbil.
Nombeko satt tyst i några sekunder. Lät informationen sjunka in. Sedan sa hon:
– Det här var inte bra.
– Vad är det som inte är bra? undrade Holger.
– Allting, faktiskt, sa Nombeko.
Mossadagent A var på gott humör. Det var morgon på hotellrummet i Johannesburg. Kollegan från åren på Pelindaba var redan på väg mot ny tjänst i Buenos Aires. A själv tänkte direkt efter hotellfrukosten bege sig till Jan Smuts International för hemfärd och flera veckors välförtjänt semester innan han letade rätt på städerskan uppe i Sverige och gjorde med henne det han måste göra och gärna gjorde.
Telefonen på rummet ringde. A blev förvånad, men svarade likväl. Det var ingen mindre än utrikesminister Peres, som var känd för att gå rakt på sak.
– Varför i hela friden har du skickat mig tio kilo hästkött? sa utrikesministern till sin agent.
Mossadagent A var snabb i tanken. Förstod genast vad som hänt.
– Jag ber så väldigt mycket om ursäkt, herr ministern. Men det har skett en fruktansvärd förväxling. Jag ska omedelbart ta tag i saken!
– Hur i helvete är det möjligt att förväxla det jag skulle ha med tio kilo hästkött? sa Shimon Peres som inte ville ta ordet ”atombomb” i sin mun över telefon.
– Antilopkött om vi ska vara noga, sa agent A och ångrade sig genast.
Mossadagent A lyckades tillfälligt skaka av sig sin arge utrikesminister och ringde till israeliska ambassaden i Stockholm. Där kopplades han till grindvakten och sa:
– Låt för bövelen inte åttahundrakilosleveransen från Sydafrika lämna ambassaden. Rör den inte ens förrän jag kommer dit!
– Så retligt, sa grindvakten. En trevlig, svart kvinna var just här med lastbil och kvitterade ut den. Tyvärr kan jag inte se vad hon heter för jag hittar bestämt inte kvitteringen nu i hastigheten.
Mossadagent A svor aldrig. Han var djupt religiös och strängt uppfostrad i vad man fick säga och inte. Nu lade han på luren, satte sig på sängkanten och sa:
– Jävlars helvete.
Agent A målade upp bilder i huvudet på vilka sätt han skulle ha ihjäl Nombeko Mayeki. De långsammaste varianterna kändes bäst.
* * *
– En atombomb? sa Holger.
– En atombomb, sa Nombeko.
– Ett kärnvapen?
– Det med.
Nombeko tyckte att Holger förtjänade att höra hela historien, när det nu blivit som det blivit. Därför berättade hon om Pelindaba, om det hemliga kärnvapenprojektet, om de sex bomberna som blev sju, om ingenjör Westhuizen, om hans tur, hans Klipdrift, hans oturliga hädanfärd, de båda Mossadagenterna, lådan med antilopkött som skulle till Stockholm och det väsentligt större paketet, det som Holger och Nombeko nu körde omkring med, som skulle till Jerusalem. Även om hon inte gick in på några detaljer hade Holger strax en ungefärlig bild klar.
Och han förstod allt, utom hur det kunnat bli så fel. Nombeko och agenterna hade haft två paket att hålla reda på, ett litet och ett gigantiskt, hur svårt kunde det vara?
Nombeko var inte säker, men hon hade sina aningar. Saken var den att det var tre trevliga men lite yviga kinesiska flickor med vacklande omdöme som skötte postgången på forskningsanläggningen. Nombeko trodde att etiketterandet av två paket samtidigt hade blivit ett för mycket. Och så blev det fel.
– Ja, det är det minsta man kan säga, sa Holger och kände sig alldeles kall.
Nombeko sa ingenting på en stund. Holger fortsatte:
– Så du och representanter från världens kanske skickligaste säkerhetstjänst satte adresslappar i händerna på tre yviga flickor med vacklande omdöme?
– Det äger sin riktighet, sa Nombeko. Om vi nu ska spetsa till saker och ting och det kanske vi ska, givet situationen.
– Vem placerar folk som inte går att lita på att sköta utgående post?
– Och ingående, sa Nombeko. Jo, det var nog allt ingenjören det. En av de dummaste människor jag träffat, faktiskt. Läsa kunde han, men inte mycket mer. Påminde om en ruskigt korkad assistent på Johannesburgs kommuns sanitetsavdelning som jag hade en del att göra med i tonåren.
Holger sa ingenting, men lät hjärnan arbeta åt fyra olika håll samtidigt. Alla som ofrivilligt kört omkring med en atombomb i bagaget förstår känslan.
– Ska vi vända och lämna tillbaka bomben till israelerna? sa Nombeko.
Då vaknade Holger ur sin mentala förlamning.
– Aldrig i livet! sa han.
Han hade också en livshistorik av det mer annorlunda slaget, saken var den, förstod fröken Nombeko, att han på sätt och vis inte existerade, det var ju något han redan antytt. Men han älskade likväl sitt land. Och det kunde inte komma på fråga att han frivilligt lämnade över ett kärnvapen till israelisk eller annan säkerhetstjänst – på svensk mark.
– Aldrig i livet! sa han igen. Och du kan inte stanna på flyktingmottagningen. Jag är säker på att israelerna försöker leta rätt på både dig och bomben.
Nombeko tog in det Holger just sagt. Men det hon fastnade för mer än annat var det upprepade påståendet om hans icke existens.
– Det är en lång historia, mumlade Holger.
Nombeko tänkte vidare. Det enda hon dittills kommit fram till angående sin framtid som fri kvinna var ju att få träffa lite normalt folk, för av det hade hon ingen erfarenhet alls. Och så dök en till synes vanlig svensk man upp. Snäll. Omtänksam. Påläst. Som påstod att han inte fanns.
Längre kom hon inte innan Holger sa:
– Jag bor i en rivningskåk i Gnesta.
– Trevligt, sa Nombeko.
– Hur vore det om du flyttade in i samma kåk?
Nombeko hade bestämt sig för att saxen inte skulle behövas i Holgers sällskap. Rivningskåk i… vad hette det? Gnesta?
Tja, tänkte hon. Hon hade bott i ett skjul i halva sitt liv och varit inspärrad bakom stängsel den andra halvan. En rivningskåk vore att byta upp sig.
Men var herr Holger säker på att han ville ha en flykting och ett kärnvapen i sitt knä? Och annan nations säkerhetstjänst i hälarna?
Holger var inte säker på någonting. Men han kom på sig själv med att tycka om den här människan. Han kunde inte tänka sig att utan vidare skicka henne i klorna på israeliska Mossad.
– Nej, sa han. Det är jag inte. Men frågan kvarstår.
Nombeko tyckte i sin tur om Holger. Om det nu fanns något att tycka om.
– Du är inte arg på mig för det där med atombomben då?
– Äsch, sa Holger. Det är sådant som händer.
Färden från israeliska ambassaden på Östermalm ut på E4:an och vidare söderut gick via Norrmalm och Kungsholmen. Genom vindrutan kunde nu Holger och Nombeko se Sveriges högsta höghus, den åttiofyra meter höga DN-skrapan. Utan att kunna hjälpa det började Holger forma bilder av vad som kunde tänkas hända med den om bomben briserade. Till slut var han tvungen att fråga:
– Hur illa skulle det vara om det gick illa? sa han.
– Hur menar du? sa Nombeko.
– Jo, om jag kör in i en lyktstolpe här och bomben smäller av… exakt vad händer då? Jag förmodar att du och jag ligger illa till, men höghuset där borta, till exempel, rasar det ihop?
Nombeko svarade att Holger gissat rätt i att de själva nog inte skulle klara sig. Inte höghuset heller. Bomben skulle ta med sig det mesta inom en radie av… säg… femtioåtta kilometer.
– Det mesta inom en radie av femtioåtta kilometer? sa Holger 2.
– Ja. Eller snarare allt, faktiskt.
– Inom femtioåtta kilometer? Hela Storstockholm?
– Nu vet ju inte jag hur stort Storstockholm är, men det låter stort på namnet. Sedan finns det aspekter att väga in…
– Aspekter?
– Förutom själva eldbollen. Tryckvåg, omedelbar radioaktivitet, vindriktning. Och saker som att… säg att du kör in i en lyktstolpe här och nu och att bomben löser ut sig…
– Eller säg att jag inte gör det när jag tänker efter, sa Holger och höll hårt i ratten med båda händerna.
– Jo, som exempel. Det som händer, gissar jag, är att samtliga storsjukhus i Stockholmsområdet omedelbart brinner upp. Det vill säga: Vem ska då ta hand om några hundra tusen svårt skadade människor från bombens ytterområden?
– Ja, vem ska göra det? sa Holger.
– Inte du och jag i alla fall, sa Nombeko.
Holger kände att han så fort som möjligt ville bort från den där femtioåttakilometersradien, körde ut på E4:an och ökade farten. Nombeko fick påminna honom om att hur fort och långt han än körde skulle det fortfarande vara femtioåtta kilometer till säkerheten så länge han hade det han hade i bilen.
Då sänkte han farten igen, tänkte lite till och frågade om inte fröken Nombeko själv kunde desarmera bomben om hon nu varit med när den byggdes. Nombeko svarade att det fanns två sorters atombomber: de operativa och de ickeoperativa. Bomben de åkte omkring med var olyckligtvis operativ, det var ett arbete på fyra–fem timmar att göra den ofarlig. Den tiden hade inte funnits när det plötsligt blev bråttom med allt där nere i Sydafrika. Och nu var det så tråkigt att just den här bombens unika desarmeringsschema var i israelisk ägo. Det var – som Holger nog förstod – inte läge att ringa Jerusalem och be dem faxa över det.
Holger nickade och såg olycklig ut. Nombeko tröstade och sa att hon trodde att bomben tålde mycket, så även om Holger halkade av vägen var chansen god att såväl han som hon och Storstockholm skulle klara sig.
– Du tror det? sa Holger.
– Allra bäst är förstås om vi inte provar, sa Nombeko. Vart sa du förresten att vi är på väg? Gnesta?
– Ja. Och där blir vår huvuduppgift att få min bror att förstå att han inte kan använda det vi har i skåpet till att ändra statsskick.
* * *
Holger bodde mycket riktigt i en rivningskåk. Ganska tjusig, tyckte Nombeko. Det var en vinklad fastighet i fyra våningar och den låg i direkt anslutning till ett magasin som i sin tur var vinklat, och allt bildade en gård eller innerplan med en trång port som ledde ut till gatan.
Att riva kåken tyckte Nombeko kändes som slöseri. Visst var det hål här och där i trätrappan upp till den våning där hon enligt uppgift skulle få bo. Och hon var förvarnad om att ett par av fönstren i hennes tänkta lägenhet var täckta med plank i stället för glas. Och att det drog från sprickor i träfasaden. Men allt som allt skulle det vara en enorm förbättring i förhållande till det egna skjulet i Soweto. Bara en sådan sak som att det var riktiga brädor till golv i rivningskåken, inte stampad jord.
Holger och Nombeko lyckades med skenor, slit och finurlighet få atombomben av skåpet och in i ett hörn i magasinet, som i övrigt bestod av en väldig massa kuddar. Holger och hon hade inte pratat om det, men man behövde inte vara så överbegåvad som Nombeko eventuellt var för att förstå att han försålde och distribuerade just det.
Nu stod bomben uppallad i ett hörn av varulagret och utgjorde inget omedelbart hot. Om det bara inte började brinna i någon av de tusentals lättantändliga kuddarna fanns det anledning att tro att Nyköping, Södertälje, Flen, Eskilstuna, Strängnäs och Stockholm med omnejd skulle bestå. För att inte tala om Gnesta.
Så fort bomben var på plats i magasinet ville Nombeko veta både ett och annat. Först tramset om Holgers ickeexistens. Sedan det där med Holgers bror. Vad fick Holger att tro att brodern suktade efter bomben och skulle ha den till att ändra statsskick? Vem var han förresten? Var var han? Och vad hette han?
– Han heter Holger, sa Holger. Och han är väl här i krokarna, kan tänka. Rena turen att han inte kom medan vi höll på med lådan.
– Holger? sa Nombeko. Holger och Holger?
– Ja. Han är jag, kan man säga.
Nu hade Holger att reda ut begreppen, annars skulle Nombeko åka därifrån. Bomben kunde han i så fall behålla, den var hon trött på så det räckte.
Hon bullade upp med kuddar på lådan i magasinet, klättrade upp och satte sig i ena hörnet. Så beordrade hon Holger som stod kvar på golvet att berätta. Eller som hon uttryckte det:
– Berätta!
Hon visste inte vad hon hade att vänta, men när Holger var klar efter fyrtio minuter kände hon sig lättad.
– Det där var väl inget. Om du inte finns, bara för att det inte finns papper på dig, anar du inte hur många sydafrikaner som heller inte gör det. Själv finns jag förresten bara för att den tjockskalle till ingenjör jag slavade för behövde ha det så för sin egen bekvämlighets skull.
Holger 2 tog emot Nombekos tröstande ord och kröp själv upp på lådan, lade sig i andra hörnet bland kuddarna och bara andades. Det hade blivit för mycket med allting, först bomben i lådan under dem och sedan den avgivna levnadsberättelsen. För första gången hade någon utomstående fått höra hela sanningen.
– Stannar du eller åker du? sa Holger 2.
– Jag stannar, sa Nombeko. Om jag får?
– Det får du, sa Holger 2. Men nu tror jag att jag behöver lugn och ro.
– Jag med, sa Nombeko.
Och så lade hon sig tillrätta mitt emot sin nyfunne vän, bara för att andas hon också.
I det ögonblicket knakade det till när en planka lossnade på ena kortsidan av lådan med bomben.
– Vad var det? sa Holger 2 i samma sekund som nästa planka föll till marken och en kvinnoarm stack fram.
– Jag har mina aningar, sa Nombeko och fick dem genast bekräftade i och med att tre kinesiska flickor kröp ut, med klippande ögon.
– Hej, sa lillasystern när hon fick syn på Nombeko.
– Har du någonting att äta? sa mellansystern.
– Och dricka, föreslog storasystern.