SKULLE DEN HÄR orimliga dagen aldrig ta slut? Tvåan satt nu upp i sin bädd av kuddar, tittade på de tre flickorna på rad, just utkrupna ur lådan.
– Vad är det som händer? sa han.
Nombeko hade bekymrat sig en del över flickorna, vad som skulle ske när säkerhetsarrangemangen stramades upp på Pelindaba. Hon var rädd att de rönt det öde som varit menat för henne själv.
– Vad som händer härnäst vet jag inte, sa hon, för så är det tydligen ordnat med livet. Men det som just hände var att vi fick veta hur det kom sig att det lilla och det stora paketet bytte plats. Snygg rymning, flickor!
Kinesflickorna var hungriga efter fyra dygn i lådan tillsammans med bomben, två kilo kallt ris och fem liter vatten. De ledsagades till Holgers lägenhet där de för första gången i livet fick smaka blodpudding med lingon.
– Påminner om den lera vi en gång gjorde gäss av, sa mellansystern mellan tuggorna. Kan man få sig en omgång till?
När de var mätta bäddades alla tre ner i Holgers breda säng. De fick veta att de tilldelats den enda återstående, någorlunda fungerande lägenheten i fastigheten, den högst upp, men att den inte var beboelig förrän ett större hål i väggen i vardagsrummet åtgärdats.
– Jag beklagar om ni måste sova trångt i natt, sa Holger 2 till flickorna som redan somnat.
* * *
En rivningskåk heter som den gör därför att den bör och ska rivas. I rivningskåkar vistas inga människor annat än undantagsvis.
Därför får man kalla det anmärkningsvärt att det i en och samma rivningskåk i sörmländska Gnesta nu bodde en amerikansk krukmakare, två väldigt lika och olika bröder, en ung och arg kvinna, en sydafrikansk, försvunnen flykting samt tre kinesiska flickor med vacklande omdöme.
Alla befann de sig i det kärnvapenfria Sverige. Vägg i vägg med en atombomb på tre megaton.
Dittills hade listan av kärnvapennationer bestått av USA, Sovjetunionen, Storbritannien, Frankrike, Kina och Indien. Det sammanlagda antalet stridsspetsar uppskattades av expertisen till ungefär sextiofemtusen. Samma expertis var inte lika enig i uppfattningen om hur många gånger jorden för den skull kunde förintas; styrkan på de olika laddningarna varierade ju. Pessimisterna gissade på fjorton till sexton gånger. Optimisterna lutade mer åt två.
Till de ovan nämnda fick också Sydafrika läggas. Och Israel, fast ingen av dem velat berätta hur det låg till. Kanske Pakistan också, som lovat utveckla egna kärnvapen ända sedan Indien smällt av ett exemplar.
Och nu Sverige. Om än ofrivilligt. Och utan egen kännedom därom.
Holger och Nombeko lämnade kinesflickorna där de var, och gick till magasinet för samtal i lugn och ro. Där stod bomben i sin låda med kuddar ovanpå och bildade något som liknade en myshörna, även om situationen inte var överdrivet mysig.
Båda klev upp på lådan igen och satte sig i varsin ände.
– Bomben, sa Holger 2.
– Kan vi ju inte ha stående här tills den inte utgör allmän fara längre, sa Nombeko.
Tvåan kände att ett hopp tändes inom honom. Hur lång tid skulle det ta?
– Tjugosextusen tvåhundra år, sa Nombeko. Plus minus tre månader.
Tvåan och Nombeko kom överens om att tjugosextusen tvåhundra år var för länge att vänta även om de skulle ha turen på sin sida med felmarginalen. Tvåan förklarade därpå vilken politisk dynamit bomben var. Sverige var ett neutralt land, och – enligt egen uppfattning – den höga moralens främsta företrädare. Landet trodde sig i allra högsta grad vara utan kärnvapen, hade inte varit i krig sedan 1809.
Enligt Holger 2 gällde det nu att för det första lämna över bomben till ledningen över nationen, för det andra att göra det så skickligt att skvallret inte började gå. Dessutom, för det tredje, borde manövern ske med sådan fart att tvåans bror med bihang inte hann ställa till med något.
– Då gör vi det, sa Nombeko. Vem har ni som statschef?
– Kungen, sa Holger. Fast det är inte han som bestämmer.
En chef som inte bestämde. Ungefär som på Pelindaba. Där hade ingenjören i allt väsentligt gjort som Nombeko sagt till honom, utan att han begrep det själv.
– Vem är det som bestämmer då?
– Ja, det är väl statsministern.
Holger 2 berättade att Sveriges statsminister hette Ingvar Carlsson. Det hade blivit så från en dag till nästa när företrädaren Olof Palme mördades i centrala Stockholm.
– Ring Carlsson, föreslog Nombeko.
Då gjorde Holger det. Eller åtminstone regeringskansliet, frågade efter statsministern och blev kopplad till hans assistent.
– Goddag, jag heter Holger, sa Holger. Jag skulle vilja tala med Ingvar Carlsson i ett angeläget ärende.
– Jaha, vad gäller saken?
– Det kan jag tyvärr inte säga, det är hemligt.
Olof Palme hade på sin tid funnits i telefonkatalogen. Den medborgare som ville sin statsminister något kunde bara slå honom en signal i hemmet. Om det inte var nattning av barn eller mitt i middagen lyfte han rent av luren.
Men det där var på den gamla goda tiden. Och den tog slut den 28 februari 1986 i och med att den livvaktslöse Palme sköts i ryggen efter ett biobesök.
Efterträdaren hölls skyddad från kreti och pleti. Hans assistent svarade att herr Holger väl måtte förstå att hon på inga villkors vis kunde släppa fram samtal till regeringschefen från okända människor?
– Men det är viktigt.
– Det kan ju vem som helst säga.
– Jätteviktigt.
– Nej, jag är ledsen. Om ni vill kan ni skriva brev till…
– Det gäller en atombomb, sa Holger.
– Vasa? Är det här ett hot?
– Nej, för sjutton! Tvärtom. Eller, ja, bomben är ju ett hot, det är därför jag vill bli av med den.
– Ni vill bli av med er atombomb? Och ringer statsministern för att skänka bort den?
– Ja, men…
– Jag kan säga att det händer ganska ofta att folk försöker skänka saker till statsministern. Så sent som i förra veckan var det en påstridig herre från en generalagentur som ville skicka över en ny tvättmaskin. Men statsministern tar inte emot gåvor på det viset, det gäller även… atombomber? Är det riktigt säkert att det här inte är ett hot?
Holger försäkrade än en gång att han inte menat något illa. Han förstod att han inte skulle komma längre, så han tackade för ingenting och sa adjö.
Därpå ringde han på Nombekos inrådan även kungen, fick tala med en hovsekreterare som svarade ungefär likadant som statsministerns assistent, fast snorkigare.
I den bästa av världar hade statsministern (eller åtminstone kungen) svarat, tagit till sig informationen, genast begett sig till Gnesta och där plockat med sig både bomb och emballage. Allt innan Holgers potentiellt samhällsomstörtande bror ens hunnit upptäcka lådan, börjat ställa frågor och – Gud förbjude – satt igång att tänka själv.
I den bästa av världar, alltså.
I innevarande värld skedde i stället det att ettan och den unga arga steg in genom dörren till magasinet. De var där för att höra hur det kom sig att den blodpudding de tänkt ta ur tvåans kylskåp var borta och att lägenheten var full av sovande kineser. Nu tillkom ett par frågor: som vem den svarta kvinnan på lådan i hörnet var. Och vad det var för låda hon satt på.
Nombeko förstod på de nyanländas kroppsspråk att hon själv och lådan befann sig i centrum och sa att hon gärna deltog i samtalet om det bara kunde hållas på engelska.
– Är du amerikan? sa den unga arga och tillade att hon hatade amerikaner.
Nombeko sa att hon var sydafrikanska och att hon tyckte det lät besvärligt att hata alla amerikaner med tanke på hur många de var till antalet.
– Vad finns i lådan? sa Holger 1.
Holger 2 svarade med att inte svara. I stället berättade han att de tre kinesflickorna i lägenheten och kvinnan här intill alla var politiska flyktingar, att de skulle stanna i rivningskåken en tid. Tvåan beklagade i sammanhanget att hans blodpudding gått åt innan ettan hunnit stjäla den.
Ja, det tyckte hans bror var retligt. Men hur var det med lådan? Vad innehöll den?
– Mina personliga tillhörigheter, sa Nombeko.
– Dina personliga tillhörigheter? upprepade den unga arga i en ton som sa att hon väntade på en närmare förklaring.
Nombeko märkte att nyfikenheten fått ohjälpligt fäste i både ettans och flickvännens ögon. Lika bra att markera:
– Mina personliga tillhörigheter, sa hon igen, komna ända från Afrika. Precis som jag själv. Och jag är både snäll och oberäknelig. En gång satte jag en sax i låret på en gubbe som inte kunde sköta sig. En annan gång… hände det igen. Samma gubbe, faktiskt, men ny sax och byte av lår.
Situationen var för svår att greppa för Holger 1 med flickvän. Kvinnan på lådan hade låtit vänlig på rösten, men antydde samtidigt att hon kunde gå till anfall med en sax om hon inte fick ha sin låda i fred.
Ettan tog därför den unga arga under armen, mumlade å bådas vägnar adjö och gick därifrån.
– Jag tror jag har en falukorv i facket längst ner i kylen, sa tvåan efter honom. Om ni inte överväger att handla er egen mat.
Holger 2, Nombeko och bomben blev ensamma kvar i magasinet. Tvåan sa att Nombeko, som hon säkert förstod, just träffat hans bror republikanen och dennes argsinta flickvän.
Nombeko nickade. Att ha de där två och en atombomb på samma kontinent kändes otryggt. Än mer i samma land. Och nu bodde de i samma fastighet. Det där fick de ta tag i så snart som möjligt, men nu var det dags för rast och vila. Det hade varit en lång och händelserik dag.
Holger 2 höll med. Lång och händelserik.
Nombeko fick filt och kudde av tvåan innan han med madrass under armen gick före för att visa vägen till hennes lägenhet. Han öppnade dörren, ställde ifrån sig det han bar på och sa att det inte var något slott direkt han hade att erbjuda, men att han hoppades att hon skulle trivas.
Nombeko tackade, tog adjö för nu och stod ensam kvar i dörröppningen. Där blev hon stående en stund, filosoferande.
På tröskeln till sitt eget liv, tänkte hon. Men ett liv med förhinder med tanke på att hon hade en atombomb på släp och säkert en eller ett par målmedvetna Mossadagenter i hälarna.
Fast ändå. Hon hade egen lägenhet nu, i stället för skjul i Soweto. Hon behövde aldrig mer administrera bajs, och hon var inte längre inlåst bakom dubbla stängsel tillsammans med en ingen jör som snudd på ensam höll en hel konjaksindustri på fötter.
Nationalbiblioteket i Pretoria var förlorat. I stället var det dess motsvarighet i Gnesta som gällde. Ganska omfångsrikt, enligt Holger 2.
I övrigt då?
Allra helst hade hon tagit den förbannade bomben och kört tillbaka den till israeliska ambassaden. Kanske bara ställt den utanför på gatan, skvallrat för grindvakten och sprungit därifrån. Då hade hon kunnat återinträda i den svenska immigrationsprocessen, få uppehållstillstånd, studera på universitet, med tiden bli svensk medborgare.
Och sedan? Tja, svensk ambassadör i Pretoria hade inte varit dumt. Det första hon i så fall skulle göra var att bjuda president Botha på middag utan mat.
Nombeko log åt sina fantasier.
Verkligheten var dock den att Holger vägrade lämna ifrån sig bomben till någon annan än den svenske statsministern. Eventuellt kungen. Och att ingen av dem svarade på tilltal.
Holger var det mest normala hon dittills träffat i livet. Ganska behaglig, rent av. Nombeko kände att hon ville respektera hans beslut.
Men bortsett från honom tycktes det vara hennes öde att vara omgiven av dårar allena. Var det ens lönt att bekämpa det? Å andra sidan: Hur bejakar man en dåre?
Den amerikanske krukmakaren, till exempel, som Holger berättat om. Skulle hon låta honom sköta sig själv i sitt allmänna vansinne? Eller skulle hon söka upp honom och få honom att förstå att hon inte med automatik var utsänd av CIA bara för att hon talade engelska?
Och kinesflickorna, som sedan länge snarare var fullvuxna kvinnor även om de inte alltid betedde sig så. Snart skulle de piggna till efter resan, blodpuddingen och sömnen och börja se sig om. På vilket sätt var deras framtid Nombekos ansvar?
Då var det lättare med Holgers bror, han som hette likadant. Brodern måste hållas borta från bomben. Tillsammans med sin flickvän. Att se till att så verkligen skedde gick inte att delegera.
Städerskan från Pelindaba förstod att det fanns ett och annat att städa upp och ta ställning till också i Sverige innan livet kunde börja på allvar. Att lära sig svenska var som sagt centralt, Nombeko stod inte ut med tanken på att bo två kilometer från ett bibliotek utan att ha nytta av det. Att skydda bomben var minst lika viktigt. Och sedan kunde det inte hjälpas, men hon trodde inte att hon skulle få sinnesfrid med mindre än att hon tog sig an den tokige krukmakaren och de tre sorg- och om dömeslösa flickorna. Och i övrigt hoppas att det blev tid över till det enda umgänge hon kände att hon kunde uppskatta, det med Holger 2.
Men först av allt: sova. Nombeko klev in i sin lägenhet och stängde dörren om sig.
* * *
När hon följande morgon inventerade läget visade det sig att Holger 1 gett sig iväg tidigt för att leverera kuddar i Göteborg och att han tagit den unga arga med sig. De tre kinesflickorna hade vaknat, ätit upp falukorven och somnat om. Holger 2 satt med administration på den nybildade myshörnan i magasinet (samtidigt som han vaktade bomben) och eftersom det mesta han hade att stå i stod på svenska kunde Nombeko inte hjälpa honom.
– Om jag skulle ta och bekanta mig med krukmakaren så länge? sa hon.
– I det önskar jag dig all lycka till, sa Holger 2.
– Vem är det? sa krukmakaren genom dörren.
– Jag heter Nombeko, sa Nombeko. Jag är inte från CIA, däremot är Mossad mig i hälarna, så släpp in mig är ni snäll.
Eftersom krukmakarens neuros rörde den amerikanska säkerhetstjänsten och inte den israeliska, gjorde han som hon sa.
Att besökaren var både kvinna och svart var förmildrande omständigheter i hans ögon. De amerikanska agenterna i världen antog visserligen alla möjliga färger och former, men arketypen var vit man i trettioårsåldern.
Kvinnan gav också prov på kunskap i ett afrikanskt stamspråk. Och hon kunde redogöra för så många detaljer från sin påstådda barndom i Soweto att det inte gick att utesluta att hon faktiskt bott där.
Nombeko, å sin sida, var närmast fascinerad av hur trasig krukmakaren tycktes vara i nerverna. Taktiken fick bli att göra täta men korta besök för att bygga förtroende över tid.
– Vi ses igen i morgon, sa hon när hon gick.
En trappa högre upp hade kinesflickorna vaknat på nytt och i skafferiet hittat knäckebröd som de satt och knaprade på när Nombeko anslöt.
Nombeko frågade vad flickorna tänkt sig därnäst och fick till svar att de inte hunnit tänka så mycket. Men kanske att de kunde ge sig iväg till morbrodern Cheng Tao, han bodde nämligen i närheten. I Basel. Eller om det var Bern. Eller Bonn. Möjligen Berlin. Morbrodern var expert på nyproducerade antikviteter och skulle säkert inte tacka nej till lite hjälp.
Bland allt det Nombeko tagit till sig från biblioteket på Pelindaba ingick någorlunda kontroll på den europeiska kontinenten och dess städer. Hon tyckte sig därför ha fog för gissningen att varken Basel, Bern, Bonn eller Berlin låg direkt nästgårds. Och att det kanske inte skulle vara lätt att hitta morbrodern även om de lyckades reda ut i vilken stad han höll till. Eller åtminstone land, till att börja med.
Men flickorna svarade att det enda de behövde var en bil och lite pengar, resten skulle ordna sig. Om det var Bonn eller Berlin var inte det viktiga, det gick alltid att fråga sig fram. Schweiz var det i alla fall.
Pengar åt kinesflickorna hade ju Nombeko i överflöd. Åtminstone i indirekt form. Sömmen i det som sedan tonåren i Soweto varit hennes enda jacka innehöll fortfarande en förmögenhet i diamanter. Hon pillade ut en av dem och gick till den lokale juveleraren i Gnesta för att få den värderad. Men denne hade en tid tidigare blivit lurad av sin assistent med utländsk härkomst och hade för den skull anslutit sig till den världsomspännande uppfattningen att utlänningar inte går att lita på.
När det då kom in en svart kvinna i butiken och pratade engelska medan hon lade upp en oslipad diamant på disken bad han henne gå därifrån, annars skulle han ringa efter polis.
Nombeko hade ingen längtan efter närkontakt med företrädare för svensk lag och ordning, alltså fiskade hon åt sig sin diamant, ursäktade att hon besvärat och gick därifrån.
Nej, flickorna fick tjäna ihop sina egna pengar och ordna med egen bil. Om Nombeko kunde vara behjälplig i det lilla, absolut, men inte mer än så.
Samma eftermiddag kom Holger 1 och den unga arga tillbaka. Ettan fann sin brors matförråd länsat och hade inget annat val än att ta sig till affären för att handla. Det gav Nombeko möjlighet att ha ett första, riktigt samtal med den unga arga på tu man hand.
Hennes plan var tvådelad. Först lära känna fienden – det vill säga den unga arga och Holger 1 – för att därpå lotsa dem bildligt och helst bokstavligt talat bort från bomben.
– Jaså, amerikanskan, sa den unga arga när hon såg vem det var som knackat på.
– Jag är sydafrikan, sa jag ju, sa Nombeko. Vilket ursprung överlägset alla andra har du själv?
– Jag är svensk, förstås.
– Då har du säkert en kopp kaffe att bjuda på. Eller ännu hellre te.
Te gick väl att ordna, även om kaffe var att föredra för det sades att det var bättre arbetsvillkor på de sydamerikanska kaffe plantagerna än på indiska teodlingar. Eller så var det bara ljug. Folk ljög så förbannat i det här landet.
Nombeko slog sig ner i den unga argas kök och sa att det nog ljögs rätt friskt i alla länder. Och så inledde hon med den enkla och allmänna frågan:
– Hur står det till med dig då?
Och fick ett tio minuter långt svar. Det stod nämligen inte alls bra till.
Den unga arga visade sig vara arg på allting. Hon var arg över att nationen fortfarande gjorde sig beroende av kärnkraft. Och olja. Över alla utbyggda älvar. Över den skräniga och fula vindkraften. Över att de var på väg att bygga en bro till Danmark. På alla danskar för att de var danskar. På minkfarmarna för att de var minkfarmare. På djuruppfödare i allmänhet, faktiskt. På alla som åt kött. På alla som inte gjorde det (här tappade Nombeko tråden för ett ögonblick). På alla kapitalister. På nästan alla kommunister. På sin pappa för att han jobbade på bank. På sin mamma för att hon inte arbetade alls. På mormor för att hon hade grevliga anor. På sig själv för att hon var tvungen att löneslava i stället för att förändra världen. Och på världen som inte hade något vettigt löneslaveri att erbjuda.
Arg var hon också på omständigheten att hon och Holger bodde gratis i rivningskåken, att det därför inte fanns någon hyra hon kunde vägra betala. Gud vad hon längtade efter att få stå på barrikaderna! Det som gjorde henne argast av allt var att hon inte kunde hitta en enda vettig barrikad att stå på.
Nombeko tänkte att den unga arga borde ta jobb som svart i Sydafrika i några veckor och kanske tömma en latrintunna eller två så att hon fick perspektiv på tillvaron.
– Och vad heter du?
Tänk att den unga arga kunde bli ännu lite argare ändå. Hon hette nämligen något så vidrigt att det inte gick att säga.
Men Nombeko insisterade och till sist fick hon fram namnet.
– Celestine.
– Men oj, så vackert, sa Nombeko.
– Det var pappas idé. Bankdirektör. Fy fan!
– Vad törs man kalla dig utan att riskera hälsan? undrade Nombeko.
– Vad som helst utom Celestine, sa Celestine. Vad heter du själv?
– Nombeko.
– Det var ju också ett jävla namn.
– Tack, sa Nombeko. Kan man få lite mer te?
Eftersom Nombeko hette det hon hette fick hon efter påtåren tillåtelse att kalla Celestine Celestine. Och ta henne i hand till adjö som tack för teet och pratstunden. I trappan på väg därifrån bestämde hon sig för att vänta med Holger 1 till nästa dag. Det tog på krafterna att lära känna fienden.
Det bästa som kommit ut av mötet med hon som inte ville heta det hon hette var att hon inte hade något emot att Nombeko använde hennes lånekort på biblioteket i Gnesta. Ett sådant behövde den avvikna politiska flyktingen, samtidigt som den unga arga kommit på att allt som där fanns att låna var borgerlig propaganda av det ena eller det andra slaget. Utom Das Kapital av Karl Marx, den var inte mer än halvborgerlig, men fanns bara på tyska.
Under sitt premiärbesök på biblioteket lånade Nombeko en språkkurs i svenska med tillhörande kassettband.
Holger 2 hade kassettbandspelare och de tre första lektionerna körde de tillsammans bland kuddarna på lådan i magasinet.
– Hej. Hur är det? Hur mår du? Jag mår bra, sa bandspelaren.
– Jag med, sa Nombeko som lärde sig snabbt.
Senare samma eftermiddag kände hon att det var dags att ta sig an Holger 1. Hon sökte upp honom och gick rakt på sak:
– Det sägs att du går i republikanska tankar?
Jo, det sa Holger 1 att han gjorde. Det borde alla göra. Monarkin var ett fördärv. Problemet var att han var så förtvivlat tom på idéer.
Nombeko sa att även en republik kunde ha sina sidor, den sydafrikanska till exempel, men för all del. Hon var där för att försöka hjälpa.
Det hon menade var att hon ville hjälpa ettan bort från bomben, men hon lämnade försåtligt utrymme för andra tolkningar.
– Om fröken Nombeko ville hjälpa vore det hemskt snällt, sa han.
I enlighet med den plan hon börjat forma bad hon Holger berätta om hur tankarna gått i republikansk riktning under de månader som förflutit sedan kungen trillat över hans far.
– Inte kungen! Lenin.
Holger 1 erkände att han inte var lika klurig i tanken som sin bror, men att han i alla fall hade en idé att redovisa. Den var att kidnappa kungen med helikopter, få honom ombord utan att livvakterna hängde med, ta honom till en plats av något slag och där få honom att abdikera.
Nombeko tittade på ettan. Var det vad han lyckats fundera ut?
– Ja. Vad tycker fröken Nombeko?
Det Nombeko tyckte gick inte att säga. I stället sa hon:
– Idén är kanske inte helt färdig, eller hur?
– Hur så?
Ja, var hade han till exempel tänkt få tag i en helikopter, vem skulle flyga den, var skulle kungen kidnappas, vart skulle han därefter föras och hur skulle argumenten för hans abdikation låta? Bland annat.
Holger 1 satt tyst. Sänkte blicken.
Det blev allt tydligare för Nombeko att tvåan inte missgynnats när den samlade mängden allmänförstånd en gång fördelades mellan bröderna. Men det sa hon inte heller.
– Låt mig tänka över saken i en vecka eller två, så ska det nog bli bra med allt, men nu vill jag söka upp din bror i stället. Som omväxling.
– Tack snälla fröken Nombeko, sa Holger 1. Tack snälla!
Nombeko återkopplade till tvåan, sa att hon öppnat dialog med hans bror och nu skulle tänka ut hur hon kunde få honom att tänka på annat än lådor med hemligt innehåll. Hennes halvfärdiga idé gick ut på att han skulle inbilla sig att han kom närmare byte av statsskick, när han i själva verket bara skulle komma längre bort från bomben.
Holger 2 nickade gillande och sa att det lät som att allt skulle ordna sig till det bästa.