KINESFLICKORNA, SOM VARIT köksansvariga på Pelindaba, tröttnade snabbt på blodpudding, falukorv och knäckebröd och öppnade matservering för sig själva och för Fredsgatans alla boende. Eftersom de verkligen kunde laga mat finansierade Holger 2 med glädje verksamheten med överskottet från kuddförsäljningen.
Tvåan lyckades samtidigt på Nombekos initiativ få den unga arga att tacka ja till att ha huvudansvar för distributionen, även om förhandlingarna dem emellan kärvat i början. Det var först när den sistnämnda förstod att hon skulle vara tvungen att köra en falskregistrerad lastbil illegalt som hon blev tillräckligt nyfiken på att få höra mer.
Det fanns ju tre megaton skäl till att den unga arga inte skulle locka polisen till Fredsgatan (även om hon inte begrep det själv). Registreringsplåtarna på den i övrigt neutrala lastbilen var redan stulna, bilen gick alltså inte att härleda till Gnesta. Men chauffören skulle för den skull vara sjutton år och körkortslös. Därför fick hon instruktion om att inte säga någonting, absolut inte sitt namn, för den händelse hon fastnade i en kontroll.
Den unga arga trodde inte att hon skulle klara av att vara tyst inför poliserna. Därtill tyckte hon alldeles för illa om dem.
Holger 2 föreslog då att hon i så fall kunde sjunga en trudelutt i stället, det skulle väl göra dem lagom irriterade samtidigt som ingenting för den skull blev sagt.
När det ena gett det andra hade tvåan och den unga arga kommit överens om att Celestine vid eventuellt gripande skulle kalla sig Édith Piaf, se lite tokig ut (tvåan tyckte hon hade det i sig) och stämma upp i ”Non, je ne regrette rien”. Inget annat än det förrän hon fick tillfälle att låna en telefon för att ringa Holger. Samtalet kunde förresten bestå av samma melodi, tvåan skulle förstå.
Holger 2 stannade där, lät den unga arga tolka det som att han genast skulle komma till hennes undsättning, när han i själva verket tänkte börja med att trolla bort bomben från magasinet medan hon satt i tryggt förvar.
Den unga arga gillade det hon hörde.
– Gud, vad det ska bli kul att få driva med snutarna, jag hatar fascister, sa hon och lovade lära sig texten till den franska klassikern utantill.
Hon såg så förväntansfull ut att Holger 2 fick stryka under att det inte var något självändamål att bli gripen av polis. Tvärtom, i uppdraget som kuddleverantör ingick att inte försöka hamna i häkte.
Den unga arga nickade. Inte längre lika nöjd.
Hade hon förstått?
– Ja, för fan. Jag har förstått.
Ungefär samtidigt lyckades Nombeko över förväntan i ambitionen att få Holger 1 att tänka på annat än lådan i magasinet. Hon hade utrett idén om att låta distraktionen bestå i att sätta honom i skolbänk för att ta helikoptercertifikat. Hon såg ingen fara i det, risken för att han någonsin skulle lyckas med sin så kallade idé var ändå inte mätbar.
Vägen till certifikatet skulle ta en normalelev åtminstone ett år, det vill säga ungefär fyra för den här eleven. Det var ett tidsspann som rimligen räckte och blev över för Nombeko, tvåan och bomben.
En närmare granskning visade dock att ettan skulle behöva tentera i luftfartssystem, flygsäkerhet, prestanda, färdplanering, meteorologi, navigation, flygoperativa procedurer och aerodynamik. Åtta saker han enligt Nombekos uppfattning inte skulle reda ut. I stället skulle han tröttna på några månader om han inte hunnit bli utslängd från kursen dessförinnan.
Nombeko tänkte om. Och tog hjälp av tvåan. De läste platsannonser i tidningarna i flera dagar innan de hittade något som kunde fungera.
Återstod endast en liten skönhetsoperation. Eller ”urkundsförfalskning” som det hette på svenska. Det gällde att få tvåans innerligt okvalificerade bror att förefalla vara något annat.
Tvåan formulerade, klippte och klistrade efter Nombekos instruktioner. När hon var nöjd tackade hon för hjälpen, tog slutresultatet under armen och gick för att leta rätt på Holger 1.
– Om du skulle ta och söka dig ett jobb, sa hon.
– Usch, sa ettan.
Men Nombeko hade inte menat vilket jobb som helst. Hon förklarade att Helikoptertaxi AB i Bromma sökte kundmottagare och alltiallo. Om ettan fick den tjänsten kunde han både skapa kontakter och få viss kunskap om hur en helikopter framförs. När den rätta dagen var inne skulle han vara redo.
Sa hon utan att tro på ett ord av vad hon sa.
– Briljant! tyckte Holger 1.
Men hur skulle han få jobbet hade fröken Nombeko tänkt?
Jo, förstod Holger, saken var den att biblioteket i Gnesta just införskaffat en ny kopieringsmaskin, en som gjorde fantastiska kopior i fyrfärg av allt man bad den om.
Och så visade hon upp färdigredigerade arbetsintyg och utmärkta vitsord i ettans (och för den delen tvåans) namn. Det hade krävts en del pyssel och utrivna sidor ur publikationer från Kungliga tekniska högskolan i Stockholm. Men sammantaget såg det hela imponerande ut.
– Kungliga tekniska högskolan? undrade Holger 1.
Nombeko sa inget av allt det hon tänkte. I stället fortsatte hon:
– Här har du en färdig utbildning från KTH, kungliga maskinsektionen, du är ingenjör och du vet väldigt mycket om flygfarkoster i allmänhet.
– Gör jag?
– Här har du fyra år som flygledarassistent på Sturups flygplats utanför Malmö. Och här fyra år som receptionist på Taxi Skåne.
– Men jag har inte…, började ettan och blev genast avbruten.
– Sök nu tjänsten, sa Nombeko. Tänk inte. Sök.
Då gjorde han det. Och fick mycket riktigt jobbet.
Holger var nöjd. Han hade inte kidnappat kungen med helikopter, han hade fortfarande varken helikoptercertifikat, farkost eller idé. Men han arbetade intill en helikopter (eller tre), han lärde sig, han fick då och då gratislektioner av taxipiloterna, han höll – helt enligt Nombekos plan – sin förvirrade dröm vid liv.
I samband med tillträdet flyttade han dessutom in i en rymlig etta i Blackeberg, några rejäla stenkast från Bromma. Den enfaldige brodern till Holger 2 var för överskådlig tid bortkollrad från bomben. Optimalt hade varit om hans eventuellt än mer enfaldiga flickvän följt med, men hon hade bytt energifrågan (där alla ännu kända energiformer var av ondo) mot kvinnlig frigörelse. Den ansåg hon inbegrep rätten att som kvinna köra lastbil vid sjutton års ålder och bära fler kuddar i taget än vilken man som helst. Därför blev hon kvar i rivningskåken och vid sitt löneslaveri, hon och kärestan Holger pendlade till varandra.
Bland det som under en tid tycktes arta sig väl ingick också den amerikanske krukmakarens allmäntillstånd. Nombeko märkte att han blev mindre spänd för varje gång de träffades. Och att det hjälpte honom att ha någon att prata om hotet från CIA med. Hon stod gärna till tjänst, för det var lika intressant att lyssna på honom som det en gång varit att höra berättelserna om Thabos alla stordåd i Afrika. Enligt krukmakaren fanns den amerikanska säkerhetstjänsten ungefär överallt. De nya automatiserade taxiväxlarna runt om i landet producerades i San Francisco, fick Nombeko veta. Krukmakaren tyckte det räckte att säga så. Men en rundringning från telefonkiosk hade lärt honom att åtminstone ett bolag vägrat rätta in sig i den amerikanska säkerhetstjänstens led. Borlänge Taxi höll sig alltjämt till manuell betjäning.
– Det kan vara bra för fröken Nombeko att veta om hon ska någonstans framöver.
Eftersom Nombeko inte visste var Borlänge låg i förhållande till Gnesta var det, till skillnad från mycket annat, en dumhet som krukmakaren kom undan med.
Den gamle Vietnamdesertören var sålunda djupt psykiskt instabil och full av vanföreställningar. Men han var också något alldeles extra när det gällde att skapa skönhet i stengods och porslinslera med glasyrer i olika nyanser av napalmgult. Det var det han sålde på marknadsplatserna här och där. Varje gång han behövde pengar tog han bussen eller Borlänge Taxi till aktuell marknadsplats. Aldrig tåget, för CIA och Statens järnvägar gick som alla visste hand i hand. Med sig hade han två blytunga väskor fyllda med den egna kollektionen. Och så sålde han slut på alltihop på några timmar eftersom han tog hutlöst lite betalt. De gånger Borlänge Taxi varit inblandat gick resan alltid med förlust. Framkörningssträckor på tjugotvå mil var ju inte gratis. Bland allt krukmakaren inte begrep ingick det där med debet och kredit samt insikten om sin egen talang.
* * *
Nombeko talade efter en tid hjälplig svenska med holgrarna och Celestine, wukinesiska med flickorna och engelska med den amerikanske krukmakaren. Och hon lånade hem litteratur från biblioteket i Gnesta i sådan omfattning att hon i Celestines namn fick tacka nej till en styrelsepost i Gnesta litterära förening (GLF).
I övrigt umgicks hon med den i sammanhanget normale Holger 2 så mycket som möjligt. Hon assisterade honom med kuddfirmans bokföring och föreslog effektiviseringar kring inköp, försäljning och leverans. Tvåan var nöjd med hjälpen, men det dröjde ända till försommaren 1988 innan han förstod att hon kunde räkna. Det vill säga: räkna.
Det hände sig en vacker morgon i juni. När Holger kom till magasinet välkomnade Nombeko honom med:
– Åttiofyratusen fyrahundraåttio.
– God morgon på dig själv, sa Holger. Vad är det du säger?
Saken var den att han hade gått och svurit över att den utbrände entreprenören hann gå och dö innan han gjort en ordentlig överlämning. Till exempel var det omöjligt att veta omfattningen på kuddlagret.
Men nu satte Nombeko fyra papper i händerna på honom. Det hon gjort medan Holger låg i sängen och drog sig var att stega upp lokalen, mäta volymen på en kudde och utifrån det få fram rätt antal.
Holger tittade på det översta papperet och förstod ingenting. Nombeko sa att det inte var så konstigt, man behövde iaktta ekvationen som en helhet.
– Se här, sa hon och bytte blad.
– Skugga E? sa Holger 2 i brist på annat.
– Ja, jag passade på att mäta loftets volym när solen tittade fram.
Och så bytte hon blad igen.
– Vem är streckgubben? sa Holger 2, fortfarande i brist på annat.
– Det är jag, sa Nombeko. Lite vit i ansiktet, annars rätt likt om jag får säga det själv. Allt sedan ingenjören hade vänligheten att förse mig med pass har jag vetat hur lång jag är. Då var det bara att mäta skuggan i relation till loftet. Solen står ju föredömligt lågt i det här landet. Vid ekvatorn vete tusan hur jag skulle ha gjort. Eller om det regnat.
När Holger fortfarande inte förstod tog Nombeko ny sats.
– Det är väldigt enkelt, sa hon och skulle just till att vända blad igen när Holger avbröt.
– Nej, det är det inte. Ingår kuddarna på lådan?
– Ja. Alla femton.
– Och den i sängen i ditt rum?
– Den glömde jag.
