TILLVARON FÖR HOLGER 2 och Nombeko var komplicerad. Men de var inte ensamma om att ha det krångligt vid denna tid. Såväl länder som tevebolag världen över grubblade över hur man skulle förhålla sig till tilltaget att det arrangerades en födelsedagskonsert till Nelson Mandelas ära på hans sjuttioårsdag i juni 1988. Mandela var ju terrorist och hade väl kunnat fortsätta vara så om bara inte världsstjärna på världsstjärna tyckt annorlunda och meddelat att de ville vara med på konserten som skulle hållas på Wembley i London.
Lösningen fick för många bli att bejaka händelsen och ändå inte. Det sades till exempel att amerikanska Fox Television, som sände konserten i efterhand, först klippte bort allt som kunde verka politiskt i både tal och sång för att inte irritera Coca-Cola som köpt reklam runt programmet.
Trots allt kom över sexhundra miljoner människor i sextiosju länder att se konserten. Det var egentligen bara ett land som helt teg ihjäl det som skedde.
Sydafrika.
* * *
I valet till den svenska riksdagen några månader senare lyckades socialdemokraterna och Ingvar Carlsson behålla makten.
Inte så att Holger 2 och Nombeko lade någon ideologisk aspekt på valresultatet, men konsekvensen av att Carlsson satt där han satt var att det inte skulle löna sig att slå en ny signal till hans regeringskansli. Bomben blev där den var.
Det mest anmärkningsvärda med det just genomförda valet var annars att Miljöpartiet som ny politisk rörelse tog plats i riksdagen. Mindre uppmärksammat blev att det ickeexisterande ”Riv hela skiten”-partiet fick en ogiltigförklarad röst, inlämnad av en just arton år fyllda flicka i Gnesta.
Den 17 november 1988 hade Nombeko varit en del av rivningskåken i exakt ett år. För den skull överraskades hon med tårta på lådan i magasinet. De tre kinesflickorna anlände ju samma dag, men de var inte bjudna. Det var bara Holger och Nombeko, det var så han ville ha det. Hon också.
Han var allt bra gullig, Holger, tänkte hon och gav honom en puss på kinden.
Holger 2 hade i hela sitt vuxna liv haft drömmar om att få finnas och få göra det i ett sammanhang. Han längtade efter ett vanligt liv, med fru och barn och hederligt arbete, vad som helst bara det inte hade med huvudkuddar att göra. Eller kungahus.
Mamma-pappa-barn… det vore något. Han hade själv aldrig haft någon barndom. Där hans klasskamrater satte upp Läderlappen och Sweet på väggarna i sina sovrum hade Holger idolporträtt på den finländske presidenten.
Men skulle det någonsin gå att hitta en potentiell mamma till de eventuella barnen i en hypotetisk familj? En som kunde nöja sig med att pappa fanns för henne och ungarna, men inte för samhället i övrigt. Och att familjen bodde i en rivningskåk just därför. Och att den lek som låg närmast till hands var att barnen hade kuddkrig med varandra runt en atombomb.
Nej, det skulle förstås inte gå.
Det enda som gick var tiden.
Men med den hade det fötts en tanke, en smygande insikt om att… Nombeko… på sätt och vis fanns lika lite som han själv. Och var till och med mer insyltad i bomben än han. Och hon var på det stora hela tämligen… underbar.
Och så pussen på kinden.
Tvåan bestämde sig. Hon var inte bara den han framför alla andra ville ha, hon var också den enda som var tillgänglig. Om han då inte gav det en chans förtjänade han inte bättre.
– Jo, Nombeko, sa han.
– Ja, käre Holger?
Käre? Det fanns hopp!
– Om jag… om jag skulle få för mig att flytta lite närmare…
– Ja?
– Kommer saxen fram då?
Nombeko sa att saxen låg i en låda i köket och där tyckte hon den låg bra. I själva verket, sa hon, hade hon länge önskat att Holger skulle vilja göra just det, flytta lite närmare. De var på väg att fylla tjugoåtta båda två och Nombeko erkände att hon aldrig haft ihop det med en man. I Soweto hade hon varit barn, därpå var hon inlåst i elva år, omgiven av i allt väsentligt motbjudande män av en förbjuden ras. Men nu var det ju så lyckligt att det som var förbjudet där inte var det här. Och Nombeko kände sedan en tid att Holger var raka motsatsen till sin bror. Så om han skulle vilja… ville hon också.
Holger kunde nästan inte andas. Att han var raka motsatsen till sin bror var det vackraste någon någonsin sagt till honom. Han sa att inte heller han hade någon erfarenhet av… det där. Det hade liksom inte… det var ju det här med pappa… menade verkligen Nombeko att…
– Kan du inte bara vara tyst och komma hit? sa Nombeko.
Naturligtvis passar den som inte finns bäst med någon som heller inte gör det. Nombeko hade ju avvikit från flyktingförläggningen i Upplands Väsby redan efter några dagar och var sedan dess försvunnen från jordens yta, sedan ett år registrerad som saknad, hon var en parentes i ett svenskt register. Något formellt uppehållstillstånd hade hon inte hunnit få.
Holger hade å sin sida fortfarande inte gjort något åt sin pågående ickeexistens. Saken var så krånglig. Och än mer så i och med intresset för Nombeko. Om myndigheterna började forska kring vem han var i ambition att få hans berättelse bekräftad, kunde ju vad som helst hända, inklusive att de hittade både Nombeko och bomben. I båda fallen riskerade han att förlora familjelyckan innan den ens hunnit uppstå.
Mot bakgrund av allt kan det tyckas motsägelsefullt att Holger och Nombeko tidigt bestämde sig för att om det blev barn så blev det. Och när det inte blev: att de längtade efter att det skulle bli.
Nombeko ville gärna ha en dotter som inte skulle behöva bära bajs från fem års ålder och som inte hade en mamma som levde på thinner tills hon inte levde längre. För Holger spelade det ingen roll vilken sort det blev, det viktiga var att barnet fick växa upp utan hjärntvätt.
– En flicka som får tycka vad hon vill om kungen, alltså? sammanfattade Nombeko och kröp närmare sin Holger bland kuddarna på lådan.
– Med en pappa som inte finns och en mamma som är på rymmen. Bra start på livet, sa Holger.
Nombeko kröp ännu närmare.
– Igen? sa Holger. Ja, tack.
Men på lådan? Det kändes oroligt ända tills Nombeko lovade att bomben inte skulle brinna av oavsett hur många gånger han gjorde det själv.
Kinesflickornas kokkonst var verkligen något alldeles extra. Men serveringen i vardagsrummet i lägenheten på fjärde våningen var sällan fullsatt. Holger 1 jobbade i Bromma. Celestine var ofta ute och levererade kuddar. Den amerikanske krukmakaren höll sig till sitt förråd med konserver för att inte utsätta sig för onödig risk (vad risken bestod i förstod bara han själv). Vid enstaka tillfällen hände det också att tvåan och Nombeko hellre gick på lokal i centrala Gnesta för att få vara lite romantiska.
Om begreppet ”elda för kråkorna” bara funnits på wukinesiska skulle det ha varit ungefär vad flickorna till och från kände att de gjorde. Och inte fick de betalt för arbetet, de kom inte ett dugg närmare morbrodern i Schweiz.
Flickorna bestämde i sin aningslöshet att de skulle starta restaurang på riktigt. Idén fick näring av att den dittills enda kinakrogen i Gnesta drevs av en svensk man, med två anställda thailändskor i köket för ökad trovärdighet. Att låta thailändskor laga kinesiskt borde vara olagligt, tyckte flickorna och deklarerade i en annons i det lokala annonsbladet att restaurang Lilla Peking nu slagit upp portarna på Fredsgatan.
– Titta vad vi har gjort, sa de stolt när de förevisade Holger 2 annonsen.
När tvåan hämtat sig förklarade han att det de gjort var att starta tillståndslös verksamhet i en rivningskåk de inte fick bo i, i ett land där de inte fick vara. På köpet var de på väg att bryta mot åtminstone åtta av Livsmedelsverkets strängaste förordningar.
Flickorna tittade konstigt på honom. Vad kunde myndigheterna ha för synpunkter på var och hur man lagade sin mat och vem man sålde den till?
– Välkomna till Sverige, sa tvåan som kände det land som inte kände honom.
Lyckligtvis hade annonsen varit liten och dessutom på engelska; den enda som dök upp under kvällen var kommunens miljöchef, inte för att äta utan för att stänga det som tydligen just öppnat.
Hon motades dock redan i porten av Holger 2 som lugnade henne med att annonsen hade varit ett pojkstreck. Det serverades naturligtvis ingen mat i rivningskåken, och det bodde självklart ingen i den. Här lagrades och distribuerades huvudkuddar och inget annat.
Ville förresten miljöchefen köpa tvåhundra kuddar? Det kunde kanske låta mycket för en miljöförvaltning, men Holger var rädd att de såldes i paket på det viset och att ett mindre antal inte kunde komma ifråga.
Nej, den kommunala tjänstemannen ville inte ha några kuddar. På miljöförvaltningen i Gnesta satte man en ära i att hålla sig vaken på arbetstid, och som synes också strax därefter. Dock nöjde hon sig med tvåans pojkstrecksförklaring och vände hem till sitt.
Därmed var den akuta faran över. Men Holger 2 och Nombeko insåg att de måste göra något åt kinesflickorna som nu börjat bli otåliga på nästa steg i livet.
– Vi har ju prövat distraktion tidigare, sa tvåan och syftade på såväl ettans helikopterarbete som flickvännens glädje över att få köra falskregistrerad lastbil illegalt. Kunde vi inte försöka det igen?
– Låt mig tänka, sa Nombeko.
* * *
Nästa dag sökte hon sig till den amerikanske krukmakaren för ännu en pratstund. Den här morgonen fick hon lyssna till hans fastslagna sanning om att samtliga i Sverige genomförda telefonsamtal bandades och analyserades av personal på ett helt våningsplan på den amerikanska underrättelsetjänstens huvudkontor i Virginia.
– Låter som ett stort våningsplan, sa Nombeko.
Medan krukmakaren utvecklade saken bortom all rim och reson for Nombekos tankar i kinesflickornas riktning. Vad kunde de göra när de nu inte fick starta restaurang? Vad var de bra på?
Tja, att förgifta hundar var ju en sak. Lite för bra, bara. Och Nombeko såg ingen omedelbar finansiell uppsida för den talangen i Gnesta med omnejd.
Och så kunde de göra gäss från Handynastin. Det kanske vore något? Det fanns ett krukmakeri på andra sidan gatan. Och en tokig krukmakare. Kunde man föra samman flickorna med honom på något vis?
En idé började gro.
– Möte i eftermiddag klockan tre, sa hon medan krukmakaren var kvar i sitt avlyssnarresonemang.
– Om vad då? sa krukmakaren.
– Klockan tre, svarade Nombeko.
Exakt på utsatt tid knackade hon åter på hos den nervtrasige amerikanen. Med sig hade hon tre sydafrikanska kinesflickor.
– Vem är det? sa krukmakaren genom dörren.
– Mossad, sa Nombeko.
Krukmakaren hade ingen humor, men han kände igen hennes röst och öppnade.
Amerikanen och kinesflickorna hade nästan aldrig träffats eftersom den förstnämnde av säkerhetsskäl föredragit sina egna konserver framför flickornas läckerheter till lunch och middag. För bästa möjliga start dem emellan slog Nombeko i krukmakaren att flickorna tillhörde en minoritet från Cao Bằng i norra Vietnam där de ägnat sig åt fredlig opiumodling innan de otäcka amerikanerna jagade dem därifrån.
– Jag får verkligen beklaga, sa krukmakaren och tycktes köpa att flickorna var det de inte var.
Nombeko lämnade över ordet till storasystern som berättade om hur duktiga de en gång varit på att göra tvåtusen år gammalt lergods, men att de dels inte hade tillgång till industrilokal längre, dels att deras mamma designchefen var kvar i Sydafrika.
– Sydafrika? sa krukmakaren.
– Vietnam.
Storasystern skyndade sig att fortsätta. Om herr krukmakaren kunde tänkas ge flickorna tillgång till sitt krukmakeri och vara den som skapade de tänkta pjäserna från Handynastin, lovade flickorna vara behjälpliga med råd kring utseendet. Dessutom visste de allt om hur man i arbetets sista fas bearbetade ytan på lergodset så att det man fick fram verkligen var en äkta Handynastigås. Eller halväkta.
Jodå. Så långt var krukmakaren med. Däremot gick det följande samtalet om prissättningen trögt. Krukmakaren tyckte trettionio kronor kunde vara en passande nivå, medan flickorna snarare tänkt sig trettioniotusen. Dollar.
Nombeko ville egentligen inte lägga sig i. Men sa ändå till sist:
– Ni kanske kunde mötas på halva vägen?
Samarbetet kom faktiskt att fungera. Amerikanen lärde sig snabbt hur gässen borde se ut och han blev så bra på att göra Handynastihästar i tillägg till dem att de fick slå av ett öra på varje häst för att få den mer autentisk.
Varje färdig gås och häst grävdes därefter ner i jorden bakom krukmakeriet varpå flickorna hällde hönsgödsel och urin över för att pjäserna på tre veckor skulle bli tvåtusen år äldre. När det gällde prissättningen hade gruppen till sist enats om två olika kategorier. En för trettionio kronor som skulle försäljas på marknadsplatser runt om i Sverige och en annan för trettioniotusen dollar med stöd av det äkthetsintyg storasystern skapade, därtill upplärd av sin mamma, i sin tur upplärd av sin bror, mästarnas mästare: Cheng Tao.
En bra kompromiss, tyckte alla. Den inledande försäljningen gick också utmärkt. Redan första månaden hade flickorna och krukmakaren i samarbete hittat köpare till nitton pjäser. Arton av dem gick på Kiviks marknad och den nittonde på Bukowskis.
Men att saluföra pjäserna via den anrika firman i Stockholm var inte okomplicerat, inte om man inte ville bli inspärrad och det hade Nombeko och flickorna redan provat en gång. Därför såg de till att lokalisera en pensionerad trädgårdsmästare via Kinesiska föreningen i Stockholm. Han var efter trettio år i Sverige på väg att flytta hem till Shenzhen och fick mot tio procent i provision vara den som stod som försäljare gentemot auktionsfirman. Även om storasysterns äkthetsintyg var bra, fanns alltid risken att sanningen skulle krypa fram efter ett år eller två. Om så skedde skulle det bli i längsta laget för lagens långa arm att sträcka sig hela vägen till Shenzhen. Där bodde dessutom elva miljoner människor, en drömmiljö för vilken kines som helst som hade anledning att inte bli hittad av svensk polis.
Nombeko var den som skötte bokföringen. Hon satt också i det inofficiella företagets än mer inofficiella styrelse.
– Sammanfattningsvis har vi under den första räkenskapsmånaden fått in sjuhundratvå kronor från marknadsförsäljning och tvåhundrasjuttiotretusen minus kommission på auktion, sa hon. Kostnaderna begränsas till sexhundrafemtio kronor för resa tur och retur Kiviks marknad.
Krukmakarens finansiella bidrag den första månaden var alltså femtiotvå kronor netto. Till och med han förstod att den ena försäljningsgrenen hade större bärighet än den andra. Å andra sidan kunde Bukowskis inte användas för ofta. Om det dök upp en ny Handynastigås så fort den föregående gått under klubban skulle auktionsfirman snart bli misstänksam, oaktat kvaliteten på äkthetsintyget. En gång om året fick räcka. Och bara om det fanns en ny, hemvändande bulvan att tillgå.
Kinesflickorna och amerikanen köpte en bättre begagnad folkvagnsbuss för den första månadens överskott och så justerade de marknadsförsäljningspriset till nittionio kronor, längre var det omöjligt att få krukmakaren att sträcka sig. Däremot lade han även sin napalmgula Saigonkollektion i det gemensamma bolaget och allt som allt drog flickorna och krukmakaren in runt tiotusen kronor i månaden på sin verksamhet, i väntan på att Bukowskis skulle vara redo på nytt. Det räckte och blev över till dem alla. De bodde ju billigt.