! sa Nombeko efter folkvagnsbussen. Lycka till!DET ÅTERSTOD ÄNNU en tid innan det var dags för en av hyresgästerna på Fredsgatan 5 att dö.
Holger 1 trivdes på Helikoptertaxi AB. Att svara i telefon och brygga kaffe redde han ut galant. I tillägg till det fick han då och då en övningstur i någon av de tre helikoptrarna, och inbillade sig varje gång att han på så sätt kom ett steg närmare kidnappning av kungen.
Hans unga och arga flickvän for samtidigt Sverige runt i en falskregistrerad lastbil och höll i sin tur humöret uppe genom förhoppningen om att en dag fångas in i en rutinkontroll.
De tre kinesflickorna och amerikanen åkte från marknadsplats till marknadsplats och försålde antika pjäser för nittionio kronor styck. I början var Nombeko med för att bevaka det hela, men när det visade sig fungera stannade hon allt oftare hemma. Som komplement till marknadsförsäljningen drabbades Bukowskis ungefär en gång om året av en ny Handynastipjäs, alltid lika lättsåld.
Kinesflickornas plan var att fylla folkvagnsbussen med lergods och ge sig av till sin morbror i Schweiz den dag de sparat ihop lite pengar. Eller mycket. De hade inte längre någon brådska. Det var ändå både lönsamt och rätt trevligt i det här landet (vad det nu hette).
Krukmakaren kämpade vid flickornas sida med bara en och annan överdriven neuros och bara då och då. Till exempel gick han en gång i månaden igenom krukmakeriet i jakt på dolda mikrofoner. Han hittade inga. Inte en enda. Inte någon gång. Mystiskt.
I riksdagsvalet 1991 fick ”Riv hela skiten”-partiet ännu en ogiltig röst. Desto fler gick till moderata samlingspartiet. Sverige bytte statsminister och Holger 2 hade anledning att slå den nye en signal för att erbjuda honom något han säkert inte ville ha men likväl skulle ta emot. Tyvärr gavs aldrig statsminister Bildt chansen att säga vare sig ja eller nej eftersom hans assistent hade samma syn som sin företrädare på vilka samtal som kunde kopplas fram och inte. Och när Holger försökte med samme kung som fyra år tidigare svarade samma hovsekreterare samma sak som gången innan. Eventuellt ännu lite snorkigare.
Nombeko hade förståelse för tvåans krav på att bomben skulle räckas över till statsministern eller till ingen alls. Undantaget endast om kungen skulle råka komma i deras väg.
Men efter snart fyra år och ett regeringsskifte insåg hon att det gällde att vara någon för att komma tillräckligt nära den svenske statsministern utan att Stora larmet skulle gå. Allra helst skulle man vara president från annat land eller åtminstone chef på ett företag med trettio, fyrtiotusen anställda.
Eller artist. Tidigare samma år hade en flicka som hette Carola sjungit om att hon fångats av en stormvind och på det vunnit en sångtävling som visst sändes i teve över hela världen. Om hon efter det träffade statsministern visste inte Nombeko, han hade i alla fall skickat henne ett telegram.
Eller idrottsstjärna. Den där Björn Borg hade nog fått audiens när han ville på tiden det begav sig. Kanske än i denna dag.
Det gällde att vara någon. Det vill säga exakt det Holger 2 inte var, medan hon själv var illegal.
Däremot var hon sedan fyra år inte längre inlåst bakom elektrifierade stängsel. Och så ville hon väldigt gärna ha det även fortsättningsvis. Därför kunde Nombeko förlika sig med att bomben stod där den stod ett tag till om den absolut måste, medan hon själv varje vecka betade av en ny hylla i det lokala biblioteket.
Under tiden utvecklade Holger 2 importverksamheten till att omfatta även handdukar och hotelltvål.
Kuddar, handdukar och tvål var inte vad han tänkt sig när han som ung drömde sig bort från pappa Ingmar, men det fick gå.
* * *
I början av 1993 spred sig förnöjsamheten i såväl Vita huset som i Kreml. USA och Ryssland hade just tagit ännu ett steg i samarbetet kring den ömsesidiga kontrollen av respektive supermakts kärnvapenarsenal. Dessutom hade man i det nya Start IIavtalet beslutat om ytterligare nedrustning.
Både George Bush och Boris Jeltsin ansåg att jorden blivit en säkrare plats att leva på.
Ingen av dem hade någonsin varit i Gnesta.
Samma sommar försämrades kinesflickornas möjligheter till fortsatt lukrativ verksamhet i Sverige. Det började med att en konsthandlare i Söderköping upptäckte att det försåldes äkta Handynastigäss på marknadsplatserna runt om i landet. Han köpte på sig tolv stycken och gick med dem till Bukowskis i Stockholm. Han ville ha tvåhundratjugofemtusen kronor styck, men fick i stället handfängsel och häkte. Tolv Handynastigäss utöver de fem firman redan sålt på lika många år gick inte att tro på.
Bedrägeriförsöket slogs upp i tidningarna och det uppmärksammades av Nombeko som genast berättade för flickorna vad som hänt och sa att de absolut inte fick närma sig Bukowskis igen, med eller utan bulvan.
– Varför inte då? undrade lillasystern som saknade förmåga att se faran i någonting.
Nombeko sa att det nog inte gick att förklara för den som inte redan begripit, men att det likväl fick bli som hon sagt.
Då kände flickorna att det fick vara nog med det pågående äventyret. De hade redan samlat på sig bra med pengar, mycket mer skulle det ju inte bli om de från och med nu var hänvisade till den amerikanske krukmakarens prissättning.
I stället fyllde de folkvagnsbussen med tvåhundrasextio nyproducerade pjäser i lergods från tiden före Kristus, kramade Nombeko adjö och gav sig av mot Schweiz, morbrodern Cheng Tao och hans antikvitetsaffär. Pjäserna de hade med sig skulle säljas för fyrtioniotusen dollar för gässen, sjuttioniotusen för hästarna och en handfull övriga saker som blivit så misslyckade att de kunde anses vara mer än unika och därför fått prislappar på mellan hundrasextio- och trehundratusen dollar. Allt medan den amerikanske krukmakaren återupptog sitt resande från marknadsplats till marknadsplats och sålde egna exemplar av samma sak för trettionio kronor. Nöjd med att inte längre behöva kompromissa med priset.
Nombeko hade i sitt farväl sagt att prisnivån flickorna valt säkert var rimlig med tanke på hur gamla och fina pjäserna var, speciellt för ett otränat öga. Men för den händelse att schweizarna inte var lika lättlurade som svenskarna ville hon skicka med rådet att flickorna inte slarvade med äkthetsintygen.
På det svarade storasystern att Nombeko inte skulle oroa sig. Morbrodern hade nog sina sidor som alla andra, men i konsten att skapa falska äkthetsintyg hade han inga övermän. Han hade förvisso suttit inne en gång på fyra år i England, men skulden för det fick i första hand läggas på den klåpare i London som utfärdat ett så slarvigt, äkta äkthetsintyg att morbroderns förfalskade dito föreföll för bra vid dess sida. Klåparen hade till och med fått sitta inlåst i tre månader innan Scotland Yard räknat ut hur det i själva verket förhöll sig: nämligen att förfalskningen till skillnad från originalet inte var en förfalskning.
Sedan dess hade Cheng Tao lärt sig. Han såg numera till att inte vara för perfekt i sitt arbete. Ungefär som när flickorna slog av Handynastihästars ena öra för att få upp priset. Det här skulle gå bra, lovade de.
– England? undrade Nombeko, mest för att hon inte var säker på att flickorna förstod skillnaden mellan Storbritannien och Schweiz.
Nej, det var historia. Under fängelsetiden hade morbrodern delat cell med en schweizisk solochvårare som skött sitt jobb så in i vassen bra att han satt inne på dubbelt så många år. Därmed behövde inte schweizaren sin identitet på ett tag och lånade därför ut den till morbrodern, eventuellt utan att den sistnämnde frågade innan. Han gjorde inte alltid det när han lånade saker. Dagen då han släpptes stod polisen utanför grindarna och väntade. De hade tänkt förvisa honom till Liberia eftersom det var därifrån han senast kommit. Men då visade det sig att kinesen inte var afrikan utan schweizare så de skickade honom till Basel i stället. Eller om det var Bern. Eller Bonn. Möjligen Berlin. Schweiz var det i alla fall, som sagt.
– Hej då, kära Nombeko, sa flickorna på den isixhosa de fortfarande kom ihåg delar av, och så gav de sig av.
– ! sa Nombeko efter folkvagnsbussen. Lycka till!
Medan hon såg flickorna försvinna ägnade hon några sekunder åt att räkna på den statistiska möjligheten att tre illegala, kinesiska flyktingar som inte kunde skilja Basel från Berlin skulle klara sig genom Europa i en oförsäkrad folkvagnsbuss, hitta Schweiz, ta sig in i landet och där springa på sin morbror. Utan att bli påkomna.
Eftersom Nombeko inte kom att träffa flickorna igen, fick hon aldrig veta att de tidigt bestämt sig för att köra rakt fram genom Europa tills de stötte på landet de letade efter. Rakt fram var det enda raka, tyckte flickorna, eftersom det vimlade av vägskyltar åt alla håll som ingen människa kunde begripa. Nombeko fick heller inte veta att den svenskregistrerade, turistlika folkvagnsbussen vinkades förbi alla gränskontroller längs vägen, inklusive den mellan Österrike och Schweiz. Och hon fick inte veta att det första flickorna därefter gjorde var att gå in på närmaste kinarestaurang för att fråga om ägaren möjligen kände herr Cheng Tao. Det gjorde förstås inte ägaren, men han kände någon som kanske kunde känna honom, som kände någon som kanske kunde känna honom, som kände någon som sa att han hade en bror som eventuellt hade en hyresgäst med det namnet. Flickorna hittade faktiskt sin morbror i en förort till Basel. Återförenandet var hjärtligt.
Men det fick Nombeko alltså aldrig veta.
* * *
Samtliga återstående hyresgäster på Fredsgatan var fortfarande vid liv. Holger 2 och Nombeko tydde sig alltmer till varandra. Den sistnämnda märkte att hon blev glad bara av att få vara med sin Holger som i sin tur kände sig gränslöst stolt varje gång hon öppnade munnen. Hon var det klokaste han visste. Och vackraste.
De höll fortsatt hög ambitionsnivå bland kuddarna i magasinet i strävan efter ett gemensamt barn. Trots de komplikationer det skulle innebära om det verkligen blev, steg parets frustration när det inte gjorde det. Det var som om de kört fast i livet och att en liten bebis var det som skulle få dem loss.
Nästa steg blev att det var bombens fel. Om de bara kunde bli av med den blev det nog barn av bara farten. Intellektuellt visste de att sambandet bomb och barn inte var omedelbart, men det kom alltmer att handla om känsla, mindre om förnuft. Som att de till exempel en gång i veckan förflyttade den erotiska verksamheten till krukmakeriet. Ny plats, nya möjligheter. Eller inte.
Nombeko hade fortsatt tjugoåtta oslipade diamanter i fodret till den jacka hon inte längre använde. Efter det första, misslyckade försöket några år tidigare hade hon inte velat utsätta sig själv och gruppen för den risk det skulle innebära att resa runt och sälja dem. Men nu började hon umgås med den tanken på nytt. För om hon och Holger hade en massa pengar, då kunde det gå att hitta nya ingångar till den besvärlige statsministern. Synd att Sverige var så hopplöst okorrumperat, annars hade det ju gått att muta sig fram.
Holger nickade eftertänksamt. Det där sista hade kanske inte varit så dumt ändå. Han bestämde sig för att genast prova, letade rätt på numret till moderata samlingspartiet, ringde, presenterade sig som Holger och sa att han övervägde att skänka två miljoner kronor till partiet, givet att han då fick träffa partiledaren (tillika statsministern) på tu man hand.
På partikansliet blev man mer än intresserade. Ett möte med Carl Bildt skulle säkert gå att ordna om herr Holger bara först berättade vem han var, hans ärende, hans fullständiga namn och adress.
– Jag föredrar nog att vara privat, försökte Holger och fick till svar att han visst kunde få vara det, men att det ändå krävdes ett visst mått av säkerhet runt partiledaren som dessutom var landets regeringschef.
Holger tänkte snabbt, han kunde ju låtsas vara sin bror med adress i Blackeberg och jobb på Helikoptertaxi AB i Bromma.
– Får jag garanterat träffa statsministern då? sa han.
Det kunde kansliet inte lova, men de skulle göra sitt bästa.
– Så jag ska skänka två miljoner för att sedan kanske få träffa honom? sa Holger.
Ungefär så. Herr Holger förstod säkert.
Nej, det gjorde inte herr Holger. I sin frustration över att det måste vara så jävla svårt att få prata med en enkel statsminister sa han att moderaterna kunde leta efter någon annan att lura pengar av och så önskade han dem största möjliga olycka i det kommande valet och lade på.
Under tiden hade Nombeko tänkt. Det var ju inte som så att statsministern satt på sitt regeringskansli dygnet runt tills han avgick. Han träffade faktiskt folk. Allt från statschefer från andra nationer till den egna staben av medarbetare. Vidare satt han då och då i teve. Och uttalade sig för journalister till höger och vänster. Helst höger.
Att Holger eller Nombeko skulle lyckas förvandla sig till statschef från främmande nation var inte troligt. Då lät det lättare att få jobb i regeringskansliet eller dess närhet, även om det skulle vara svårt nog. Tvåan kunde börja med att söka sig till universitet, det var bara att riva av ett högskoleprov först. Sedan kunde han läsa vad han ville i sin brors namn, bara det på sikt förde honom till trakterna av statsministern. Kuddverksamheten skulle inte behövas längre om de bara lyckades avyttra förmögenheten i Nombekos jacka.
Tvåan tog in det Nombeko sagt. Statsvetare? Eller nationalekonom? Det skulle kräva flera år på universitet. För att sedan kanske inte leda någonstans. Men alternativet tycktes vara att stanna kvar där de var till tidens ände, eller åtminstone tills ettan kom på att han aldrig skulle lära sig flyga helikopter eller tills den unga arga tröttnade på att aldrig bli gripen av polis. Om inte den störde amerikanen då redan hunnit ställa till med vad som helst.
Dessutom hade tvåan alltid älskat tanken på högre studier.
Nombeko gav sin Holger en kram som bekräftelse på att de nu hade något som liknade en plan, i brist på barn. Det kändes fint.
Återstod att hitta ett säkert sätt att avyttra diamanterna.
* * *
Medan Nombeko fortfarande funderade över hur och var hon skulle närma sig vilken diamanthandlare, promenerade hon rakt in i lösningen. Det skedde på trottoaren utanför biblioteket i Gnesta.
Hans namn var egentligen Antonio Suarez, och han var chilenare som flytt till Sverige tillsammans med sina föräldrar i samband med statskuppen 1973. Men vad han hette var det nästan ingen i bekantskapskretsen som visste. Han kallades kort och gott för juveleraren trots att han var allt utom det. Däremot hade han en gång varit biträde i Gnestas enda juvelerarbutik och ordnat så att han blev rånad på butikens samlade innehåll av sin egen bror.
Kuppen gick bra, men brodern festade nästa dag till det på egen hand, satte sig höggradigt berusad i sin bil och blev stoppad av en polispatrull som upptäckt att det både gått för fort och vinglat i sidled.
Brodern, som var romantiskt lagd, inledde med att berömma formen på den kvinnliga polisinspektörens bröst varpå han fick sig en snyting. Det gjorde honom i sin tur blixtförälskad; inget var så oemotståndligt som kvinnor med ruter i. Han lade ifrån sig den alkomätare den förorättade inspektören bett honom blåsa i, plockade ur fickan fram en diamantring värd tvåhundratusen kronor, och friade.
I stället för ett förväntat ja fick han handfängsel och fri skjuts till närmaste poliscell.
När det ena gett det andra var också fortkörarens bror bakom lås och bom. Trots att han nekade till allt.
– Jag har aldrig sett den mannen i hela mitt liv, sa han till åklagaren i Katrineholms tingsrätt.
– Men det är ju din bror? sa åklagaren.
– Ja, men jag har aldrig sett honom.
Åklagaren hade dock en del på fötterna. Bland annat foton på bröderna tillsammans från barndomen och uppåt. Att de var skrivna på samma adress i Gnesta var också en försvårande omständighet, samt det faktum att större delen av rånbytet hittats i deras gemensamma garderob. Dessutom vittnade brödernas hederliga föräldrar till deras nackdel.
Han som sedan dess kallades för juveleraren fick fyra år på Hall, lika många som sin bror. Efter det flög brodern tillbaka till Chile medan juveleraren försörjde sig på att försälja billiga smycken, importerade från Bolivia. Planen var att spara pengar på hög tills han fått ihop en miljon, varpå han tänkte pensionera sig i Thailand. Det var på marknadsplatserna han lärde känna Nombeko. Inte så att de umgicks direkt, men de nickade i alla fall åt varandra när de möttes.
Problemet var att den svenska marknadspubliken aldrig riktigt tycktes förstå storheten i bolivianska silverhjärtan i plast. Efter två års slit drabbades juveleraren av depression, tyckte det var skit med allt (vilket det ju i allt väsentligt var). Han hade kommit så långt som till hundratjugofemtusen i jakten på sin miljon, men orkade inte längre. I stället åkte han i sitt depressiva tillstånd till Solvalla en lördagseftermiddag och gjorde den omgångens överlägset största V75-system av alla sina pengar i avsikt att förlora alltihop och därefter gå och lägga sig på en parkbänk i Humlegården för att dö.
Då hände det sig att häst efter häst uppförde sig som den skulle (men aldrig tidigare gjort) och när alla loppen var över kunde en ensam vinnare med sju rätt kvittera ut trettiosex komma sju miljoner kronor av vilka han fick tvåhundratusen rätt i näven.
Juveleraren bestämde sig för att strunta i att dö på en parkbänk i Humlegården, i stället for han till Café Opera för att dricka sig full.
Med det lyckades han över förväntan. Nästa eftermiddag vaknade han i sviten på Hilton Hotel vid Slussen, naken bortsett från strumpor och kalsonger. Hans första reflektion, med tanke på kalsongernas närvaro, var att han föregående natt eventuellt inte haft så roligt som situationen förtjänat, men om det kunde han inget säga för han mindes inte.
Han beställde upp frukost på rummet. Till äggröran och champagnen bestämde han sig för vad han ville göra med sitt liv. Han lade ner idén om Thailand. I stället skulle han stanna i Sverige, satsa på egen verksamhet på riktigt.
Juveleraren skulle bli – juvelerare.
Av ren elakhet skaffade han sig lokal vägg i vägg med den butik i Gnesta han en gång blivit upplärd i och därpå rånat. Eftersom Gnesta är Gnesta där redan en juvelerarbutik är i mesta laget, hade juveleraren på mindre än ett halvår konkurrerat ut sin tidigare chef, för övrigt samme man som snudd på ringt polisen den där gången Nombeko kommit och hälsat på.
Så en dag i maj 1994 sprang juveleraren på en svart kvinna utanför biblioteket på sin väg till jobbet. Var hade han sett henne innan?
– Juveleraren! sa Nombeko. Det var länge sedan. Hur lever livet med dig i dag?
Ja visst ja, det var ju hon som kuskat omkring med den där skruvade amerikanen och de tre kinesflickorna det inte gick att komma någonstans med.
– Jo, tack, sa han. Jag har bytt bolivianska silverhjärtan i plast mot riktiga grejor kan man säga. Jag är juvelerare här i staden nu.
Det tyckte Nombeko var enastående. Hastigt och lustigt hade hon nu en kontakt i svenska juvelerarkretsar. Dessutom en med dokumenterat rymligt samvete, alternativt inget samvete alls.
– Fantastiskt, sa hon. Då är det väl herr juveleraren från och med nu. Finns det måhända intresse för att göra en affär eller två? Jag råkar ha några oslipade diamanter på lager, och skulle gärna byta dem mot pengar.
Juveleraren tänkte att det inte gick att begripa sig på Gud. Å ena sidan hade han alltid tillbett honom, å andra sidan sällan fått något i retur. Följt av det där olycksaliga rånet som borde ligga honom i fatet i relationen till det himmelska. I stället skickade nu Herren stekta sparvar i munnen på honom.
– Mitt intresse för oslipade diamanter är mycket stort, fröken… Nombeko, var det så?
Dittills hade affärerna inte gått alls som juveleraren tänkt. Men nu kunde han lägga planerna på att ännu en gång råna sig själv åt sidan.
Tre månader senare var samtliga tjugoåtta diamanter inbytta och vidareförsålda. Nombeko och Holger hade i stället en ryggsäck full med pengar. Nitton komma sex miljoner kronor, säkert femton procent mindre än om affären inte behövt skötas så diskret. Men som Holger 2 sa:
– Nitton komma sex miljoner är ändå nitton komma sex miljoner.
Själv hade han just anmält sig till höstens högskoleprov. Solen sken och fåglarna kvittrade.