ALLA TITTADE FÖRST på krukmakaren och därefter på Nombeko, utom krukmakaren själv som tittade rakt fram.
Nombeko förstod att ett riktigt liv tillsammans med tvåan i bästa fall var fortsatt skjutet på framtiden, mer troligt permanent inställt. Men nu var det tid för omedelbara åtgärder, att sörja det som aldrig blev hörde den eventuella framtiden till.
Hon sa till gruppen att de nu hade minst två skäl att fördröja polisen. Det ena var den uppenbara risken att de valde att bryta sig in via södra magasinväggen, där de skulle borra eller svetsa sig in i en bomb på tre megaton.
– Vad förvånade de skulle bli, sa Holger 2.
– Nej, bara döda, sa Nombeko. Vårt andra problem är att vi har ett lik sittande på en stol.
– På tal om krukmakaren, sa Holger 2. Byggde inte han en tunnel som han skulle rymma genom när CIA kom?
– Varför gjorde han inte det då i stället för att sätta sig att dö? sa Holger 1.
Nombeko berömde tvåan för tunneltanken och sa till ettan att han nog också skulle förstå endera dagen. Och så gav hon sig själv i uppdrag att leta rätt på tunneln om den nu fanns, se vart den ledde om den ledde någonstans, och – inte minst – om den var stor nog att rymma en atombomb. Och det var bråttom, för man visste ju inte när de där ute skulle få fart på sig själva.
– Om fem minuter påbörjar vi en inbrytning! sa polisen i megafon.
Fem minuter var förstås omöjligt lite för att:
1) hitta en hemmagjord tunnel,
2) ta reda på vart den ledde,
3) ordna med skenor, rep och fantasi så att bomben kunde följa med i flykten.
Om den ens fick plats. I den tunnel som kanske inte ens existerade.
Den unga arga hade nog känt något som kunde liknas vid skuld om hon i grunden haft den förmågan. Orden hade fallit lite som de ville i telefon med polisen.
Men så kom hon på att det nu kunde vändas till deras fördel.
– Jag tror jag vet hur vi kan köpa oss tid, sa hon.
Nombeko föreslog att Celestine berättade så fort som möjligt, eftersom polisen eventuellt började borra i bomben om fyra och en halv minut.
Jo, det var som så, sa Celestine, att hon blivit högljudd i det där samtalet till snutarna även om det var de som börjat i det att de svarat ”polisen” när hon ringde. I ett väldigt provocerande tonläge.
Nombeko bad Celestine komma till saken.
Saken, ja. Den var den att om gruppen levde upp till de hot Celestine råkat uttala skulle grisarna där ute komma av sig. Ganska säkert. Ganska rejält, dessutom. Det vore förstås… vad hette det?… oetiskt, men krukmakaren hade säkert inget att invända.
Den unga arga presenterade sin idé. Vad tyckte de andra?
– Fyra minuter kvar, sa Nombeko. Holger, du tar benen och du Holger huvudet. Jag hjälper till med mitten.
Just när ettan och tvåan tagit tag i varsin ände av nittiofem kilo före detta krukmakare ringde det i den mobiltelefon Holger 1 disponerade för helikoptertaxibolagets räkning. Det var chefen som berättade den tråkiga nyheten att en av helikoptrarna blivit stulen. Typiskt nog strax efter det att Holger åkt hem för att läka sina sår, annars hade han ju kunnat hindra tillgreppet. Var han möjligen tillgänglig för att ordna med polisanmälan och alla försäkringskontakter? Inte det? Hjälper en bekant att flytta? Ja, lyft inte för tungt bara.
* * *
Ansvarigt befäl på plats hade bestämt att det skulle svetsas upp en ny ingång till fastigheten genom magasinets södra plåtvägg. Hoten hade varit dramatiska och det var omöjligt att veta vem eller vilka som härjade där inne. Lättaste sättet att ta sig in skulle förstås ha varit att dra bort den blockerande lastbilen med hjälp av traktor. Men bilen kunde vara riggad på något vis, liksom fastighetens alla fönster, för övrigt. Därav beslutet att ta vägen genom väggen.
– Tänd aggregatet, Björkman, sa befälet på plats.
I det ögonblicket skymtade en människa bakom gardinen till ett av de trasiga fönstren på vindsvåningen i rivningskåken. Han syntes knappt, men hördes:
– Ni får oss aldrig! Om ni bryter er in hoppar vi en efter en! Hör ni det? sa Holger 2 i ett så vildsint och desperat tonläge han kunde.
Befälet på plats hejdade Björkman med aggregatet. Vad var det för någon som gapade där uppe? Vad var han ute efter?
– Vilka är ni? Vad vill ni? frågade polisbefälet genom sin megafon.
– Ni får oss aldrig! sa rösten bakom gardinen igen.
Och så trädde en man fram, han liksom krängde sig över kanten, verkade få hjälp… eller? Tänkte han hoppa? Tänkte han hoppa och slå ihjäl sig bara för att…
Jävlar!
Mannen släppte allt. Och seglade ner mot asfalten. Det var som om han var fri från all oro, att han bestämt sig för att göra det han nu gjorde. Sa inte ett ljud under fallet. Tog inte emot sig med händerna.
Han landade på huvudet. Ett kras och en duns. Massor med blod. Inte en chans att han överlevt.
Inbrytningen stoppades omedelbart.
– Fy fan, sa polisen med svetsaggregatet och började må illa av vad han såg.
– Vad gör vi nu, chefen? sa hans kollega som inte mådde bättre.
– Vi avbryter allt, sa befälet som möjligen mådde sämst av de tre. Och så ringer vi Nationella insatsstyrkan i Stockholm.
* * *
Den amerikanske krukmakaren var bara femtiotvå år gammal, visserligen förföljd hela livet av minnena från kriget i Vietnam, förföljd av inbillad förföljelse dessutom. Men sedan Nombeko och kinesflickorna blev en del av hans liv hade sakerna verkat gå åt rätt håll. Han var nästan kvitt sin paranoida ångest, hade inte längre samma höga adrenalinnivåer, och kroppen hade vant sig av med att hantera dem. När då det förmodade CIA plötsligt verkligen knackade på dörren skenade allt med sådan fart att adrenalinnivåerna inte hann inta tidigare försvarsställning. I stället drabbades krukmakaren av kammarflimmer. Pupillerna vidgades och hjärtat stannade.
När detta händer verkar man först död, sedan dör man på riktigt. Blir man dessutom därpå kastad från ett fönster på fjärde våningen med huvudet före ner i asfalt – då dör man igen om man inte redan gjort det.
Holger 2 beordrade återgång till magasinet där han höll i en trettio sekunder lång minnesstund över han som inte längre fanns bland dem, och tackade för viktig hjälp under rådande svåra omständigheter.
Därefter lämnade tvåan tillbaka befälet till Nombeko. Hon tackade för förtroendet och inledde med att hon hunnit hitta och okulärbesiktiga krukmakarens grävda tunnel. Som det verkade skulle han komma att hjälpa gruppen inte bara en gång efter sin död, utan två.
– Han har inte bara byggt en hundrafyrtio meter lång gång till krukmakeriet på andra sidan gatan, han har underhållit den, gett den elektricitet, täckt upp med fotogenlampor i reserv, där finns ett konservförråd för flera månader, vatten på flaska… kort sagt: han var verkligen, verkligen inte riktigt klok.
– Vila i frid, sa Holger 1.
– Hur stor är tunneln? sa Holger 2.
– Lådan får plats, sa Nombeko. Inte med stor marginal, men liten.
Så delegerade Nombeko uppgifter. Celestine fick i uppdrag att gå igenom lägenheterna, plocka med sig allt som ledde till olika personer, lämna resten.
– Utom en sak, tillade hon. I mitt rum finns en ryggsäck som jag vill följer med. Den innehåller viktiga saker för framtiden.
Nitton komma sex miljoner viktiga saker, tänkte hon.
Holger 1 uppdrogs att ta tunneln och hämta den kärra på hjul som stod i krukmakeriet medan tvåan fick vänlig order om att förvandla bombens emballage från myshörna till vanlig låda igen.
– Vanlig? sa Holger 2.
Arbetsfördelningen var klar, alla tog sig an sitt.
Tunneln var ett strålande exempel på paranoid ingenjörskonst. Högt i tak, raka väggar, ett som det verkade stabilt system av bjälkar som låste varandra och hindrade ras.
Den ledde hela vägen till krukmakeriets källare, med utgång på fastighetens baksida, utom synhåll för den ständigt växande skaran med folk utanför Fredsgatan 5.
Åttahundra kilo atombomb är lika svårhanterligt på en kärra på fyra hjul som det låter. Men på mindre än en timme stod den i alla fall på en tvärgata till Fredsgatan, bara tvåhundra meter från all världens aktivitet utanför rivningskåken, dit Nationella insatsstyrkan just anlänt.
– Nu tycker jag vi rullar härifrån, sa Nombeko.
Holgrarna och Nombeko knuffade på där bak medan den unga arga skötte styrstången fram.
Färden gick långsamt längs en mindre, asfalterad väg rakt in i den sörmländska landsbygden. En kilometer bort från den belägrade Fredsgatan. Två kilometer. Och vidare.
Det var understundom ett tungt arbete för alla utom Celestine. Men efter tre kilometer, så fort kärran baxats över ett nästan osynligt krön, gick det lättare. Och på det blev det för första gången svagt utför. Ettan, tvåan och Nombeko fick välbehövlig vila.
I några sekunder.
Nombeko var den som först insåg vad som var på väg att ske. Hon beordrade holgrarna att trycka på från andra hållet i stället. Den ene förstod och lydde omedelbart, den andre begrep eventuellt han också, men hade just stannat och halkat efter för att klia sig där bak.
Ettans tillfälliga frånfälle gjorde dock varken till eller från. Allt var för sent i samma sekund som de åttahundra kilona kom i egen rullning.
Den som gav upp sist var Celestine. Hon sprang framför bomben och försökte leda den rätt innan allt gick för snabbt även för henne. Då låste hon styrstången och hoppade åt sidan. Därpå fanns inget annat att göra än att se tre megaton förintelsevapen rulla iväg i den smala landsvägens allt brantare nedförsbacke. På lådans ena sida: en fastsurrad ryggsäck innehållande nitton komma sex miljoner kronor.
– Någon som har en idé om hur vi tar oss femtioåtta kilometer härifrån på tio sekunder? sa Nombeko medan hon tittade efter den skenande bomben.
– Idéer är inte min starka sida, sa Holger 1.
– Nej, men du är bra på att klia dig i röven, sa hans bror och tänkte att det var en märklig slutreplik i livet.
Tvåhundra meter längre bort gjorde vägen en svag vänstersväng. Till skillnad från den hjulburna atombomben som fortsatte rakt fram.
* * *
Herr och fru Blomgren hade en gång funnit varandra i det att båda ansåg att sparsamhet var den finaste dygden av dem alla. Margareta höll sedan fyrtionio år hårt i sin Harry som höll ännu hårdare i parets alla pengar. Enligt dem själva var de ansvarsfulla. Varje oberoende betraktare skulle snarare kalla dem snåla.
Harry var skrothandlare i hela sitt yrkesverksamma liv, ärvde verksamheten efter pappa redan i tjugofemårsåldern. Det sista fadern gjorde innan en Chrysler New Yorker trillade över honom var att anställa en ung flicka att sköta firmans bok föring. Arvtagaren Harry tyckte att det var ett bottenlöst slöseri med pengar ända tills flickan, Margareta, uppfann något hon kallade fakturerings avgift och dröjsmålsränta. Då blev han i stället blixtförälskad, friade och fick ja. Bröllopet hölls på skroten, de tre övriga anställda bjöds in via en lapp på anslagstavlan i hallen. På knytkalas.
Det blev aldrig några barn, det var en kostnad Harry och Margareta räknade kontinuerligt på ända tills de inte hade anledning att räkna längre.
Däremot löste det sig med boendet. Under de första tjugo åren levde de med Margaretas mamma i hennes hus Ekbacka, innan kärringen till all lycka dog. Hon var frusen av sig och hade i alla år klagat på att Harry och Margareta vägrade ha mer värme inomhus om vintrarna än att det bildades frost på insidan av fönstren. Nu hade hon det bättre där hon låg på frostfritt djup på kyrkogården i Herrljunga. Varken Harry eller Margareta såg värdet i att slösa med blommor på hennes grav.
Margaretas mamma hade som trevlig hobby haft tre tackor betande i en liten fårhage intill vägen. Men innan tanten ens hunnit kallna, trots att hon var rätt kall redan från början, slaktade Harry och Margareta djuren och åt upp dem. Kvar stod ett gistet fårhus och tilläts ruttna.
Så gick makarna i pension, sålde skroten, passerade både sjuttio och sjuttiofem innan de en dag bestämde sig för att faktiskt göra något åt det där rucklet i hagen. Harry rev och Margareta staplade brädor på hög. Därefter tände de eld på alltihop och det brann friskt medan Harry Blomgren vaktade med vattenslang ifall elden skulle skena. Vid hans sida, som alltid, hans fru Margareta.
I det ögonblicket brakade det till när åttahundra kilo atombomb i låda på hjul for rakt igenom staketet, in i makarna Blomgrens före detta fårhage och inte stannade förrän mitt i brasan.
– Vad i hela friden? sa fru Blomgren.
Sedan tystnade de och tittade på den grupp om fyra personer som följde i vagnens och lådans spår.
– God eftermiddag, sa Nombeko. Skulle herrn vilja vara så vänlig och spruta vatten på elden så att den slocknar? Utan dröjsmål, tack.
Harry Blomgren svarade inte. Gjorde ingenting.
– Utan dröjsmål, som sagt, sa Nombeko. Det vill säga: Nu!
Men gubben stod fortsatt där han stod, med avstängd vattenslang i hand. Vagnens trädelar började reagera på hettan. Ryggsäcken brann redan för fullt.
Så öppnade Harry Blomgren i alla fall munnen.
– Vatten är inte gratis, sa han.
Då small det.
Vid första explosionen drabbades Nombeko, Celestine, Holger och Holger av något som liknande det hjärtstillestånd som ändat krukmakarens liv någon timme tidigare. Men till skillnad från honom hämtade sig de övriga när de förstod att det var ett däck som flugit i luften, inte en hel region.
Det andra, tredje och fjärde följde på det första. Harry Blomgren vägrade fortsatt att spruta vatten över låda och ryggsäck. Först ville han veta vem som tänkte ersätta honom för staketet. Och kostnaderna för vattnet.
– Jag tänker att ni inte riktigt förstår allvaret i den situation vi befinner oss i, sa Nombeko. Lådan innehåller… eldfängt material. Om det blir för varmt slutar det illa. Rysligt illa. Tro mig!
Hon hade redan gett upp ryggsäcken. De nitton komma sex miljonerna fanns inte mer.
– Varför skulle jag tro på en vilt främmande människa och hennes medbrottslingar? Svara i stället på vem som tänker ersätta staketet!
Nombeko insåg att hon inte kom längre med mannen framför sig. Därför bad hon Celestine ta över.
Det gjorde den unga arga gärna. För att inte förlänga samtalet mer än nödvändigt, sa hon:
– Släck elden, annars dödar jag dig!
Harry Blomgren tyckte sig se i flickans ögon att hon menade vad hon sa, varpå han genast satte igång att göra som hon sagt.
– Bra där, Celestine, sa Nombeko.
– Min flickvän, sa Holger 1 stolt.
Holger 2 valde att vara tyst, men tänkte att det var typiskt att när den unga arga äntligen sa och gjorde något gruppen hade nytta av, var det i form av mordhot.
Vagnen var halvt uppbrunnen, lådan svedd i kanterna, ryggsäcken borta. Men elden var släckt. Världen som världen kände den bestod. Harry Blomgren gaskade upp sig.
– Kan vi då äntligen diskutera ersättningsfrågan?
Nombeko och Holger 2 var de enda som begripit att mannen som ville diskutera ersättning just eldat upp nitton komma sex miljoner kronor, för att han ville spara vatten. Från egen brunn.
– Frågan är vem som borde ersätta vem, mumlade Nombeko.
När dagen börjat hade hon och hennes Holger haft en konkret vision för framtiden. Några timmar senare var tvärtom hela deras existens hotad – två gånger om. Nu var läget någonstans där emellan. Att påstå att livet var en dans på rosor tyckte Nombeko vore att ta i.
* * *
Harry och Margareta Blomgren ville inte släppa ifrån sig de objudna gästerna med mindre än att de gjorde rätt för sig. Men det började bli sent och Harry lyssnade till gruppens argument om att det inte fanns några kontanter att tillgå, att det förvisso funnits en skvätt i ryggsäcken som just brunnit upp, men att de nu ingenting kunde göra förrän banken öppnade nästa dag. Därpå skulle de bara få ordning på sin vagn och rulla vidare med sin låda.
– Lådan, ja, sa Harry Blomgren. Vad innehåller den?
– Skit i det du, gubbjävel, sa den unga arga.
– Mina personliga tillhörigheter, förtydligade Nombeko.
Med gemensamma krafter flyttade gruppen den svedda lådan från det som återstod av kärran den stått på till Harry och Margareta Blomgrens bilsläp. Därefter lyckades Nombeko efter mycket tjat och lite hjälp av Celestine få Harry Blomgren att låta släpet ersätta hans bil i gårdens enda garage. Annars skulle ju lådan synas från vägen, och tanken på det var inget Nombeko skulle sova gott av.
På Ekbacka fanns en gäststuga som herr och fru Blomgren tidigare hyrt ut till tyska turister, ända tills de blivit svartlistade av förmedlingsfirman sedan de försökt få ut extra ersättning av gästerna för snart sagt allting, inklusive att de installerat myntbox till toaletten.
Sedan dess hade stugan stått tom med myntbox och allt (ett tiokronorsmynt per besök). Men nu kunde inkräktarna inkvarteras där.
Holger 1 och Celestine fick plats i stugans allrum, medan tvåan och Nombeko lade beslag på sängkammaren. Margareta Blomgren visade med viss förtjusning hur mynttoaletten fungerade och tillade att hon inte ville veta av något kissande i trädgården.
– Kan man få växla den här till tio tiokronor? sa den kissnödige Holger 1 och räckte över en hundralapp till fru Blomgren.
– Säg ordet ”växlingsavgift” om du törs, sa den unga arga.
Eftersom Margareta Blomgren inte tordes säga växlingsavgift blev det heller ingen växling av. Därför uträttade ettan sina behov i en syrenbuske så fort det blivit tillräckligt mörkt för att det inte skulle märkas. Det var bara det att det visst märktes, eftersom herr och fru Blomgren vid tillfället satt i sitt nedsläckta kök med varsin kikare.
Att inkräktarna skickade en kärra rakt igenom makarnas staket var förstås försumligt, men knappast något de gjort med flit. Att därpå med hot tvinga makarna att slösa med vatten för att deras tillhörigheter inte skulle brinna upp var anmärkningsvärt, en kriminell handling, men kunde i värsta fall ursäktas av den desperation man fick förmoda att de kände i den uppkomna situationen.
Men att uppsåtligen och i strid med tydliga instruktioner ställa sig vid en syrenbuske och urinera i makarnas trädgård – det var så upprörande att Harry och Margareta Blomgren inte visste till sig. Det var stöld, det var förargelseväckande beteende, det var eventuellt det värsta de någonsin varit med om.
– De där huliganerna kommer att bli vår finansiella olycka, sa Margareta Blomgren till sin man.
Harry Blomgren nickade.
– Ja, sa han. Om vi inte gör något innan det är för sent.
Nombeko, Celestine och holgrarna lade sig att sova. Detta medan Nationella insatsstyrkan förberedde en inbrytning på Fredsgatan 5 några kilometer därifrån. Det var en svensk kvinna som ringt polisen och en svensktalande man som synts bakom en gardin på fjärde våningen, han som sedan hoppat. Liket skulle förstås obduceras, tills vidare förvarades det i en ambulans på gatan nedanför. En första besiktning visade att den döde var vit och i femtioårsåldern.
Ockupanterna hade alltså varit minst två till antalet. De poliser som bevittnat händelsen anade att de varit fler bakom gardinen, men de var inte säkra.
Operationen inleddes klockan 22.32 torsdagen den 14 augusti 1994. Insatsstyrkan påbörjade en inbrytning från tre olika håll med gas, bulldozer och helikopter. Det var stor anspänning för de unga männen i styrkan. Ingen av dem hade upplevt ett skarpt läge tidigare, inte undra på att det avlossades ett antal skott i röran. Minst ett av dem fick kuddlagret att fatta eld och utveckla en rök närmast omöjlig att operera i.
Morgonen därpå, i herr och fru Blomgrens kök, kunde Fredsgatans tidigare invånare höra på nyheterna om hur dramat slutat.
Enligt Ekoredaktionens utsända hade det förekommit viss strid. Minst en av medlemmarna i styrkan hade blivit skjuten i benet, tre andra var förgiftade av gas. Styrkans tolvmiljonershelikopter hade kraschlandat bakom ett nedlagt krukmakeri eftersom det inte gått att orientera sig i den täta röken. Bulldozern hade brunnit upp tillsammans med fastigheten, magasinet, fyra polisbilar och den ambulans där självmördarens kropp låg i väntan på obduktion.
Sammantaget hade operationen dock varit lyckad. Samtliga terrorister var utslagna. Hur många de varit återstod att reda ut eftersom deras kroppar blivit kvar i lågorna.
– Herrejösses, sa Holger 2. Nationella insatsstyrkan i krig med sig själv.
– De vann i alla fall, det tyder på viss kompetens, sa Nombeko.
Under frukosten påtalade inte makarna Blomgren vid ett enda tillfälle att kostnaden för densamma skulle tillkomma. De var tvärtom tysta. Sammanbitna. Nästan skamsna, som det verkade. Det gjorde Nombeko vaksam, för skamlösare människor hade hon inte träffat, och då hade hon ändå träffat en och annan.
Miljonerna var ju borta, men Holger 2 hade åttiotusen på banken (i sin brors namn). Dessutom fanns det nästan fyrahundratusen kronor på företagskontot. Nästa steg fick bli att köpa ut sig från de här hemska människorna, hyra bil med släp och flytta över bomben från det ena släpet till det andra. Och sedan åka därifrån. Vart återstod att reda ut, bara det var tillräckligt långt från Gnesta och makarna Blomgren.
– Vi såg nog att ni kissade i trädgården i går kväll, sa fru Blomgren plötsligt.
Jävla Holger 1, tänkte Nombeko.
– Det var mer än jag visste, sa hon. Då får jag beklaga och föreslå att vi lägger till tio kronor till den skuld jag tänkte att vi nu skulle diskutera.
– Behövs inte, sa Harry Blomgren. Eftersom ni inte går att lita på har vi redan sett till att självkompensera.
– Hur sa? sa Nombeko.
– ”Eldfängt material”. Snicksnack! Jag har jobbat med skrot i hela mitt liv. Skrot brinner banne mig inte, fortsatte Harry Blomgren.
– Har ni öppnat lådan? sa Nombeko och började ana det värsta.
– Nu biter jag dem i strupen båda två, sa den unga arga och fick hållas tillbaka av Holger 2.
Situationen var alldeles för svårläst för Holger 1 som gick därifrån. Han hade dessutom behov av att besöka samma syrenbuske som kvällen innan. Detta medan Harry Blomgren backade ett steg bort från den unga arga. En djupt obehaglig kvinna, ansåg han.
Och så fortsatte han med det han hade att säga. Orden flödade för de hade övats in under natten.
– Ni valde att missbruka vår gästfrihet, ni undanhöll oss pengar, ni kissade i vår trädgård, alltså går ni inte att lita på. Vi hade inget annat val än att säkra den ersättning ni säkert tänkt smita från. Därför är ert bombskrot förverkat.
– Förverkat? sa Holger 2 och fick inre bilder av en detonerad atombomb.
– Förverkat, upprepade Harry Blomgren. Vi tog den gamla bomben till en skrothandlare i natt. Och fick en krona kilot. I snålaste laget, men ändå. Täcker väl med nöd och näppe kostnaderna för skadorna ni orsakat. Och då har jag ändå utelämnat hyran för boendet i gäststugan. Och ni ska inte inbilla er att jag tänker tala om var skrotfirman ligger. Ni har ställt till med tillräckligt mycket som det är.
Medan Holger 2 fortsatte att hindra den unga arga från att begå dubbelmord stod det klart för både honom och Nombeko att gubben och kärringen tydligen inte förstått att det de kallade skrot och gammal bomb i själva verket var en tämligen ny – och fullt fungerande – dito.
Harry Blomgren sa att det blivit ett överskott på affären, om än begränsat, därmed kunde saken med vattnet, det trasiga staketet och kissandet i trädgården vara utagerad. Givet att gästerna från och med nu och till dess att de strax gav sig av kissade på toaletten och ingen annanstans, förstås. Och inte orsakade annan åverkan.
Holger 2 var nu tvungen att bära ut den unga arga. I trädgården fick han henne att lugna ner sig lite grand. Hon sa att det måtte ha varit något med åsynen av gubben och kärringen hon inte tålde. Plus allt de gjorde och sa.
Den vreden var inget Harry och Margareta Blomgren kalkylerat med under nattens transport till och från den före detta egna skrothandeln, numera ägd och driven av tidigare medarbetaren Rune Runesson. Den vansinniga kvinnan gick utanför all logik. De var kort sagt rädda båda två. Detta samtidigt som Nombeko, som aldrig blev arg på riktigt, nu var arg på riktigt. Bara några dagar innan hade hon och tvåan hittat en väg framåt. För första gången fanns det tro, det fanns hopp, det fanns nitton komma sex miljoner. Av det återstod inget annat än… herr och fru Blomgren.
– Bäste herr Blomgren, sa hon. Får jag lov att föreslå en uppgörelse?
– Uppgörelse? sa Harry Blomgren.
– Ja, mitt skrot står mig väldigt nära, herr Blomgren. Nu är min idé att herr Blomgren inom tio sekunder talar om vart han fört det. I gengäld lovar jag i så fall att förhindra att kvinnan i trädgården biter er och er fru i strupen.
Den bleke Harry Blomgren sa ingenting. Nombeko fortsatte:
– Om han därefter lånar ut sin bil till oss på obestämd tid har han mitt ord på att vi eventuellt lämnar tillbaka den någon gång, samt att vi inte genast slår sönder er myntbox och eldar upp ert hus.
Margareta Blomgren gjorde en ansats till att svara, men maken hindrade henne.
– Tyst, Margareta, det här sköter jag.
– Hittills har mina förslag varit inlindade, fortsatte Nombeko. Vill herr Blomgren att vi byter till ett hårdare tonläge?
Harry Blomgren fortsatte att sköta händelserna genom att inte svara. Hans Margareta gjorde en ny ansats. Men Nombeko hann före:
– Är det förresten fru Blomgren som sytt den här köksduken?
Margareta blev överraskad av bytet av ämne.
– Ja? sa hon.
– Den är väldigt fin, sa Nombeko. Skulle fru Blomgren vilja ha den nerstoppad i halsen?
Holger 2 och den unga arga hörde dialogen utifrån trädgården.
– Min flickvän, sa Holger 2.
Ska det krångla så ska det. Naturligtvis hade bomben körts till den enda skroten på Moder jord dit den inte borde ha tagits – den på Fredsgatan 9 i Gnesta. Harry Blomgren var nu övertygad om att allt gick ut på överlevnad och inget annat. Därför berättade han att han och hustrun kommit dit med bomben på släp mitt i natten. Där hade de tänkt att Rune Runesson skulle ta emot, men i stället möttes de av kaos. Två byggnader bara femtio meter från skroten stod i brand. Delar av vägen var avspärrad, det gick inte att ta sig in på Runessons gårdsplan.
Runesson själv hade stigit upp och begett sig till firman för att möta den nattliga leveransen, men som det nu var fick släp och skrot tills vidare ställas på gatan strax utanför avspärrningarna. Runesson lovade att ringa och säga när de var hävda. Först då kunde affären slutföras.
– Bra, sa Nombeko när Harry Blomgren berättat allt som fanns att berätta. Far nu vänligen åt helvete med er båda två.
Och så lämnade hon makarna Blomgrens kök, samlade ihop gruppen, satte den unga arga bakom ratten till Harry Blomgrens bil, Holger 1 i framsätet intill och sig själv och tvåan i baksätet för strategisamtal.
– Då kör vi, sa Nombeko varpå den unga arga körde.
Hon tog vägen genom den del av makarna Blomgrens staket som ännu inte låg i bitar.