I SYDAFRIKA HÄNDE DET sig att en terroristdömd man släpptes fri efter tjugosju år, tilldelades Nobels fredspris och valdes till landets president.
På Sjölida hände vid ungefär samma tid desto mindre. Dagar blev veckor som blev månader. Sommaren blev höst som blev vinter och vår.
Några argsinta agenter från främmande nations säkerhetstjänst dök inte upp (en av dem låg i Östersjön på tvåhundra meters djup, den andre satt ensam bakom ett skrivbord i Tel Aviv).
Nombeko och Holger 2 kopplade för en tid bort bomb och annat elände ur medvetandet. Skogspromenader, svampplockning, fisketurer i fjärden i Gertruds eka – allt hade rogivande effekt.
När värmen återvände till jorden fick de dessutom tantens tillstånd att väcka liv i potatislandet.
Traktorn och maskinerna var inte moderna, men Nombeko hade räknat på saken och kommit fram till att verksamheten ändå borde ge ett överskott på ungefär tvåhundratjugofemtusen sjuhundratjugotre kronor på årsbasis, samtidigt som det var viktigt att ettan och Celestine hade något att göra (annat än hitta på dumheter). Lite intäkter som komplement till lugnet på landet kunde inte skada nu när både kuddverksamheten och de nitton komma sex miljonerna brunnit upp.
Det var inte förrän den första snön föll i november 1995 som Nombeko på nytt tog upp den eviga framtidsfrågan med sin tvåa.
– Vi har det ganska bra här, tycker du inte? sa hon under deras gemensamma, långsamma söndagspromenad.
– Här har vi det bra, nickade tvåan.
– Synd bara att vi inte riktigt finns, fortsatte Nombeko.
– Och att bomben i ladan fortsätter att göra det, sa tvåan.
Och så diskuterade de möjligheterna till permanent förändring av de båda tillstånden så länge att diskussionen i stället kom att handla om hur många gånger de talat om saken dessförinnan.
Hur de än vände på det kom de till samma slutsats gång på gång: det gick verkligen inte att lämna över bomben till vilket kommunalråd i Norrtälje som helst. De måste få direktkontakt med högsta ort.
– Ska jag ringa statsministern igen? sa Holger 2.
– Till vilken nytta då? sa Nombeko.
De hade ju redan försökt tre gånger med två olika assistenter och två gånger med en och samma hovmarskalk – och fått samma svar varje gång. Statsminister och kung tog inte emot vare sig folk eller fä. Möjligen kunde den förstnämnde göra det, givet att ärendet först beskrevs i detalj via brev, något Nombeko och Holger 2 inte kunde föreställa sig att göra.
Nombeko väckte liv i den gamla idén om att Holger skulle sätta sig i skolbänk i sin brors namn för att sedan skaffa jobb i statsministerns närhet.
Den här gången var inte alternativet att stanna kvar i rivningskåken tills den trillade ihop av sig själv, för den fanns ju inte längre. I stället handlade det om att odla potatis på Sjölida. Och hur småtrevligt det än var så höll det inte som framtidsvision.
– Fast nu blir man ju inte akademiker på en kvart, sa Holger. Åtminstone inte jag, kanske du. Det kommer att ta några år. Är du beredd att vänta?
Jodå. Åren hade redan gått, Nombeko hade vanan inne. Nog skulle hon få tiden att gå även framgent. Biblioteket i Norrtälje var till exempel långt ifrån utläst. Att hålla reda på virrhjärnorna och tanten var väl förresten en halvtidstjänst bara det. Plus förstås potatisåkern som ju krävde sitt.
– Nationalekonomi eller statskunskap, alltså, sa Holger 2.
– Eller både och, sa Nombeko, när du ändå har farten uppe. Jag hjälper gärna till. Är rätt bra på siffror.
* * *
Tvåan gjorde äntligen högskoleprovet kommande vår. Kombinationen förstånd och entusiasm gav honom höga poäng och hösten därpå var han inskriven på såväl nationalekonomiska som statsvetenskapliga institutionen vid Stockholms universitet. Föreläsningarna krockade ibland med varandra, men då smög Nombeko in och tog Holgers nationalekonomiska plats för att därefter återge aktuell föreläsning samma kväll, närmast ordagrant, med en och annan kommentar om vad föreläsande professor Bergman eller docent Järegård fått om bakfoten.
Holger 1 och Celestine hjälpte till med potatisen och for regelbundet till Stockholm på möten med Stockholms anarkistiska förening. Det var något tvåan och Nombeko godkänt så länge de lovade att inte delta i några publika sammanhang. Anarkistiska föreningen var dessutom anarkistisk nog att inte ha något medlemsregister. Ettan och Celestine kunde vara precis så anonyma som omständigheterna krävde.
Båda njöt av att få umgås med likasinnade; Stockholmsanarkisterna var missnöjda med allting.
Kapitalismen skulle brytas ner, tillsammans med de flesta övriga ismer. Socialismen. Och marxismen i den utsträckning den gick att hitta. Fascismen och darwinismen, förstås (det ansågs vara samma sak). Kubismen kunde däremot få vara kvar, givet att den inte omgärdades av några regler.
Vidare skulle förstås kungen bort. Några i gruppen anförde alternativet att alla som ville fick bli kung, men mot det protesterade inte minst Holger. Det var väl illa nog med en?
Och tänk: när Holger talade lyssnade församlingen. Precis som när Celestine berättade att hon i hela sitt vuxna liv varit det självuppfunna ”Riv hela skiten”-partiet trogen.
Holger och Celestine hade hittat hem.
* * *
Nombeko tänkte att om hon ändå skulle vara potatisodlare kunde hon vara det med besked. Hon och Gertrud kom bra över ens. Även om tanten grymtade kring namnvalet hade hon i sak inget emot att Nombeko registrerade Grevinnan Virtanen AB i hennes namn.
Tillsammans satte de igång att köpa mark runt de egna potatisåkrarna för att få upp omsättningen. Gertrud visste precis vilken före detta bonde som var äldst och tröttast. Hon cyklade bort till honom med äppelkaka och termos med kaffe och redan före påtåren hade bondens jordplätt bytt ägare. På det begärde Nombeko värdering av den just inköpta marken, ritade sedan dit en påhittad villa och lade till två nollor i värderingsdokumentet.
På så sätt kunde Grevinnan Virtanen AB låna nästan tio miljoner på en åker värderad till hundratrettiotusen. För de lånade pengarna köpte Nombeko och Gertrud mer mark med hjälp av ännu fler äppelkakor och termosar med kaffe. Efter två år var Gertrud traktens överlägset största potatisodlare sett till arealen, men med skulder som översteg aktuell omsättning åtminstone fem gånger om.
Återstod att få fart på själva plockandet. Företaget hade tack vare Nombekos lånemodell inga problem med kassan, däremot med maskinparken som var både föråldrad och för liten.
För att åtgärda det satte hon Gertrud bakom ratten för resa till Västerås och Pontus Widén Maskin AB. Hon lät tanten sköta samtalet med försäljaren.
– Goddag, goddag, jag är Gertrud Virtanen från Norrtälje, och jag har ett potatisland att påta i, plockar och säljer så gott det går.
– Jaha, sa försäljaren och undrade vad han kunde tänkas ha med kärringen Virtanens potatisland att göra; ingen av hans maskiner kostade under åttahundratusen kronor.
– Jag har förstått att han försäljer potatismaskiner av allehanda slag? sa Gertrud.
Försäljaren kände att det här kunde bli ett onödigt långt samtal, bäst att nypa av så fort det gick.
– Ja, jag har stensträngläggare, fyra-, sex- och åttaradiga sättare, fyrradiga kupare samt en- och tvåradiga upptagare. Om frun slår till på alltihop till sitt potatisland ska hon få ett specialpris.
– Specialpris? Så bra. Hur mycket hade han tänkt sig?
– Fyra komma nio miljoner, sa försäljaren elakt.
Gertrud räknade på fingrarna medan försäljaren tappade tålamodet.
– Hör nu, fru Virtanen, jag har faktiskt inte tid att…
– Då tar jag två av varje, sa Gertrud. Vad har han för leveranstid?
* * *
På de följande sex åren hann det hända både mycket och lite. I världen anslöt Pakistan till den exklusiva gruppen kärnvapennationer, eftersom man behövde skydd mot grannlandet Indien som tjugofyra år tidigare gjort detsamma som skydd mot Pakistan. Relationen länderna emellan var därefter.
Då var det lugnare i kärnvapennationen Sverige.
Ettan och Celestine var nöjda med att vara missnöjda. De gjorde varje vecka stora insatser för den rätta saken. Inga demonstrationer, men desto mer i det fördolda. De sprejade anarkistiska slagord på så många publika toalettdörrar de kom åt, de satte upp flygblad i smyg på institutioner och museer. Det huvudsakliga politiska budskapet var att det var skit med politiken, men Holger såg också till att kungen regelbundet fick sin släng av sleven.
Parallellt med den politiska antiverksamheten skötte Holger och Celestine sina uppdrag på potatisåkrarna med viss duglighet. Därmed kunde de lyfta en begränsad lön, och pengar behövdes ju. Tuschpennor, sprejflaskor och flygblad var inte gratis.
Nombeko försökte hålla ett öga på tokstollarna, men aktade sig för att oroa tvåan. Han var redan utan hennes hjälp en duktig, flitig och nöjd student. Att se Holger tillfredsställd gjorde henne själv detsamma.
Intressant var också att se hur Gertrud levde upp efter ett i allt väsentligt förlorat liv, fick man väl ändå säga. Hon hade ju blivit med barn vid arton års ålder, orsakat av första och sista mötet med en gris och hans ljumna och spritspetsade Loranga. Ensamstående mor, än mer ensam när först hennes egen mamma gick bort i cancer och därefter när pappa Tapio en vinterkväll 1971 fastnade med fingrarna i Norrtäljes första bankomat och inte hittades förrän dagen därpå, för länge sedan ihjälfrusen.
Potatisodlare, mor och mormor. Som fått se just ingenting av världen. Men som tillåtit sig att drömma om hur det kunde ha blivit med allt, om bara hennes egen mormor, den ädla Anastasia Arapova, inte varit okristlig nog att skicka pappa Tapio till Helsingfors för att hon själv skulle kunna viga sitt liv åt Gud.
Eller hur allt nu gått till. Nombeko förstod att Gertrud aktade sig för att kontrollera sönder sin pappas historia. Risken var ju att det då inte skulle finnas någonting kvar. Mer än potatislandet.
Barnbarnets återkomst och närvaron av Nombeko hade i alla fall väckt något i den gamla tanten. Det kunde stråla om henne under de gemensamma middagarna, som hon för det mesta höll i själv. Hon nackade höns och gjorde gryta. Eller lade ut nät för ugnsbakad gädda med pepparrot. En gång sköt hon till och med en fasan i trädgården med pappa Tapios älgstudsare, förvånad över att geväret fungerade. Och att hon träffade. Så pass, dessutom, att det enda som blev kvar av fasanen var några vilsna fjädrar.
Jorden fortsatte att snurra runt sin sol i den jämna takt och med det ojämna humör den alltid gjort. Nombeko läste om stort och litet, litet och stort. Och kände viss intellektuell stimulans i avlämnandet av nyhetsrapport varje kväll till middagen. Bland händelserna genom åren var dagen då Boris Jeltsin i Ryssland meddelade att han trädde tillbaka. Han hade i Sverige mest blivit berömd för statsbesöket där han varit så glad i hatten att han krävt att landet som inte har ett enda kolkraftverk måste sluta med sina kolkraftverk.
En spännande följetong var också turerna kring hur världens mest utvecklade land rörde till sitt eget presidentval så pass att det tog flera veckor innan Högsta domstolen med röstsiffrorna 5–4 kunde fastställa att han som fått flest röster förlorat. Därmed blev George W Bush president i USA medan Al Gore reducerades till en miljöagitator som inte ens anarkisterna i Stockholm lyssnade för mycket på. Bush invaderade förresten därpå Irak för att slå ut alla de vapen Saddam Hussein inte hade.
Bland de mer marginella nyheterna var den om hur en österrikisk före detta kroppsbyggare gick och blev guvernör i Kalifornien. Det högg till lite i Nombekos bröst när hon i tidningen såg honom stå med fru och fyra barn och le med vita tänder in i kameran. Hon tänkte att världen var bra orättvis i det att somliga fick somligt i överflöd, medan andra fick ingenting. Då visste hon ändå inte att guvernören ifråga lyckats ordna med ett femte barn i samarbete med sin egen hushållerska.
Allt sammantaget var det ändå en hoppfull och ganska lycklig tid på Sjölida, medan världen i övrigt betedde sig som den alltid gjort.
Och medan bomben stod där den stod.
* * *
Våren 2004 såg tillvaron ljusare ut än kanske någon gång tidigare. Holger var nästan i mål med statskunskapen samtidigt som han var på väg att doktorera i nationalekonomi. Det som strax blivit till en hel avhandling hade börjat som egenterapi i tvåans huvud. Tanken var svår att bära på att han med bomben varje dag riskerade att vara medansvarig för att en halv landsända och en hel nation drevs i fördärv. För att uthärda hade han börjat se en alternativ sida av saken, och kommit fram till att Sverige och världen från ett strikt ekonomiskt perspektiv skulle resa sig ur askan. Därav avhandlingen Atombomben som tillväxtfaktor. Dynamiska fördelar med en nukleär katastrof.
De uppenbara nackdelarna hade hållit Holger 2 vaken om nätterna, de hade också forskats sönder flera gånger om. Bara Indien och Pakistan skulle enligt forskarna ha ihjäl tjugo miljoner människor vid ett kärnvapengräl sinsemellan, redan innan den samlade mängden kiloton ens överstigit det tvåan och Nombeko råkade ha på lager. Datormodeller visade att det inom några veckor skulle ha stigit så mycket rök upp i stratosfären att det skulle ta tio år innan solen lyckades tränga igenom fullt ut igen. Inte bara över de båda grälande länderna, utan över hela världen.
Men här – menade Holger 2 – skulle marknadskrafternas dynamik fira triumfer. Tack vare den ökade förekomsten av sköldkörtelcancer med tvåhundratusen procent skulle arbetslösheten gå ner. Enorma folkförflyttningar från solsemesterparadis (som ju inte längre hade någon sol att erbjuda) till storstäder runt om i världen skulle skapa ökad lönespridning. En lång rad mogna marknader skulle i ett slag bli omogna vilket i sin tur skapade dynamik. Helt klart var till exempel att det kinesiska de factomonopolet på solceller skulle bli irrelevant.
Indien och Pakistan kunde också med gemensamma krafter eliminera hela den galopperande växthuseffekten. Avskogning och användning av fossila bränslen kunde med fördel fortgå för att neutralisera den två–tre grader kallare jord kärnvapenkriget länderna emellan annars skulle åstadkomma.
Tankarna på detta höll Holger 2 över ytan. Samtidigt hade Nombeko och Gertrud fått bra fart på potatisverksamheten. De hade haft tur på vägen – minsann – i det att det varit missväxt i Ryssland flera år i rad. Och att en av Sveriges mest omskrivna (och för den delen meningslösa) kändisar förklarade sin nya, slanka figur med BP-diet (Bara Potatis).
Responsen blev omedelbar. Svenskarna åt potatis som aldrig förr.
Det tidigare så svårt skuldsatta Grevinnan Virtanen AB var nu snudd på skuldfritt. Samtidigt var Holger 2 bara veckor från att ha dubbel examen och var med stöd av sina utmärkta studieresultat redo att påbörja vandringen mot möte i enrum med den svenske statsministern. De hade förresten bytt ut honom sedan sist. Nu hette han Göran Persson. Lika obenägen som de övriga att svara i telefon.
Kort sagt: åttaårsplanen var nära sin fullbordan. Allt hade dittills gått som det skulle. Allt tydde på att det skulle fortsätta så. Känslan av att inget kunde gå fel var av samma slag som det Ingmar Qvist på sin tid förnummit strax innan han åkte till Nice.
För att där få stryk av Gustaf V.
* * *
Torsdagen den 6 maj 2004 var de senaste femhundra flygbladen klara för avhämtning på tryckeriet i Solna. Holger och Celestine tyckte att de fått till det lite extra den här gången. Bladen hade en bild på kungen och intill honom en bild på en varg. Texten där under drog paralleller mellan den svenska vargstammen och de olika kungahusen runt om i Europa. Problemen med inavel sades vara desamma.
Lösningen i det ena fallet kunde vara att plantera in ryska vargar. I det andra ansågs avskjutning vara ett alternativ. Eller allmän deportation till just Ryssland. Författarna föreslog till och med byteshandel: en rysk varg per deporterad kunglighet.
När beskedet från tryckeriet i Solna kom ville Celestine att hon och ettan skulle hämta ut bladen genast, för att redan samma dag tapetsera så många institutioner som möjligt. Holger 1 ville heller inte vänta, men sa att tvåan bokat bilen den här torsdagen. Det var en invändning Celestine viftade bort.
– Han äger väl inte bilen mer än vi gör? Kom nu, min kära. Vi har en värld att förändra.
Torsdagen den 6 maj 2004 råkade också vara tänkt att bli den dittills största dagen i tvåans liv. Disputationen var schemalagd till klockan elva.
När Holger i kostym och slips gick för att sätta sig i makarna Blomgrens gamla Toyota strax efter nio på morgonen – var den borta.
Tvåan förstod att hans olycka till bror varit framme, säkert under ledning av Celestine. Eftersom det inte fanns någon mobiltäckning på Sjölida kunde han inte omedelbart ringa och beordra dem att vända. Eller för den delen boka taxi. Det var åtminstone femhundra meter till landsvägen dit mobilnätet till och från räckte, beroende på humör. Att springa dit var inte att tänka på, han kunde ju inte komma genomsvettig till disputationen. Så han tog traktorn.
Klockan nio och tjugofem fick han äntligen tag i dem. Det var Celestine som svarade.
– Ja, hallå?
– Har ni tagit bilen?
– Hur så? Är det Holger?
– Svara för fan på frågan! Jag behöver den nu! Jag har ett viktigt möte i stan klockan elva.
– Jahaja, sa Celestine. Dina möten är alltså viktigare än våra?
– Det sa jag inte. Men jag hade bokat bilen. Vänd nu, för satan. Det är bråttom.
– Gud vad du svär.
Tvåan samlade tankarna. Bytte taktik.
– Snälla, rara Celestine. Låt oss vid tillfälle slå oss ner för att diskutera bilfrågan. Och vem som hade bokat den till i dag. Men jag ber dig, vänd nu och plocka upp mig. Mitt möte är verkligen vikt…
Där lade Celestine på. Och stängde av telefonen.
– Vad sa han? undrade Holger 1 som var den som satt bakom ratten.
– Han sa ”snälla rara Celestine, låt oss vid tillfälle slå oss ner för att diskutera bilfrågan”. I korta drag.
Det tyckte inte ettan var så farligt. Han hade varit nervös inför broderns reaktion.
Holger 2 stod kvar vid landsvägen i kostym och desperation i mer än tio minuter för att försöka få lift av någon förbipasserande. Men för att lyckas i den saken krävs att det över huvud taget passerar några bilar, vilket det inte gjorde. När tvåan då insåg att han borde ha ringt taxi för länge sedan, gick det upp för honom att rock och plånbok fortfarande hängde på en krok i hallen. Med hundratjugo kronor i bröstfickan fattade han beslutet att ta traktorn till Norrtälje och buss därifrån. Sannolikt skulle det ha gått fortare att vända, hämta plånboken, vända igen och därpå ringa taxi. Eller ännu hellre: att först ringa taxi och medan den var på väg, köra tur och retur huset med traktorn.
Men tvåan, så begåvad han ändå var, hade en stressnivå som inte stod salig krukmakaren långt efter. Han var på väg att missa sin egen disputation. Efter åratal av förberedelser. Det var inte klokt någonstans.
Och ändå var det bara början.
Den första och sista gnutta tur Holger 2 hade denna dag gällde bytet från traktor till buss i Norrtälje. I näst sista sekunden lyckades han blockera bussens väg så att han själv hann med densamma. Chauffören klev ner för att skälla ut aktuell traktorförare, men kom av sig när den förmodade bondjäveln var en välkammad man i kostym, slips och lackskor.
Väl ombord fick Holger tag i skolans rektor, professor Berner, beklagade och sa att synnerligen olyckliga omständigheter gjort att han skulle bli nästan en halvtimme försenad.
Professorn svarade surt att förseningar i samband med disputation inte var i linje med universitetets traditioner, men för all del. Han lovade att försöka hålla kvar både opponenter och publik.
* * *
Holger 1 och Celestine var framme i Stockholm och hade redan kvitterat ut sina flygblad. Celestine, som var strategen av de båda, bestämde att första målet skulle vara Naturhistoriska riksmuseet. Där fanns en hel avdelning om Charles Darwin och hans evolutionsteori. Darwin hade stulit begreppet ”survival of the fittest” av en kollega, och menade med det att naturens gång var att den starke överlevde medan den svage gick under. Darwin var alltså fascist och för det skulle han nu straffas, hundratjugotvå år efter sin död. Att det fanns betydande fascistoida drag även över Celestines och Holgers flygblad var inget de reflekterade över. Här skulle klistras lappar i smyg. Över hela museet. I den heliga anarkins namn.
Så skedde också, utan några missöden. Holger 1 och Celestine fick arbeta ostört. Det är långt ifrån alltid trängsel på svenska museer.
Nästa anhalt blev Stockholms universitet, ett stenkast därifrån. Celestine tog sig an damrummen och lämnade herrtoaletterna till Holger. Det var på den första det hände. Ettan fick möte i dörren.
– Nej, men är du redan här i alla fall? sa professor Berner.
Så drog han med sig den förvånade Holger 1 längs korridoren och in i sal fyra, allt medan Celestine var fortsatt upptagen med sitt inne på damernas.
Utan att ettan begrep vad som hände fann han sig strax stående i en talarstol inför åtminstone femtio personer i publiken.
Professor Berner höll en inledning på engelska och använde sig av både många och krångliga ord, det var inte lätt för Holger att hänga med. Tydligen var han förmodad att säga något om nyttan av en kärnvapendetonation. Varför då, kunde man undra.
Men han gjorde det gärna, även om hans engelska inte var så bra. Huvudsaken var väl ändå inte vad man sa, utan vad man menade?
Ettan hade hunnit dagdrömma en del medan han plockade potatis, och kommit fram till att det bästa vore att transportera den svenska kungafamiljen till lappländska vildmarken och smälla av bomben där, om de inte abdikerade allihop på frivillig grund. Med en sådan manöver skulle nästan ingen oskyldig stryka med, och skadan i övrigt bli minimal. All eventuell temperaturhöjning till följd av detonationen skulle dessutom vara av godo, det var ju rysligt kallt där uppe i norr.
Att umgås med den sortens tankar hade kanske varit illa nog. Nu gav Holger 1 dessutom uttryck för dem från sin talarstol.
Förste opponent var en professor Lindkvist från Linnéuniversitetet i Växjö. Han började bläddra i sina anteckningar i takt med Holgers prat. Även Lindkvist valde att tala engelska och inledde med att fråga om det han just hört var något slags introduktion till det som komma skulle.
Introduktion? Ja, det kunde man ju kalla det. I och med kungafamiljens frånfälle skulle en republik födas och växa. Eller hur menade herrn?
Det professor Lindkvist menade var att han inte förstod vad som stod på, men det han sa var att det föreföll honom omoraliskt att ha livet av ett helt kungahus. Alldeles bortsett från den metod herr Qvist redogjort för.
Men nu kände sig Holger kränkt. Han var väl ingen mördare heller! Utgångspunkten var att kungen och hans anhang skulle avgå. Det var först om de vägrade som det borde få kärnvapenrelaterade konsekvenser och i så fall som ett direkt resultat av kungafamiljens eget val, ingen annans.
När ettan därpå möttes av tystnad från professor Lindkvist (förorsakad av tunghäfta) bestämde han sig för att ge resonemanget ännu en dimension, den att alternativet till ingen kung alls kunde vara att alla som ville fick bli det.
– Det är inget jag personligen förespråkar, men tanken är likväl intressant, sa Holger 1.
Professor Lindkvist höll eventuellt inte med, för han tittade nu vädjande på kollegan Berner som i sin tur funderade över om han någonsin känt sig så olycklig som i denna stund. Aktuell disputation var tänkt som ett skådespel framför allt inför de två hedersgästerna i publiken, nämligen den svenske högskole- och forskningsministern Lars Leijonborg och hans nyligen tillträdda franska kollega Valérie Pécresse. De båda hade långt gångna planer på att etablera gemensamma utbildningsprogram, med möjlighet till binationella diplom. Leijonborg hade personligen kontaktat professor Berner och bett om förslag på lämplig disputation för honom själv och hans ministerkollega att bevista. Professorn hade genast tänkt på mönsterstudenten Holger Qvist.
Och nu detta.
Berner bestämde sig för att avbryta spektaklet. Uppenbarligen hade han misstagit sig på disputanden och denne gjorde nu bäst i att lämna podiet. Och därefter rummet. Och universitetet som sådant. Gärna också landet.
Men eftersom han sa det han sa på engelska hängde ettan inte riktigt med.
– Ska jag ta mitt resonemang från början?
– Nej, det ska du inte, sa professor Berner. Jag har under de senaste tjugo minuterna blivit tio år äldre och jag var ganska gammal redan innan, så det får räcka. Gå nu bara härifrån är du snäll.
Då gjorde ettan det. På vägen ut slogs han av att han just uppträtt publikt, och det var något han lovat brodern att inte göra. Skulle tvåan bli arg på honom nu? Han behövde kanske inte få veta?
I korridoren fick ettan syn på Celestine. Han tog henne under armen och sa att de gjorde bäst i att byta ställe. Han lovade att försöka förklara på vägen.
Fem minuter senare kom Holger 2 springande in genom dörrarna till samma universitet. Professor Berner hade just fått ursäkta sig inför den svenske högskoleministern som i sin tur gjorde detsamma inför sin franska kollega som svarade att hon utifrån det hon just upplevt tyckte det vore lämpligare om Sverige i jakt på jämbördig partner i utbildningsfrågor vände sig till Burkina Faso.
Nu fick professorn syn på den jävla Holger Qvist i korridoren. Trodde Qvist att det bara var att byta från jeans till kostym och att allt därefter skulle vara glömt?
– Jag får verkligen be om ursäkt…, började den välklädde och andfådde Holger 2.
Professor Berner avbröt honom och sa att det inte var fråga om det utan om att försvinna därifrån. Så permanent som möjligt.
– Disputationen är över, Qvist. Åk hem med er. Och sätt er att fundera över den nationalekonomiska vådan av er egen existens.
* * *
Holger 2 klarade inte disputationen. Men det tog honom ett helt dygn att förstå vad som hänt, och ytterligare ett dygn att ha vidden av händelserna klar för sig. Han kunde inte ringa professorn för att säga som det var, att han i alla år studerat i annan persons namn och att den andre råkat ta över på själva disputationsdagen. Det skulle inte leda till annat än ett ännu större elände.
Tvåan ville helst strypa sin egen bror. Men det lät sig inte göras eftersom denne var på anarkistiska föreningens lördagsmöte just när polletten trillade ner. Och när ettan och Celestine samma eftermiddag var tillbaka hade tvåans tillstånd redan övergått i depression.