HUR ELÄNDIGT DET nu var med nästan allting förstod Holger 2 efter en vecka att det inte dög att bara ligga kvar i sin säng. Nombeko och Gertrud behövde hjälp med skörden. I den gjorde också ettan och Celestine viss nytta, det fanns alltså rent företagsekonomiska skäl att inte strypa dem båda.
Sjölidalivet återgick till det vanliga, inklusive de gemensamma middagarna flera kvällar i veckan. Men stämningen runt bordet var spänd, även om Nombeko gjorde sitt bästa för att distrahera. Hon fortsatte sina rapporter om vad som hänt och alltjämt hände i världen. Bland annat kunde hon en kväll berätta att prins Harry av Storbritannien gått på fest iklädd nazidräkt (vilket var en nästan lika stor skandal som den som skulle komma några år senare då han festade utan några kläder alls).
– Men ser ni inte hur det är ställt med monarkin, sa Holger 1 apropå dräkten.
– Jo, sa Nombeko. De demokratiskt valda nazisterna i Sydafrika lämnade i alla fall uniformen hemma.
Holger 2 sa ingenting. Han bad inte ens sin bror dra åt skogen.
Nombeko förstod att det måste till en förändring. Det de behövde mer än något annat var en ny idé. Det de till en början fick var en potentiell köpare av potatisverksamheten.
Saken var den att Grevinnan Virtanen AB nu bestod av tvåhundra hektar potatisåker, hade en modern maskinpark, bra omsättning, god lönsamhet och nästan inga skulder. Den saken hade uppmärksammats av Mellansveriges största odlare som räknat på saken och lagt ett bud på sextio miljoner kronor för hela rasket.
Nombeko anade att den svenska potatisboomen närmade sig sitt slut. Kändisen som gått på potatisdiet hade blivit tjock igen, och enligt nyhetsbyrån ITAR-TASS var de ryska potatisskördarna för en gångs skull på väg att slå rätt i stället för fel.
Alldeles bortsett från att Gertruds potatisodling rimligen inte var meningen med livet kunde det alltså vara läge för affär.
Nombeko drog ärendet för bolagets formella ägare som sa att hon gärna sadlade om. Potatis hade börjat stå henne upp i halsen.
– Finns det inte något som heter spagetti nu för tiden? funderade hon.
Jo, nickade Nombeko. Spagetti hade funnits en tid. Sedan elvahundratalet, ungefär. Men det var inte så lättodlat. Nombeko tänkte att de borde göra något annat för pengarna.
Och kom plötsligt på vad.
– Vad skulle Gertrud säga om att starta en tidning?
– Tidning? Toppen! Vad ska det stå i den?
* * *
Holger Qvists rykte var förstört, mer eller mindre utslängd från Stockholms universitet som han var. Men hans person satt för den skull inne med omfattande kunskaper i både ekonomi och statskunskap. Och Nombeko höll inte heller sig själv för varande någon dumskalle. Båda två kunde alltså arbeta i kulisserna.
Nombeko drog sitt resonemang för sin tvåa, och så långt var han med. Men vilka kulisser hade Nombeko tänkt? Och vad skulle meningen med alltihop vara?
– Meningen, min käre Holger, är att vi ska bli av med bomben.
Tidningen Svensk Politik kom ut med sitt första nummer i april 2007. Det påkostade månadsmagasinet distribuerades gratis till femtontusen makthavare runt om i landet. Sextiofyra fullmatade sidor, utan en enda annons. En affär som förstås var svår att räkna hem, men det var heller inte avsikten.
Projektet uppmärksammades i såväl Svenska Dagbladet som Dagens Nyheter. Magasinet drevs tydligen av en excentrisk före detta potatisodlare, åttioåriga Gertrud Virtanen. Fru Virtanen lät sig inte intervjuas, men hade en egen spalt på sidan två där hon förklarade värdet av tidningens princip att samtliga artiklar och analyser var osignerade. Varje text skulle bedömas utifrån sitt innehåll, inget annat.
Förutom det där med fru Virtanen var det mest intressanta med magasinet att det var så – intressant. Första numret fick beröm på ledarplats i en rad svenska tidningar. Bland huvudartiklarna fanns en djupanalys av Sverigedemokraterna som i valet 2006 gått från en och en halv procent av rösterna till det dubbla. Analysen anlade ett internationellt perspektiv och var mycket initierad, med kopplingar ända till nazistiska, historiska strömningar i Afrika. Slutsatsen var måhända väl dramatisk: Det var svårt att tro att ett parti vars supportrar gjorde Hitlerhälsning åt sin parti ledare skulle polera ytan så till den grad att de tog sig hela vägen till riksdagen, men ändå.
En annan artikel beskrev i detalj de mänskliga, politiska och finansiella konsekvenserna av en svensk kärnkraftsolycka. Inte minst de räknerelaterade aspekterna kunde ge vilken läsare som helst rysningar. Trettiotvåtusen arbetstillfällen skulle skapas över en period av tjugofem år om Oskarshamn var tvunget att byggas upp på nytt, femtioåtta kilometer norr om där det en gång legat.
Förutom artiklarna som nästan skrev sig själva fick Nombeko och tvåan ihop flera saker avsedda att få den nye, konservative statsministern på gott humör. Såsom till exempel en historisk tillbakablick på Europeiska unionen, apropå femtioårsfirandet av undertecknandet av Romfördraget, där nämnde statsminister förresten råkat närvara. Och en djupanalys av en socialdemokrati i kris. Partiet hade just gjort sitt sämsta val sedan 1914 och hade nu en ny partiledare i Mona Sahlin. Slutsatsen blev att Sahlin antingen kunde ställa sig ensam med miljöpartiet, distansera sig från vänstern – och förlora nästa val. Eller att inkludera de före detta kommunisterna, bilda en trepartiallians – och förlora det likväl (i sak prövade hon därpå både och – varpå hon dessutom förlorade jobbet).
Tidningen höll till i en lokal i Kista utanför Stockholm. På tvåans begäran var Holger 1 och Celestine förbjudna att ha någon som helst inblandning i det redaktionella. Tvåan hade i tillägg till det kritat en cirkel på golvet två meter runt sitt eget skrivbord och gett ettan order om att aldrig någonsin ta sig innanför, undantaget när det var dags att tömma papperskorgen.
Egentligen hade han inte velat ha sin bror i lokalen över huvud taget, men dels vägrade Gertrud befatta sig med projektet om hennes älskade Celestine inte fick vara med, dels behövde de båda olyckorna distraheras när det inte fanns några fler potatisar att plocka.
Gertrud, som ju var den som formellt finansierade alltihop, hade för övrigt eget rum på redaktionen där hon satt och myste över skylten ”Ansvarig utgivare” på dörren. Det var ungefär det hon gjorde.
Efter första numret hade Nombeko och tvåan tänkt sig ett andra i maj 2007 och ett tredje direkt efter semestrarna. Därefter – var tanken – skulle statsministern vara mottaglig. Tidningen Svensk Politik skulle be om en intervju. Och han skulle tacka ja. Om inte förr så i alla fall senare, om de bara fortsatte sätta ner fötterna rätt.
Men för en gångs skull utvecklades sakerna bättre i stället för sämre än Holger och Nombeko tänkt. Statsministern fick nämligen en fråga om det nya magasinet Svensk Politik under en presskonferens som egentligen handlade om hans förestående besök i Washington och Vita huset. Och han svarade att han läst tidningen med intresse, att han i allt väsentligt höll med om dess Europaanalys och att han såg fram emot nästa nummer.
Det kunde omöjligen bli bättre än så. Efter det föreslog Nombeko att Holger 2 skulle kontakta regeringskansliet med en gång. Varför vänta? Vad hade de att förlora?
Tvåan sa att brodern och hans flickvän tycktes ha en utomjordisk förmåga att förstöra allting och att han vägrade hoppas för mycket så länge de båda inte var inspärrade någonstans. Men för all del. Vad hade de att förlora?
Holger 2 ringde sålunda, för vilken gång i ordningen, aktuell statsministers assistent, men nu med annat ärende och – jävlar i min låda! – assistenten svarade att hon skulle höra med presschefen. Som nästa dag ringde tillbaka för att säga att statsministern tog emot klockan tio noll noll den 27 maj för en fyrtiofem minuter lång intervju.
Beskedet innebar att samtalet skulle äga rum fem dagar efter att tidningens andra nummer kommit ut. Därpå skulle det inte behövas några fler.
– Eller så fortsätter du? sa Nombeko. Jag har aldrig sett dig så lycklig.
Nej, första numret hade kostat fyra miljoner och andra var inte på väg att bli billigare. Potatispengarna behövdes till det liv de i bästa fall var på väg att skaffa sig. Ett liv där de fanns båda två, med uppehållstillstånd och allt.
Holger och Nombeko insåg att det återstod mycket även efter det att de lyckats medvetandegöra atombomben för han som bestämde i det land den råkade befinna sig i. Det var ju till exempel inte troligt att statsministern skulle bli glad. Och inte säkert att han skulle visa förståelse för den uppkomna situationen. Eller ens uppskatta Holgers och Nombekos ansträngningar att iaktta tjugo år av diskretion.
Men chansen fanns. Till skillnad från om de gjorde ingenting.
Andra numret gjorde internationell utblick. Bland annat en analys av aktuell politisk status i USA apropå statsministerns möte med George W Bush i Vita huset. Och en historisk tillbakablick på folkmordet i Rwanda där en miljon tutsier slaktades för att de inte råkade vara hutuer. Skillnaden mellan folken sades vara att tutsier i allmänhet eventuellt var något lite längre än hutuerna.
Vidare en flirt med statsministern angående det förestående upphävandet av det svenska apoteksmonopolet.
Holger 2 och Nombeko gick igenom varje stavelse. Inget fick gå fel. Tidningen skulle ha fortsatt substans, vara fortsatt intressant – utan att för den skull trampa statsministern på tårna.
Inget fick ju gå fel. Så hur kunde tvåan föreslå sin kära Nombeko att de skulle fira färdigställandet och ivägsändandet av andra numret genom att gå på restaurang? Efteråt förbannade han sig själv så till den grad att han glömde slå ihjäl sin bror.
Kvar på tidningen var nämligen Gertrud som satt och sov i sin direktörsstol, och Holger 1 och Celestine med uppdrag att inventera förrådet med tejp, kulspetspennor och annat. Detta medan den färdigställda tidningen lyste dem i ansiktet från tvåans dator.
– Nu sitter de och gottar sig på lyxkrog medan vi räknar gem, sa Celestine.
– Och inte ett jävla ord om det förbannade kungahuset i det här numret heller, sa Holger 1.
– Eller för den delen anarkismen, sa Celestine.
Nombeko levde tydligen efter uppfattningen att hon ägde pengarna från Gertruds potatisodling själv. Vem trodde hon att hon var? Nu höll hon och tvåan på att göra av med alla miljonerna genom att slicka den konservative, kungaälskande statsministerns röv.
– Kom, min kära, sa Holger 1 och steg in i den förbjudna zonen runt tvåans skrivbord.
Han slog sig ner på broderns stol och klickade sig fram till Gertruds spalt på sidan två. Det var någon smörja om oppositionens oförmåga. Skriven av tvåan, förstås. Holger 1 orkade inte ens läsa skiten innan han raderade den.
Medan han i stället skrev det som i stunden fyllde hans hjärta, muttrade han att tvåan tills vidare kunde få bestämma över sextiotre av de sextiofyra sidorna. Men den sextiofjärde var annekterad.
När han var klar sände han den nya versionen till tryckeriet med en kommentar till sätterichefen om att ett viktigt korrekturfel nu var åtgärdat.
* * *
Kommande måndag trycktes och distribuerades tidningen Svensk Politiks andra nummer till samma femtontusen makt havare som nummer ett. På sidan två deklarerade ansvarig utgivare:
Nu är det dags för kungen – den grisen – att avgå. Samtidigt ska han ta med sig drottningen – den grisen. Och kronprinsessan – den grisen. Samt prinsen och prinsessan – de grisarna. Och den gamla skatan Lilian.
Monarkin är ett statsskick värdigt endast grisar (och en och annan skata). Sverige ska bli republik NU.
Mer kunde Holger 1 inte komma på att skriva, men eftersom det återstod en och en halv decimeter av det tvåspaltiga utrymmet tecknade han i ett ritprogram han inte riktigt behärskade en gubbe hängd i en galge med texten ”kungen” på bröstet. Därtill en pratbubbla som ledde från gubbens mun. Den hängde tycktes inte vara mer hängd än att han fortfarande kunde prata. Och det han enligt pratbubblan sa var:
– Nöff.
Som om inte detta räckte och blev över fick Celestine med en rad längst ner:
För mer information: kontakta Stockholms anarkistiska förening.
Femton minuter efter att tidningen Svensk Politiks andra nummer hamnat på regeringskansliet ringde statsministerns assistent för att meddela att den inbokade intervjun var inställd.
– Varför då? sa Holger 2 som ännu inte fått den nytryckta tidningen i sin hand.
– Ja, vad fan tror du? sa assistenten.
* * *
Statsminister Fredrik Reinfeldt vägrade träffa företrädare för tidningen Svensk Politik. Likväl skulle han strax göra just det. Och få en atombomb i knät.
Pojken som med tiden skulle bli statsminister var äldste sonen av tre i en familj som präglades av kärlek, ordning och reda. Var sak på sin plats, alla plockade upp efter sig själva.
Detta formade unge Fredrik så till den grad att han i vuxen ålder fick erkänna att det roligaste han visste inte var politik, utan att dammsuga. Ändå blev han statsminister och inte lokalvårdare. Han hade hur som helst talang för både och. Och mer därtill.
Bland annat valdes han redan vid elva års ålder till elevrådsordförande. Några år senare gick han ut som kursetta när han gjorde sin militärtjänst som jägare vid Lapplands regemente. Om ryssen kom skulle han få möta en som också visste vad det innebar att gå i strid i fyrtioåtta minusgrader.
Men ryssen kom inte. Däremot kom Fredrik in på Stockholms universitet där han ägnade sig åt studier i ekonomi, studentspex och att hålla militär ordning i sitt studenthem. Strax var han civilekonom.
Intresset för politik kom hemifrån det också. Pappa var kommunpolitiker. Fredrik gick i faderns fotspår. Kom in i riksdagen. Blev ordförande i ungmoderaterna.
Hans parti segrade i riksdagsvalet 1991. Unge Fredrik hade fortfarande ingen central roll, och än mindre så sedan han kritiserat partiledare Bildt för att vara maktfullkomlig. Bildt var ödmjuk nog att ge Reinfeldt rätt i sak genom att placera honom i partiets frysrum där han fick sitta i nästan tio år, medan Bildt själv for till det forna Jugoslavien för att mäkla fred. Han tyckte det var roligare att rädda världen än att misslyckas med att rädda Sverige.
Efterträdaren Bo Lundgren kunde räkna nästan lika bra som Nombeko, men eftersom svenska folket inte ville höra siffror allena utan också ett och annat hoppfullt ord gick det lika illa för honom.
Därmed var det dags för något nytt inom moderata samlingspartiet. Dörren öppnades till det frysrum där Fredrik Reinfeldt satt och huttrade. Han tinades upp och valdes enhälligt till partiets ordförande den 25 oktober 2003. Knappt tre år senare sopade han, hans parti och hans borgerliga allians banan med socialdemokratin. Fredrik Reinfeldt var statsminister, städade för egen hand bort alla avtryck företrädaren Persson gjort i regeringskansliet. Han använde i huvudsak grönsåpa för ändamålet eftersom det skapar en smutsavvisande hinna på den behandlade ytan. När han var färdig tvättade han sig om händerna och skapade en ny era i svensk politik.
Reinfeldt var stolt över vad han åstadkommit. Och nöjd. Ett tag till.
* * *
Nombeko, Celestine, ettan, tvåan och Gertrud var alla tillbaka på Sjölida. Om stämningen i gruppen varit spänd före äventyret med Svensk Politik var den nu direkt ohälsosam. Holger 2 vägrade prata med sin bror eller ens sitta vid samma bord samtidigt. Ettan kände sig å sin sida missförstådd och undanknuffad. Han och Celestine hade dessutom kommit på kant med anarkisterna efter den där hänvisningen i tidningens ledare. De flesta av nationens politiska reportrar hade nämligen hörsammat uppmaningen och strömmat till anarkisternas lokal för att få sakskälen till jämförelsen mellan kungahuset och en svinstia presenterade för sig.
Holger 1 tillbringade därför numera dagarna sittande på höskullen tittande ner på Gertruds potatisbil. Där inne i skåpet fanns fortfarande en atombomb på tre megaton. Som på det ena eller det andra sättet skulle få kungen att abdikera. Och som Holger 1 lovat att inte röra.
Tänk, han hade hållit sitt löfte i alla år, likväl var brodern arg på honom bortom alla gränser. Det kändes så orättvist.
Celestine var i sin tur arg på tvåan för att han var arg på ettan. Hon sa att det tvåan missat var att man inte kunde studera sig till civilkurage, det var något man hade, eller så hade man det inte. Tvåans bror hade det!
Holger 2 bad Celestine snubbla någonstans och slå sig så mycket som möjligt. Själv skulle han ta sig en promenad.
Han tog stigen ner till sjön, satte sig på bänken på bryggan och tittade ut över vattnet. Han var fylld av en känsla av… nej, han var inte fylld av någonting. Han var alldeles tom.
Han hade Nombeko, och det var han tacksam för. Men i övrigt: inga barn, inget liv, ingen framtid. Tvåan tänkte att han aldrig någonsin skulle träffa statsministern: inte den här, inte nästa, inte någon av de som därpå följde. Av de tjugosextusen tvåhundra år det skulle ta för bomben att förlora sin kraft återstod alltjämt tjugosextusen etthundraåttio. Plus minus tre månader. Det var kanske lika bra att stanna kvar på bänken på bryggan och sitta av tiden.
Allt var kort sagt så bottenlöst eländigt det någonsin kunde bli. Trettio minuter innan det blev värre.