POTATISBILEN HANN INTE mer än komma i rullning förrän Nombeko var framme vid luckan och sa att Holger 1 omedelbart hade att stanna om han ville överleva dagen. Men ettan, som inte var säker på att han ville göra just det, bad Celestine skjuta igen glasrutan och stänga ute oväsendet där bak.
Det gjorde hon gärna och drog dessutom för gardinen för att slippa se majestätet i mörkblå mässjacka, vit väst, mörkblå byxor med guldrevärer, vit frackskjorta och svart fluga.
Hon var så stolt över sin rebell.
– Vi åker väl tillbaka till mormor? sa hon. Eller har du en bättre idé?
– Det vet du mycket väl att jag inte har, älskling, sa Holger 1.
Kungen såg mest förvånad ut över den uppkomna situationen, medan statsministern var upprörd.
– Vad i hela friden är det som pågår? sa han. Håller ni på att kidnappa er kung och statsminister? Tillsammans med en atombomb! En atombomb i mitt Sverige, vem har gett er tillåtelse till det?
– Nå, konungariket Sverige är väl snarare mitt, sa kungen och satte sig på närmaste potatislåda. I övrigt delar jag förstås statsministerns upprördhet.
Nombeko sa att det kanske spelade mindre roll vem landet tillhörde om det ändå flög i luften, men ångrade sig genast för nu ville statsministern veta mer om den fördömda bomben.
– Hur kraftfull är den? Berätta! sa han strängt.
Men Nombeko tyckte stämningen i skåpet var låg nog som den var, ville inte sänka den ytterligare. Hur hade hon kunnat vara så dum att hon förde saken på tal? Hon försökte leda samtalet i en annan riktning:
– Jag får verkligen beklaga den uppkomna situationen. Det är inte alls som så att herrn här och majestätet vid hans sida har blivit kidnappade, inte av mig och min pojkvän i alla fall. Så fort bilen stannar lovar jag att – minst – vrida om näsan på han bakom ratten och ställa allt tillrätta.
Och så tillade hon, för att avdramatisera det hela:
– Extra retligt att sitta inlåst i ett skåp när det är så vackert väder ute.
Det där sista fick den naturälskande kungen att tänka på den havsörn han hade sett över Strömmen samma eftermiddag.
– Mitt i stan! sa Nombeko och hoppades för en sekund att distraktionen fungerat.
Men när den sekunden gått bröt statsministern in och sa att gruppen omedelbart skulle sluta diskutera väder och ornitologi.
– Tala i stället om vilken skada bomben kan göra. Hur illa är det?
Nombeko drog på svaret. Det handlade om någon eller möjligen några enstaka megaton.
– Hur många?
– Två, tre stycken, inte mer.
– Och det betyder?
Det var en envis rackare, den där statsministern.
– Tre megaton är ungefär tolvtusen femhundrafemtiotvå petajoule. Är kungen säker på att det var en havsörn?
Fredrik Reinfeldt gav sin statschef en blick av sådant slag att denne avstod från att svara. Så funderade han över om han visste hur mycket en petajoule var och hur illa det skulle vara med över tolvtusen likadana, innan han bestämde sig för att kvinnan framför honom slingrade sig.
– Se nu till att säga som det är! sa han. Så att man begriper. Då gjorde Nombeko det. Hon sa som det var, att bomben skulle ta med sig allt inom en radie av femtioåtta kilometer, och att dåligt väder med mycket vind i värsta fall kunde fördubbla skadan.
– Tur då att solen skiner, funderade kungen.
Nombeko nickade uppskattande åt hans positiva syn, men statsministern påtalade att Sverige stod inför sin kanske största kris sedan nationens födelse. Stats- och regeringschefen befann sig med ett skoningslöst förintelsevapen på irrfärd genom Sverige, med en man vars avsikter de inte kände till bakom ratten.
– Kunde inte kungen tycka att det mot bakgrund av det vore mer passande att tänka på nationens överlevnad än på havsörnar och på att vi åtminstone hade tur med vädret? sa statsministern.
Men kungen hade varit med ett tag, hade sett statsministrar komma och gå medan han själv bestod. Det var väl inga direkta fel på den här nye, om han bara kunde lugna ner sig lite.
– Seså, seså, sa han. Ta nu och slå sig ner på en potatislåda som vi andra, så ber vi herr och fru kidnapparna om en förklaring.
* * *
Egentligen hade han velat bli bonde. Eller grävmaskinist. Eller vad som helst, bara det hade med bilar eller naturen att göra. Helst både och.
Och så blev han kung.
Det kom i och för sig inte som någon överraskning för honom. I en tidig intervju beskrev han sitt liv som en rak linje från födseln och framåt. Utstakat från det att de fyrtiotvå kanonskotten ljöd över Skeppsholmen den 30 april 1946.
Han fick namnet Carl Gustaf, Carl efter morfar Karl Edvard av Sachsen-Coburg-Gotha (som var något så spännande som nazist och britt på en gång), och Gustaf efter far, farfar och farfars far.
Det började hemskt illa för den lille prinsen. Bara nio månader gammal förlorade han sin pappa i en flygolycka. Därmed uppstod ett dramatiskt hack i successionsordningen. Hans farfar, blivande Gustaf VI Adolf, skulle behöva hålla sig vid liv till åttionio års ålder, annars uppstod en vakans som riskerade att ge republikanerna i riksdagen luft under vingarna.
Det argumenterades allmänt bland rådgivarna att arvprinsen skulle hållas innanför slottets metertjocka väggar till dess att tronföljden var säkrad, men kärleksfulla mamma Sibylla vägrade. Utan vänner skulle sonen i värsta fall bli tokig, i bästa fall omöjlig att ha att göra med.
Därför fick prinsen gå i vanlig skola och på fritiden både utveckla sitt motorintresse och engagera sig i scouterna där han lärde sig att knyta råbandsknop, skotstek och halvslag snabbare och bättre än någon av de andra.
På Sigtuna allmänna läroverk, däremot, blev han underkänd i matematik och med nöd och näppe godkänd i allt det andra. Förklaringen var att bokstäver och siffror grötade ihop sig, kronprinsen hade dyslexi. Att han var bäst i klassen på munspel gav honom inga extra poäng mer än hos flickorna.
Tack vare mamma Sibyllas omsorger hade han ändå ett antal vänner där ute i verkligheten, om än att ingen av dem råkade tillhöra den radikala vänster nästan alla andra bekände sig till i sextiotalets Sverige. Att låta håret växa, bo i kollektiv och ha fri sex var inget för den blivande regenten, även om han själv tyckte att det sistnämnda inte lät så dumt.
Farfar Gustaf Adolf hade ”Plikten framför allt” som valspråk. Kanske var det därför han höll sig vid liv tills han var nittio. Först i september 1973 somnade han in, när kungahuset var räddat, sonsonen gammal nog att ta över.
Eftersom man inte i första hand diskuterar råbandsknop eller helsynkroniserade växellådor med drottningen av England kände sig den unge regenten inte alltid bekväm i de finaste salongerna. Med åren blev det ändå bättre, mest för att han i allt högre grad vågade vara sig själv. Efter över tre decennier på tronen var en galamiddag på slottet till Hu Jintaos ära ett sömnpiller han både kunde hantera och stå ut med. Men allra helst klarade sig utan.
Det rådande alternativet, en kidnappning i potatisbil, var förstås inget att stå efter, men kungen tänkte att det väl skulle ordna sig med det också på något vis.
Om bara statsministern kunde tagga ner lite.
Och lyssna på vad kidnapparna hade att säga.
* * *
Statsminister Reinfeldt hade inga planer på att sätta sig på någon av de smutsiga potatislådorna. Damm var det dessutom överallt. Och jord på golvet. Men lyssna kunde han göra likväl.
– För all del, sa han, och vände sig mot Holger 2. Skulle ni vilja ha vänligheten att berätta vad det är som sker?
Orden var artiga, tonen beordrande, irritationen på kungen intakt.
Tvåan hade övat på sitt samtal med statsministern i nästan tjugo års tid. Han hade förberett ett närmast oändligt antal scenarier – inget av dem inkluderade möjligheten att han och statsministern skulle finna sig inlåsta i en potatisbil. Tillsammans med bomben. Och kungen. Med tvåans kungahatande bror bakom ratten. På väg mot okänt mål.
Medan Holger 2 letade efter ord och tanke satt hans bror i kupén och funderade högt över vad som skulle ske därnäst. Pappa hade tydligt sagt ”Kör, min son, kör”, men inte mer än så. Fast var det inte så enkelt som att de skulle låta kungen välja: antingen att kliva av sitt ämbete och se till att ingen klev på i hans ställe, eller kliva upp på bomben så att ettan och Celestine kunde spränga kung, delar av kungariket och sig själva i luften?
– Min modige, modige älskling, sa Celestine till Holgers funderingar.
Det här var barrikadernas barrikad att stå på. En fin dag att dö på dessutom, om det skulle behövas.
I skåpet bakom dem fick till slut Holger 2 mål i mun.
– Jag tror vi får ta historien från början, sa han.
Så berättade han om pappa Ingmar, om sig själv och sin bror, om hur den ene av dem bestämt sig för att föra pappans kamp vidare medan den andre nu olyckligtvis satt där han satt och berättade det han berättade.
När han var färdig och Nombeko fyllt på med sin egen livshistoria, inklusive förklaringen till hur bomben som egentligen inte fanns hamnat på vift, tänkte statsministern att det här rimligen inte hände, men att det för säkerhets skull var bäst att agera utifrån den otäcka möjligheten att det trots allt gjorde det. Detta medan kungen å sin sida funderade över att han började bli hungrig.
* * *
Fredrik Reinfeldt försökte ta in den aktuella bilden. Värdera den. Han tänkte på larmet som skulle gå vilken minut som helst om det inte redan gjort det, att det skulle bli rikstäckande panik med Nationella insatsstyrkan och helikoptrar i luften runt både potatisbil och bomb. Längs helikopterns sidor skulle hänga nervösa ynglingar med automatkarbiner som när som helst kunde skicka iväg vådaskott genom lastbilens skåpvägg och vidare genom lagren av skyddande metall runt alla megatonen och petajoulen. Alternativt bara provocera tokstollen bakom ratten till att göra något förhastat. Som till exempel att köra av vägen.
Allt det i ena vågskålen.
I den andra de berättelser mannen och kvinnan framför honom just avgett. Och president Hu som gått i god för den sistnämnda.
Givet omständigheterna: Borde inte kungen och han själv nu göra allt för att sakerna inte skulle skena bortom all kontroll, för att inte den hotande katastrofen skulle bli självuppfylld?
Fredrik Reinfeldt hade funderat färdigt och sa till sin kung:
– Jag har tänkt.
– Så bra, svarade kungen. Det är sådant vi har statsministrar till om han frågar mig.
Reinfeldt frågade majestätet retoriskt om de verkligen ville ha Nationella insatsstyrkan flaxande över sina huvuden. Krävde inte ett tremegatons kärnvapen större respekt än så?
Kungen berömde statsministern för att ha valt beskrivningen tre megaton framför tolvtusen petajoule. Men skadan skulle likväl bli betydande, hade kungen förstått. Han var dessutom gammal nog att komma ihåg rapporterna från förra gången det begav sig, det var i Gnesta om kungen mindes rätt, Nationella insatsstyrkans första och dittills enda uppdrag. De hade visst eldat upp ett helt kvarter medan de misstänkta terroristerna promenerade därifrån.
Nombeko sa att hon också läst något om det där.
Det avgjorde saken. Statsministern plockade fram sin telefon och ringde tjänstgörande säkerhetschef för att meddela att något av nationellt intresse kommit i vägen, att både han själv och kungen befann sig väl, att galamiddagen skulle hållas som planerat och att det fick skyllas på att såväl stats- som regeringschef blivit opassliga. I övrigt skulle säkerhetschefen göra ingenting, annat än invänta vidare order.
Tjänstgörande säkerhetschef svettades av nervositet. Dessbättre var också hans chef Säpochefen bjuden på middagen och denne stod nu vid underhuggarens sida för att ta över. Lika nervös han, för övrigt.
Kanske var det därför som Säpochefen började med en kontrollfråga han själv inte kunde svaret på. Den grumliga tanken var att risken fanns att statsministern sagt det han sagt under hot.
– Vad heter statsministerns hund? inledde han.
På det svarade statsministern att han inte hade någon hund, men att han snarast lovade skaffa en stor en, med vassa tänder, och skicka den på Säpochefen om han inte hade vett att lyssna nu.
Sakerna var precis som statsministern just sagt. Säpochefen kunde höra med president Hu om han hade tvivel; de befann sig ju tillsammans med hans väninna. Alternativt kunde han pröva med att strunta i sin statsministers instruktioner, fråga efter namnet på hans akvariefisk (en sådan hade han nämligen), efterlysa dem, vända upp och ner på landet – och söka nytt jobb med början nästa dag.
Säpochefen tyckte om sitt jobb. Titeln var fin, liksom lönen. Och pensionen ganska nära. Han ville kort sagt inte alls söka nytt arbete. I stället bestämde han sig för att statsministerns akvariefisk fick heta vad den ville.
Intill honom stod nu dessutom Hennes majestät drottningen som ville få säga ett ord.
Fredrik Reinfeldt räckte över luren till sin kung.
– Hej, älskling. Nej, älskling, jag är inte ute och slarvar…
Hotet om insatsstyrkeattack från ovan var avvärjt. Under resans fortsatta gång förtydligade Holger 2 problematiken. Det var alltså som så att tvillingbrodern bakom ratten hade – precis som sin sedan länge bortgångne far – fått för sig att Sverige borde vara republik, inte monarki. Kvinnan till höger om honom var hans argsinta och lika förvirrade flickvän. Hon delade olyckligtvis broderns syn ifråga om statsskick.
– Själv vill jag för ordnings skull meddela avvikande uppfattning, sa kungen.
Potatisbilen rullade vidare. Gruppen i skåpet hade gemensamt beslutat sig för att vänta och se. Mest väntade de, förstås, de såg just ingenting där de satt sedan Celestine dragit för gardinen till skjutluckan mellan skåp och hytt.
Plötsligt tycktes färden vara över. Potatisbilen stannade, motorn stängdes av.
Nombeko frågade tvåan vem av dem som skulle slå ihjäl hans bror först, men tvåans funderingar låg mer i var de kunde vara någonstans. Kungen å sin sida sa att han hoppades att det vankades mat. Detta medan statsministern satte igång att utforska skåpets dörrar. De borde väl gå att öppna även inifrån? Det hade inte varit någon idé medan bilen fortfarande var i rullning, men nu såg inte Fredrik Reinfeldt något skäl att stanna kvar i det smutsiga skåpet. Han var den ende som valt att stå upp hela vägen.
Under tiden hade Holger 1 sprungit in i ladan på Sjölida, upp på höskullen där han lyft på en hink under vilken agent A:s pistol legat gömd i nästan tretton år. Ettan var tillbaka innan statsministern lyckats räkna ut hur dörrmekanismen fungerade från insidan.
– Inga dumheter nu, sa han. Kliv bara ner lugnt och stilla.
Det skramlade av kungens alla medaljer medan han tog ett skutt från skåp till mark. Ljudet och bilden av glittret gav ettan ny kraft. Han höjde sitt vapen för att visa vem som var i befäl.
– Har du pistol? sa Nombeko och bestämde sig för att vänta med att både slå ihjäl honom och vrida om hans näsa.
– Vad är det frågan om där borta?
Det var Gertrud som sett genom fönstret att gruppen blivit större och nu kommit ut för att möta, som alltid med pappa Tapios älgstudsare i hand när situationen var oklar.
– Det här blir bara bättre och bättre, sa Nombeko.
* * *
Gertrud var inte nöjd med att Celestine och de andra dragit dit en politiker, för sådana tyckte hon inte om. Kungen, däremot, fick passera. Med marginal! Gertrud hade sedan sjuttiotalet en bild på honom och hans drottning i utedasset, och de hade varit gott sällskap med värmande leenden där hon satt i femton minusgrader för att göra det hon måste. I början hade det inte känts bekvämt att torka sig i stjärten inför sin kung, men fördelarna övervägde och efter ett tag hade hon vant sig. Sedan Sjölida blev med vattenklosett 1993 hade hon rent av saknat stunderna tillsammans med majestäten.
– Trevligt att ses igen, sa hon och tog sin kung i hand. Är allt som det ska med drottningen?
– Nöjet är helt på min sida, sa kungen och tillade att drottningen mådde bra, medan han undrade för sig själv var han måhända träffat den här damen tidigare.
Holger 1 föste in allihop i Gertruds kök i avsikt att ställa till ett ultimativt förhör med majestätet. Gertrud frågade om de kommit ihåg att köpa mat, speciellt nu när de hade gäster. Kungen, dessutom, och han den där andre.
– Jag är statsminister Fredrik Reinfeldt, sa statsminister Fred rik Reinfeldt och sträckte fram handen. Trevligt.
– Svara i stället på frågan, sa Gertrud. Köpte ni någon mat?
– Nej, Gertrud, sa Nombeko. Annat kom emellan.
– Då får vi svälta allihop.
– Kan vi inte ringa efter pizza? funderade kungen och tänkte att de på galamiddagen nog lämnat de stekta pilgrimsmusslorna med citronmelisspesto bakom sig och nu var framme vid den pocherade hälleflundran med pinjenötstäckt sparris.
– Här ute fungerar inga telefoner, det är politikernas fel. Jag tycker inte om politiker, sa Gertrud igen.
Fredrik Reinfeldt tänkte för andra gången att det här inte hände. Han hade just hört sin kung föreslå hämtpizza till sig själv och sina kidnappare.
– Om ni nackar några av hönsen kan jag sno ihop en gryta, kom Gertrud på. Tyvärr har jag sålt av mina tvåhundra hektar potatisåker, men Engström märker nog inte om vi nallar femton av hans femton miljoner potatisar.
Mitt i allt stod Holger 1 med pistol i hand. Hämtpizza? Kycklinggryta? Vad var det som pågick? Kungen skulle ju abdikera alternativt gå upp i atomer.
Ettan viskade till Celestine att det var dags att de satte ner fötterna. Hon nickade och bestämde sig för att börja med att förklara situationen för sin mormor. Och så gjorde hon det, väldigt kort. Saken var den att kungen var kidnappad, med statsministern på köpet. Och nu skulle hon och Holger tvinga honom att avgå.
– Statsministern?
– Nej, kungen.
– Synd, sa Gertrud och tillade att ingen borde behöva avgå på fastande mage. Blev det någon kycklinggryta, eller?
Hemlagad kycklinggryta tyckte kungen lät både rejält och bra. Och skulle det någonsin bli något i magen var det tydligt att han själv fick sätta fart.
Det hade blivit en del fasanjakt genom åren och från början, när kungen bara var kronprins, stod det inte folk i kö för att tillreda bytet åt honom. Ynglingen skulle härdas och nu tänkte han att om han kunnat skjuta och plocka en fasan trettiofem år tidigare ginge det väl att nacka och plocka en höna i dag.
– Om statsministern ordnar med potatis kan jag ta mig an hönsen, sa han.
Eftersom Fredrik Reinfeldt vid det laget var nästan säker på att det som hände inte gjorde det, klev han ut i potatislandet med grep i hand, iklädd lackskor och frack från italienska Corneliani. Det var hur som helst bättre än alternativet, att få hönsblod på skjortan och Gud vet var.
Kungen var snabbfotad för sin ålder. På fem minuter hade han fångat in tre ungtuppar och med yxans hjälp lyckats skilja huvud från kropp. Mässjackan hängde han dessförinnan på en krok på hönshusets yttervägg, där den glittrade i kvällssolen av Serafimerorden, Gustav V:s jubileumstecken, Gustav VI Adolfs minnesmedalj, Svärdsorden och Nordstjärneorden. Vasaorden i kedja fick plats över en rostig grep strax intill.
Den vita skjortan blev, precis som statsministern misstänkt, alldeles rödprickig.
– Jag har en till där hemma, sa kungen till Nombeko som var behjälplig i själva plockandet.
– Trodde nästan det, sa Nombeko.
När hon strax därpå trädde in i köket med tre plockade ungtuppar i händerna kluckade Gertrud glatt att här skulle lagas gryta! Vid köksbordet satt Holger 1 och Celestine, mer förvirrade än vanligt. Än mer så när först statsministern kom, lerig om fötterna, med en hink potatis. Och därpå kungen i frackskjorta full av hönsblod. Mässjackan och Vasaorden i kedja hade han glömt kvar vid hönshusvägg och grep.
Gertrud tog emot potatisen utan ett ord och berömde därpå kungen för hans skicklighet med yxan.
Holger 1 var missnöjd med Gertruds fraterniserande med det förbannade majestätet. Detsamma gällde Celestine. Hade hon varit sjutton år skulle hon ha gett sig iväg omedelbart, men nu hade de ett uppdrag att fullfölja och hon ville inte behöva skiljas från mormor i vredesmod ännu en gång. För såvitt de inte blev tvungna att spränga människor och höns i luften, men det var ju en annan sak.
Ettan höll fortfarande sin pistol i handen och det besvärade honom att ingen tycktes bry sig. Nombeko tänkte att han mer än allt förtjänade en omvriden näsa (hon var inte längre arg nog för att kunna slå ihjäl honom), men också att hon ville njuta av Gertruds kycklinggryta innan det i värsta fall var slut med jordelivet för dem alla. Och största hotet mot det var ändå inte bomben, utan virrhjärnans viftande med vapen.
Alltså bestämde hon sig för att hjälpa pojkvännens bror med logiken. Hon förklarade att om kungen inte rymde behövdes ju inte pistolen, och om han gjorde det hade Holger likväl femtioåtta kilometer på sig att smälla av bomben i stället. Inte ens en kung skulle springa så långt på under tre timmar, även om han nu hängt av sig alla kilona med medaljer.
Det enda Holger hade att göra var att gömma nyckeln till potatisbilen. När det väl var gjort hade han skapat terrorbalans på Sjölida. Ingen behövde gå och snegla på någon annan. I stället kunde de äta sin mat i lugn och ro.
Ettan nickade eftertänksamt. Det Nombeko sagt lät rimligt. Nyckeln till potatisbilen hade han dessutom redan stoppat i ena strumpan utan att förstå hur begåvat det var. Efter ytterligare några sekunders betänketid placerade han pistolen i innerfickan på sin jacka.
Utan att säkra den innan.
Medan Nombeko talade förstånd med ettan hade Celestine fått mormoderns order om att hjälpa till med att skära hönsen i grytbitar. Detta medan Holger 2 instruerats att blanda snaps exakt enligt de instruktioner hon gav. Det handlade om en skvätt Gordon’s Gin, två skvättar Noilly Prat och resten renat och Skåne Akvavit i lika blandning. Tvåan visste inte riktigt vad som avsågs med en skvätt, men när han väl bestämt sig tänkte han att två skvättar nog var ungefär dubbelt så mycket. Han smakade av den färdiga blandningen i smyg och var så nöjd med resultatet att han smakade en gång till.
Till sist satt alla till bords utom Gertrud som höll på med det avslutande pysslet med grytan. Kungen tittade på de båda holgrarna och slogs av hur lika de var.
– Hur ska man skilja på er, om ni dessutom heter samma sak?
– Ett förslag är att kalla han med pistolen för idioten, sa Holger 2 och kände viss tillfredsställelse över att få det sagt.
– Holger och idioten… ja, det kan fungera, sa kungen.
– Ingen kallar min Holger för idiot! sa Celestine.
– Varför inte? sa Nombeko.
Statsministern kände att det inte låg i någons intresse att ett gräl blossade upp, så han skyndade sig att berömma Holger för att ha stoppat undan vapnet, vilket föranledde Nombeko att förklara den rådande balansen för allihop.
– Om vi fångar in Holger, han vi inte kallar för idioten när flickvännen hör på men gärna annars, och binder honom vid ett träd – då är risken att flickvännen sätter fart på bomben i stället. Och binder vi henne vid trädet intill, vem vet då vad flickans mormor hittar på med sin älgstudsare?
– Gertrud, sa kungen gillande.
– Om ni rör min lilla Celestine flyger det kulor åt alla håll, det ska ni veta! sa Gertrud.
– Ja, ni hör, sa Nombeko. Pistolen behövs inte och det fick jag för en stund sedan till och med idioten att begripa.
– Maten är klar, sa Gertrud.
På menyn stod kycklinggryta, hembryggt öl och värdinnans speciella snapsblandning. Gryta och öl fick folk ta för sig av själva, men snapsen ombesörjde Gertrud. Alla fick varsitt glas, inklusive statsministern som protesterade lamt. Gertrud hällde upp till brädden och kungen gnuggade sina händer:
– Att kycklingen smakar fågel kan vi nog utgå från. Men nu ska vi se hur det är med tilltugget.
– Ja, skål på sig då, kungen, sa Gertrud.
– Och vi andra? sa Celestine.
– Ni andra också, förstås.
Och så tömde hon sitt glas. Kungen och Holger 2 följde hennes exempel. De andra smuttade mer försiktigt, utom Holger 1 som inte kunde förmå sig att dricka konungen till och statsministern som hällde ut sin snaps i en pelargon när ingen såg på.
– Marskalk Mannerheim, på min ära! sa kungen gillande.
Ingen utom Gertrud förstod vad han pratade om.
– Härligt, kungen! sa hon. Får man fresta med en i andra benet också?
Holger 1 och Celestine kände sig alltmer besvärade av Gertruds förtjusning i han som skulle abdikera. Och som dessutom satt i blodig frackskjorta med uppkavlade ärmar i stället för i mässuniform. Ettan tyckte inte om att inte begripa och då hade han ändå vanan inne.
– Vad är det som händer? sa han.
– Det som just hände var att din vän kungen kände igen världens mest förträffliga snaps, sa Gertrud.
– Han är inte min vän, sa Holger 1.
* * *
Gustaf Mannerheim var ingen bluff till karl. Han tjänstgjorde ju i tsarens armé i flera decennier, for i dennes namn Europa och Asien runt till häst.
När så kommunismen och Lenin tog över i Ryssland åkte han hem till det fria Finland och blev riksföreståndare, överbefälhavare och med tiden president. Han utsågs till Finlands störste soldat genom alla tider, fick ordnar och utmärkelser från hela världen – och förlänades den unika titeln marskalk av Finland.
Det var under andra världskriget som marskens sup kommit till: en del bordsbrännvin, en del akvavit, en skvätt gin och två skvättar vermouth. Supen blev en klassiker.
Första gången svenske kungen fått njuta den var på statsbesök i Finland mer än trettio år tidigare, när kungen varit kung i bara drygt ett år.
Tjugoåtta år gammal, nervös och med skakande knän hade han tagits emot av rutinerade finske presidenten Kekkonen, själv en bra bit över sjuttio. Med ålderns rätt hade Kekkonen genast bestämt att kungen behövde sig något innanför det redan då medaljtyngda bröstet, varpå det blev bra reda med resten av visiten. En finsk president serverar inte vilken sup som helst, marskens fick det bli och livslång kärlek uppstod mellan kung och sup, medan kungen och Kekkonen blev jaktkamrater.
Kungen tömde sin andra snaps, smackade med tungan och sa:
– Jag ser att statsministerns glas är tomt. Ska inte han också ha påfyllning? Ta förresten och häng av sig fracken, lackskorna är ju ändå fulla av lera. Och halvvägs upp till knäna, ser jag.
Statsministern bad om ursäkt för hur han såg ut. I skenet av vad han nu visste borde han förstås ha kommit i blåställ och gummistövlar till galamiddagen på slottet. Och tillade att han gärna avstod snapsen, det tycktes honom ändå som att kungen drack för dem båda.
Fredrik Reinfeldt visste inte hur han skulle tackla sin sorglöse kung. Å ena sidan borde väl statschefen ta den innerligt komplicerade situationen på allvar och inte bara sitta där och hinka i sig sprit (två trecentiliters snapsar var i den måttfulle statsministerns ögon ungefär lika mycket som en hink).
Å andra sidan tycktes kungen skapa förvirring i de republikanskt revolutionära leden runt bordet. Statsministern hade registrerat pistolmannens och flickvännens tisslande. Det var uppenbarligen något som störde dem. Kungen, förstås. Men inte på samma sätt som han störde statsministern. Och inte, som det verkade, på det där enkla bort-med-monarkin-sättet som sannolikt startat alltihop.
Något var det. Och om kungen bara fick hållas skulle de kanske få veta vad. Det gick för övrigt inte att stoppa honom.
Han var ju kung, gubevars.
* * *
Nombeko var den som tömde sin tallrik först. Hon hann bli tjugofem år innan hon fick äta sig mätt första gången, på president Bothas bekostnad, sedan dess hade hon tagit varje uppkommen chans därtill.
– Får man ta sig en ny omgång?
Det fick man. Gertrud var nöjd med att Nombeko var nöjd med maten. Hon var nöjd rent generellt som det verkade. Kungen tycktes ha träffat henne i själen. Med någonting.
Sig själv.
Marskalk Mannerheim.
Eller hans sup.
Eller lite av varje.
Vad det än var så var det eventuellt av godo. För om kungen och Gertrud tillsammans lyckades förvirra kuppmakarna, kunde de sistnämndas bild av vad som måste ske därnäst vara på väg att grumlas.
Grus i maskineriet, hette det visst på svenska.
Nombeko hade bra gärna velat ha strategisamtal med kungen på temat att han skulle fortsätta traska runt i de mannerheimska trakterna, men hon kom inte åt honom, han var uppslukad av värdinnan och vice versa.
Majestätet hade en förmåga som statsministern saknade, den att njuta i stunden, alldeles oaktat yttre hot. Kungen trivdes i Gertruds sällskap och han var uppriktigt nyfiken på den gamla tanten.
– Vad har Gertrud för förhållande till marskalken och Finland, om hon ursäktar? sa han.
Exakt den fråga Nombeko velat ha men inte kunnat beställa.
Bra, kungen! Är du så här klok? Eller har vi bara tur?
– Mitt förhållande till marskalken och Finland? Det vill han inte veta, sa Gertrud.
Det vill du visst, kungen!
– Det vill jag visst, sa kungen.
– Det är en lång historia, sa Gertrud.
Vi har gott om tid!
– Vi har gott om tid, sa kungen.
– Har vi? sa statsministern och fick en arg blick av Nombeko.
– Den börjar 1867, sa Gertrud.
– Marskalkens födelseår, nickade kungen.
Du är ett geni, kungen!
– Oj, vad han vet! sa Gertrud. Marskalkens födelseår, helt sant.
Nombeko tänkte att beskrivningen av Gertruds släktträd var en lika stor botanisk motsägelse som första gången hon hörde den. Men kungens humör hade på intet vis förändrats till det sämre av hennes historia. Han hade ju en gång blivit underkänd i matematik på Sigtuna allmänna läroverk. Eventuellt var det därför han inte lyckats räkna ut att friherrar, förfalskade eller ej, inte genererar grevinnor.
– Så hon är grevinna! sa han uppskattande.
– Är hon? sa statsministern som räknade bättre och som fick ännu en arg blick av Nombeko.
Det var mycket riktigt saker runt kungen som tyngde Holger 1 och Celestine. Lite svårt att ta på bara. Var det hans blodiga skjorta? De uppkavlade ärmarna? Manschettknapparna i guld som kungen tills vidare placerat i ett tomt snapsglas på köksbordet? Att den äckligt medaljtyngda mässuniformsjackan nu hängde på en krok på hönshusväggen?
Eller bara det att kungen just nackat tre hönor?
Kungar nackar inte höns!
Statsministrar plockar för övrigt inte potatis (åtminstone inte i frack), men framför allt nackar inte kungar höns.
Medan ettan och Celestine bearbetade denna fasansfulla motstridighet, lyckades kungen göra sakerna än värre. Han och Gertrud kom in på potatisodlandet, och strax på den gamla traktorn som gruppen i och för sig inte behövde längre och det var ju bra det eftersom den ändå inte fungerade. Gertrud beskrev problemet för sin kung som svarade att MF35:an var en liten goding man fick gulla med för att den skulle fungera. Och så föreslog han rengöring av dieselfilter och spridarmunstycken. Om det bara fanns spänning kvar i batteriet skulle den nog kuttra igång efter det.
Dieselfilter och spridarmunstycken? Kungar lagar inte traktorer.
Middagen var över. Efter kaffet och en promenad på tu man hand för en titt på MF35:an återvände kungen och Gertrud för en sista gemensam mannerheimare.
Under tiden plockade statsminister Reinfeldt undan disken och gjorde rent i köket. För att inte smutsa ner fracken mer än nödvändigt tog han på sig grevinnans köksförkläde.
Holger 1 och Celestine satt och viskade i ett hörn medan hans bror och Nombeko gjorde detsamma i ett annat. Om hur situationen såg ut, vad nästa strategiska drag möjligen borde vara.
Det var då dörren slogs upp. In steg en äldre man med pistol. Han röt på engelska att alla skulle stanna på sin plats, inte göra några häftiga rörelser.
– Vad är det som händer? sa Fredrik Reinfeldt med diskborste i hand.
Nombeko svarade statsministern på engelska. Sa som det var att israeliska Mossad just trängt in i huset i avsikt att lägga beslag på atombomben i potatisbilen.