TRETTON ÅR ÄR en lång tid om man tillbringar den bakom ett skrivbord utan något vettigt att göra. Men nu hade i alla fall agent B gjort sin sista dag i karriären. Han var sextiofem år och nio dagar gammal. Nio dagar tidigare hade han tackats av med mandeltårta och tal. Eftersom talet från chefen var vackert men falskt smakade mandeln bara bittert.
Efter en vecka som pensionär hade han bestämt sig. Han packade väskan för att ge sig av till Europa. Till Sverige.
Fallet med städerskan som försvann med den bomb som var hederligt stulen av Israel hade aldrig gett honom någon ro, och känslan tycktes följa honom in i ålderdomen.
Vem var hon egentligen? Förutom stölden hade hon sannolikt haft ihjäl hans vän A. Före detta agenten B visste inte vad det var som drev honom. Men får man ingen ro så får man inte.
Han borde ha haft större tålamod vid den där postboxen i Stockholm. Och han borde ha kollat upp Celestine Hedlunds mormor. Om han bara fått.
Det var länge sedan nu. Och spåret var inte mycket till spår redan från början. Likväl. Pensionären B tänkte först bege sig till skogen norr om Norrtälje. När det inte gett något skulle han bevaka det där postkontoret i åtminstone tre veckor.
Därefter kunde han eventuellt gå i pension på riktigt. Han skulle fortfarande undra, aldrig få veta. Men åtminstone känna att han gjort allt som gick att göra. Att förlora mot en bättre motståndare var uthärdligt. Men inte att ge upp matchen innan slutsignalen gått. Det skulle Michael Ballack aldrig ha gjort. Den tvåfotade talangen från FC Karl-Marx-Stadt hade förresten tagit sig hela vägen till landslaget och där blivit kapten.
B landade på Arlanda flygplats. Där hyrde han sig en bil och körde raka vägen till Celestine Hedlunds mormor. Han hade nog tänkt sig att huset skulle stå tomt, vara igenbommat – eller om det till och med var vad han hoppades. Resan gick egentligen ut på att ge agenten sinnesfrid i första hand, inte på att hitta en bomb som ändå inte lät sig hittas.
Hur som helst stod det en potatisbil i vägen alldeles utanför mormoderns hus – där det lyste i alla fönstren! Varför stod den där? Och vad kunde den innehålla?
Agenten klev ur, smög fram till bilen, tittade in i skåpet och – det var som om tiden stått still. Där inne stod lådan med bomben! Lika svedd i kanterna som senast.
Eftersom världen tycktes vara galen kontrollerade han om bilnycklarna satt i låset. Men så bra var det inte. Han skulle trots allt bli tvungen att konfrontera dem i huset, vilka det nu kunde vara. En gammal tant på åttio år, helt säkert. Hennes barnbarn. Barnbarnets pojkvän. Och den förbannade, jävla städerskan. Någon mer? Tja, kanske den okände mannen som skymtat i makarna Blomgrens bil den där gången utanför den nerbrunna fastigheten på Fredsgatan i Gnesta.
Agent B plockade upp det tjänstevapen han råkat få med sig när han packade ner sina saker på pensionsdagen, kände försiktigt på handtaget till dörren. Den var olåst. Bara att kliva in.
* * *
Fredrik Reinfeldt (med diskborste i hand) hade utbrustit i frågan om vad det var som stod på. Nombeko svarade honom på engelska och sa som det var, att israeliska Mossad just trängt in i huset i avsikt att lägga beslag på atombomben i potatisbilen. Och kanske på köpet ta en och annan i rummet av daga. I det avseendet trodde hon att hon själv var högaktuell.
– Israeliska Mossad? sa statsministern (också på engelska). Med vilken rätt viftar israeliska Mossad med vapen i mitt Sverige?
– Mitt Sverige, rättade kungen.
– Ditt Sverige? hörde agent B sig själv säga och tittade ömsom på mannen med förklädet och diskborsten, ömsom på mannen i soffan med blodig skjorta och urdrucken snaps i hand.
– Jag är statsminister Fredrik Reinfeldt, sa statsministern.
– Och jag är kung Carl XVI Gustaf, sa kungen. Statsministerns chef, kan man säga. Och det här är grevinnan Virtanen, tillställningens värdinna.
– Jo, jag tackar jag, sa grevinnan stolt.
Fredrik Reinfeldt var nästan lika upprörd som i potatisbilen några timmar tidigare när det gick upp för honom att han var kidnappad.
– Lägg ifrån dig vapnet omedelbart, annars ringer jag premiärminister Olmert och frågar vad som står på. Jag förutsätter att du agerar på hans uppdrag?
Agent B stod där han stod, drabbad av något som kunde liknas vid hjärnstillestånd. Han visste inte vad som var värst: att mannen med förkläde och diskborste påstod att han var statsministern, att mannen med den blodiga skjortan och snapsen påstod att han var kungen eller det faktum att agent B tyckte sig känna igen dem båda två. Det var statsministern och kungen. I ett hus mitt i skogen, bortom vägs ände i svenska Roslagen.
En israelisk Mossadagent tappade aldrig fattningen. Men det agent B nu gjorde var just det. Han tappade fattningen. Sänkte sitt vapen. Stoppade tillbaka det i hölstret innanför kavajen. Och sa:
– Kan man få sig något att dricka?
– Vilken tur att vi inte hann plocka undan flaskan, sa Gertrud.
Agent B slog sig ner intill kungen och blev genast serverad av marskalkens snaps. Han tömde glaset, huttrade till, och tog tacksamt emot en ny omgång.
Innan statsminister Reinfeldt hann påbörja den skur av frågor han hade till inkräktaren, vände sig Nombeko till agent B och föreslog att de gemensamt skulle berätta för chefen Reinfeldt och hans chef kungen exakt vad som hänt. Från Pelindaba och framåt. Agent B nickade lamt.
– Börja du, sa han och visade grevinnan Virtanen att glaset han höll i handen var tomt på nytt.
Då började Nombeko. Kungen och statsministern hade ju redan fått en snabbversion medan de satt inlåsta i skåpet tillsammans med bomben. Nu gick hon mer i detalj. Statsministern lyssnade intensivt medan han torkade av köksbord och diskbänk. Kungen lyssnade också där han satt i kökssoffan intill den så förtjusande grevinnan och med den inte lika förtjusande agenten på sin andra sida.
Nombeko inledde i Soweto, fortsatte med Thabos diamanter och om hur hon blev överkörd i Johannesburg. Rättegången. Domslutet. Ingenjören och hans vurm för Klipdrift. Pelindaba och alla dess strömförande stängsel. Det sydafrikanska kärnvapenprogrammet. Den israeliska närvaron.
– Det där är inget jag kan bekräfta, sa agent B.
– Skärp dig nu, sa Nombeko.
Agent B tänkte. Hans liv var ändå slut. Antingen genom livstid i svenskt fängelse. Eller genom att statsministern ringde Ehud Olmert. Agenten föredrog livstiden.
– Jag har ändrat mig, sa han. Det där är något jag kan bekräfta.
Han fick under berättelsens gång bekräfta mer än så. Intresset för den sjunde bomben, den som inte fanns. Uppgörelsen med Nombeko. Idén med diplomatpost. Agent A:s inledande jakt när förväxlingen uppdagades.
– Vad hände förresten med honom? sa agent B.
– Han landade med en helikopter i Östersjön, sa Holger 1. Ganska hårt, är jag rädd.
Nombeko fortsatte. Med Holger & Holger. Fredsgatan. Kinesflickorna. Krukmakaren. Tunneln. Nationella insatsstyrkans ingripande. Om hur styrkan förde ett flera timmar långt krig med sig själv.
– Alla som är förvånade räcker upp en hand, mumlade statsministern.
Nombeko fortsatte. Om herr och fru Blomgren. Om diamantpengarna som brann upp. Om mötet med B utanför rivningskåken. Om alla de fruktlösa telefonsamtalen till statsministerns assistent genom åren.
– Hon har bara skött sitt jobb, sa Fredrik Reinfeldt. Har Gertrud möjligen en sopborste tillgänglig? Det är bara golvet kvar.
– Grevinnan, om jag får be, sa kungen.
Nombeko fortsatte. Om potatisodlandet. Tvåans studier. Idiotens inhopp vid disputationen.
– Idioten? sa agent B.
– Det är nog jag det, sa Holger 1 och kände att det eventuellt kunde ligga något i det.
Nombeko fortsatte. Om tidningen Svensk Politik.
– Det var en bra tidning, sa statsministern. I ett nummer. Vem av er skrev ledaren i andranumret? Nej, förresten, säg inget. Låt mig gissa.
Nu var Nombeko nästan klar. Hon berättade avslutningsvis om kopplingen till Hu Jintao. Idén om att påkalla hans uppmärksamhet utanför slottet. Och om hur Holger 1 – ärkeidioten – därpå kidnappade dem allihop.
Agent B tömde sin tredje snaps och kände att han för stunden var tillräckligt bedövad. Och så fyllde han på med sin egen berättelse från födelsen och framåt. Efter pensioneringen hade den här saken inte lämnat honom någon ro. Så han hade åkt hit. Inte alls på premiärminister Olmerts uppdrag. Helt på eget initiativ. Och oj vad han ångrade det nu.
– Vilken soppa! sa kungen och skrattade till.
Statsministern fick erkänna att majestätet trots allt sammanfattat saken ganska väl.
* * *
Framåt midnatt var det snudd på att Säpochefen inte stod ut längre.
Kungen och statsministern var fortsatt försvunna. Enligt Folkrepubliken Kinas president var de i goda händer, men det tyckte han väl om människorna i Tibet också?
Mer värt var förstås att statsministern ringt och sagt att allt var lugnt, att alla skulle ligga lågt. Men det var flera timmar tidigare. Nu svarade han inte i sin telefon, och det gick inte att söka telefonens position. Kungen var dessutom telefonlös.
Galamiddagen var för länge sedan över och ryktet spred sig. Journalister ringde och frågade varför inte värden varit med. Hovets och statsministerns pressfolk hade svarat att kungen och statsministern olyckligtvis och oberoende av varandra blivit opassliga, men att det inte var någon fara med någon av dem.
Tyvärr ingår det inte i journalisters genuppsättning att tro på tillfälligheter av det slaget. Säpochefen kunde känna att de var på tårna allihop. Till skillnad från Säpochefen själv, som bara satt med armarna i kors. För vad i hela friden skulle han företa sig?
Han hade gjort några diskreta trevare, som att prata med Nationella insatsstyrkans chef. Säpochefen sa inte vad det gällde, mer än att något delikat kunde vara under uppsegling och att det skulle kunna handla om en inbrytnings- och räddningsaktion. Liknande den i Gnesta ett drygt decennium tidigare. Sverige var ett fridfullt land. En insatsstyrkeinsats vart tionde, femtonde år var väl ungefär vad som var att vänta.
Insatsstyrkans chef hade då stolt berättat att Gnesta varit hans första och dittills enda jobb och att han och hans grupp som alltid var redo.
Säpochefen hade inte varit med på den tiden när delar av Gnesta brann upp. Och han hade inte läst rapporterna om saken. Han tyckte det kändes tryggt med Nationella insatsstyrkan. Desto mer bekymmersamt att den mest grundläggande förutsättningen för en lyckad fritagning av kungen och statsministern inte förelåg.
Nämligen kunskapen om var i helvete de höll hus.
* * *
B bad om en fjärde snaps. Och en femte. Agenten visste inte mycket om svenska fängelser, men kände sig ganska säker på att fri sprit inte ingick i paketet. Lika bra att ta för sig medan tid var.
Kungen uttryckte sitt gillande över den fart agenten höll.
– Du hann ju både ifatt och förbi på fyrtio minuter, sa han.
Statsministern tittade upp från det golv han höll på att göra rent. Man satt inte och skojade med främmande nations säkerhetstjänst på det viset.
Grevinnan Virtanen strålade i kungens sällskap. Att han var kung var en god början och han nackade höns som en hel karl, han visste vem Mannerheim var, han kunde marskens sup och han hade jagat älg med Urho Kekkonen. Och så kallade han henne ”grevinnan”. Det var som om någon äntligen såg henne, som om hon blivit en finländsk Mannerheim igen efter att ha varit en potatisodlande Virtanen i hela sitt vuxna liv.
Hur det än skulle komma att vara när den mannerheimska snapsen gått ur kroppen och kungen gett sig av – Gertrud bestämde sig där och då i soffan tillsammans med majestätet och den oändligt trötte agenten:
Från och med nu skulle hon vara grevinna. Fullt ut!
Holger 1 hade alldeles tappat fotfästet. Insåg att det som hållit övertygelsen om republik vid liv i alla år varit hans bild av Gustaf V, i paraduniform, medaljer, monokel och silverkäpp. Det var dessutom den bilden han själv, hans bror och pappa kastat pil på medan de var barn. Och den bild han sålt in till sin älskade Celestine. Och som hon anammat.
Skulle de nu spränga Gustaf V:s sonsons son i luften tillsammans med sig själva, den enes bror och den andras mormor för den skull?
Ja, om han bara inte nackat de där hönsen. Och hängt av sig sin uniform. Kavlat upp ärmarna till sin blodiga skjorta. Instruerat Gertrud om hur man lagar en traktor. Och tömt snaps på snaps utan att rynka på näsan.
Att statsministern i just denna stund stod på alla fyra för att få bort en fläck på golvet efter att ha plockat undan, diskat och torkat av hjälpte inte Holger och Celestine på vägen. Men det var ändå ingenting i jämförelse med den sanning som slagits i bitar framför deras ögon.
Den att kungar inte nackar höns.
Det Holger nu behövde mer än något annat var en bekräftelse på att den rätta läran hade fortsatt full bärighet, fick han bara det skulle han få med sig Celestine.
Monarkernas monark i pappa Ingmars berättelse hade ju varit Gustaf V, det var han framför alla som var sänd av hin håle att förpesta Moder jord. Det Holger insåg att han behövde höra var nuvarande kungens vördnad för denne djävulens avkomma. Därför gick han fram till honom där han satt och kuttrade med den åttioåriga tanten. Och så sa han:
– Hör du, kungen.
Kungen avbröt sig själv mitt i en mening, tittade upp och sa:
– Ja, det är jag det.
– Jag vill kolla en sak med dig, sa Holger 1 och var noga med att dua majestätet.
Kungen svarade inte, väntade artigt på Holgers fortsättning.
– Jo, det gäller Gustaf V.
– Min farfars far, sa kungen.
– Just det, ni går ju i arv på det viset, sa Holger utan att riktigt själv förstå vad han menade. Det jag vill veta är vad kungen – du alltså – anser om honom?
Nombeko hade diskret närmat sig för att höra hur samtalet mellan kung och idiot skulle förlöpa. Nu viskade hon till sig själv: Du har gjort det perfekt så här långt, kungen, svara nu rätt!
– Gustaf V? sa kungen och anade en fälla.
* * *
Kungen lät tankarna fara runt bland generationerna en stund.
Att vara statschef var inte alltid så lätt som ofrälse kunde tro. Han tänkte inte minst på Erik XIV som först blev kallad tokig (låt vara på delvis goda grunder) och sedan spärrades in av sin bror för att till sist serveras soppa spetsad med gift.
Eller Gustav III som gick på maskeradbal för att ha lite kul – och blev skjuten. Det var ju lagom roligt. Skytten siktade dessutom så illa att kungastackaren levde i ytterligare två veckor innan han dog.
Och framför allt Gustaf V, som republikanen Holger tycktes ha hakat upp sig på. Farfars far var klent byggd som barn, ansågs dra benen efter sig och behandlades för den skull med den nya uppfinningen elektricitet. Lite volt genom kroppen tänkte man skulle få fart på fötterna.
Om det var volten eller annat gick inte att veta, men Gustaf V lotsade sedan med rak rygg det neutrala Sverige genom dubbla världskrig. Detta med en drottning från Tyskland på ena sidan och på den andra en son och kronprins som envist gifte sig brittiskt inte bara en gång utan två.
Strax före första världskriget gick måhända Gustaf V lite för långt då han krävde en starkare krigsmakt så högljutt att statsminister Staaf avgick i vredesmod. Staaf tyckte det var viktigare att införa allmän rösträtt än att låta bygga en pansarbåt eller två. Att farfars far krävt det han krävt just före skotten i Sarajevo och sålunda haft rätt i sak var det ingen som brydde sig om, som kung var man förmodad att hålla tyst. Det hade kungen själv fått erfara då han råkat tycka att sultanen av Brunei var en rekorderlig karl.
Nåväl. Farfars far regerade i nästan fyrtiotre år och parerade skickligt tidens alla politiska svängningar. Bara en sådan sak som att monarkin faktiskt inte gick under trots att både kreti och pleti en dag fick rätt att rösta och gjorde det så illa att socialdemokratin kom till makten. I stället för den förmodade revolutionen hände det sig att statsminister Hansson, så republikan han var, då och då smet upp på slottet om kvällarna för att spela bridge.
Sanningen var alltså att farfars far var en monarkins räddare i första hand. Men här handlade det om att hantera en situation, rent av i farfars fars anda, med en lagom blandning av beslutsamhet och respekt för verkligheten.
Kungen hade förstått att det låg något viktigt bakom frågan från han de inte fick kalla idioten. Men eftersom nämnda idiot väl knappt var född när farfars far gick bort 1950 hade de inte kunnat ha med varandra att göra. Det hela måste ha gått längre tillbaka i tiden än så. Kungen hade ärligt talat inte lyssnat så noga när fröken Nombeko hållit sitt föredrag, därtill hade han varit för upptagen med grevinnan. Men den andre Holger hade ju i potatisbilen sagt något om att det var tvillingbrödernas pappa som en gång i tiden etablerat den republikanska idén i familjen.
Så till den grad, tydligen.
Hade tvillingbrödernas far drabbats av Gustaf V på något vis?
Hmm.
Kungen fångades av en förbjuden tanke.
Det var ju som så att idén om att gifta sig av kärlek inte var uppfunnen i kungliga kretsar när farfars far och farfars mor sa ja till varandra i september 1881. Likväl hade farfars far blivit ledsen när hans drottning for till värmen i Egypten för att bättra på hälsan och ägna sig åt äventyr av delikatare slag i ett beduintält tillsammans med en enkel baron från hovet. Dansk, dessutom.
Från den dagen sades det att kungen inte längre intresserade sig för kvinnor. Hur det var med män var mer oklart. Det hade gått rykten genom åren. Inte minst den där utpressningshistorien där en charlatan tvingade pengar av kungen i en tid då homosexualitet var olagligt och kunde hota monarkin. Hovet gjorde allt som gick för att hålla charlatanen nöjd och – framför allt – tyst.
Man gav honom pengar och lite pengar till och ännu lite mer. Han fick hjälp med att driva både restaurang och pensionat. Men är man charlatan så är man, pengarna rann genom fingrarna på honom och han kom hela tiden tillbaka och ville ha mer.
En gång stoppade man honom full med sedlar och skeppade honom över Atlanten till USA, men det är oklart om han ens hann fram innan han var tillbaka med nya krav. En annan gång – mitt under brinnande krig – skickades han till Nazityskland med löfte om livslång månadspeng från Sverige. Men där tafsade den olyckan på småpojkar och uppträdde i övrigt på alla tänkbara vis ungefär tvärtemot Hitlers ariska mansideal och blev därför genast tillbakasänd till Sverige, efter att ha retat upp Gestapo så pass att han varit snuddande nära att hamna i koncentrationsläger (vilket för det svenska hovets vidkommande onekligen skulle ha haft sina fördelar).
Tillbaka i Stockholm skrev charlatanen en bok om sitt liv. Nu skulle hela världen få veta! Det skulle den inte alls, tänkte då polischefen i Stockholm, köpte hela upplagan och låste in den i en cell på polishuset.
Till slut gick det ändå inte att tysta ner den olustiga historien (annat hade det nog varit i Brunei). Då ryckte samhället ut och dömde charlatanen till åtta års fängelse för lite av varje. Vid det laget var Gustaf V redan död och charlatanen såg för egen hand till att bli detsamma när han väl släppts ut igen.
Tråkig historia det där. Men det är ju inte omöjligt att charlatanen varit något annat än just bara charlatan. Åtminstone avseende berättelsen om sin relation till Gustaf V. Och det gick inte att utesluta att kungen haft honom och andra pojkar och män i sin närhet på det där… på den tiden… olagliga sättet.
Tänk om…
Tänk om holgrarnas pappa blivit utnyttjad? Tänk om han av den anledningen startat sitt korståg mot monarkin i allmänhet och Gustaf V i synnerhet.
Tänk om…
För något var det ju.
* * *
Därmed hade kungen tänkt färdigt. Han hade inte i alla delar tänkt rätt, men klokt.
– Vad jag anser om min farfars far, Gustaf V? sa kungen igen.
– Men så svara någon gång då! sa Holger 1.
– Dig och mig emellan? sa kungen (medan grevinnan Virtanen, Celestine, Holger 2, Nombeko, statsministern och en numera sovande israelisk före detta agent fanns intill).
– För all del, sa Holger 1.
Kungen bad salig farfars far i himlen om ursäkt. Och så sa han:
– Det var en riktig skitstövel.
Dittills kunde det ha varit att kungen bara var ett naturbarn och att det var en lyckosam slump att han och Gertrud funnit varandra. Men i avrättandet av Gustaf V:s heder förstod Nombeko att också kungen begripit vilken situation de alla faktiskt befann sig i. Kungen hade tagit ära och redlighet av sin farfars far, helt enkelt för att det sannolikt tjänade det gemensammas intressen bäst.
Återstod ettans reaktion.
– Kom, Celestine, sa Holger 1. Låt oss ta en promenad till bryggan. Vi behöver prata.
Ettan och Celestine slog sig ner på bänken på bryggan vid Vätösund. Det var en bit efter midnatt, mörkt i den korta svenska sommarnatten, men inte speciellt kallt. Celestine tog Holgers händer i sina, tittade honom i ögonen och började med att fråga om han kunde förlåta henne för att hon var nästan adlig.
Holger mumlade att det kunde han, det var såvitt han förstod inte hennes fel att mormor Gertruds pappa varit friherre vid sidan om sitt mer hedervärda värv som förfalskare av bankväxlar. Men visst kändes det. Om det nu ens var sant, historien tycktes halta en del. Och så var det ju en förmildrande omständighet att farfar Gustaf Mannerheim på ålderns höst kommit på bättre tankar och blivit president. En tsartrogen ädling som tog över i en republik, förresten. Usch, vad rörigt det var med allt.
Celestine höll med. Hon hade känt sig misslyckad genom hela sin uppväxt. Ända tills Holger stod där en dag och visade sig vara den och det hon sökt. Och som sedan hoppade från en helikopter på sexhundra meters höjd för att rädda hennes liv. Och att de tillsammans kidnappat den svenske kungen för att få honom att abdikera, alternativt flyga i luften tillsammans med alla sina medaljer och dem själva.
För en stund tycktes Celestines liv ha varit både begripligt och fyllt av mening.
Men så kom då det här med nackandet av hönsen. Och hur kungen efter kaffet varit behjälplig i lagandet av mormoderns traktor. Nu hade han inte bara blod på skjortan utan också motorolja.
Detta samtidigt som Celestine fått se sin mormor leva upp. Kommit att känna skam över hur hon en gång bara gett sig av, utan att ens säga adjö – för att mormor råkat ha fel farfar.
Skam? Det var en ny känsla.
Holger sa att han förstått att Celestine tagit intryck av mormoderns kväll och att han själv var vilsen. Det som skulle utrotas var inte bara kungen och hans monarki, det var ju allt det monarkin representerade. Då kan den ju inte börja representera något annat framför deras ögon. Kungen hade till och med svurit en gång. Fan vet om han inte dessutom var och smygrökte tillsammans med Gertrud.
Nej, det trodde inte Celestine. De var ute en sväng tillsammans, det är sant, men det var nog för det där med traktorn.
Holger 1 suckade. Om kungen bara inte vänt Gustaf V ryggen på det vis han just gjort.
Celestine frågade om de skulle ta dit honom för att hitta en kompromiss och kom på sig själv med att aldrig ha använt det ordet förut.
– Du menar smälla av bomben bara lite grand? sa Holger 1. Eller att kungen avgår på deltid?
Fast att ta honom till bryggan och prata igenom situationen fredligt och ordentligt kunde ju inte skada. Bara kungen, Holger 1 och Celestine. Inte tvåan, inte Gertrud, inte statsministern och absolut inte giftormen Nombeko eller för den delen den sovande agenten från Israel.
Riktigt var samtalet skulle börja och vart det var tänkt att leda visste inte Holger, än mindre Celestine. Men om orden föll rätt fanns kanske möjligheten trots allt?
Kungen bröt ogärna upp från sin grevinna, men kunde förstås tänka sig ett nattligt samtal med fröken Celestine och han som inte fick kallas för idioten om det nu var något de önskade och om det kunde leda sakerna i rätt riktning.
Holger 1 inledde bryggsamtalet med att säga att kungen borde skämmas för att han inte kunde bete sig som en kung.
– Vi har alla våra brister, sa kungen.
Ettan fortsatte med att erkänna att hans käresta, Celestine, tillåtit sig att glädjas åt den… livfulla relation kungen etablerat med Gertrud.
– Grevinnan, rättade kungen.
Nå, oavsett vad hon kallades i olika läger var hon ett skäl till att det inte längre var självklart att spränga kung och delar av fosterlandet i luften även om majestätet skulle avstå från att avgå.
– Det var bra det, sa kungen. Då väljer jag nog att göra det.
– Avgå?
– Nej, att avstå från att avgå, eftersom det ju inte längre får de dramatiska konsekvenser ni tidigare gett uttryck för.
Holger 1 förbannade sig själv. Han hade börjat i helt fel ände, inlett med att saka det enda trumfkort han haft på hand – hotet med bomben. Tänk att det alltid måste bli fel med allt, oavsett vad han tog sig för. Det stod alltmer klart för honom att han var det han kallades för.
Kungen såg att Holger 1 led av inre slitningar och tillade att herr idioten inte skulle vara alltför ledsen över sakernas utveckling. Historien visar nämligen att det inte räcker med att jaga bort en kung från tronen. Det räcker inte ens med att en hel kungaätt tar slut.
– Gör det inte? sa Holger 1.
* * *
Medan det ljusnade i Roslagen kom kungen sig för att berätta den sedelärande historien om Gustav IV Adolf som det inte gått speciellt bra för och vad det ledde till.
Det började med att hans pappa blev skjuten på Operan. Sonen fick två veckor på sig att vänja sig vid sin nya roll medan pappa låg och dog. Det visade sig vara alldeles för lite. Dessutom hade fadern hunnit slå i pojken att den svenske kungen hade sin post av Guds nåde, att kungen och Gud arbetade i lag.
För den som känner Herren vaka vid sin sida är det förstås en smal sak att gå ut i krig och besegra såväl kejsare Napoleon som tsar Alexander – på en gång. Tyvärr hävdade även kejsaren och tsaren gudomligt beskydd och agerade därefter. För den händelse att alla tre hade rätt hade Gud lovat lite för mycket åt för många håll samtidigt. Det enda för Herren att göra i det läget var väl att låta de faktiska styrkeförhållandena avgöra.
Kanske var det därför Sverige åkte på stryk dubbelt upp, fick Pommern ockuperat och blev av med hela Finland. Gustav själv blev bortjagad från tronen av förgrymmade grevar och bittra generaler. Statskupp, kort sagt.
– Se där, sa Holger 1.
– Jag är inte färdig än, sa kungen.
Den före detta Gustav IV Adolf blev deprimerad och tog till flaskan, vad annat kunde han göra? När han inte längre fick heta det han inte längre var, började han kalla sig överste Gustavsson i stället, där han irrade omkring i Europa, innan han slutade sina dagar ensam, alkoholiserad och utfattig på ett schweiziskt pensionat.
– Det var väl utmärkt, sa Holger 1.
– Om du inte avbröt hela tiden skulle du redan ha förstått att min poäng är en annan, sa kungen. Till exempel att det med en gång sattes en annan kung i hans ställe.
– Jag vet, sa Holger 1. Det är därför det gäller att få bort hela släkten på en gång.
– Men inte ens det hjälper ju, sa kungen och fortsatte:
Sådan far, sådan son heter det och det var inget kuppmakarna ville riskera. Därför deklarerade man att förvisandet av oduglingen Gustav IV Adolf inte bara gällde kungen själv utan också hela hans familj inklusive den då tioårige kronprinsen. Allihop förklarades för all framtid vara den svenska kronan förlustiga.
Den som i stället sattes på tronen var brodern till den en gång mördade Gustav IV Adolfs pappa.
– Nu börjar det bli mycket, sa Holger 1.
– Inte långt kvar till det jag vill ha sagt, sa kungen.
– Det var bra det.
Jo, den nye kungen kallades Karl XIII och allt hade varit frid och fröjd om det inte varit för att hans ende son bara levde i en vecka. Och några nya söner ville det inte bli (eller det ville det kanske, men inte med rätt kvinna). Den kungliga ätten var på väg att dö ut.
– Men det hade han förstås en lösning på? sa Holger.
– Jodå, han adopterade först en furstlig släkting, som också hade den dåliga smaken att dö.
– Och lösningen på det?
– Att adoptera en dansk prins som genast dog han också, i slaganfall.
Holger sa att om han inte vetat bättre skulle han säga att kungens berättelse artade sig väl.
I stället för att svara fortsatte kungen med att man efter fiaskot med den danske prinsen vände sig till Frankrike där det visade sig att kejsare Napoleon hade en marskalk över. När det ena gett det andra var Jean Baptiste Bernadotte svensk kronprins.
– Och?
– Han blev den förste i den nya dynastin. Jag är en Bernadotte jag också. Jean Baptiste var farfars far till min farfars far, Gustaf V, du vet.
– Usch, ja.
– Det är hopplöst att försöka ta livet av kungliga dynastier, Holger, sa kungen förbindligt. Så länge folket vill ha monarki blir du inte av med den. Men jag respekterar din uppfattning, vi lever ju i en demokrati, gubevars. Att du inte går med i det största politiska partiet, socialdemokraterna, och försöker påverka dem inifrån? Eller blir medlem i Republikanska föreningen och bildar opinion?
– Eller bygger en staty över dig och låter den trilla över mig så att jag slapp alltihop, mumlade Holger 1.
– Hur sa? sa kungen.
* * *
Solen steg upp innan någon på Sjölida varit i närheten av att gå och lägga sig, mer än agent B som sov en orolig sömn sittande i soffan.
Nombeko och Holger 2 ersatte kungen på bryggan vid Vätösund. Det var första gången Holger och Holger fick tillfälle att byta ord med varandra sedan kidnappningen.
– Du lovade ju att inte röra bomben, sa Holger 2 surt.
– Jag vet, sa Holger 1. Och jag höll mitt löfte i alla år, eller hur? Ända tills den hamnade i skåpet tillsammans med kungen när jag själv satt bakom ratten. Då gick det inte längre.
– Men vad tänkte du? Och vad tänker du nu?
– Jag tänkte inte. Det gör jag sällan, det vet du. Det var pappa som sa till mig att köra.
– Pappa? Han har ju varit död i snart tjugo år!
– Ja, visst är det konstigt?
Holger 2 suckade.
– Konstigast av allt är nog att vi är bröder, sa han.
– Var inte dum mot min älskling! sa Celestine.
– Håll käften på dig, sa Holger 2.
Nombeko såg att ettan och Celestine börjat vackla i övertygelsen om att det bästa för nationen var att utplåna dem själva tillsammans med en hel landsända.
– Hur tänker ni nu? frågade hon.
– Det var ett jävla tjat om att tänka, sa Holger 1.
– Jag tänker att vi inte kan ha ihjäl någon som får min mormor att skratta, sa Celestine. Hon har inte skrattat i hela sitt liv.
– Och hur tänker du, idioten, om du trots allt skulle försöka?
– Var inte dum mot min älskling sa jag ju, sa Celestine.
– Jag har inte börjat än, sa Nombeko.
Holger 1 var tyst i några sekunder, sedan sa han:
– I den utsträckning jag tänker så tänker jag att det varit lättare med Gustaf V. Han hade silverkäpp och monokel, inte hönsblod på skjortan.
– Och motorolja, sa Celestine.
– Ni vill alltså ta er ur det här på bästa möjliga sätt, har jag förstått er rätt? sa Nombeko.
– Ja, sa Holger 1 tyst utan att våga se henne i ögonen.
– Börja då med att lämna ifrån dig bilnycklarna och pistolen.
Holger räckte först över nycklarna innan han lyckades tappa pistolen i bryggan varpå ett skott brann av.
– Aj som fan, sa Holger 2 och föll ihop.