KLOCKAN VAR NÄRMARE tre på morgonen när statsministern kom tillbaka till Sjölida efter en tur till landsvägen på grevinnan Virtanens moped. Där ute hade mobiltelefonen täckning, på det att statsministern i några korta samtal kunde meddela sin och kungens stab samt världens mest lättade säkerhetspolischef att läget var under kontroll, att han räknade med att vara på regeringskansliet någon gång under morgontimmarna samt att han då önskade att assistenten stod redo med kostym och nya skor.
Dramats mest akuta fas tycktes vara över utan att någon kommit till skada, förutom Holger 2 som vådaskjutits av sin bror i ena armen och nu låg i sovrummet innanför grevinnans kök och svor. Köttsåret var rejält, men med hjälp av marskalk Mannerheims snaps (som desinfektion och bedövning i kombination) och bandage fanns det anledning att tro att tvåan skulle bli återställd på några veckor. Nombeko noterade kärleksfullt att Holger 2 inte åmat sig ett dugg. Tvärtom låg han i sängen och övade sig med hjälp av en kudde i konsten att strypa en människa med bara en hand.
Det tänkta offret fanns dock på säkert avstånd. Han och Celestine hade lagt sig att sova under en filt på bryggan. Detta medan den för någon minut så hotfulle agent B i sin tur fortsatt gjorde detsamma i köket. För säkerhets skull hade Nombeko lirkat hans pistol ur hölstret innanför kavajen. Utan någon ny olyckshändelse.
Kungen, grevinnan Virtanen, Nombeko och statsministern samlades i köket med den sovande agenten. Kungen undrade glatt vad som därnäst stod på agendan. Statsministern var för trött för att bli mer irriterad på honom än han redan var. I stället vände han sig till Nombeko och anhöll om enskilt samtal.
– Ska vi slå oss ner i hytten till potatisbilen? sa hon.
Statsministern nickade.
Den svenske regeringschefen visade sig vara lika klok som han var bra på att torka disk. Han erkände först att han allra helst ville polisanmäla allihop på Sjölida, inklusive kungen för hans sorglöshet.
Men vid närmare eftertanke såg statsministern mer pragmatiskt på saken. För det första gick ju kungar inte att åtala. Och det vore kanske inte helt rättvist att försöka få Holger 2 och Nombeko inspärrade, de hade ju snarare gjort sitt bästa för att reda ordning i kaoset. Och grevinnan var väl i allt väsentligt inte skyldig till något hon heller, resonerade statsministern. Speciellt om man avstod från att kontrollera giltig vapenlicens för den älgstudsare hon tidigare viftat med.
Återstod agenten från främmande nations säkerhetstjänst. Och förstås idioten och hans flickvän. De två sistnämnda förtjänade nog några hundra år var på en så sluten anstalt som möjligt, men eventuellt var det både lugnast och bäst om nationen avstod från denna välsmakande vendetta. Varje åtal krävde ju att åklagare ställde frågor, och svaren riskerade i det här fallet att ge tiotusentals medborgare livslånga trauman, oavsett hur de formulerades. En atombomb på rymmen. Mitt i Sverige. I tjugo års tid.
Statsministern rös till innan han fortsatte sitt resonemang. Han hade nämligen funnit ännu ett skäl till att avstå legala åtgärder. När han var ute med mopeden vid landsvägen hade han ringt först till Säpochefen för att lugna och därpå till sin assistent med ett praktiskt spörsmål.
Men han hade inte slagit larm.
En nitisk åklagare, påhejad av oppositionen, skulle mycket väl kunna få det till att han själv förlängt dramatiken och bidragit till något olagligt.
– Mm, sa Nombeko eftertänksamt. Som till exempel framkallande av fara för annan, enligt tredje kapitlet nionde paragrafen i brottsbalken.
– Två år? frågade statsministern som börjat ana att Nombeko visste just allting.
– Ja, sa Nombeko. Med tanke på den potentiella förödelsen ska han nog inte hoppas på en enda dag mindre än det. Dessutom körde han ju moped utan hjälm. Känner jag Sverige rätt kan det nog ge femton år till.
Statsministern tänkte framåt. Han hoppades tillträda som EU-ordförande sommaren 2009. Att sitta på anstalt fram till dess vore inte att förbereda sig på bästa sätt. Alldeles bortsett från att han dessutom skulle få sparken som både statsminister och partiledare.
Därför bad han kloka Nombeko om synpunkter på hur de kunde ta sig ur alltihop, givet att målet var att skicka så mycket som möjligt av så mycket som möjligt från det senaste dygnet in i evig glömska.
Nombeko sa att hon inte visste någon som städar lika bra som statsministern. Köket var ju skinande rent efter kycklinggryta, öl, snaps, kaffe och allt. Det enda som återstod… var väl att städa bort den sovande agenten?
Statsministern rynkade pannan.
Parallellt med det tyckte Nombeko att det mest omedelbara var att separera idioten och hans flickvän från bomben. Och att sedan låsa in den i något bergrum.
Statsministern var trött, det hade blivit så sent att det var riktigare att kalla det tidigt. Han erkände att han hade svårt att formulera tankar och ord. Men det där med bergrum hade han själv hunnit tänka medan hjärnan ännu fungerade. Att där låta desarmera bomben eller åtminstone mura in den och förtränga minnet av dess existens.
Nu är det ju som så att tiden inte är snällare mot statsministrar än den är mot andra. Ibland är det snarare tvärtom. Det som stod närmast på Fredrik Reinfeldts officiella agenda var ett möte med president Hu på regeringskansliet med start klockan tio, därefter lunch i Sagerska huset. Dessförinnan ville han ta sig en dusch för att slippa lukta potatisland, och byta till kläder och skor som inte var fulla av lera.
Om gruppen lyckades pallra sig iväg inom kort kunde det gå. Svårare att längs vägen dessutom hinna lokalisera ett djupt och avlägset bergrum att gömma och glömma atombomben i. Den saken fick – hur viktig den än var – vänta till eftermiddagen.
Statsministern var till vardags en lyssnande man, pratade sällan för mycket. Nu förvånade han sig själv med hur öppenhjärtig han var med Nombeko Mayeki. Fast det var kanske inte så konstigt ändå. Vi behöver alla någon att dela vårt innersta med, och vem stod till buds förutom den sydafrikanska kvinnan och möjligen hennes pojkvän i det tremegatonsproblem som nu tyngde dem?
Statsministern förstod att han behövde utöka antalet personer som kände till denna den största av hemligheter. Han tänkte börja med överbefälhavaren, ytterst ansvarig för det där bergrummet, var det nu kunde ligga. Eftersom ÖB sannolikt varken kunde desarmera bomben eller mura igen ingången efter sig på egen hand behövdes ytterligare en eller ett par inblandade. Därmed skulle åtminstone följande personer veta det de inte borde: 1) överbefälhavaren, 2) desarmerare A, 3) murare B, 4) den illegala invand raren Nombeko Mayeki, 5) den ickeexisterande Holger Qvist, 6) hans alltför existerande bror, 7) broderns koleriska flickvän, 8) en före detta potatisodlare, numera grevinna, 9) Hans sorglösa majestät konungen samt 10) en pensionerad Mossadagent.
– Det här kan aldrig sluta väl, sa statsminister Reinfeldt.
– Det kan det visst, sa Nombeko. De flesta av dem han just räknade upp har alla skäl i världen att hålla tyst om det de vet. Några av dem är dessutom så förvirrade att ingen skulle tro dem om de berättade.
– Tänker hon på kungen nu? sa statsministern.
Lunchen i Sagerska huset skulle statsministern och Hu Jintao avnjuta i sällskap av några av Sveriges viktigaste näringslivsdirektörer. Därefter skulle president Hu åka raka vägen till Arlanda flygplats där den egna Boeing 767:an väntade för vidare transport till Peking. Först därpå skulle överbefälhavaren kunna kallas in till kansliet.
– Vågar man i så fall anförtro fröken Nombeko bomben under timmarna med Hu och den stund det sedan skulle ta att sätta in ÖB i saken?
– Tja, vad statsministern vågar och inte vågar vet han nog bäst själv, men jag har haft medansvar för den där pjäsen i tjugo år redan utan att den för den skull har flugit i luften. Ett par timmar till tror jag nog att jag ska klara.
I det ögonblicket såg Nombeko hur kungen och grevinnan lämnade köket och var på väg ner mot bryggan. Eventuellt var det tokerier på gång. Nombeko tänkte snabbt.
– Bäste herr statsministern. Gå nu till köket och hantera Mossadagenten i enlighet med det förstånd jag har förstått att han besitter. Under tiden tar jag mig till bryggan och ser till att kungen och hans grevinna inte hittar på något dumt.
Fredrik Reinfeldt förstod vad Nombeko avsåg. Hela hans väsen sa honom att man inte kunde göra på det viset.
Så suckade han – och gick in för att göra på det viset.
– Vakna!
Statsministern ruskade i agent B tills denne slagit upp ögonen och till all förfäran kommit ihåg var han befann sig.
När Fredrik Reinfeldt såg att agenten var mottaglig för budskap, tittade han honom i ögonen och sa:
– Jag ser att agentens bil står här utanför. Jag föreslår – för förbrödringen mellan Sveriges och Israels folks skull – att ni omedelbart hoppar in i den, ger er av härifrån och genast lämnar landet. Jag föreslår vidare att ni aldrig varit här och att ni aldrig kommer tillbaka.
Den rättrådige statsministern mådde fysiskt illa av tanken på att han inom loppet av några timmar inte bara agerat potatistjuv utan nu också var på väg att skicka ut en berusad man i trafiken. Plus allt det andra.
– Men premiärminister Olmert? sa agent B.
– Har jag inget att tala med om, eftersom ni aldrig varit här. Eller hur?
Agent B var visserligen inte nykter. Därtill var han nyvaken. Men han begrep att han just fått sitt liv tillbaka.
Och att det var bråttom, innan den svenske regeringschefen ändrade sig.
Fredrik Reinfeldt var en av Sveriges hederligaste människor, en sådan som betalat tevelicens ända sedan sitt allra första studenthem. Som redan som barn erbjudit kvitto när han sålt ett knippe purjolök för tjugofem öre till sin granne.
Inte undra på att han nu mådde som han mådde när han låtit agent B löpa. Och beslutat sig för att allt det andra skulle tystas ner. Begravas. Bomben också. I ett bergrum. Om det bara gick.
Nombeko återvände med en åra under ena armen och berättade att hon just hindrat grevinnan och kungen från att ro ut för tjuvfiske. När statsministern inte svarade, samtidigt som Nombeko kunde se bakljusen på Mossadagent B:s hyrbil försvinna bort från Sjölida, tillade hon:
– Ibland går det inte att göra rätt, statsministern. Bara mer eller mindre fel. Slutstädningen av grevinnans kök låg i nationens intresse. För det ska han inte ha dåligt samvete.
Statsministern var tyst i ännu några sekunder. Sedan sa han:
– Tack, fröken Nombeko.
Nombeko och statsministern gick ner till bryggan för att tala allvar med Holger 1 och hans Celestine. Båda hade somnat under sin filt, och intill dem på rad låg sedan några minuter kungen och grevinnan i samma ärende.
– Stig upp nu, idioten, annars sparkar jag ner dig i vattnet, sa Nombeko och knuffade på honom med fötterna (hon bar på en inre frustration som inte kunde förlösas på annat sätt än att hon minst fick vrida om hans näsa).
De båda före detta kidnapparna satte sig upp på bryggan, medan resten av det utslagna följet vaknade till liv. Statsministern inledde med att säga att han tänkte avstå från att göra polissak av kidnappningen, hoten och allt, givet att Holger och Celestine framgent samarbetade till fullo.
Båda nickade.
– Vad händer nu, Nombeko? sa Holger 1. Vi har ju ingenstans att bo. Min etta i Blackeberg duger inte, för Celestine vill ta med sig sin mormor härifrån om mormor vill detsamma.
– Skulle vi inte tjuvfiska? sa den nyvakna grevinnan.
– Nej, först och främst ska vi överleva natten, sa statsministern.
– Bra ambition, sa kungen. Lite defensiv, men bra.
Och så tillade han att det kanske var lika så gott att han och grevinnan aldrig kom iväg i den där ekan. ”Kungen fast för tjuvfiske” vore nog en rubrik illvilliga journalister inte kunnat låta bli.
Statsministern tänkte att ingen journalist på jorden, illvillig eller inte, frivilligt avstod från den rubriken så länge den hade bärighet. I stället sa han att han skulle uppskatta om Hans majestät slog alla tankar på kriminella handlingar ur hågen, för mängden begångna brott innevarande natt kunde redan fylla en hel tingsrätt.
Kungen tänkte att han i egenskap av sig själv kunde tjuvfiska hur mycket han ville, men hade med tämligen god marginal omdöme nog att inte påtala det för sin statsminister.
Därför kunde Fredrik Reinfeldt fortsätta det allmänna räddandet av situation och nation. Han vände sig till grevinnan Virtanen och vädjade till henne att ge ett kort och redigt svar på frågan om hon ville lämna Sjölida tillsammans med barnbarnet och hennes pojkvän.
Jo, grevinnan märkte att hon fått livslusten tillbaka. Det berodde nog på att hon fått vara med sin älskade Celestine så länge, och på kungen som visat sig vara så bildad i finlandssvensk historia och dess traditioner. Potatislandet var ju redan sålt och att vara direktör på tidning var ärligt talat rätt tråkigt så kort det nu varade.
– Jag är förresten trött på att vara singel också. Känner inte kungen någon begagnad baron att presentera mig för? Han behöver inte vara vacker.
Kungen sa att just baroner var en bristvara, men han kom inte längre innan statsministern avbröt med att det inte var tid att diskutera förekomsten av begagnade baroner, fula eller inte, för nu var det dags att de alla gav sig av. Grevinnan avsåg alltså att följa med?
Jo, det gjorde hon. Men var skulle de bo? Gamla tanter gick väl att hysa in i vilket torp som helst, men grevinnor hade sitt rykte att ta hänsyn till.
Nombeko tänkte att här gick det undan. Nå, det fanns ju en hel del pengar kvar från potatisodlingen, tillräckligt för att det skulle räcka till värdigt boende åt grevinnan och hennes hov. Och mer därtill.
– I väntan på tillgängligt slott får vi väl checka in er på respektabelt etablissemang. En svit på Grand Hôtel i Stockholm, kan det duga?
– Ja, under en övergångsperiod, sa grevinnan medan den före detta KPML(r)-rebellen Celestine kramade sin grimaserande pojkväns hand hårt.
* * *
Klockan hade hunnit bli sex på morgonen innan potatisbil med atombomb åter rullade ut på vägarna. Bakom ratten satt statsministern, den ende av allihop som både hade körkort och var nykter nog att köra. Till höger Nombeko och i mitten Holger 2 med armen i mitella.
Bak i skåpet höll kungen och grevinnan Virtanen fortsatt igång. Kungen hade en rad tips om hennes kommande boende. Det klassicistiska slottet Pöckstein nära österrikiska Straßburg var visst till salu och kunde eventuellt vara grevinnan värdigt. Sorgligt långt till Drottningholm, bara, för eftermiddagste. Bättre då med Södertuna slott, inte långt från Gnesta faktiskt. Med medeltida anor. Kanske i enklaste laget för grevinnan?
Det kunde grevinnan inte säkert säga, de fick väl besiktiga alla tillgängliga härbärgen och känna efter vad som var för enkelt och inte.
Kungen undrade om han och drottningen fick följa med på någon av de tänkta visningarna. Inte minst drottningen skulle kunna vara behjälplig med råd kring vad som krävs av en slottsträdgård värd namnet.
Jo, för all del, det ginge väl bra om de så önskade. Det kunde vara trevligt att få träffa drottningen i en annan miljö än medan man uträttade sina behov på ett torrdass.
Klockan halv åtta på morgonen släpptes först kungen av utanför Drottningholms slott, ringde på klockan och fick argumentera en stund om att han var den han sa sig vara innan han av en skamsen vaktchef till sist blev insläppt. Och som när kungen passerade såg att han hade mörkröda fläckar på skjortan.
– Är Ers majestät skadad? undrade vakten efter sin kung.
– Nej, det är hönsblod, sa kungen. Och lite motorolja.
Nästa anhalt var Grand Hôtel. Men nu blev det krångligt med logistiken. Holger 2 hade feber efter broderns vådaskott. Tvåan borde bäddas ner och tilldelas värktabletter eftersom flaskan med Mannerheims snaps var slut.
– Så du inbillar dig att jag tänker checka in på hotell och låta mig pysslas om av den dåre som just nästan haft ihjäl mig? sa Holger 2. Då ligger jag hellre på en parkbänk och förblöder.
Men Nombeko lirkade med honom, lovade att han skulle få strypa sin bror, eller åtminstone vrida om näsan på honom (om hon själv inte hann först), men att det inte kunde ske innan armen var frisk igen. Att tvärtom lägga sig och förblöda just den dag de var på väg att bli av med bomben, det vore väl ändå en ironi av extraordinärt slag?
Holger 2 var för trött för att säga emot.
Vid pass tjugo i nio var tvåan nerbäddad och serverad dubbla Treo mot feber och värk. Han svepte glaset och somnade på femton sekunder. Holger 1 lade sig i soffan i salongen för att göra detsamma, allt medan grevinnan Virtanen satte igång att utforska minibaren i svitens sängkammare.
– Gå ni, jag klarar mig själv.
Statsministern, Nombeko och Celestine stod utanför entrén till hotellet för att göra upp detaljerna kring vad som krävdes för de närmaste timmarna.
Reinfeldt skulle ge sig iväg för att träffa Hu Jintao. Nombeko och Celestine var under tiden förmodade att cirkulera så försiktigt som möjligt med bomben i centrala Stockholm.
Celestine bakom ratten, någon annan chaufför fanns inte att tillgå. Holger 2 hade ju skjutits och bäddats ner, och statsministern själv kunde inte fortsätta köra omkring med djävulsvapnet samtidigt som han sammanträdde med Kinas president.
Återstod den oberäkneliga, före detta unga, eventuellt lika arga. Övervakad av Nombeko, men ändå.
Medan trion stod kvar utanför entrén till hotellet ringde statsministerns assistent för att meddela att kostym och nya skor väntade honom på regeringskansliet. Men det var också som så att man hört av sig från den kinesiske presidentens stab med ett bekymmer. Presidentens tolk hade kvällen innan klämt sig illa och låg nyopererad på Karolinska sjukhuset med fyra brutna fingrar och en krossad tumme. Presidenten hade låtit hälsa via sina medarbetare att statsministern kanske satt inne med lämplig tolklösning för förmiddagens möte och den kommande lunchen? Assistenten anade att han med det avsåg den svarta kvinna hon träffat kort utanför slottet, kunde det stämma? Visste i så fall statsministern var hon höll hus?
Jo, det visste statsministern. Han bad assistenten vänta ett ögonblick och så vände han sig till Nombeko.
– Skulle fröken Nombeko kunna tänka sig att närvara vid förmiddagens möte mellan mig och Folkrepubliken Kinas president? Presidentens tolk ligger nämligen på sjukhus.
– Och beklagar sig över att han strax ska dö? sa Nombeko.
Innan statsministern hann fråga vad hon menade med det, tillade hon:
– Absolut. Visst kan jag det. Men hur gör vi med bilen, bomben och Celestine under tiden?
Att låta Celestine vara ensam med bil och bomb i flera timmar kändes… inte bra. Nombekos första idé på lösning hade varit att ta hennes handfängsel och låsa henne vid ratten. Men nästa idé var bättre. Hon återvände till sviten och var strax tillbaka.
– Nu är din pojkvän fastkedjad i den soffa han snarkar så vackert i. Om du hittar på några dumheter med bil och bomb medan jag och statsministern träffar Kinas president lovar jag att jag kastar nyckeln till handklovarna i Nybroviken.
Celestine fnyste till svar.
Statsminister Reinfeldt ringde in två av sina livvakter, bad dem komma till Grand och hämta Nombeko och honom själv i en bil med så mörka rutor som möjligt. Ordern till Celestine blev att leta rätt på första bästa parkeringsplats och stanna där tills han själv eller Nombeko hörde av sig. Några timmar bara, lovade statsministern och längtade så att han kunde spricka efter att den gårdag som fortfarande pågick äntligen skulle ta slut.