HOLGER 1, CELESTINE och grevinnan Virtanen, som bestämt sig för att byta till Mannerheim, lärde sig snabbt att trivas i sviten på Grand Hôtel. Att hitta lämpligt slott att flytta in i brådskade därför inte.
Inte minst var det här med rumsbetjäningen helt fantastiskt. Gertrud fick till och med ettan och Celestine att prova. Efter ett par dagar var de fast.
Varje lördag bjöd grevinnan till fest i salongen, med Gunnar och Kristina Hedlund som hedersgäster. Då och då dök också kungen och drottningen upp.
Nombeko lät dem hållas. Räkningen från hotellet var å ena sidan jättelik, å andra sidan fanns fortfarande betydande mängder potatispengar kvar.
Själv hade hon sett till att skaffa eget boende tillsammans med tvåan, på tryggt avstånd från grevinnan och hennes båda supportrar. Nombeko var född och uppvuxen i ett plåtskjul, Holger hade växt upp i ett dragigt torp. Båda delade därefter tillvaro i en rivningskåk följt av tretton år i ett rum innanför ett lantkök i ett hus bortom vägs ände i Roslagen.
Mot bakgrund av det var en tvåochenhalvrummare på Östermalm i Stockholm en lyx som inte stod grevinnans eventuella slott efter.
Men för att kunna köpa lägenheten krävdes att Holger 2 och Nombeko först tog tag i det där med att ingen av dem riktigt fanns.
För Nombekos del gick det på en eftermiddag. Statsministern ringde migrationsministern som ringde chefen för Migrationsverket som ringde sin bästa medarbetare som hittade en notering om Nombeko Mayeki från 1987, beslutade att fröken Mayeki varit i Sverige sedan dess och omedelbart upphöjde henne till medborgare i konungariket Sverige.
Holger 2 klev å sin sida in på Skatteverkets lokaler på Södermalm i Stockholm och berättade att han inte fanns, men att han väldigt gärna skulle vilja göra det. Efter ett omfattande spring i korridorerna och hänvisande från dörr till dörr skickades han till Skatteverkets kontor i Karlstad och till en Per-Henrik Persson, landets ledande expert på komplicerade folkbokföringsfrågor.
Per-Henrik Persson var förvisso byråkrat, men en pragmatisk sådan. När Holger var klar med sin berättelse sträckte byråkraten fram sin ena hand och klämde Holger på armen. Därpå sa han att det föreföll honom tydligt att Holger faktiskt fanns, att var och en som hävdade motsatsen skulle ha fel i sak. Dessutom, menade Per-Henrik Persson, var det minst två ting som tydde på att Holger var svensk och inget annat. Det ena var den berättelse han just avgett. Den var enligt Per-Henrik Perssons omfattande erfarenhet omöjlig att hitta på (då hade han ändå sluppit alla delar som inkluderade bomben).
Det andra var inte det att Holger både såg svensk ut och lät svensk på talet – utan det faktum att han frågat om han skulle ta av sig skorna när han steg in på Per-Henrik Perssons mattförsedda kontor.
För formalitetens skull önskade dock Persson att Holger kunde ordna med ett vittne eller två, ett par oförvitliga medborgare som så att säga gick i god för honom och hans levnads berättelse.
– Ett vittne eller två? sa Holger 2. Ja, det tror jag att jag kan hitta. Skulle det duga med statsministern och kungen?
Per-Henrik Persson sa att en av dem nog räckte.
* * *
Medan grevinnan Mannerheim och hennes båda assistenter bestämde sig för att bygga nytt i stället för att leta rätt på ett gammalt slott som ändå inte gick att hitta, satte Holger 2 och Nombeko igång att leva. Tvåan firade sin nyvunna existens med att förklara tillräckligt mycket av sin historik för professor Berner på Stockholms universitet för att denne skulle besluta om att ge honom en ny tid för disputation. Under tiden roade sig Nombeko med att tentera av hundraåttio poäng matematik på tolv veckor, samtidigt som hon arbetade heltid som Kinakännare i regeringskansliet.
På kvällar och helger gick Holger och Nombeko på intressanta föredrag eller på teater, på Operan ibland, på restaurang och umgicks med nya vänner. Det var uteslutande sådana som objektivt sett kunde betraktas som normala. Hemma i lägenheten njöt de varje gång det singlade in en räkning genom brevinkastet. Bara den som verkligen finns går ju att fakturera.
Holger och Nombeko införde också en ritual där hemma; strax före läggdags varje kväll hällde Holger upp ett glas portvin till dem båda varpå de skålade över ännu en dag utan Holger 1, Celestine och bomben.
* * *
I maj 2008 stod den västmanländska herrgården på tolv rum klar. Runt omkring fanns femtio hektar skogsmark. Holger 1 hade dessutom spräckt Nombekos budget genom att köpa en intilliggande sjö med motiveringen att grevinnan hade fortsatt behov av att då och då fiska gädda. Av praktiska skäl blev det också helikopterplatta med tillhörande helikopter som Holger tjuvflög till och från Drottningholm varje gång grevinnan skulle på te eller middag hos sina bästa vänner. Ibland hände det att de blev medbjudna själva, inte minst sedan de startat den ideella föreningen Bevara monarkin och till den donerat två miljoner kronor.
– Två miljoner till att bevara monarkin? sa Holger 2 där han och Nombeko stod utanför den nybyggda herrgården med inflyttningsblomma i hand.
Nombeko sa ingenting.
– Du tycker det verkar som att jag ändrat uppfattning om ett och annat? sa Holger 1 medan han bjöd brodern och hans flickvän att stiga in.
– Det är väl det minsta man kan säga, sa Holger 2 medan Nombeko var fortsatt tyst.
Nja, det höll Holger 1 inte riktigt med om. Pappas kamp hade ju utgått från en annan monark i en annan tid. Sedan dess hade samhället utvecklats på alla sätt och nya tider kräver nya lösningar, eller hur?
Holger 2 sa att Holger 1 just nu pratade mer smörja än någonsin och att brodern nog inte ens kunde förstå hur mycket det ville säga.
– Men fortsätt gärna, jag är nyfiken på resten.
Jo, på 2000-talet gick allt så rasande fort: bilar, flyg, internet, allt! Då behövde folk något stadigt, beständigt och tryggt.
– Typ en kung?
Ja, typ en kung, menade Holger 1. Monarkin var ju en tusenårig tradition medan bredband funnits i ett knappt decennium.
– Vad har bredband med saken att göra? undrade Holger 2 utan att få svar.
Holger 1 fortsatte med att varje nation gjorde bäst i att samlas kring egna symboler i dessa internationaliseringens tidevarv. Han menade att republikanerna tvärtom ville sälja ut vårt land, byta bort vår identitet mot euron och spotta på den svenska flaggan.
Det var ungefär där Nombeko inte kunde hejda sig längre. Hon gick fram till Holger 1, greppade hans näsa mellan pekfinger och långfinger – och vred om.
– Aj! skrek Holger 1.
– Gud, vad skönt, sa Nombeko.
Celestine befann sig i det åttio kvadratmeter stora köket intill. Hon hörde Holgers skrik och kom till undsättning.
– Vad gör du med min älskling? skrek hon.
– Kom hit med näsan så ska jag visa, sa Nombeko.
Men så dum var inte Celestine. I stället fyllde hon på där Holger blivit avbruten.
– De svenska traditionerna är allvarligt hotade. Vi kan inte bara sitta på våra feta rövar och titta på medan det sker. Två miljoner kronor är i sammanhanget ingenting, det är oerhörda värden som står på spel, fattar ni inte det?
Sa Celestine.
Nombeko tittade intensivt på hennes näsa. Men Holger 2 hann före. Han tog sin flickvän under armen, tackade för titten och gick därifrån.
* * *
Den före detta agenten B satt på en bänk i Getsemane och letade efter den frid i själen denna bibliska trädgård alltid skänkt honom.
Men den här gången gick det inte. Agenten förstod att han hade en sak till att göra. Bara en sak. Därefter kunde han lämna sitt tidigare liv bakom sig.
Han gick hem till sin lägenhet, satte sig framför datorn, loggade in via en server på Gibraltar – och sände ett anonymt, okrypterat meddelande rakt in i det israeliska regeringskansliet. Meddelandet sa:
Fråga statsminister Reinfeldt om antilopköttet.
Bara det.
Premiärminister Olmert skulle misstänka varifrån meddelandet kom. Men han skulle aldrig kunna spåra det. Han skulle för övrigt inte bry sig om att försöka. B hade inte stått högt i kurs under de sista åren av sin karriär. Men hans lojalitet med nationen hade aldrig ifrågasatts.
* * *
Under den stora Irakkonferensen i Stockholm den 29 maj 2008 hände det sig att den israeliska utrikesministern Tzipi Livni tog den svenske statsministern Reinfeldt åt sidan, letade i någon sekund efter orden innan hon sa:
– Statsministern vet ju hur det är i våra positioner. Ömsom känner man till det man inte borde, ömsom är det tvärtom.
Statsministern nickade. Han anade vart utrikesministern eventuellt var på väg.
– Den fråga som strax kommer kan kanske kännas konstig, det är väl tyvärr rent av troligt att den gör det, men jag och premiärminister Olmert har efter moget övervägande ändå bestämt oss för att ställa den.
– Hälsa premiärministern så gott från mig. Och fråga på, sa statsminister Reinfeldt. Jag ska svara så gott jag förmår.
Utrikesminister Livni var tyst i ännu några sekunder, och så sa hon:
– Är det möjligen som så att statsministern har kännedom om tio kilo antilopkött i vilka staten Israel haft intresse? Återigen, jag ber om ursäkt om frågan upplevs som konstig.
Statsminister Reinfeldt log stelt. Och så sa han att antilopköttet var honom väl bekant, att det inte smakat gott – antilopkött tillhörde inte statsministerns favoriter – och att det nu var ombesörjt att ingen annan skulle kunna smaka på det framgent.
– Om fru utrikesministern har ytterligare frågor är jag rädd att jag får bli henne svaret skyldig, avslutade statsminister Reinfeldt.
Nej, utrikesminister Livni behövde inte fråga mer. Hon delade inte statsministerns aversion mot antilopkött (så vegetarian hon ändå var), men det viktiga för Israel var ändå vetskapen om att köttet inte hamnat hos sådana som saknade respekt för internationella regler av seende in- och utförsel av animaliska produkter.
– Bra att höra att de goda relationerna våra folk emellan tycks bestå, sa statsminister Reinfeldt.
– Det gör de, sa utrikesminister Livni.
* * *
Om Gud trots allt finns har han sannolikt humor.
Nombeko hade längtat efter barn tillsammans med Holger 2 i tjugo års tid, hon hade gett upp hoppet sedan fem år och hon hade själv hunnit fylla fyrtiosju när det i juli 2008 gick upp för henne att hon faktiskt var gravid (samma dag som George W Bush i Washington bestämde att fredspristagaren och expresidenten Nelson Mandela nog kunde strykas från USA:s lista över terrorister).
Men nu stannar inte komiken där. För strax visade det sig att detsamma gällde den i och för sig något yngre Celestine.
Holger 2 sa till Nombeko att en avkomma efter Celestine och hans bror inte var något världen förtjänade oavsett vad man tyckte om världen. Nombeko höll med i sak, men insisterade på att de även fortsatt fokuserade på sig själva, sin egen lycka och lät dårarna och den ena dårens mormor sköta sitt.
Så fick det bli.
I april 2009 fick först Holger 2 och Nombeko en dotter, 2 860 gram, vacker som en dag. Nombeko insisterade på att flickan skulle heta Henrietta efter farmor.
Två dagar senare födde Celestine tvillingar i ett planerat kejsarsnitt på privatklinik i Lausanne.
Två närmast identiskt lika små bebisar.
Pojkarna Carl och Gustaf.
* * *
I och med Henriettas födelse lämnade Nombeko tjänsten som Kinakännare. Hon hade tyckt om sitt jobb, men kände att det inte fanns mer att göra på området. Folkrepubliken Kinas president kunde till exempel inte vara mer tillfreds med konungariket Sverige än han var. Han ångrade inte för en sekund att han skänkt den fina Volvon till Nombeko, men eftersom han ändå tyckt om bilen så pass som han gjort, ringde han sin gode vän Li Shufu på Zhejiang Geely Holding Group och föreslog att Geely skulle köpa hela företaget. Idén hade faktiskt varit fröken Nombekos från början, när presidenten tänkte efter.
– Jag ska se vad jag kan göra, herr president, sa Li Shufu.
– Om ni därefter kunde ordna med ett bra pris på ett bepansrat exemplar till er president skulle jag bli mer än tacksam, sa Hu Jintao.
– Jag ska se vad jag kan göra, herr president, sa Li Shufu.
Statsministern var uppe på BB för att gratulera Nombeko och Holger med en blomsterkvast. Och för att tacka den förstnämnda för enastående insatser i rollen som Kinakännare. Ta bara en sådan sak som att hon fått med president Hu på att Sverige finansierade en professur i mänskliga rättigheter på Pekings universitet. Hur hon åstadkommit det övergick statsministerns förstånd. Och för den delen EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso som ringt Reinfeldt med frågan ”How the hell did you do that?”.
– Lycka till nu med lilla Henrietta, sa statsministern. Och slå mig en signal när du vill börja jobba igen. Jag är säker på att vi hittar något till dig. Helt säker.
– Jag lovar, sa Nombeko. Jag ringer nog snart för jag har världens finaste nationalekonom, statsvetare och hemmapappa vid min sida. Men nu får statsministern pallra sig härifrån. Det är dags för Henrietta att äta.
* * *
Den 6 februari 2010 landade Folkrepubliken Kinas president Hu Jintao på Oliver Tambo International utanför Johannesburg för statsbesök.
Han togs emot av utrikesminister Nkoana-Mashabane och en rad övriga potentater. President Hu valde att säga några officiella ord på flygplatsen. Han talade om Kinas och Sydafrikas gemensamma framtid, om att han med tillförsikt såg fram emot stärkta ömsesidiga band länderna emellan, om fred och utveckling i världen och en del annat som den som ville kunde tro på.
När det var gjort väntade ett digert tvådagarsprogram innan presidenten skulle resa vidare till nästa land på sin Afrikaturné, Moçambique.
Det som skilde besöket i Sydafrika från motsvarande i Kamerun, Liberia, Sudan, Zambia och Namibia dagarna innan var att presidenten insisterade på att få tillbringa kvällen i Pretoria helt privat.
Det var förstås inget värdlandet kunde säga nej till. Därför tog statsbesöket paus strax före klockan sju på kvällen och återupptogs igen till frukost dagen därpå.
På klockslaget nitton blev presidenten upplockad utanför sitt hotell av en svart limousin som förde honom till Hartfield och till den svenska ambassaden.
Det var ambassadören själv som tog emot i dörren, tillsammans med make och bebis.
– Välkommen, herr president, sa Nombeko.
– Tack, snälla fru ambassadör, sa president Hu. Nu vore det väl tusan om vi inte skulle få tid att prata safariminnen med varandra.
– Och lite mänskliga rättigheter, sa Nombeko.
– Usch, sa Hu Jintao och kysste fru ambassadörens hand.