DET VAR INTE längre lika roligt på Johannesburgs kommuns sanitetsavdelning som det en gång varit. Sedan länge kvoterades svarta in i organisationen och det förstod ju var och en vad det gjorde med jargongen på jobbet. Analfabeterna i Soweto kunde till exempel inte längre kallas för det de var, oavsett om de var det eller inte.
Terroristen Mandela hade till sist släppts ut ur sitt fängelse och det hade väl varit illa nog. Men därpå röstade svartingarna fram honom till president, varpå Mandela satte igång att förstöra landet med sin förbannade jämlikhet för alla.
Piet du Toit hade under sina drygt trettio år på avdelningen hunnit klättra hela vägen till posten som vicechef.
Fast nu väntade honom ett nytt liv. Hans despotiske pappa hade dött och lämnat över sitt livsverk till ende sonen (modern var död sedan länge). Pappan var konstsamlare och det hade väl varit bra om han bara inte varit så förbannat konservativ. Och att han konsekvent vägrade lyssna på sin son. Där fanns Renoir, Rembrandt och en och annan Picasso. Där fanns Monet och Manet. Där fanns Dalí och Leonardo da Vinci.
Där fanns en del annat också – allt med det gemensamt att värdestegringen var minimal. Åtminstone i relation till hur det hade kunnat vara om pappan inte varit så envis. Dessutom hade gubben varit direkt oprofessionell i det att han haft skiten hängande på väggarna där hemma i stället för i ett luftkonditionerat kassavalv.
Piet du Toit fick vänta i en evighet innan han kunde ta över och ställa allt tillrätta eftersom pappan inte bara lät bli att lyssna, han vägrade dessutom dö. Det var först på hans nittioandra födelsedag, då en äppelklyfta fastnade i halsen, som det äntligen blev sonens tur.
Arvtagaren inväntade begravningen, men inte mer, innan han i rask takt avyttrade faderns alla tavlor. Kapitalet var sedan några minuter återinvesterat på ett sätt som skulle ha gjort fadern stolt om han bara haft förstånd därtill. Sonen befann sig på bank Julius Bär på Bahnhofstrasse i Zürich och hade just fått bekräftelse på att den samlade familjeförmögenheten på motsvarande åtta miljoner tvåhundrafemtiosextusen schweizerfranc nu var överförda till en herr Cheng Taos privata konto i Shanghai.
Det sonen investerat i var framtiden. För i och med den snabba utvecklingen i Kina, i skapandet av en medelklass och en allt större grupp överklass, skulle värdet på traditionell kinesisk konst mångdubblas på bara några år.
Via det fantastiska internet hade Piet du Toit hittat det han sökte, varpå han gav sig iväg till schweiziska Basel där han kom överens med Cheng Tao och hans tre systerdöttrar om att köpa hela deras exklusiva lager av lergods från Handynastin. Äkthetsintygen fanns där, Piet du Toit hade gått igenom dem med lupp, allt var i sin ordning. De dumma kineserna begrep inte vilken guldgruva de satt på. Skulle visst flytta hem till Kina allihop tillsammans med systerdöttrarnas mamma. Flytta hem till Kina? I stället för att njuta av livet i Schweiz. Det var här Piet du Toit själv kände att han hörde hemma, att slippa omges av illitterata infödingar dagarna i ända. Att i stället få vara med likasinnade, människor av rätt ras, bildning och klass. Inte som den kutryggige gulingen Cheng och hans anhang. De gjorde förresten rätt i att bege sig till det gudsförgätna hörn av världen där de hörde hemma. De hade visst redan gett sig av och det var väl bra. Då slapp de förstå hur lurade de blivit.
Piet du Toit hade låtit skicka en av de hundratals pjäserna till Sotheby’s i London för värdering. Det schweiziska försäkringsbolaget ville ha det så, nöjde sig inte med äkthetsintygen allena. Schweizarna kunde vara byråkratiska när de satte den sidan till, men man fick ta seden dit man kom. Piet du Toit visste ju ändå det han visste. Hade med all sin erfarenhet försäkrat sig om pjäsernas äkthet. Och sedan slagit till utan att släppa in konkurrenter som bara skulle driva upp priset. Det var så man gjorde affärer.
Nu ringde telefonen. Det var värderaren från Sotheby’s. Samtalet kom på sekunden när det skulle. Folk med klass höll tiden.
– Ja, det är Piet du Toit han talar med, fast jag föredrar konsthandlare du Toit. Vasa? Om jag sitter ner? Hur fan så?