Tjuvarna som bröt sig in hos SAS-Janne hade ett leende på läpparna, ett snett leende. Nu var han bortrest med familjen och det tänkte det här gänget utnyttja. De skulle skamlöst plundra honom och hans fru på deras käraste ägodelar.
Jag vet, eftersom jag känner till de här killarna. Våra vägar har korsats några gånger. De är ungefär lika gamla som jag och de har hållit på i tjugo år.
Det är visserligen lika länge sedan Jan Carlzon slutade som vd för det fina flygbolaget där han blev känd för att låta personalen gå på charmkurs. Han har förblivit en profil, en av de mest kända och respekterade, inom svenskt näringsliv.
På den här ligan hade inga av hans charmkurser hjälpt. Ingen skulle någonsin tycka att de hade behövt lära sig något i ämnet. Ärligt talat – de är faktiskt så charmerande och belevade att ingen någonsin skulle få för sig att tro att de också är förhärdade rövare. Med en mycket speciell sorts humor. För dem är det humor att bryta sig in hos de allra rikaste, och de mest kända. De gör det för att det är kul.
Så vid det här inbrottet på Djursholm – hos Jan Carlzon – hade de lika roligt som andra har på tivoli.
De tog god tid på sig. Först bröt de upp ett fönster på baksidan av den pampiga villan, sedan sökte de systematiskt igenom varje våningsplan. Att smyga på tå var det inte direkt fråga om. De gick på som vid den mest bullriga byggarbetsplats. I källaren bröt de loss ett vapenskåp och kapade upp det i ett gnistregn från en tjutande vinkelslip. Vapnen brydde de sig inte om. Först och främst för att de är svårsålda – alla vapen har ju tillverkningsnummer. Men den som befattar sig med skjutvapen begår vapenbrott och tar man vapen hamnar man i en ny kategori hos polisen. Då är man en kallblodig, potentiell mördare. Och då trycker de på knappen till Rikskriminalpolisen, vilket betyder att det roliga snart är slut. De arbetar nämligen på ett helt annat sätt än vad de lokala distrikten gör. Det blir jobbigt, kort sagt.
Nej, de här tjuvarna sökte därför istället efter värdefullare – mer lättsålda – föremål.
Vin är mycket lättsålt. Känd konst är nästan omöjlig, det vet de själva också, men ibland åker det med av bara farten – som här. Konstverk är en bonus som det här gänget tycker är kul.
Jag vet att de tyckte det var extra humoristiskt att få med sig en av Carlzons favorittavlor, en Andy Warhol, den som föreställer en SAS-biljett.
Det verkar som om de packade ner mycket av godset i Carlzons egna väskor. På listan över annat som stals står nämligen: koffert, Louis Vuitton, värde 3000 kronor; resväska, Longchamps, största modellen, värde 5000; axelremsväska, North Face, värde 900.
De tog även guld, datorer och dataspel. Men det jag tror de var mest intresserade av, var att inventera vinkällaren. Tydligen hade SAS-Janne gått ut någonstans och berättat om sin konst och sin fantastiska vinsamling. Och då blev det attraktivt.
Jag hörde att det inte var den bästa samling de sett, men ett femtiotal flaskor åkte i alla fall med. För den som är intresserad kan jag återge listan som den är angiven i anmälan. Sammanlagt var värdet på det stulna flera miljoner.1 Det här hände måndagen den 26 oktober 2009. Tidpunkten anges någon gång mellan klockan 14.30 och klockan 10 morgonen därpå. Förmodligen gick de in när det hade blivit natt.
Några dagar senare blev jag indragen.
Jag känner andra välbeställda personer som har blivit bestulna. En av dem kontaktade mig och frågade om han fick lämna mitt nummer till SAS-Janne. Jag hade träffat Carlzon i andra sammanhang och han hade sagt att han kände mig.
Jag sa okej och sedan dröjde det inte så länge.
Carlzon ringde och sa:
”Hejsan, detta är Jan Carlzon. Jag undrar om vi kan träffas.”
Dagen efter träffades vi hemma hos honom och med på mötet var den person som lämnat ut mitt telefonnummer, liksom SAS-Jannes son Jesper Carlzon, en bra och seriös kille som jag delar bilintresse med.
Det var ett trevligt möte, fantastiskt. SAS-Janne bjöd på kaffe och sherry, och vi satt i hans fina vardagsrum. Han hade bilder på den försvunna konsten.
Jag minns det här mötet i hans pampiga Djursholmsvilla mycket väl. Man kommer först in i en liten hall som snart öppnar sig till ett stort vardagsrum med kombinerad matsal, med ett trappsteg upp till matsalen som ligger på en högre nivå. På väggarna var det ganska glest – all konst var stulen.
Vi kom in där i vardagsrummet, i brittisk stil med grönt och körsbärsträ, och det kändes väldigt aristokratiskt. Man tittade ut mot trädgården genom stora panoramafönster. Och givetvis, direkt när man kom in, för att få samma lugn och harmoni som om det varit utomlands, sa han:
”Ni behöver inte ta av er skorna!”
Det behövde man inte göra. Han sa:
”Hej, Daniel! Jag har hört mycket om dig och vi har ju träffats i vissa sammanhang. Så jag känner mig bekväm om du känner dig bekväm med att jag frågar dig om de här sakerna.”
Han hade ett fast handslag och tittade på mig med en skarp blick, rätt in i ögonen, rak i ryggen.
Hans parfym var klassisk och behaglig men ändå distinkt. Han var klädd i mörkbrun tweedkostym, vit skjorta, en tröja under, möjligen av kashmir, ingen slips. Och loafers i siden! Han var nyrakad, fräsch och hade allting under kontroll. Det här var en alfahanne, van att ta kommandot. Det har han gjort i alla tider, det kände man. Han ägde tillställningen.
Vi gick in med skorna på, tog av oss rockarna i hallen och jag måste säga att Carlzon är otroligt duktig, han har en fantastisk social kompetens. Han tittade på min skjorta och sa direkt:
”Vilken fin skjorta!”
Jag tror att min skjorta från Filippa K varken var fågel eller fisk. Den är väl ganska bra, i stretchtyg, och jag uppskattar den väldigt mycket. Jag har den i olika färger och den fungerar till det mesta. Men att den skulle sticka ut så mycket att han behövde kommentera den, det har jag svårt att se. Det fanns ju inga manschettknappar eller något sådant där. Inga monogram. På de italienska, skräddarsydda skjortorna som jag också använder, har jag mina initialer i nederkant på framsidan som visar att det är tailor-made. Så var det absolut inte i det här fallet men just då blev jag jättecharmad och stolt. SAS-Janne är ju en toppfigur i svenskt näringsliv och har varit under hela mitt liv. Och att han gav mig komplimanger för min skjorta, det svalde jag med hull och hår. Efteråt förstod jag att det var en del i hans upplägg att få mig med.
Men, i alla fall, efter den här lilla introduktionen berättade han vad som hade hänt, hur det hade skett, och hur illa hans fru hade tagit vid sig, hur illa han hade tagit vid sig. Han berättade om sin Yves Klein-byst, om sin Andy Warhol, den specialgjorda tavlan med SAS-biljetten som var en väldigt personlig sak. Även en Patek Philippe pratade han om, som han skulle testamentera till sin son. Jag befattade mig aldrig med godset men de som gjorde det är specialister även på klockor, och de såg direkt att det var en kopia. Att testamentera en kopia till sin son är lite märkligt om man är multimiljonär, tycker jag. Men vi fortsatte och fick en rundvandring inne i det cirka 400 kvadrat stora huset. Det var magnifikt, smakfullt inrett men lite kalt. Det mesta var som sagt stulet. Sedan satte vi oss ner i vardagsrummet och diskuterade. Han uttryckte sig väldigt professionellt och sa samtidigt att han inte tog det personligt.
”Jag förstår och ser att det här är yrkesmän som bara tagit det av värde. Och det respekterar jag dem trots allt för. Men jag vill bara ha tillbaka sakerna.”
Vi kom fram till att jag skulle undersöka om det gick att få tag på hans stulna gods. Sedan skildes vi åt. Med mig fick jag en lista, utskriven på dator, klar och tydlig, pang. This is it. Det rådde inga frågetecken, det var bara att bocka av.
En sak måste man ha klart för sig – när det gäller stulet gods måste man arbeta skyndsamt. Det avyttras väldigt fort. Är det juveler, stenar som sitter på ringar eller i örhängen, bryts de sönder i småbitar för att bli lättare att sälja. Det kan ju vara en väldigt särpräglad ring, men har du bara diamanterna i handen kan ingen säga var de kommer ifrån. Och det går väldigt snabbt, det säljs här i Stockholm. Fina kläder ges bort till flickvänner och älskarinnor.
Viner har heller inget registreringsnummer eller någonting. Det är bara att sälja. Är det dyrare viner kan de säljas på vinauktioner. Någon lämnar in det – inte tjuvarna själva. Ofta i London eller Paris. De åker bil över via Dover–Calais eller tunneln. Och det är marknadsmässigt värde, inte en krona under! Men polisen verkar inte lägga några resurser på detta, det borde annars vara ganska lätt att punktmarkera folk som de vet håller på med det här.
Samtidigt vet jag via kontakter att polisen ser det här gänget – som kallas Lidingöligan – som extremt svårspanat. Vid ett tillfälle hade de span på en av huvudmännen. Polisen bedömde att de satt bra till. Plötsligt kommer en bil åkande, bromsar in, stannar och ur kliver objektet himself. Han ställer en kopp kaffe på taket på spanbilen, vinkar och åker vidare. Ridå! Det är också en sorts humor de njuter av länge.
Jag ringde lite samtal, fick via ombud reda på vem som hade gjort det här och frågade om det gick att lösa. Efter några möten kom vi fram till att de kunde ordna det. Det bestämdes att SAS-Janne skulle hyra en bil, en stor flyttlastbil. Sedan skulle han parkera den nära Djursholms torg. Nyckeln lämnades på ett ställe där den kunde plockas upp. Efter att ha hållit uppsikt över bilen ett tag tror jag killarna tog den, åkte iväg och fyllde den.
Plötsligt kom ett samtal och då var bilen placerad någon helt annanstans med nyckeln på däcket. Jag meddelade SAS-Janne och han tog sig dit på egen hand. När han sedan tittade in i bilen kunde han konstatera att godset låg där. Han tog bilen, körde hem och packade ur. Han fick tillbaka det mesta, konsten, vinet, guldet. Det var praktiskt taget allt men det enda han senare lät registrera som återkommet hos polisen var konsten. Varför vet jag inte.
Försäkringsbolagen påstår att de aldrig medverkar till att köpa tillbaka stulet gods. Argumentet är att de annars uppmuntrar till den här typen av brott. För mig berättade SAS-Janne att han hade bra kontakt med sitt försäkringsbolag, Länsförsäkringar. Till dem hade han sagt: Så här är det, jag behöver de här pengarna för att få tillbaka konsten. Och de betalade. Det var inget snack. Så är det när man är topp i näringslivet.
När han hade fått sina saker betalade han kontant, pengarna överlämnades i ett kuvert. Han sa att han var glad, väldigt glad och tacksam för att han fått tillbaka grejorna. Pengarna gick direkt till dem som hade godset, de fick hela kuvertet. Men vi hade bestämt att jag, och dem jag jobbade med, också skulle få en kickback av SAS-Janne och det var i form av ett aktietips. En säker investering som jag skulle gå in i. SAS-Janne är ju en dignitet som sitter i många styrelser och de har ju sitt korridorsnack så det är klart att de kan ge en del tips utan att det blir insiderbrott. Men det här tipset föll inte så väl ut, det blev ingen bra affär. Tvärtom. Jag förlorade mycket pengar och tänkte efteråt att det varit bättre med ett förskott istället.
De senaste tre–fyra åren har ett tiotal extremt välbärgade familjer på ställen som Djursholm, Lidingö, Danderyd och Stocksund fått objudna gäster och sina hem länsade.
I flera fall har de här killarna varit inblandade, har jag hört.
Jag har läst utdrag från några av polisanmälningarna. I en av dem beskrivs ett inbrott på Lidingö, i augusti 2009, så här:2
”Gärningsman har monterat ner den elektroniska grinden som finns på uppfarten. På uppfarten finns spår efter däck. Från carporten har en Mercedes tillgripits. Kontakten till en lampa med rörelsedetektor som sitter vid carporten är urdragen. På huset och på tomten finns utebelysning i form av 18 lampor som tänds vid mörker. Utebelysningen är satt ur funktion. I huset finns ett larm kopplat till Securitas och rörelsedetektorer finns i hela huset. På utsidan av huset i anslutning till taket finns en utomhussirén som tagits bort. Sirenen anträffades inne i huset.
På dörren till groventrén finns tydliga brytmärken. Dörren till källarentrén var upplåst, men stängd. På övervåningen har larmcentralen rivits ner och delar ligger på golvet. Larmet är helt utslaget och enligt målsäganden har inget larm nått Securitas. På övervåningen finns en balkong. På balkongen har en stol flyttats och målsäganden tror att stolen använts för att gärningsman skulle nå upp till utomhussirenen. Målsäganden tror att gärningsman troligen klättrat upp till balkongen på fasaden.”
Och det finns flera fall:
Lidingö, augusti 2010: ”Enligt Securitas hade larmet blivit urkopplat. Grannarna hade heller inte hört något billarm.”
Lidingö, juli 2010: ”Målsäganden känner sig övertygad om att den eller de som tillgrep vinet känner till olika sorter och har därigenom bara tagit de bästa vinerna.”
Djursholm, juni 2010: ”Gärningsmännen har avaktiverat larmet genom att borra upp tillhållarlåset på entrédörren.”
Djursholm, juni 2010: ”Larmanordningen är sönderslagen och sönderklippt.”
Djursholm, mars 2010: ”Huset har larm men detta har ej lösts ut utan indikerar fel. Enligt målsägaren är husets fasta telefon ur funktion, huruvida detta har samband med larmets funktion är för närvarande oklart.”
Lidingö, juli 2009: ”Gärningsmannen/männen har genom att plocka ut en ruta kommit åt att klippa av samtliga kablar till villans larmsystem.”
Det är cirka sex personer som det snurrar runt, ett ganska tajt gäng. De är experter på vin, superexperter. De kan allt om vin! De är med i vinklubbar, de har sina egna vinkällare och de plockar det bästa. Ofta har de använt stora flyttbussar. Många gånger tar de bilarna i hemmet. Deras kompisar känner till vad de håller på med. Nu börjar de komma till åren, är i fyrtioårsåldern. Men nuförtiden är det inte lika kul att stoltsera med det, inte lika häftigt.
Så de gör det i skymundan vid sidan av sina andra verksamheter, vilket är alltifrån att jobba som börsmäklare, fastighetsmäklare, you name it. High ranking jobs. En stöt brukar kunna ge någon miljon, men det är snabba jobb, in and out, det tar ett par timmar på kvällen, det är ingen större risk, de kan terrängen, det är lätt för dem. De rekar lite först, efteråt delar de lika och gör några hundra tusen var. Ibland kan det vara så att de behöver ge tio procent i tipspengar. Om någon kommer och säger: det här godset finns därinne och de är bortresta nu, då får den personen tio procent.
Att hyra in specialkillar för larmen behövs inte, det klarar de själva. En av dem har åkt fast vid något tillfälle. Polisen vet annars exakt vilka som ingår i gänget men killarna har inte gjort några misstag än – som kunnat fälla dem. De har lurat span.
På ett inbrott som dessa är de tre man skulle jag säga, max. En håller vakt, knas som det kallas. Och två går in. Det här är inte några björnbusar med mask, de har snarare kravatt. De har finkläder när de klättrar upp i teleledningar, knipsar av telelarmet och forcerar allting. Det där har de lärt sig genom mångårig verksamhet. Skulle någon förbipasserande ändå dyka upp smälter de in i området.
När de bryter upp ett larm går oftast alarmklockorna på taket. Det ljuder några sekunder tills de kan hoppa in och bryta det. Det tänker inte folk på mitt i natten och de vet inte var ljudet kommer ifrån heller. Sedan stängs det ju av och då tycker folk att allt är lugnt igen.
När första larmsignalen har gått springer de ut och gömmer sig, väntar i närheten. Kommer ingen på en halvtimme skrider de till verket och går in. När de väl är därinne är det ganska ljudisolerat, då känner de ingen panik. Då börjar istället festen – skattjakten.
Att jag lärde känna de här speciella inbrottstjuvarna och senare fick träffa företagsikoner som Jan Carlzon beror på att jag själv har en kriminell bakgrund.
Det kanske var förutbestämt?
De första stegen på den breda vägen tog jag tidigt.
1. Polismyndigheten i Stockholms län, anmälan, 0201-K332922-09.
2. Polismyndigheten i Stockholms län, anmälan, 0201-K237544-09.