Dimman låg tät över Liljeholmsbron när jag kom körande i bilen. Klockan hade knappt hunnit bli fem på morgonen och färden gick från min lägenhet på Söder Mälarstrand mot Hallunda i Botkyrka. Jag körde fort och i den glesa morgontrafiken var jag framme på några minuter.
Jag körde in bland höghusen och parkerade utanför ett av de rosa husen i höghusprojektet daterat sent åttiotal. Gick in i porten och slet upp lägenhetsdörren, där inne såg det ut som vanligt. Fullt med skräp överallt, bildelar, väskor, kläder om vartannat – en traditionell ”pundarkvart”.
”Hallå!”, ropade jag, inget svar.
”Hallå, vi ska ju dra nu!” Tittade i alla rummen, det låg folk och sov djupt och det var inte så svårt att förstå varför ingen reagerade när jag ropade. Det låg använda kanyler på golvet både här och där. Men plötsligt öppnades toalettdörren, och slog in i väggen med en duns. Ut kom en liten tjej, runt trettio år, relativt fräsch men man kunde se under sminket att livet varit hårt.
”Hej, jag är klar nu!” Mias röst kände jag igen, den raspiga och något nasala tonen. Alla pundare får liknande röster efter ett tag.
”Bra”, sa jag, ”då sticker vi!”
Jag började köra runt på småvägarna mellan husen några varv för att se om vi var förföljda, men allt verkade lugnt. Färden gick söderut på E4:an. Nu skulle det tjänas pengar. I bilen låg de registreringsbevis och momsutbetalningar jag hämtat kvällen innan, summan var på sammanlagt drygt fem miljoner. Det nytillverkade id-kortet låg också i plastfickan med de andra sakerna under reservdäcket.
Tidigare hade vi redan varit runt på snart sagt alla postkontor i hela Stockholms kommun, och sedan ytterområdena som Södertälje ända upp till Sundsvall. Nu skulle södern erövras. Resan till vår utgångspunkt Göteborg tog drygt fyra timmar, ville inte gasa på för mycket så att vi blev stoppade. Och Mia var tvungen att ta en sil någon gång och jag skulle kräkas om hon gjorde det i min bil så vi fick stanna vid ett tillfälle. Efter lunch var vi ändå där och efter ett snabbt besök på en toalett vid Femmans torg försvann Mia in på första kontoret. Efter nervösa tjugo minuter kom hon ut och jag såg på avstånd att tummen åkte upp. Yes! De första 600 000 var klara! Helt galet, tänkte jag, det fungerar varje gång!
Upplägget gick alltså ut på att en kille på Årsta postterminal vittjade posten från Postgirot. Där fanns momsutbetalningar från staten till olika företag med överskjutande moms. Beloppen kunde vara på allt mellan 50 000 och flera miljoner. Den största, på drygt 60 miljoner, lyckades vi aldrig med.
När vi fått utbetalningsorderna var nästa steg att tillverka ett registreringsbevis till det företag som egentligen skulle ha pengarna. Till detta behövdes dessutom ett körkort eller id-kort, och genom att förfalska dem kunde vi trolla fram behörighet att ta ut pengarna. Allt tillverkades i vårt kontor på Vulcanusgatan, bara något stenkast från Säpos lokaler.
Vi hade en kille som var riktigt skicklig på att förfalska legitimationer och körkort och vad jag vet var vi de första i Sverige som gjorde på det här sättet. Man tog riktiga legitimationer och körkort som jag köpte av dörrvakter jag kände och som jobbade på krogar i stan. Sedan lade man dem i vatten så att de löstes upp lite, lite. Efter det snittade man upp dem med en skalpell så att de delade på sig som i två skivor. I den genomskinliga plasten satt hologrammet och räfflorna. Vi satte dit ett nytt innehåll med en ny bild, kopierat med en Canon fyrfärgskopiator. Och sedan pressade man ihop dem igen. Plasten var alltså äkta men innehållet helt falskt, men det gick inte att se. Och det kunde vi köra med ganska länge innan postkontoren kom på att de kunde ringa på referensnumret och kontrollera om det var äkta eller ej. Då övergick vi helt till körkort. På den tidens, stora, rosa körkort fanns inga sådana referensnummer utan bara personnummer.
I början hade vi en falsk legitimation som kunde användas för tjugo olika bolag, det fanns inte någon databackup på den tiden som gjorde att det gick att kolla. Till det här falska leget gjorde vi falska registreringsbevis, och satte in personen som ledamot i styrelsen – och som alltså då hade rätt att ta ut pengar. Momsutbetalningarna kom som en postgiroavi i brevlådan. Det var superlätt, löjligt lätt, som att ta godis från dagisbarn.
Jag tycker att det var lite som Robin Hood, vi stal ju från staten, som då ägde Postgirot. De här företagen som egentligen skulle ha pengarna blev aldrig drabbade, de blev inte utan sina pengar. Vi fick också tag i olika personkonton på Nordea som vi plundrade. Men de fick alltid ersättning från banken, så moraliskt sett kändes detta aldrig som något större problem. Det fanns inga enskilda privatpersoner som blev offer.
När allt som behövdes var tillverkat och klart, registreringsbevis och id, åkte vi runt med detta och plockade ut pengarna med hjälp av målvakter, de uppstylade pundarna.
Vi var pionjärer på området, ingen anade oråd.
Bland de fall jag minns särskilt var när vi fick tag i Melker Schörlings kontouppgifter på Nordea. Där klädde vi upp Lillemor Östlins dåvarande man Helmer och tog ett snyggt foto av honom, och gjorde ett körkort i Schörlings namn. Helmer hade levt ett hårt liv och såg ganska härjad ut, och han haltade så mycket att han behövde stödja sig med en gammal käpp som såg ut att vara från 1800-talet. Men han var samtidigt fenomenal på att kunna föra sig, så han passerade som Melker Schörling utan vidare. Han tog ut vad som fanns på kontot, några hundra tusen.
Mia kom ut från posten och hade ett stort, tjockt kuvert under armen. Hon gick mot bilen, jag bevakade varje steg och tittade även runtom för att se om hon hade förföljare, men ingen kom efter, det var grönt. Så där höll vi på i praktiskt taget varje postkontor i Göteborg med omnejd. När vi var klara där fortsatte färden mot Helsingborg för att avsluta i Malmö. När fem miljoner låg i bilen sa Mia stopp, nu fick det räcka för den här gången. Sagt och gjort. Jag gav Mia hennes tio procent för jobbet och själv åkte jag tillbaka till Helsingborg, där det fanns någon som väntade på mig.
Några veckor tidigare hade jag och en annan målvakt, Peter, varit i Helsingborg. För en gångs skull hade det inte gått vägen. Peter hade varit nervös och fumlig, kassörskan hade fattat misstankar och han hade gripits av civilklädda poliser på plats. Den gången hade vi kommit ner sent till Skåne och därför tagit in på hotell. När Peter blev gripen sprang jag hårt stressad raka vägen tillbaka till hotellet och checkade ut. Och mycket riktigt. Några minuter senare var polisen där. Peter hade haft en nyckel från hotellet på sig! Klantigt. Sådana misstag skulle aldrig mer upprepas. Jag vågade inte köra bilen utifall det skulle finnas avspärrningar så jag tog mitt pick och pack och gav mig av till Helsingborg tågstation, vid hamnen, inte långt från hotellet.
Tåget skulle inte gå förrän två timmar senare så jag gick in i puben, tog en öl i baren och satte mig vid roulettbordet. På andra sidan satt en otroligt vacker tjej. Det skulle visa sig att hon hette Sophie, vi pratade en stund, spelade lite, jag tog några fler öl. När tåget mot Stockholm skulle gå hade jag glömt det för länge sedan. Nu var det bara jag och Sophie i den vackra natten i Helsingborg, när hon slutade lämnade vi baren tillsammans. Vi gick snabbt förbi en nattklubb, väskan fick ligga kvar i garderoben, och sedan hem till Sophie. Charmen hade fungerat, efter att vi älskat tills tidig morgon slocknade vi båda i sängen och vaknade sent på eftermiddagen och jag stannade kvar där ett par dagar innan jag åkte hem.
Nu träffade jag Sophie ännu en gång och dagen efter åkte jag mot Stockholm igen, bilen var full med pengar. När Mia fått sin del låg det ungefär fyra och en halv miljon i bagageutrymmet. Resan kändes tung, drygt sextio mil med så här mycket pengar är alltid en risk, men den gick bra.
Framåt eftermiddagen var jag framme. Det första jag gjorde var att på avtalad plats, Mosebacke torg, överlämna en svart soppåse med drygt två miljoner till min kontakt på postterminalen. Ville betala av honom så den biten var avklarad. Vi skrattade jag och Regissören, jag kallade honom så för att vi tidigare träffats under en filminspelning. Det hade varit så enkelt! Ingen hade fattat någonting. Det var vi som var de smarta! Och nu rika. På den snötäckta trottoaren smidde vi nya planer. Vi var miljonärer, och detta var bara början! Framtiden såg ljus ut.
Efter några rundor i Sverige hade jag sparat ihop en del. Hemma hos en gammal bilmekaniker i Tyresö hade jag ett kassaskåp stående, uppe på hans vind. Där hade jag flera miljoner och jag var bara drygt tjugo år, det är klart att det brände. Och nu jag hade sett det i en tidning – nya BMW:n, M3, skulle komma.
En morgon åkte jag till BMW i Solna där de hade fått in ett exemplar. Glänsande stod den där, svart metallic med svart skinnklädsel och när jag öppnade dörren kom den där speciella doften av nybil emot mig. Jag satte mig och bara njöt, jag sög in doften av den helt osuttna skinnklädseln och det var upplyftande, gott! Allt var blankt och fint inuti. Jag startade motorn och gasade där inne i hallen, hörde de över 300 hästkrafterna mullra. Det här var ett vrålåk som passade mig. Mätaren visade att den bara hade gått några hundra meter. Vroooom. Vrooom. Varvräknaren gick upp på det röda på ett kick. Jag struntade i att provköra. Den här bilen ska jag ha. Nu!
Jag kände säljaren sedan tidigare, gick fram till honom och sa: Jag tar den! Det blev en snabb affär. Jag var väl mer eller mindre säker på att jag skulle ha den redan innan, så jag hade buntar med pengar med mig i en påse. Jag betalade cash, lämnade över fyra, fem buntar med hundra tusen i varje, pang på bordet, skrev på papperen, fick ett kvitto och nycklarna. Det var inga problem på den tiden. Med en rivstart bar det av.
Min första fina bil var en Audi UrQuattro, svart. Den köpte jag också cash på Porsche Center vid Storängsbotten av en kille som hette Ronny men kallade sig för Rune, för att det skulle låta bättre.
Jag gick nu från noll till hundra snabbare än M3:an i bilkarriären. Tidigare hade jag haft en grön Mazda 626 och en Ford Escort.
Med M3:an var jag uppe på en ny nivå – lyxbilssegmentet. Det var jag och några till i vår ålder som hade fina bilar på stan. Jag vill inte vara skrytsam, men just då var jag en av dem i Stockholms uteliv som hade mest pengar. Det skulle jag senare också få betala ett högt pris för.
Jag körde ut försiktigt ur hallen, vinkade och svängde ut mot Ulriksdal, raksträckan längs järnvägen. Där gasade jag ur det svarta monstret och låg på över 250 och kände, wow! Det här är underbart! Jag vevade ner rutan och kände hur vinden tog tag i mitt hår. På den tiden var attributen viktiga – bilen och klockan. Nu hade jag båda.
Ett nytt ställe hade öppnat i Stockholm, Millie Bar, och det var fullt alla dagar i veckan. Ägare var en av Stockholms okrönta krogkungar, Tomas Perra. Han ägde nästan var och varannan krog runt Stureplan och Millie Bar drevs av en av hans underhuggare, jugoslaven Sascha.
Perras andra kompanjon Jokso, Stockholms gangsterkung utan konkurrens, hade precis öppnat eget – egentligen Perras ställe det också – Gildas.
Alla var där och för mig betydde alla på den tiden skurkarna och tjejerna. Skurkarna hade borden, pengarna, helrören och kokainet. Tjejerna, väldigt ofta nyrekryterade från Östra real, hade ungdomen och skönheten. Man hade bra koll på alla: vem skulle få den nya först?
Utanför, på Humlegårdsgatan, stod ofta min BMW slarvigt parkerad. Där brukade också stå en silverfärgad BMW 850, en grym värstingbil, som alla stirrade på. Killen som ägde den hette Milan, en lång kille med hästsvans som ingen knappt vågade titta på. Alla visste att det kunde gå illa om man tittade för länge. Men jag hade turen att få bra kontakt med honom.
Jag, nyrik och helt färsk på gatan, fick plötsligt massor av människor på min vänlista. Jag hade ju inga problem att slå på stort varje kväll och locka till mig damerna. Många andra hade inte samma flyt. De hade fullt upp med att klara finansieringen av de basala statussymbolerna, klockan, helst Breitling eller Rolex, och så klart – guldkedjan, ankarlänk på minst 400 gram. Alla visste att både Jokso och Milan hade varsin på ett kilo.
Men de som ville vara mina vänner var det egentligen inte, och det insåg jag pinsamt nog inte förrän senare. Många spelade vän och tyckte säkert bara att jag var lätt att utnyttja. Men inte Milan, han var inte sådan.
En gång utbröt slagsmål sedan en kille försökt stöta på Milans tjej en gång för mycket. Killen, stor som ett berg, blev träffad av en flatnäve och flög tvärs över dansgolvet. Det blev tumult och det dröjde inte länge förrän stället var fullt av civilklädda poliser. Jag hjälpte Milan att komma därifrån, det var inget avancerat, men där fann vi varandra på något sätt. Vi blev inte bästa vänner då men det såddes ett frö som skulle slå rot några år senare när våra vägar åter korsades.
Jag fortsatte med mitt – det var både enkelt och närapå riskfritt. Dagar blev månader och pengarna strömmade in, nu gick allt på rutin, som vilket företag som helst.
Men en morgon hade jag en känsla av att vi skulle behöva åka bort från Stockholm. I bilen hade jag Mia igen, hon hade legat lågt ett tag men nu behövde hon pengar. Problemet var att hon hade bråttom. Hon hade inte tid att vara borta en hel dag eller två. Mot min vilja åkte vi ut till Högdalen för vårt första stopp. Hon peppade sig, tog några djupa andetag och gick in, jag stod utanför som vanligt för att ha koll. Nervösa minuter. Det kändes som om tiden gick i slowmotion. Hur går det? Har det hänt något knas? Men när hon snabbt kom ut och gjorde tummen upp kändes det bättre för ett ögonblick.
Men känslan av obehag kom snabbt tillbaka när jag såg en Volvo i backspegeln. Jag var helt säker på att jag sett den när vi svängde ut från Vulcanusgatan. Shit, nu är det kört, tänkte jag.
Och mycket riktigt, några hundra meter senare var kavalleriet på plats. Plötsligt var vi omringade av flera målade polisbilar. Nu satt vi där i gräset, jag, Mia och Kenneth som också varit med i bilen den här gången. Vi spelade dumma och frågade vad det var frågan om. Till svar fick vi att de inte var riktigt säkra men en åklagare var inkopplad och de väntade på instruktioner. Det fick de efter en stund och då separerades vi från varandra och fick åka varsin bil till Kronobergshäktet.
Att bli förd i bil, gripen på väg till Kronoberg, är inte kul. Infarten dit ligger litet anonymt i korsningen Drottningholmsvägen-Sankt Eriksgatan. Föraren i bilen legitimerar sig, en bom öppnas och man åker ner i berget. Där i tunneln känns det som om man aldrig ska komma fram, man åker bokstavligt talat ner i en grotta. Väl där nere blir man intagen i ett rum och avvisiterad, som det heter, och instoppad i ett litet rum i väntan på annan personal. Den här proceduren skulle jag snart lära mig, det skulle komma att bli flera resor dit. Efter en stund i det lilla rummet kommer sedan annan polis som tar en till ett förhörsrum, där blir man delgiven misstanke. I mitt fall var jag nu gripen, och av åklagare anhållen för medhjälp till grovt bedrägeri. Sedan hålls ett första förhör, så kallat tjugofyra-åtta-förhör efter paragrafen i rättegångsbalken. Jag nekade och så var det dags att bli flyttad till häktet och där häktespersonal skulle ta över ansvaret för mig.
Från intaget går en hiss upp och vi klev ur på sjunde våningen där häktet har en av sina avdelningar, långa, dystra korridorer med celldörrar på varje sida.
Så fort man kommer ur hissen placeras man i ett väldigt litet rum, där blir man ombedd att ta av sig naken och lägga kläderna på golvet. Därefter får man gå ut på en sorts catwalk och ställa sig framför två i personalen som tittar på allt, man får vända sig runt så att inget kan ha gömts någonstans på kroppen. Ens egna kläder läggs i bruna papperspåsar.
Nu blir häktets kläder, KVV 8, märket på samtliga kläder, allt ifrån kalsonger och strumpor till byxor och tröja. Att de är välanvända sedan tidigare går inte att ta miste på.
Borta var nu allt det som visat vem jag var, märkeskläder av dyraste design, klockan och guldlänken. Jag fördes nu, som en nobody, in till det rum där man får stanna i de tre dagar man kan sitta anhållen innan det ska bli häktningsförhandling.
Cellen är fyra steg lång och två steg bred, knappt åtta kvadratmeter. Här finns ingenting annat än en madrass på golvet, en kudde som luktar rök, snus och andra saker som inte precis får en att tänka på bergsluft, samt häktets gula täcke.
Om man mot förmodan glömt var man befinner sig blir man snabbt påmind genom att titta på täcket där det står med stora bokstäver vilken myndighet som står för login. Den gröna madrassen är hård och glansig och under natten, de få timmar man lyckas sova, vaknar man upp flera gånger då man glidit av madrassen. När man ska kissa finns två alternativ. Det ena, att ringa på en klocka och vänta på att någon ska sticka in nyckeln och öppna dörren, är ett måste när man ska göra ett litet mer avancerat toalettbesök. Men det som går snabbast är att helt enkelt urinera i det lilla hål i väggen som egentligen är till för spillvatten som man kan dricka från en ventil genom att trycka på en knapp ovanför. Denna metod verkade väl beprövad av tidigare gäster för cellen formligen stinker av urin.
Dagarna innan häktningsförhandling är nästan de värsta. I en cell utan vare sig böcker, tv eller annat att uppehålla tankarna med går hjärnan på högvarv: Vad har dom? Vad händer? När ska jag se stadens gator igen?
Efter att ha konsulterat min advokat bestämdes att jag skulle köra den hårda linjen, inte ens medverka i förhör utan vänta ut vad som fanns mot mig. Som metod att gå loss fungerar den aldrig särskilt bra. Det hade jag innerst inne också på känn när det bar iväg genom Suckarnas gång – den mörka källarkulverten med hängande elkablar i taket, som leder till tingsrättens lokaler i Rådhuset.
Jag blev häktad som på sannolika skäl misstänkt för medhjälp till grovt bedrägeri samt förberedelse till detsamma.
I bilen hade de hittat flera andra utbetalningar som vi ännu inte hunnit plocka ut.
Nu blev jag flyttad till en annan cell, där hade jag tv och fick läsa tidningar. Eftersom jag på den tiden snarare såg situationen som en merit än ett oerhört misslyckande, gick tre månader ganska snabbt. Tre mål mat om dagen, en halvtimme i rastgården högst upp på taket, lite tv. Rutiner som snabbt blev en vardag.
Nästan på dagen tre månader senare öppnades min celldörr och en plit kom in och lade en bunt papper på sängen.
”Här har du förundersökningen”, sa han, ”bara att läsa.”
Det är så det går till när en förundersökning är klar. Den misstänkte får utredningen på delgivning. Sedan har man ett par veckor på sig om man vill komplettera med något innan åklagaren väcker åtal, det vill säga lämnar in allt till tingsrätten.
Jag tog upp bunten och började snabbt ögna igenom innehållet. I förhör efter förhör såg jag plötsligt att Kenneth – min kompis – skyllt allt på mig.
Kontoret på Vulcanusgatan var mitt. Han hade bara följt med som vän bilen. Han hade bara suttit och slumrat. Han visste ingenting om några bedrägerier. Det jag läste fick blixtar att slå ut från mig. Vad var detta? Vi var ju vänner, vilket svek, hur kunde han?
I ett raseriutbrott som troligtvis hördes ända ut till Scheelegatan slog jag sönder hela cellen, det som kunde rubbas, TV:n, radion och en del av en hylla. Snart låg allt i en hög på golvet. Jag bars iväg av fem plitar och hamnade nu återigen i den värsta sortens cell, som jag satt i första dagarna. Jag krävde omedelbart ett samtal med min advokat och trots att det var dagen före midsommarafton skyndade han sig till häktet. Jag hade kallat på ett förhör.
När jag med min advokat och tre plitar kom in i förhörsrummet satt två poliser från länskriminalen, de som hållit i förundersökningen, samt åklagaren Krister Petersson, och väntade. På deras belåtna ansiktsuttryck kunde jag se att de redan var informerade om mitt raseriutbrott, och nu väntade sig att jag skulle slå tillbaka, börja berätta sanningen och ”lägga” Kenneth.
Men så blev det inte. Även om jag var bitter hade jag lugnat ner mig, och jag tänkte minsann inte sänka mig så lågt som han, bli golbög och börja tjalla. Istället för att börja berätta som det var drog jag en helt fantastisk historia om att jag blivit tvingad av en man, som jag av rädsla för min hälsa inte vågade uppge namnet på. Båda poliserna, men framför allt Krister, åklagaren, blev rasande. Varför hade de kommit hit, semestern hade ju börjat, för att höra på sådant här skitprat?
Rättegången dröjde ytterligare en månad, till efter semestrarna. Domen kom den 9 augusti 1996. Jag fick tre års fängelse.3
Kenneth, som var den egentlige huvudmannen, blev friad på samtliga punkter. Åtalet mot honom ogillades. Hur hade det gått till? Jag hade inte haft något alls att invända mot min advokat, Ingvar Hellentin, som jag blivit tipsad om av en rånare. Han hade gjort så bra han kunnat efter förutsättningarna. Kenneth hade haft en annan advokat – Thomas Martinson. Och han hade gått hårt åt mig bara för att Kenneth skulle hamna i bättre dager. Han gjorde sak av att jag inte var trovärdig. Han påtalade att jag inte hade sagt någonting under förhören medan hans klient redan från första förhöret berättat om sin del och hållit fast vid den. Fast det bara var lögn.
Men Martinson är duktig, han har ett självsäkert kroppsspråk, han är välartikulerad, han är en krigare i rätten. Han var klädd som han brukar med färggrann slips, manschettknappar i guld med initialerna TM och en briljant i. Hans Thierry Mugler-parfym, Angel, spred en i och för sig angenäm doft, men i mina näsborrar då kändes den mest som ett hån.
Han sågade mig vid fotknölarna och givetvis lyckades han övertyga rätten. Jag fick tre år. Hans klient fick noll dagar och ett skadestånd för att han suttit ”oskyldigt” häktad.
Då tyckte jag att Martinson var rent ut sagt vidrig. Vid första bästa tillfälle åkte jag upp till hans kontor och hade nog nästan tänkt klappa till honom, jag var skitsur. Men han är en fantastisk människa så det tog inte många minuter innan jag lugnat ner mig. Jag förstod ju egentligen innerst inne att han bara gjort sitt jobb. Han hade gjort allt för att rädda sin klient, Kenneth, som ju också bidragit genom att vattna i mig.
Men vi hade ett bra samtal och sedan dess har vi varit goda vänner. Det var då jag lärde känna Martinson.
Trots att jag blev dömd till tre år fick domstolen tydligen ändå ett bra intryck av mig. De såg ingen risk i att Webb ”avviker eller på annat sätt undandrar sig lagföring eller straff”. De såg heller ingen risk i att jag skulle fortsätta med någon brottslig verksamhet. Jag blev försatt på fri fot direkt efter rättegången, det kändes nästan som en liten seger trots allt. Jag tänkte självklart överklaga längre fram.
Nu bar det snart av hemåt igen, jag var glad!
Jag var lyckligt ovetande om att jag snart skulle drabbas av något som fullständigt skakade om mitt liv och så småningom skulle förvandla mig till våldsbrottsling.
3. Stockholms tingsrätt, dom 1996-08-09, B 12 -2745-96.