Det hade varit en bra dag ute på Solvalla tillsammans med Henka från Sollentuna. Vi kom inte därifrån som vinnare, men mycket roligt folk hade varit där och ölen hade varit goda.
Den Golf VR6 som jag köpt till Veronica dagen innan hade jag varit och tvättat. Jag älskar lugnet av att stå i en tvätthall, känna den fräscha lukten av bilschampo och varsamt svepa över billacken med svampen.
Tyvärr hade jag varit tvungen att låna ut min pistol, en Colt Government .45 ACP till min kompis Marcus, en bedragare som börjat råna banker. Han hade visst något strul med en av sina gamla kompanjoner, inte helt ovanligt i branschen, tyvärr. Han åkte på några riktigt långa fängelsestraff som han avtjänade, men sedan har det gått bra för honom, i dag är han en framgångsrik företagare.
Det var min första pistol, den var riktigt fet och helt i rostfritt, riktigt snygg.
Att jag ville ha en pistol berodde på att det var ett av de gangsterattribut man skulle ha på den tiden. Inte ens i min vildaste fantasi kunde jag tänka mig att den faktiskt skulle komma till användning.
Jag hörde mig för på stan och fick tag i en kille som höll på med vapen, jag köpte den för 12 000. Men det följde ingen ammunition, kalibern var inte så vanlig. Jag ringde runt och fick till slut tag i en dörrvaktstyp uppe i Sundsvall via en bekant. Han hade licens och kunde köpa. Och sälja till mig. Jag åkte upp till honom, så sugen var jag. Vi hade stämt träff vid Max hamburgerrestaurang intill E4:an och sedan åkte vi ut till en skjutbana som låg i närheten av Nacksta, om jag minns rätt.
Man laddade in de här stora .45-patronerna i magget, tryckte in det i pistolen, klock låter det, mantelrörelse, pang, pang i tavlan. Det var skönt! Jag kände mig som Dirty Harry.
Den här kalibern var enorm, den gav en massiv men behaglig rekyl. Det var rejäla smällar, folk runt om tittade på.
Jag var lite respektlös på den tiden, så hade jag inte gjort i dag – åkt 80 mil i onödan med vapen.
Det är aldrig kul att låna ut en pistol, man vet inte helt säkert om den blivit använd, och det tog alltid lång tid att få tillbaka den. Som tur var hade jag inga fiender, jag hade bara köpt den för att ha, bara utifall att, så det var egentligen ingen fara.
Den här kvällen var vi bara hemma och tog det lugnt, hade sett på TV någon halvtimme när det ringde på dörren. Jag tittade i hålet och såg Fredrik, en kille i MC-klubben Brödraskapet, stå utanför dörren. Vi hade lärt känna varandra genom Kenneth och jag hade varit ute på klubben några gånger. Jag tyckte att han var okej. En gång när jag blivit av med både inredning och fälgar till min precis nyimporterade BMW hade han hjälpt mig att få tillbaka delarna. Bilen var inte ens försäkrad då, så det var riktigt skönt att få tillbaka sakerna, fälgarna var dessutom finare än tidigare.
Nu stod han alltså utanför min dörr och jag tvekade inte att öppna, men såg direkt när jag öppnat att det inte stod rätt till. Det var inte bara Fredrik där, det stod minst fem personer utanför, alla kända i stan för att bråka med allt och alla. Hann inte tänka mer än så innan första slaget träffade över näsan. Jag kände att blodet började rinna och vacklande backade jag in i hallen, Fredrik var på mig igen, han kastade sig över mig och jag hamnade på golvet. Medan slagen kom, om och om igen, såg jag Veronica i bakgrunden. Hon stod som paralyserad av skräck, och skrek så att det skar i öronen: ”Sluta! Sluta! Sluta!” En stor kille kallad Stolle gick fram till henne när hon stod och grät och golvade henne med en smäll. Två personer satt nu över mig, Fredrik och Tim, slog mig och jag kände att jag höll på att svimma. Måste komma loss, tänkte jag, måste hjälpa Veronica, och försökte kravla mot vardagsrummet men de var på mig som pitbullterriers, slagen kom hela tiden och när jag gjorde allt för att komma in till Veronica drog de mig tillbaka ut i hallen. Hjälp, måste hitta på något! Vi blir dödade, varför är inte pistolen här? Varför gör de så här mot mig, måste loss, måste bort, måste.
Vet inte hur länge misshandeln höll på, men efter en stund släpade de in även mig i vardagsrummet, och när jag såg att Veronica var helt sönderslagen kände jag gråten komma och tårarna rann nerför mina kinder. Mina dryga sextio kilo hade inte haft en chans mot en av dessa fem och nu hade alla slagit mig. Kände mig som fångad i en labyrint fylld med galna hundar, var jag än tittade var det stora steroidstinna, galna muskelberg i rummet. Jag tvingades hälla upp och servera vatten till Fredrik och resten, de hade blivit törstiga. Medan jag serverade dem kände mig som en våldtagen piga som hade blodat ner finkläderna, de skrattade åt mig och Veronica.
Fuck, tänkte jag, de har dödat mig, jag kunde inte ens försvara Veronica och hon som är med barn, vill inte leva, jag är ingen man, en fitta är jag, hjälplös, värdelös!
Efter att de blivit serverade vatten plockade de av mig min Rolex och guldkedja. Jörgen, en annan i gänget, tog fram ett fram ett papper som jag tvingades skriva på – och samtidigt blev jag även av med min nyinköpta bil. De tvingade mig att sätta fingeravtryck över hela papperet för att göra det riktigt säkert.
”Du skulle inte hotat Jacob med oss, du har ingen rätt att göra det, du är inte med i föreningen.”
”Hotat med er till Jacob?” Fick knappt fram orden, vad menade de?
”Du har varit hos Jacob på bilhallen och sagt att om inte han tar fram din Patek skulle du skicka Brödraskapet på honom.”
Lägg av, tänkte jag, är det så de fått till detta?
Ett par dagar tidigare, när jag lämnade igen en bil jag hyrt hos Jacob, hade jag glömt en klocka, en Patek Philippe, helt ny i guld, i handskfacket. När jag kommit på det och kom dit tio minuter senare var den borta. Visst hade jag skällt ut Jacob och visst hade jag varit hotfull, men hotat med Fredrik, aldrig! Jag visste ju att Jacob och han var bästa vänner. Nu hade de alltså vänt på steken, och för att få skäl att råna mig ytterligare hade de hittat på en anledning.
Egentligen borde jag inte bli förvånad. Bara några veckor tidigare hade samma gäng försökt att råna en syrian på en väska med pengar på Thelins konditori på Sankt Eriksgatan. Då hade de hittat på att det fanns en last cigaretter att köpa. Det hela hade slutat med att en av dem blivit skjuten och alla andra gripna men hos polisen lyckades de framställa sig själva som offer och kunde vandra ut från arresten efter några timmar. Nu var det jag som skulle bli rånad på grund av en påhittad skuld och vad skulle jag sätta emot? Jag, en tanig kille som sysslade med allt annat än våldsbrott, stod mig slätt mot dessa bjässar. De verkade tro att de ägde stan, att allt var deras, att de kunde ta precis vad som helst. Jag kände förnedringen stiga, jag bråkade ju aldrig med någon, hade knappt delat ut en smäll, varför? Jo, just därför att jag hade pengar och inget att sätta emot. Aldrig mer! tänkte jag.
När vi satt i ambulansen på väg till sjukhuset lovade jag mig själv att detta aldrig mer skulle hända, aldrig mer hjälplös, aldrig mer obeväpnad och aldrig mer svag. Jag skulle visa dem och hela stan att man aldrig bråkar med mig. Öga för öga, tand för tand.
På sjukhuset konstaterade man att Veronica fått missfall och istället för att stanna kvar och trösta henne försvann jag ut i natten. Gick i timmar och tänkte på maktlösheten jag känt, varför kunde jag inte skydda Veronica, och barnet? Fredrik och grabbarna hade ju varit mina vänner. Flera gånger hade jag åkt ut och till klubben och hälsat på, de hade till och med bett mig att bli medlem. Nu hade de vänt på allt. För pengar, och bara pengar, hade de förnedrat mig totalt, vänt upp och ner på mitt liv och fått mig att förlora mitt första barn.
De pratade om broderskap i klubben, en för alla, alla för en, att alltid ställa upp, vilket skitsnack! De var asgamar på jakt efter lovliga byten, om det så var en vän spelade det ingen roll. Pengar, respekt, farligast, det var ju löjligt, vilka svin!
Jag kunde inte gråta, kunde inte tänka på barnet. Varför hade det blivit så här? Full av hat och ilska satte jag upp nya värderingar för mitt liv, aldrig vika, aldrig frukta.
Jag gjorde aldrig någon anmälan, jag tänkte att jag skulle hämnas istället. Jag blev full av hat. Och det kom att färga hela min tillvaro i femton år.
Många kom för att se hur jag mådde. Några av mina bästa vänner sedan decennier, Heisam och Peter, kom hem till mig redan på morgonen därpå och erbjöd sitt stöd, men jag sa att allt var lugnt. Jag hade precis lyckats få straffet sänkt för mina Postgirogrejor i Svea hovrätt – som vissa på den tiden lite föraktfullt kallade rabattvaruhuset. I mitt fall stämde det, tre år hade blivit två. Det var min första dom, men det var bara en liten bråkdel av allt jag gjort som jag åkt fast för: Bedrägeri vid sex tillfällen, grovt bedrägeri medelst urkundsförfalskning vid minst tio tillfällen, försök till grovt bedrägeri medelst urkundsförfalskning vid fyra tillfällen, förberedelse till grovt bedrägeri medelst urkundsförfalskning vid två tillfällen, häleri vid två tillfällen samt vapenbrott.4
Och nu var det precis dags att åka in på kåken, allt annat fick ordna sig senare. Nu skulle jag bara packa och dra.
”Vi ses om ett par år grabbar, sköt om er och kom gärna och hälsa på!” Med bestämda steg gick jag tillbaka in i lägenheten, kramade Veronica och tog den packade sportbagen jag hade med mig för att åka in och göra tid.
4. Svea Hovrätt, dom 1997-03-04, B 1863-96.