När den mörkgröna Forden dök upp ännu en gång bestämde vi att vi måste ta reda på vad det egentligen var frågan om. Vi hade sett bilen utanför Milans bostad på Östermalm fyra, fem gånger tidigare och dessutom hade den dykt upp på Medborgarplatsen när vi var där i ett ärende.
Genom bilregistret fick vi reda på att bilen tillhörde en privatperson i Djurhamn.
Milan hade ju blivit beskjuten bara några veckor tidigare och vem som låg bakom var fortfarande oklart. Kunde det vara torpederna som skulle försöka igen?
Vi lämnade Milans port när vi kontrollerat att bilen inte syntes till. Jag smög iväg genom gatorna till min bil som jag parkerat på Linnégatan ett par kvarter bort, och Milan satte sig i sin egen bil. Vi kommunicerade genom två telefoner inhandlade för situationer som denna, och jag höll mig standby. Det hade börjat mörkna den här kvällen i början av mars och det låg kvar snö på gatorna.
När Milan svängde upp Brahegatan, norrut mot Karlavägen, såg han snart ett par strålkastare lysa in genom bakrutan. Forden låg plötsligt strax bakom honom igen. Det ringde i min telefon:
”Han är bakom mig igen, det är inte sant, han är här igen!”
Jag kände adrenalinet pumpa igång och vi började snabbt planera. Milan skulle köra sakta ner söderut och ta sig ut på Strandvägen. Jag skulle komma från Styrmansgatan som låg en parallellgata norrut och sedan skulle vi försöka tränga honom vid första bästa tillfälle. Det var red alert. Jag var självklart beväpnad.
När jag såg Milan komma med Forden tätt bakom sig svängde jag ut på Strandvägen och tog till höger. Innan de kommit fram till trafikljuset vid Dramaten lade sig Milan snabbt i högerfilen. Föraren i Forden hade ingen annan möjlighet än att ligga kvar i vänster, för att inte röja sig. Och som genom ett lyckokast slog det om till rött. Jag, som låg bakom, såg de båda bilarna stå still strax före Dramaten, gasade på och lade mig i bussfilen så jag fick Forden till höger om min bil.
Nu var det rött och vi stod alla tre stilla vid rödljuset. Förföljaren var mellan mig och Milan. Nu gällde det att handla snabbt. Milan drog till sig förarens uppmärksamhet genom att ropa till honom genom sidorutan. Föraren hade ännu inte hunnit uppmärksamma mig. Försiktigt hoppade jag ur min bil, samtidigt drog jag pistolen ur axelhölstret, osäkrade den och satte löst den i byxlinningen. På några få sekunder hade jag kommit runt min bil och fram till förarens dörr och slet upp den.
”Vem är du? Vad vill du?” Med adrenalinet pulserande i kroppen hörde jag att min egen röst var hög och gäll. Jag drog jackan åt sidan och lät honom se pistolen men ville inte sätta mer tryck än nödvändigt.
”Varför följer du efter oss? Svara nu!” Jag skrek fram orden. Men föraren vägrade svara och i mina ögon kunde han lika gärna vara en lejd mördare som skulle göra ett nytt försök. Jag greppade tag i pistolen, såg mig snabbt runtomkring, men lät den sitta kvar och skrek igen:
”Visa vem du är! Annars jävlar!”
Trafikljusen hade nu slagit om till grönt och bilar bakom började tuta för att komma fram. Stressnivån var på max så jag bara skrek åt dem:
”Håll käften för fan!” Milan skrek också från sin sida.
Med ens gick det upp för föraren att det kunde sluta illa. Han försökte frenetiskt vrida sig bakåt i bilen och samtidigt som han nu började skrika:
”Vänta! Ta bort handen, jag är polis! Coola ner!”
Han fick tag i sin jacka i baksätet och drog fram en polislegitimation. Milan som uppmärksammat det hela från sin bil lämnade omedelbart platsen. När svaret kom kände jag ett lugn inom mig, adrenalinet försvann och jag fick ur mig:
”Det är tufft nu, varför sa du inte det från början?”
Nu gällde det att dra snabbt – pistolhot mot polis och grovt vapenbrott, minst ett år bakom galler. Jag sprang tillbaka till min bil, lade i drive, bilen hade varit igång hela tiden, och gasade snabbt norrut upp på Sibyllegatan. Jag hade då en Mercedes ML 55 AMG så den gröna Forden försvann snart i backspegeln. Svängde höger in på Kommendörsgatan och sedan vänster på Grevgatan, ställde bilen utanför Maximteatern där jag såg Milans bil stå parkerad tvärs över gatan mitt på Karlaplan. Jag gömde pistolen i en buske och sprang efter.
”Vi måste bort härifrån men vi kan inte gå ut i mörka gränder, då dödar de oss”, sa Milan, ”vi får springa men hålla oss i ljuset.”
Det var den 5 mars 2002, men fortfarande riktig vinter och våra Canada Goose-jackor tyngde ner. När vi kommit till Odenplan via omvägar var vi helt genomsvettiga. Vi slank snabbt in i en portuppgång och åkte upp till en lägenhet som vi hade tillgång till. Eftersom vi gömt mobiltelefonerna längs vägen kunde ingen spåra oss. Vi pustade ut och lade oss och tittade i taket.
”Det var nära”, sa Milan, ”måste få tag i Martinson, han hade kollat det här, de spanar ju hela tiden, och vilka grisar, nu skriver de bilarna på privatpersoner.”
Vi stannade någon timme, sedan skulle vi ta tjuren vid hornen. Vi gick tillbaka och plockade upp telefonerna. Milan fick tag i Martinson som lovade att stämma möte med polisen, det här gick inte längre.
Dagen efter åkte jag och hämtade Milan vid åtta på morgonen, sedan fortsatte vi hem till Martinsons bostad på Strandvägen, åkte därifrån i hans sällskap vid halv nio för att sedan stanna utanför länskriminalen på Kungsholmsgatan 37, en ingång i poliskvarteret som internt kallas K37.
”Ta mina lurar så länge”, sa Milan, ”ses om en stund!”
Milan och Martinson gick in genom den tunga dörren, själv ställde jag mig och väntade en stund vid Kronoparken strax intill.
Stunden blev ett par timmar och jag ringde frenetiskt till Martinsons mobil. Efter trettionde gången svarade han andfått och sa åt mig att omedelbart komma till hans kontor på Karlaplan. Han var själv på väg dit nu. Han behövde bara säga det en gång. Tio minuter senare stod jag utanför porten, knappade in koden och dörren gick upp automatiskt. Jag sprang de två trapporna upp och ringde på advokatbyråns ringklocka, det surrade till och dörren låstes upp. Jag såg tydligt på Martinson att det inte stod rätt till. Han drog med ena handen genom det bakåtslickade, gråa håret och såg nervös ut. Han vankade av och an och det knarrade i det gamla parkettgolvet.
”Det är riktigt illa, han blev anhållen för mord!”
”Vad sa du? Lägg av?!” Martinson var blek, såg bister ut, och fortsatte:
”Han är anhållen för mord på Stolle. Och du bör nog tänka dig för, de säger att du hade pistol och hotade polisen.”
”Vad har de?” frågade jag och kastade en blick på en av hans inramade tidningsteckningar från en rättssal där han var avporträtterad tillsammans med en känd klient.
”Inget de presenterat, men jag ligger på och kommer hålla dig underrättad.”
Ingen av oss hade med mordet att göra, men kunde Milan ändå bli misstänkt och anhållen skulle jag också lika gärna kunna bli det, tänkte jag. Och det hade jag ingen lust att vara med om.
Jag gav Martinson ett nummer till en ny mobil och åkte hemåt via omvägen runt Bondegatan och Klippgatan för att komma upp till de K-märkta husen nedanför Sofia kyrka. Där kunde jag från en klippa se spanare överallt och en piketbil som stod parkerad utanför min port. Jag sprang snabbt tillbaka till bilen och åkte därifrån. Ute på Folkungagatan åkte jag förbi min kompis Elis lägenhet. Precis när jag sakta gled förbi såg jag en annan piketstyrka släpa ut honom ur porten och in i en civil skåpbil.
Nej, det här bådade inte gott. Det fanns bara ett alternativ – att dunsta. Jag åkte snabbt mot Sollentuna och ringde en annan kompis, Peter. Han skulle hjälpa mig att fixa fram pass och pengar. Lånade en bil, en likadan AMG som jag själv hade, åkte tillbaka mot stan och Odenplan där jag plockade upp Peter. Vi styrde ut på E4:an med riktning söderut. Resan var nervös men när vi kommit över med färjan till Helsingör kunde jag slappna av. Nu drog vi vidare – mot Spanien.