Vi körde närmare 400 mil i ett sträck och var äntligen framme i Marbella. Vi hade sovit över i Alicante, 50 mil därifrån, sista biten hade gått som en dans.
Vi hade fått låna ett hus av finansmannen Bobbo Johnsén, som vi tidigare hjälpt med en blåsning. Det var påskhelg och när vi duschat och bytt om tog vi bilen vi lånat, en Lamborghini Gallardo, ner till hamnen, Puerto Banus.
Solen stod högt, klockan var runt fyra på eftermiddagen och hamnen var redan full av folk, många från Sverige. De hade kommit dit för den årliga, omtalade Sophie’s-festen. Bara ett par dagar senare skulle den gå av stapeln. Maccan Kollberg, som drev Sophie’s Bar i Stockholm åt Milan och Tomas Perra, hade gjort det till tradition att en gång om året, runt påsk, köra ett riktigt dunderparty i Marbella.
Vi satte oss på Sinatra, en bar i början av hamnen, och tog varsin öl. Värmen från solen kändes fantastisk, tankarna på det kalla Sverige var långt borta. Mycket folk kom och hälsade och Robert Hållstrand som drev nattklubben Kharma bjöd oss på en förfest till Sophie’s-festen dagen efter på strandklubben Mistral. Sångerskan Denise Lopez kom och satte sig med ett gäng väninnor, så eftermiddagen och kvällen som vi sedan tillbringade på News Café gick snabbt.
Vid baren stod fotbollsproffset Martin Dahlin och formligen kastade ut drinkar. Han hade mest hela sitt liv spelat fotboll. Nu hade han lämnat den karriären, blivit nyrik och delägare i Sophie’s, och var invigd i den inre kretsen, alltså den som alltid hängde på Sophie’s och alltid var bjuden på de rätta festerna. Han ville väl också markera att det fanns en ny tjur i hagen med bollar av stål. Vid tvåtiden bröt vi upp från sällskapet. Vi var trötta efter resan så när de andra gick vidare till Olivia Valere, den största klubben i Marbella, där även Sophie’s-festen skulle vara om två dagar, åkte vi hem till huset och lade oss.
Vi sov ut ordentligt och runt elva satt vi på altanen och drack juice. Efter en powerwalk längs stranden och en dusch på det var man i perfekt form för Kharmaförfesten.
Musiken var redan på hög volym när vi kom till Mistral Beach Club där festen dragit igång. Och det var bara lunchtid. Vi parkerade vår Mercedes nära stranden – stället ligger precis vid vattnet vid Puerto Banus, till höger om hamnen. Den lätt fläktande vårvinden doftade salt och det susade lite ur de snäckor som hängde lite här och var i snören vid den inhägnade klubben. Folk dansade, runt Martin Dahlin stod ett helt gäng tjejer och alla skrek. Flera personer stod med varsin magnumflaska champagne och de sprutade på varandra som om de vore brandmän.
Ulf Ekberg kom åkande på en hyrd HD-chopper. Han hade en likadan fransjacka som Dennis Hopper bar i Easy Rider, slitna jeans och en potthjälm på huvudet. Jag tror att han precis hade sålt sitt hus i Marbella. Han hade bott där med sin dåvarande tjej, fotomodellen Emma Sjöberg. Han ställde motorcykeln intill och kom med på festen.
Robert Hållstrand, en av Stockholms nya stora klubbentreprenörer, var så badsugen att han kastade sig ut i det blå havet med kläderna på. Fotomodellen Cathrine Hardenborg och kungabarnens kusin Gustav Magnuson låg i sanden och njöt av sin nyfunna kärlek till varandra. Det var fest, det var drag, det var Marbella! Denise Lopez satt nu med sina wannabeväninnor i ett hörn. Alla visste att de var Stockholms största golddiggers och nu när rika fotbollsspelare och andra stekare var på stranden flockades de som flugor till en sockerbit. Vi drog oss därifrån, festen hade urartat fullständigt och när Robert Hållstand och Martin Dahlin började tjafsa om vem som skulle ta notan, var det nog.
Vi åkte hem till en tjej jag kände sen tidigare, Kathy från London och hennes väninna Elisabeth. Kathy bodde i en jättevilla ovanför hamnen som var hennes föräldrars. Pappan var en av de högsta cheferna på British Petroleum så pengar var det ingen brist på. Vi tog några drinkar och njöt av utsikten, man kunde se hela hamnen och kustremsan ända bort till Marbella stad. När eftermiddagen började lida mot sitt slut åkte vi upp till Magna Golf Club, där vi åt en fantastisk trerättersmeny ute på den stora uteverandan med utsikt över havet. Nedanför kunde vi även se hur både bättre och sämre spelare svingade sina klubbor, och hur bollarna flög iväg, långt bort mot horisonten. Vi satt och njöt av tillvaron till långt in på kvällen, solen gick ner och man såg ljusen från hamnen långt nedanför. Kathy hade bestämt att de skulle till diskoteket Dreamers så det var bara att följa med. Flera tusen hade samlats på discot och Kathy sprang snabbt upp på vip-avdelningen. Och efter att de sedvanliga mäklarbrickorna – helrör, champagne och groggvirke – kommit på bordet satte festen igång. Kathy tog upp en påse ur fickan och ur den plockade hon upp två blå tabletter. Hon stoppade den ena i munnen och ville att jag skulle ta den andra, men jag sa bestämt nej. Hade testat ecstacy en gång tidigare, på nattklubben Turbine i Stockholm, och det hade inte fungerat något vidare. Förvirrad hade jag lämnat stället och hade inte fattat någonting när jag dagen efter vaknat upp i en säng hos en tjej som hette Emma. Nej, det fick vara och Kathy blev helt galen. Med ljudet av hennes skrik i bakgrunden lämnade vi Dreamers, jag och Peter, och åkte hem.
Peter ville lägga sig men jag satt på balkongen, drack en öl och tänkte på Sverige, på barnen, undrade vad de gjorde. Och Veronica, hon var säkert inte glad. Milan var gripen för mord och jag var efterlyst för vem vet vad? Tänkte att jag måste ligga lågt och se vad som händer innan jag åker hem igen. Vinden från havet var frisk, jag andades in och kände en doft av salt och korall, så länge jag är här, tänkte jag, är allting lugnt.
Vaknade trött, men efter frukost lyckades vi i alla fall pallra oss till gymmet. Körde ett pass och jag kände mig redan piggare, ikväll var det fest, hela Stockholms elit skulle vara på plats, jag hade kollat vår bordsplacering, den var kanon. Vi satt i mitten, tillsammans med några tunga finansmän. Med härlig känsla i kroppen efter träningen åkte vi till köpcentret El Corte Inglés mitt i Puerto Banus. Vi skulle ju ha anständiga kläder och det hade vi inte hunnit få med oss när vi drog hemifrån. Kostym var vad som gällde. På Boss-avdelningen fann vi varsin ur senaste kollektionen, och allt kändes perfekt.
När vi kom med bilen i backen mot Olivia Valere, nattklubben där festen hölls, såg vi ett fantastiskt ljusspel utanför. Vi förstod att kvällen skulle bli påkostad. Entrén är jättelik och gången mot stora delen, där nattklubben ligger, var upplyst av facklor. Kom in till en sal som var full med bord och där såg jag i myllret, Aje Philipson och hans son Coci. Dolph Lundgren med fru Anette Qviberg, som bodde i Marbella vid den här tiden, var givetvis också där.
Anette är systerdotter till Grete Qviberg, tidigare gift med Aje som Grete har sonen Coci tillsammans med. För dem som följde programserien ”Ladies på Östermalm” på TV4 är Grete Qviberg välbekant. Hon var en av de mer distingerade huvudpersonerna och tittarna fick i ett avsnitt följa med när hon hälsade på sin syster som bor i Marbella.
Martin Dahlin höll som vanligt hov. Återigen var kungakusinen Gustav Magnuson och Cathrine Hardenborg där, liksom affärsmannen som vi kan kalla Anders Peterson, och hans vän och kollega Bobbo Johnsén, som vi fick bo hos, och många, många fler.
Johnsén, som tidningarna kallat Sveriges hemligaste miljardär, är en lång, ståtlig herre med pagefrisyr. Han har väl närmast blivit klassad som ett geni. Han är en trevlig och snäll människa, socialt begåvad. Många av de här högt uppsatta näringslivstopparna har ju någonting gemensamt – en stor social kompetens – så att de kan få folk med sig. Efter att ha studerat hårt och gjort sig den här otroliga förmögenheten började kvinnor, sprit och fester bli ett stort intresse. Här i Marbella var han som en magnet med massor av tjejer omkring sig.
Middagen började bra. Jag, Johnsén och Fårtickan – utpekad som ledare för Lidingöligan – satt vid ett bord och hade ett långt samtal om finansmarknaden. Johnsén bjöd in mig att vara med på en bra aktieaffär.
Anette Qviberg och Dolph Lundgren, kungen och drottningen av Marbella, ställde sig efter en stund upp på ett bord och började dansa loss till musiken. Nu hade startskottet gått för en fest i överdådig, romersk stil. Folk började snart dricka direkt ur flaskorna och överallt stod människor på borden. Till toaletterna gick det nu skytteltrafik, det var många som plötsligt ville pudra näsan. Hela detta sällskap ur Stockholms absoluta partyelit – idrottsstjärnor, filmstjärnor, finansmän, kungligheter och skurkar – gick nu som ett lämmeltåg in till ställets diskoteksavdelning.
Det var 150 personer från Stockholm och några hundra från andra länder som samlades där och hade kul, 400 mil från Stockholm och lika långt från nyfikna ögon och fotografer. Där kunde de leva sina utsvävande liv utan hämningar.
Sophie’s var en nattklubb i två plan som låg på Biblioteksgatan och var under några år det hetaste stället på Stureplan, alla kategorier.
Superstammisarna, innersta klicken, blev bjudna på det här: Sophie’s Fiesta i Marbella. På den tiden var det inte lika stort med Visby och Båstad. Saint-Tropez har tagit lite av den rollen nu.
Vi hade knappt kommit in förrän vi såg hur ett par mycket välkända personer lade sig bakom några soffor och slet kläderna av varandra. På några sekunder var älskogen i full gång. Ingen brydde sig, det var Marbella, dekadensens mecka. Det som händer här, stannar här. Stället luktade rök, sprit och kroppsodörer, technomusiken dunkade hårt och dj:n skrek i mikrofonen: ”This is Marbella, the Fuck Center of Universe!”
Jag och Peter gick runt på stället, men orkade inte sätta oss vid ett bord där flera tjejer från Stockholms nattliv satt och delade på en dubbelmagnum champagne. Bakom ett bord på andra sidan dansgolvet låg Hållstrand nu och sov, natten var relativt ung, bara fyra på morgonen, vilket är ingenting i Marbella, men dagen hade tagit hårt på honom. Vi gick ut på dansgolvet, där stod Anders Peterson, som för en bredare allmänhet kanske är mest känd för att vara gift med en omtyckt skådespelerska, och dansade för fullt.
Han är rik som ett troll och något av en doldis, även om hans syns ofta på kändisvimmel. Han är en framgångsrik finansman som frotterar sig med kändiseliten, och vill visa upp sig. Vid ett tillfälle tog han kontakt med en filmproducent och erbjöd sig att gå med som finansiär av ett projekt – men hans krav var att hustrun skulle ha huvudrollen. Det blev inget av med den filmen.
Han är säkert god för flera hundra miljoner. När jag gick förbi honom drog han tag i min kavaj och skrek i mitt öra:
”Har du koks att sälja?”
”Vad sa du?” fick jag ur mig.
”Har du kola, har du väl?”
What the fuck, tänkte jag, drog min axel mot hans kropp och tryckte till. Jag uppfattade det som en provokation, jag håller inte på med knark, jag kände mig förolämpad.
Med en duns blev han liggande på dansgolvet. Med Anders Peterson under mig tog jag tag i hans slips och drog ansiktet mot mitt öra:
”Nej din råtta! Vem tror du att jag är, din springpojke? Vet du vad? Snart är du däremot vår lilla pojke.” Släppte taget om hans slips och det kom ett väsande ljud ur hans mun när hans huvud slog i golvet. Festen hade vid det här laget spårat ur fullständigt.
Livet var underbart, men någonstans i bakhuvudet malde ångesten. Hur var det med barnen, Veronica och vad skulle hända med mig när jag kom tillbaka? Tankarna släppte inte greppet, måste åka hem tänkte jag, detta är nice men inte rätt, måste hem och ta tjuren vid hornen.