Det finns vissa affärer som är dokumenterat dåliga redan på förhand – bilaffärer.
Särskilt när det gäller nya, serietillverkade, litet lyxigare bilar.
Oavsett hur väl de sköts sjunker de snabbt i värde. Även för den välbeställde kan detta kännas surt. Men det finns förstås alternativa sätt att slippa förlusten som kan uppstå när det är dags att byta, en sorts damage control som egentligen inte tål dagens ljus.
Tre ingredienser behövs. Ett rymligt samvete hos ägaren, en skurk och ett intet ont anande försäkringsbolag.
Ägaren i det här fallet var en färgstark direktör i näringslivet som vi hade lärt känna på Sophie’s och där vi över ett glas kom att tala om en Porsche han tröttnat på. Den var svårsåld och han räknade med att han förlorat 200 000 bara på att köra ut den ur bilhallen. Efter ytterligare något glas hade diskussionen gått över till att handla om upplägget, hur det skulle bli en mycket bättre affär att få den stulen och få pengar på försäkringen.
Han behövde kort sagt hjälp med att tippa den någonstans nere i Europa. Jag tyckte det lät roligt, och praktiskt taget riskfritt för min egen del. Jag skulle få nycklarna och en instruktion om när och var bilen skulle ”stjälas”.
Jag drog med min kompis Roffe på det hela och vi tyckte att vi fått en lysande idé när vi bestämt oss för att kombinera upplägget med en tur till filmfestivalen i Cannes, en glamorös tillställning vi bara hade läst i tidningen om.
Miljardären Bobbo Johnsén, och några andra svenska affärsmän hade då nyligen gått in i ett lyxbåtsprojekt. Det handlade om en större Princess-båt som kostade över 20 miljoner. Ulf Ekberg blev också erbjuden att vara med, men han då gjort så mycket dåliga affärer att han inte hade några pengar att stoppa in den här gången. Den exakta konstellationen bakom båten i dag är jag osäker på men vad jag hört är det fortfarande svenska ägare.
Affärsidén var att köpa den här fina båten i Dubrovnik och sedan hyra ut den i närheten. Den hamnade senare vid franska Rivieran med hemmahamn Antibes.
Princessbåten gick sedan som charterbåt runt Monte Carlo, Saint-Tropez och de andra jetset-orterna däromkring. Det är en fantastiskt fin yacht med klassiska linjer, och ombord finns all tänkbar lyx, bland annat är den inredd med Bang & Olufsen överallt.
Under säsongen, som är fyra månader, hyrs den av rika människor, alltifrån filmstjärnor till prinsar och prinsessor, för att åka runt i och stanna till utanför Nikki Beach i Saint-Tropez för att plocka upp lite yppiga blondiner och köra vidare. De har privata fester på båten och gästerna är extremt generösa med dricks.
Genom olika kontakter har jag fått bo på båten vid flera tillfällen och nu skulle det passa perfekt. Vi skulle få bo där både före och under tiden som filmfestivalen pågick.
Kaptenen då var en svensk kille jag känner, som heter Christian. Han berättade hur han brukade kunna räkna ihop en miljon kronor i dricks under den här korta säsongen.
Mellan Antibes, hemmahamnen, och Cannes är det bara någon mil så det gick bra att åka Porsche emellan och båten låg då ledig så vi kunde ha den helt för oss själva. Men säg den lycka som varar för evigt. Plötsligt kom Christian och sa:
”Ledsen grabbar, ni kan inte bo kvar. Ett filmbolag har hyrt båten!”
Beskedet var nästan chockartat. Vi hade installerat oss, funnit oss tillrätta och planerat hela tillvaron där nere efter att vi hade boendet fixat. Nu skulle mattan bara ryckas undan.
”Men du kan inte kasta ut oss nu”, invände vi. ”Hela Cannes är fullt, filmfestivalen börjar i morgon. Vi kommer inte in någonstans!”
Jag var i och för sig medveten om att han var tvungen att ta de betalande gästerna före oss. Men jag förstod också att det inte skulle bli lätt att hitta ett annat ställe att bo på med så här kort framförhållning.
Christian lovade att ringa runt lite och se om han kunde hitta något annat. Eftersom han är en driftig kille med mycket kontakter hoppades vi att han kunde ordna ett bra andrahandsalternativ. Sedan när vi satt och lapade sol och drack en drink ute på fördäck på den här enorma lyxkryssaren, kom han upp och sa:
”Jag har ordnat det! Ni får bo på Majestic i Cannes.”
”Okej”, sa vi, men ingen av oss reflekterade mer över det. Namnet på hotellet var inget som klingade bekant i våra öron. Det här var tio år sedan, 2002, och för mig var då Cannesfestivalen höljd i dunkel. Men när vi kom till Majestic, vad fick vi se? Röda mattan var utrullad! När vi kommit in i vestibulen visade det sig att alla i filmbranschen bodde där. Det var det officiella hotellet för alla som var på festivalen.
Jag bodde vägg i vägg med Martin Scorsese, och på samma våning bodde även Leonardo DiCaprio! Både jag och Roffe var nästan tvungna att gnugga oss i ögonen, det var så osannolikt att vi skrattade åt situationen. Vi hamnade sedan på samma fest som DiCaprio och många av de andra stjärnorna, och skålade hela natten. Det slutade med att vi blev lurade på pengar av några damer, några jättesnygga libanesiska tjejer. Jag kände att de nästan var lite väl snygga – och de var på oss! Sedan, framåt nattkröken, när de begärde 1 000 euro för att följa med vidare, förstod vi att de var prostituerade. Då satte vi punkt för det umgänget.
Efter en tid på Riveran var det dags att avsluta affärerna. Porschen skulle snart anmälas som stulen.
Vi hade redan en köpare klar i Tyskland, en handlare med kontakter som jag inte tror är möjliga idag – men som då kunde gå in och ändra i bilregistreringen så att det gick att få klara papper på bilar med diffust ursprung.
På hemvägen sökte vi upp tysken och som betalning lämnade han en nästan ny Audi A8, som vi körde hem till Sverige och registrerade in. Sedan sålde vi den och hade plötsligt några hundra tusen vitt. Direktören fick också pengar av oss, en symbolisk summa. Han kunde även kvittera ut fullt värde på sin försäkring.
Emellanåt rapporteras det i media om stöldvågor mot lyxbilar, där bilar som ska vara omöjliga att stjäla ändå försvinner spårlöst. Jag undrar just hur det går till ...