Familjen som hade drabbats bodde i ett praktfullt hus i Stocksund, beläget på en klippa och med en stor pool nedanför. Men deras hem var skändat, frun grät, de var i spillror.
De hade haft påhälsning av tjuvar som systematiskt sökt igenom varenda vrå av den luxuösa villan och länsat den på det mest värdefulla. Bland det som stulits fanns även här en Yves Klein-byst, ”Blue Venus”.
De var så uppgivna och upprivna och visste inte vad de skulle ta sig till, de ville inte nöja sig med att bara polisanmäla och gå till försäkringsbolaget.
Mannen i familjen, en affärsman som faktiskt blivit en god vän med åren, tog med mig ut på en av balkongerna som vätte mot vattnet, inloppet vid Stocksund. Han bjöd på en Carlsberg. Det var varmt, det var sommar och ölen var väldigt god. Det kändes fantastiskt vid det tillfället. Hela situationen var mycket angenäm. Jag kände att jag var inne i the top of the line. Näringslivet ligger under mig! Vi körde med riktig skärgårdsstämning, korkade upp ölen där bredvid varandra, skålade, klingade och drack direkt ur flaskorna. Man kände frosten längs flaskan, jag tror nästan att han hade haft ölen i frysen ett tag för att det skulle bli lite stämningsfyllt.
Även om jag inte längre umgicks med kriminella till vardags hade jag kvar många kontakter som kunde ta reda på att godset fanns kvar.
Det var ungefär samma upplägg som vi senare körde med SAS-Janne. En hyrd flyttbil som parkeras på en plats med nyckeln på däcket, bilen hämtas, lastas med godset, pang bom, parkeras på en annan plats och hämtas upp av den bestulne. Sedan får ett tjockt kuvert med pengar byta ägare.
Detta var bara några dagar efter stölden. Jag tror de hade hört någonstans att det där kan Daniel säkert lösa, vi provar! Ingen litar ju på att polisen ska göra någonting åt det, det händer ju inte!
Nu hade jag flyt och lyckades den här gången och det ledde till att jag senare fick ytterligare ett uppdrag, och sedan ett till och så fortsatte det. Sammanlagt fram till i dag mer än tio fall av stölder som varit rätt omfattande.
I stort sett allt har återbördats. Även viner och fejkade Chanelväskor, statyer, de här blå Klein-bysterna, flera stycken. Nästan i vartenda inbrott är det en Kleinstaty.
De drabbade betalar och får tillbaka sakerna. Och ibland även pengar från försäkringen.
Jag vet att andra, när jag har lämnat tillbaka deras saker, skarvat i redovisningen till försäkringsbolaget. De talar inte om att de fått tillbaka allt. I ett fall fick de tydligen ut en Aston Martin utan att de borde ha fått det. På så vis blir inbrotten hemma hos dem en fin affär.
I de här fallen har jag ju inte befattat mig med godset själv utan bara förmedlat en kontakt, risken är ju annars att man själv slutar som misstänkt för häleri.
Det finns säkert de som nu tänker jag är i maskopi med tjuvarna, att jag är med som en del redan från början.
Men de har inte som syfte att gå till mig och be mig sälja tillbaka sakerna. Och det här är viktigt. Jag har aldrig kommit till någon som blivit bestulen och sagt: Vet du vad? Ska jag hjälpa er? Det har aldrig skett. Alltid har folk kommit till mig.
Jag ser inget konstigt i hjälpa till att återbörda stöldgods. Alternativet är ju annars att det är borta för alltid. Jag tror att jag jobbar ungefär på samma sätt som förre chefen på rikskrim, Tommy Lindström.
Han använder sina kontakter för att lösa problem.
I några fall har jag tagit ersättning för jobbet, något slags finders fee, men oftast har det varit tjänster och gentjänster. Jag får något aktietips eller annat tips på en investering, det finns flera olika sätt att hjälpa varandra. Skulle jag sälja mig för några hundra tusen i det här skulle det vara att sälja sig billigt. Här kan jag bygga broar för framtiden som kan ge mycket mer pengar, om folk inser att man har gjort dem en tjänst och visar sin uppskattning, vill säga.
Oftast är det fruarna i familjerna som tar mest illa vid sig. Männen känner, på grund av fruarnas uppgivenhet, att de måste ta herravälde över det som har hänt, ta kontrollen. Att få inbrott så där är att likna vid en våldtäkt. De vet att personer som de inte känner, som är kriminella, har gått igenom deras värdesaker, gått igenom deras hem, rotat i alla lådor, tittat på underkläder. De känner sig uppochnervända. Om det lyckas att spåra godset, och det kommer tillbaka, går det att få kontroll över det känslomässiga kaoset. Då kan de här männen visa sina fruar: Titta här! Jag är kompetent, jag har gått till botten med det här, vi har fått tillbaka våra saker, jag vet vilka de är, allt är lugnt älskling! Och då brukar det ofta vända. Jag vet andra fall där familjen flyttat från huset omgående för att hustrun inte klarat av det. Många gånger är affekten större än det ekonomiska värdet.
I ett fall var de drabbade så kränkta och hämndlystna att de ville betala för ett kontraktsmord på dem som hade gjort det, så starka blir känslorna ibland. De ville att jag skulle försöka spåra upp tjuvarna och sedan göra processen kort med dem. Jag höjde på ögonbrynen – inte över att de var upprörda, utan över att de ville ta lagen i egna händer. Jag blev förvånad över att ansedda människor som dem, som tillhörde den ekonomiska eliten, inte hade minsta moraliska betänkligheter över att ge sig in på sådant som kunde ge lagens strängaste straff.
Men jag diskuterar inte anstiftan till mord, det ville jag inte ens lyssna på. Det var lätt att tacka nej.
Mitt råd till dem som ville gå så långt var att vila på hanen och lägga ner de tankarna. Det är bara idiotiskt. De får tillbaka sakerna, det är bara att gå vidare i livet, det är vad man kan göra.
Men de släppte inte tanken. Månader efter, vid en tillställning på Villa Pauli på Djursholm, när alkoholen börjat ta tag i deras kroppar, skrek de ut: MORD! NU SKA DOM DÖ! På fredagar har de en klubb där, Club Velvet. Är man medlem kan man gå dit, äta en liten lunch, ha affärsmöten, ta en drink, en öl, eller ett glas vin. Fantastiska fester anordnas på sommaren, om det till exempel är bröllop. Det är en jättepampig villa som ligger vid Strandvägen på Djursholm. Men på fredagar förvandlas den till en klubb för inbördes beundran. Tro det eller ej, men i den här fina villan har de smaklöst nog hängt upp en diskokula i taket som snurrar igång på fredagskvällarna. Och här hittar vi bara de digniteter som inte orkar ta sig in till huvudstaden för Bistro Jarl och Sturehof et cetera, utan i stället hamnar ute i Villa Pauli varvid det dricks och den ena direktörsfrun snart ligger med den andra direktören och vice versa. Javisst, det händer mycket konstigt. Det är ett kombinerat hotell så ibland smyger de upp och tar ett rum där och kör en snabbis. Det förekommer väldigt mycket sådant, och det var när jag dök upp där en gång som de ropade: MORD! De var inte blyga av sig.
Det kanske man inte föreställer sig men Djursholm är en spännande del av Stockholm. Där bor en ansenlig del av den ekonomiska eliten i Sverige. Många av villorna de bor i är smakfullt utsmyckade och samtidigt en symbol på framgång. Här finns många framgångsrika män. Men emellanåt, när jag träffar folk där, kan jag inte låta bli att tänka på uttrycket ”bakom varje framgångsrik man står en förvånad kvinna”.
Av en slump hamnade jag mitt i ett otrohetsdrama som kunde slutat illa.
På en fest på Djursholm, en mycket speciell privat fest, där deltagarna genomgående var bättre bemedlade, saknade en äkta make sin hustru. Han gick runt i den mycket stora villan och letade, tittade i rum efter rum. Och plötsligt, när han öppnade dörren till ett av sovrummen, hittade han frun som hade sex med en av gästerna. Det slutade i skandal, huset vändes uppochner, hon som låg med den här killen blev sedan tillsammans med honom. Men. Det resulterade i att den bedragne äkta mannen lierade sig med en gangstergruppering och beställde ett kontraktsmord på killen som hade tagit frun. Det är svårt att berätta så detaljerat för att ingen ska pekas ut men jag hade hört vagt, på omvägar, att det var någonting på gång. Och eftersom jag var bekant med det tilltänkta offret undersökte jag det mer noga och det visade sig stämma.
Den bedragne maken skulle betala tre miljoner för mordet. Det hade gått så långt att de hade tagit in en kontraktsmördare från utlandet, enligt vad som sägs. Men jag lyckades styra upp, via gamla kontakter, så att det inte blev någon hit. Det kostade en viss summa men det löste sig, och kan sådana saker lösas med pengar är det billigt! Jag fick på sätt och vis en viss kompensation, en ersättning för att jag hade gjort en tjänst, räddat livet på någon. Samtidigt är sådana affärer också riskfyllda, man tar själv en risk eftersom man får brösta upp sig och visa musklerna lite. För det första sätter man sig emot folk. Sedan, om man kommer fram till en lösning, blir man skyldig folk en tjänst. Och folk i den här kategorin är inte så kul att vara skyldiga tjänster. Man får göra det smidigt så att det blir på ett bra sätt, så att alla kan blidkas. Jag kom i grevens tid kan man säga, mer kan jag inte berätta.
Ser man sin äkta hälft ligga och ha samlag med sin kompis uppstår ju en speciell situation. Vänskapen försvinner. De var förvisso inte nära vänner i det här fallet, men de kände varandra. I våra så kallade led är det i alla fall heligt med familjen men det verkar det inte vara där. Det är bara pengar som styr. Fruarna verkar inte vara så nogräknade.
I den här typen av kriminella sammanhang, som jag blivit involverad i, har min egen roll inte stått i strid med bestämmelserna i lagboken. Men andras har klart varit det. Därför är sådana uppdrag egentligen omöjliga att tala öppet om. De går i varje fall inte att använda på sin egen meritlista för då riskerar man att andra att råkar illa ut. Men rykten flyger snabbt och även om min insats berodde mycket på slumpen gav det snart nya uppdrag. Det började med ännu en indrivning.