Nej, Elise har inte varit i skolan på hela dagen!
Beskedet från fritidspersonalen högg som en kniv i hjärtat på hennes mamma. Hon blev mycket oroad och konfunderad. De hade ju lämnat hemmet tillsammans på morgonen och vinkat hej då vid bussen. Elise som var nio år hade precis börjat få åka själv till skolan och det hade gått bra under hela terminen. Men eftersom det nu på höstkanten börjat mörkna tidigt på eftermiddagarna brukade hon vilja bli hämtad.
Mamman åkte raka vägen hem till villan för att kolla om hon ändå var hemma men blev bara än mer förbryllad. Det var helt nedsläckt och tomt, men på farstubron låg några vita liljor.
Helt förstörd ringde hon sin make som genast insåg vad som hänt.
Maken var en framgångsrik företagare i södra Sverige, något av en klippare i sin bransch, och brukade ibland vara intervjuad i affärstidningarna som ett föredöme och en klok person. Han var ändå samtidigt något av en doldis och själv hade jag aldrig hört talas om honom när jag blev uppringd av en bekant till mig, som berättade vad som hänt. Han som ringde tillhörde också kretsarna av lyckade entreprenörer.
Den nioåriga flickan hade blivit kidnappad. Något krav på någon lösen hade visserligen inte setts till, men pappan hade snabbt funderat igenom saken och var beredd att betala. Han hade ännu inte ringt polisen, han var så orolig att han inte tordes ringa, sa han. Och det var ju heller inte hundra säkert att det var någon kidnappning även om mycket tydde på det.
Min bekant undrade om jag ändå inte kunde åka dit ner och prata med honom. Visst kunde jag göra det, även om jag kanske inte hade några speciella expertråd. När jag kom hem till dem var mamman otröstlig, hon grät och skrek rakt ut omväxlande om vartannat, hon var i upplösningstillstånd, och jag led med henne.
Mannen var mera samlad, men jag såg på honom att han också var pressad av oro.
Jag tror att han innerst inne visste orsaken. Jag började givetvis fråga om han hade något otalt med någon. Nej, inte alls, svarade han lika snabbt men snart kröp det fram att han hade en pågående tvist med ett bolag som ägdes av några ryssar. Och, ja, läget kunde sammanfattas som att han var skyldig dem en hel del pengar, det var i alla fall ryssarnas uppfattning. Han hade tyckt annorlunda tidigare, men nu kunde han gå med på att tänka om. Kunde det vara dem som låg bakom?
Jag hade kvar flera kontakter, några även söderöver, men inga ryssar. Däremot hade en nära vän och en av mina närmaste affärspartners, som driver byggfirmor, många känningar. Han tog en första kontakt med några ryssar han kände. Och de lyckades i sin tur snart snoka rätt på ett spår. Det visade sig mycket riktigt att en rysk affärskille frågat runt om hjälp med ett uppdrag som skulle kunna tolkas som en planerad kidnappning. När han inte fått napp hade han till slut lejt några polacker, som skulle ha rest över för uppdraget som hantlangare, så gick snacket, och så var det. Via ombud fick vi tag i ryssarna och kunde påbörja en dialog. Hur de hade tänkt sig det här vet jag inte, men det var snart klart att det skulle gå att lösa för pengar. Och direktören gick med på en summa. Den delen kom de överens om nästan direkt.