Jan Guillou har gjort en fantastisk beskrivning av Lidingöligan men det fick han också äta upp. Hans vinkällare på landet i Östhammar blev länsad och alla medaljer Carl Hamilton förärats i Coq Rouge-böckerna försvann. Han gick ut i ”Efterlyst” och utlovade en belöning på 50 000 till den som kunde hjälpa till att återbörda dem.
I stora delar stämmer Guillous beskrivning. Ligan består av överklassynglingar från välbärgade och högutbildade hem, och som umgås i den miljön, absolut!
Men efter boken, Tjuvarnas marknad, blev han en nagel i ögat på den här ligan. Det var insinuationer och nedsättande små påhopp i boken som de ogillade, att de till exempel skulle vara bortskämda. De tyckte det bara var larvigt att han skrävlade och skröt och sedan samtidigt skrev en bok om någonting som de tyckte att han inte visste allting om.
Han framstod som en liten självgod besserwisser.
Även om det var vissa saker som inte stämde fanns det en del gemensamma nämnare trots allt, han snuddade vid sanningen, de kände igen sig lite.
Sedan är den här ligan ganska lustig, det är lite Jönssonligan över dem, men de är betydligt smartare och så ser de en viss humor i sitt arbete. Och den här gången blev det humor och hämndlystnad som sammanföll och där de bara kände: Vi måste in till Jan Guillou!
De irriterade sig på honom så mycket att de till och med punktmarkerade hans bostad av och till för att se när han var borta, men det blev aldrig något läge vid första försöken. Sedan blev han av någon anledning aktuell för dem hösten 2010 igen. Och då, efter viss research slog de till – när han var på bokmässan i Göteborg.
De ville se om den berömda vinsamlingen fanns där.
Vin är som sagt väldigt lätt att avyttra, man kan sälja det till vilken vinhandlare som helst utan att det blir några problem med hälerifrågan.
När de var där och gottade sig i vinet hittade de till sin stora glädje de berömda medaljerna, vilka de lade rabarber på. De här personerna kunde ju ha stulit en massa annat, manuskript och allting, men det var inte det som var huvudsaken. De ville istället utröna vinernas kvalité. Medaljerna blev en trofé, en bonus de inte hade räknat med.
Det var en hel del viner, men de hittade ingenting av det som de hade trott skulle finnas där.
Guillou angav värdet i ”Efterlyst” till 200 000–300 000 kronor.
Det är möjligt att det stämmer, men killarna var väldigt besvikna på vinsamlingen. Extremt besvikna. De tyckte att det här var ju bara Systembolagsviner. Det är ingenting att pytsa ner till de europeiska huvudstäderna, det är inte värt bilfärden. Jag har svårt att tro att det lämnade landet, det var ju bara semiviner, ingen dyra labels, som de uttryckte det. Det här gänget åker ju vanligtvis utanför landet, till vinauktioner där det finns extremt fina viner, med vin som stulits på Djursholm eller Lidingö. Där har de haft rariteter. Hos Herr Författaren fanns inte en raritet.
Det röda blodet har flutit och blivit blått och då är det viktigt med jakter och vin. Det är två essenser i den nyrika adelns leverne, att kunna visa upp jakttroféer och dyra viner. Noterbart är att Jan Guillou är långtifrån fattig.
Inbrottet var en pik mot Jan Guillou. De ville visa: vi är dem vi är, vi tar inte skit, vi kör över dig, Jan Guillou, när vi vill! Vilket de lyckades med. Jag tror de skrattade gott åt det. De hade nog väldigt kul därinne.
En gång i tiden var det hela ännu roligare, då de kunde sitta och provsmaka vinet och ställa dit ett halvdrucket glas av det dyraste vinet. De ställde oftast vinflaskan på bordet och ett glas, demonstrativt för att visa att vi dricker det dyraste – och vi är här för att njuta också. Precis så var det. Det var deras signum. Numera gör ju DNA att det är väldigt svårt, så det har de slutat med.
Men hittar de en dildo i någon garderob brukar de ställa fram den på bordet – det är också ett signum.
Vid ett tillfälle denna höst blev jag uppringd av en av representanterna för dem, som frågade om vi kunde mötas. Absolut, vi träffades på vår sedvanliga träffpunkt i Lill-Jansskogen vid hopptornet. När vi ska träffas säger vi: Ska vi ses? Okej. När ses vi? Vi ses klockan 14. Då vet jag att det är klockan 15 och jag vet var. Så det är ganska enkelt, man behöver inte säga för mycket på telefon.
Jag åkte upp för backen.
Jag visste att en kille hade åkt fast. Han hade blivit fotad med en fartkamera inte långt ifrån Guillous hus utanför Östhammar och åkt fast för fortkörning på morgontimmarna just denna natt – i sin skåpbil.10
Han blev då skäligen misstänkt för inbrottet. Vad gjorde han annars, den här stockholmaren där uppe, just denna natt, i sin skåpbil? Den frågan ställde givetvis polisen i förhören. Hans svar gick väl ut på att han erkände att det var han på bilden och att han bara skulle köra hem sin bil som han lånat ut. Men vem han lånat ut den till såg han inga skäl att uppge. Kort senare fick ärendet läggas ner.
Han har varit misstänkt i de här sammanhangen tidigare och har suttit i fängelse för både inbrott och häleri. Hans advokat, Michael Lindén på Martinsons byrå, blev kontaktad av representanter för Jan Guillou som frågade om de inte kunde bjuda den här personen på lunch. Jan Guillou ville i alla fall wheela och deala och lösa det här på något sätt. Men. Två dagar tidigare hade jag haft mitt möte vid hopptornet. Och där träffade jag en annan person ur samma liga. Vi stod och skrattade lite och under tiden tog han upp ett par medaljer ur bröstfickan. Jag tittade på dem och sa:
”Vad är det här?” Då hade det inte varit ute i media speciellt mycket så jag greppade det inte direkt.
”Vad är det här? Ser du inte?”
”Nej, jag ser inte riktigt vad det är.”
”Det här är Hans Majestäts, i Rikets tjänst. Det är Jan Guillous medaljer.”
”Oj!” Jag hajade till och tänkte, wow, vad är det här för någonting! Då gick det upp för mig. Det hade ju varit inbrott, och jag lade mig nästan dubbelvikt på marken. Sedan frågade den här personen:
”Är det här någonting som du är intresserad av? Tror du att Jan Guillou vill köpa dom här?” Då sa jag att, nej, jag vill helst inte beblanda mig med den här grejen. Man sticker ut näsan ganska mycket ibland, men i det här fallet ville jag faktiskt inte göra det. Jan Guillou är en ettrig mygga. Man skulle höra det där surrandet i örat resten av livet sedan. Så, nej, jag kände att det inte var värt det, men visst, det finns ett stort affektionsvärde för Jan Guillou. Men det officiella marknadsvärdet är ju inte särskilt högt – det är sådana där medaljer man kan köpa i Gamla stans olika antikhandlare, de ligger ju överallt. Sedan gick han ju ut i ”Efterlyst” och sa att han ville ge 50 000. Då förstod jag att mitt beslut var det riktiga. 50 000 och, vad ska jag lägga på då? 5 000 kronor? För att få tjafs med Jan Guillou. Nej, det är inte värt det.
När jag sagt nej till erbjudandet tittade den här personen på mig och sedan på medaljerna och sa:
”Okej då. Han ska i alla fall inte ha dem!” Så kastade han dem rätt in i Lill-Jansskogen. Han singlade iväg dem! De flög ut. Platsen ligger ju på en backe så de flög utmed skogen och neråt i dalen. Jag kan ju aldrig veta om någon svampplockare har hittat dem och inte reflekterat över vad det är för medaljer men så var det i alla fall. Vi skakade hand och skrattande skildes vi åt.
Enligt vad jag vet, blev det inte något av det där lunchmötet, Guillous invit ledde inte någon vart. Och den här killen med skåpbilen blev inte ens åtalad, utredningen fick läggas ner, då var han väl oskyldig?
De här personerna var i varje fall inte speciellt sugna på att ha något möte med Jan Guillou överhuvudtaget.
Särskilt inte med tanke på den framtoning han hade i ”Efterlyst” där han sa:
”50 000 kronor till den av er som golar ner de andra och ger mig tillbaka mina medaljer.”
Det uttalandet hade rakt motsatt effekt, och visade att han återigen satt sig på sina höga hästar.
Nej, då brände de hellre medaljerna på bål istället. Att någon av dem skulle gola fanns ju inte på vykort.
De gjorde ju det här av en anledning. Det var för att peta honom på näsan, det var inget annat. Point taken! Jan Guillou satte skrattet i halsen kan man säga.
Jag själv har alltid haft stor respekt för Jan Guillou. Jag läser ju inte skönlitterära verk av Dostojevskij så ofta, så det blir mest skräpböcker och deckare i Hamiltongenren. Det är sådant man fastnar för, särskilt när man suttit i häkte och fängelse, det har varit lättläst. Väldigt lättläst och spännande. Och jag tycker att han är en duktig författare men när det avslöjades att han haft hemliga möten med sovjetiska KGB föll han i aktning. Det är ju lätt att hävda, som han gjorde, att han trodde att han skulle få källinformation från det hållet, men det förstår väl varenda människa som har lite bakom pannbenet, att man inget får av en KGB-agent. De är tränade, utbildade och utskickade i ett syfte – att infiltrera. De är experter på att lisma och smöra för en person så mycket att vederbörande känner sig så betydelsefull att han eller hon börjar tro på det. Till slut gör offret vad som helst för att få bekräftelse, och få känna sig så fantastiskt viktig – till och med hjälper främmande makt.
Nu lierade han sig med främmande makt och började ta emot betalning, låt vara att det bara var några hundralappar, men i mina ögon är det landsförräderi. Själv tyckte han att kontakterna var så oväsentliga att han glömde bort att nämna dem i första utgåvan av sina memoarer.
Den här hösten, 2010, hände snart något jag aldrig i min vildaste fantasi hade kunnat föreställa mig. Och som jag med facit i hand lika gärna kunnat vara utan.
Jag hade inte begått något på brott på fem år men hamnade i en härva där jag pekades ut som aktiv och förslagen skurk på nytt. Jag skulle till och med komma att hängas ut som buse i familjeprogrammet ”Året med kungafamiljen 2011” i Sveriges Television.
10. Polismyndigheten i Uppsala län, 0300-K31752-10 samt K31863-10.