När Anders Lettström grät ut i sitt brev som han lämnade till TT den 23 maj 2011, och som kablades ut i samtliga svenska nyhetsmedier bad han kungen, sin familj och alla andra om ursäkt. Han ville ensam ta på sig hela skulden för att ha anlitat mig och Milan. Han sa att han djupt ångrade kontakten med mig, och att han insett detta direkt. Den som trodde på honom kanske kan vara intresserad av vad han faktiskt sa till mig.
Under våra möten, som sammanlagt blev sex stycken, talade han om olika personer som skulle kunna vara intresserade av vara med och betala för dementin och bilderna. Det är de personerna jag kallar herrarna, och det är dem som han betecknar ”kollektivet”. Jag slogs av att han berättade så mycket privat om dem.
Vid ett av de sista mötena avslöjade Lettström även om uppkomsten till krogen och den exklusiva, slutna medlemsklubben Noppe.
Noppe, alltså greve Carl Adam Lewenhaupt, som sägs ha fått sitt smeknamn efter en hund som han var lik, var nämligen praktiskt taget utblottad. Men hans närmaste kompisar – Gubbtolvan – ställde då upp och hjälpte honom ekonomiskt så att han kunde starta en verksamhet att leva på och som hade en brittisk förebild, den exklusiva Londonklubben Annabel’s.
Så här berättade Lettström för mig:
Det är ju lite tragiskt det som hänt med Noppe. Hans pappa dog ju och då hade de – de var två barn, var tre från början men hans brorsa är ju död, så det är han och han syrra, Cillan. Och då skulle de dela på det arvet. Och Noppe är ju ingen förvaltartyp. För han kan ju inte driva gården Geddeholm sedan. Det är ett väldigt fint ställe som ligger innan Västerås, nere till vänster mot Mälaren när du kommer från Stockholm.
Då ligger hon på och vill ha stålar, så hur som helst så säljer han det här. Och då säljer han till en fastighetskille som startade Pagoden, men du är för liten för det, du kommer inte ihåg det, men det var ett bolag som strök med i kraschen 89–90. Han köper då. Han hade Put Option på Pagoden, fick stålar, köpte Geddeholm av Noppe och pröjsade typ fyrtio miljoner. Det var över tusen hektar, slott, ekonomibyggnader, hela jävla pillevitten alltså. Och Noppe skattade för det här för han hade tagit ut det som privat arv, och sedan så fanns det lån på det, så han fick ju inte så mycket. Skatten bort och sedan skulle han betala syrran. Och då hade han inte många miljoner kvar av de pengarna. Så gick han då och köpte en bostadsrätt, den som Hasse Gustafsson sedan köpte, på Lidingö. Och då var i princip stålarna slut. Den här killen som köpte Geddeholm, han behöll Geddeholm, tror jag, fem år, sedan kom han på obestånd för han speckade i aktier, på Ericsson. Och Ericsson – IT-kraschen 2001! Då blev han på obestånd så han fick sälja Geddeholm. Då sålde han Geddeholm till Västerås kommun. De köpte för hundra miljoner, sedan gjorde de så att de stadsplanelade hela den här dalen, och byggde ut flygplatsen samt ett handelsområde där. Det där är värt i dag kanske tre hundra miljoner! Fyra hundra? Och Noppe är helt jättetorsk!
Det är bakgrunden, va. Då ställde alla killar upp. Han hade en idé, för han hade ju inget jobb, inga inkomster. Och det här är inte Noppe så stolt över, så det behöver man ju inte stoppa i halsen på honom. Men det är hans liv. Han hade en idé från när han pluggade i England. Han hade varit på Annabel’s som var en Members club ...
Vad jag förstod på Lettströms beskrivning var verksamheten, som också innefattar det egna champagnemärket Noppe, inget som gav några större pengar. Lettström förklarade nämligen att:
”Noppe är black, han har inga pengar, han har inget kapital alls ...”
Men för den som ändå vill avnjuta den ädla dryck som serveras på Noppes, utan att tillhöra den utvalda skaran, eller den som vill hjälpa en greve i nöd, visa sitt deltagande så att säga, kan jag tipsa om följande: Det är faktiskt bara att gå till Systembolaget och beställa! I beställningssortimentet finns i skrivande stund nämligen båda varianterna:
Noppe Grande Réserve Brut, artikelnummer 82416. Pris: 279 kronor.
Noppe Perle Rosée Brut, artikelnummer 82427. Pris: 299 kronor.
Däremot sa Lettström att ”Aje”, alltså Anders Philipson, arvtagare till Märtha Philipson med den svenska Mercedesagenturen, var den som var ”hyggligt förmögen”.
AL: Han har ju sina tillgångar i huvudsak liggande i, du vet, fasta tillgångar, prylar, så, men han skulle säkert kunna mobilisera en kontantinsats ganska snabbt på, skulle jag gissa, en halv miljon eller en miljon. Men jag tror inte att han är sugen på att ta det här själv.
Vid ett senare möte beskrev han Aje som en festprisse, fast som nu legat av sig.
AL: Han har ju partat hårdast av alla under åren. Numera är han ju rätt lugn, han går ju inte ens ut. Han var ju med oss i Polen, då vart vi insnöade, vi kunde inte landa i Krakow, det kommer du ihåg, det berättade jag för dig. Så planet fick vända tillbaka, så vi fick flyga till Warszawa. Då sa vi: Fy fan, nu ska vi gå ut och parta! Nu ska vi passa på. Ingen jävla kung och inga poliser! Men då gick han och la sig! Sedan tog de planet och flög hem till Stockholm. Vi andra åkte tillbaka till Krakow. Äh, han orkade inte, det är så. Men det är en jävla hygglig kille. Jättebra, jättemysig, väldigt lojal vän. Och jättepålitlig. Jag gillar Aje enormt mycket.
Dagen innan hade vi träffats på Noppes och jag hade där förklarat att Mille hade bilder som han kunde tänka sig att sälja, liksom en dementi. En av dem som var på Noppes då var advokat Fredrik Ramberg, tidigare gift med advokatsamfundets chef, Anne Ramberg. Och ve den som uttalar namnet Ramberg som om det vore stavat med ett m! Nej, Rammberg uttalas det. Det här är ju en anrik gammal släkt med namnkunniga jurister flera generationer tillbaka. Det är samma som med Ramlösa. Den som uttalar dessa egennamn som om de vore stavade med ett m gör bort sig å det grövsta i de här kretsarna.
Samtalet fortsatte:
DW: Nej, men vi har ju Fredde Ramberg som du pratade med igår.
AL: Fredrik Ramberg, han borde ... han är inte förmögen, men han har ju höga inkomster. Han jobbar ju som advokat. Han skulle ju säkert kunna mobilisera också, pengar. Så, vad vet jag, han har ju ett sommarställe som han ärvde av sin mamma i Marbella. Där skulle han kanske, den vägen, kunna få ut att han har någonting, där nere. Problemet är ju att ingen vill göra göra någon transaktion.
Problemet som Lettström beskrev var inte själva betalningsviljan, utan han förtydligade att en transaktion av kontanter kan bli uppmärksammad av myndigheterna. Det fick ju inte framstå som någon penningtvätt. En betalning måste göras på annat sätt, från utlandet i så fall. Och kanske via Porr-Lasse.
Och vad gäller mig och Milan var Lettström angelägen att ha kvar kontakten. Trots att han sagt utåt att han försökt avsluta kontakten så fort han kunnat efter andra mötet.
Så här lät det på vårt näst sista möte, det femte:
DW: Milan, sedan får man ju tycka, folk får väl tolka honom som de vill, men han har ju ändå med det han har gjort, och med den basen som han har byggt upp med folk, och det kontaktnät han har, det är ju inte vem som helst som han tar kontakt med. Det är ju inte någon springpojke. Han har ett kontaktnät och han har byggt upp en affärsverksamhet på hela Balkan som ju är större än vad många andra har.
AL: Men jag menar: Det är ju lika bra att du också i klartext talar om: Ska jag inte kontakta dig i fortsättningen om jag behöver hjälp, menar du?
DW: Jo, absolut, om vi har en överenskommelse så ...
AL: Jag säger så här: Jag kan alltså ha en viss glädje av att ha kontakt med dig, därför du har ju fan ett kontaktnät som ligger långt ifrån de människor som jag har kontakt med.
AL: Och det kan vara på sin plats i vissa sammanhang ...
Jag har funderat en del på det. Vilka sammanhang då? Skumrasksammanhang givetvis. Egentligen ska man ta illa upp när någon slänger ur sig sådant där. Men jag lät honom hållas. Jag ville ha en lösning på det här och komma ur det hela. Men det är ju fräckt att säga på det sättet. I ”vissa sammanhang”! Jag är Svarte Petter som kan dras upp ur hatten i vissa sammanhang. Nej, man säger inte så om man tycker att man är jämbördig eller ligger på samma plan. Så han ville ha mig bara om han behövde hjälp. Vilken hjälp då?
Nu går jag händelserna litet i förväg, så vi backar tillbaka ett halvår i tiden, tillbaka till november 2010.