Jag visste vad jag hade gjort, men tyckte inte att rätt bild kommit ut.
Särskilt Expressen gjorde allt för att sparka neråt, tyckte jag – utmålade mig som en skrupelfri utpressare.
Men jag bet ihop och tänkte: En vacker dag kommer sanningen fram.
Jag ville därför att någon skulle ta sig an mitt material – som är drygt sex timmars inspelade samtal – och återge innehållet i dess rätta sammanhang. Tidigare hade bara småsnuttar kommit ut.
Journalisten Nuri Kino, som skrivit boken om Milan, där några av min samtal återgavs för första gången, föreslog att vi skulle göra en film.
Nuri och bolaget Fladen Film fick med sig Johan Brånstad, från det granskande samhällsprogrammet ”Dokument inifrån” på Sveriges Television. Och de fick i sin tur med sig norska tv, NRK, som medfinansiärer. Det satsades flera miljoner på projektet som nu en gång för alla skulle visa hur kungens vänner agerat för att tysta huvudkällan till boken om kungen.
Arbetet sattes igång och teamet – som tidvis bestod av tio personer! – filmade mig och Milan både i Belgrad, Zürich och i Stockholm. De intervjuade även många andra och gjorde en grundlig kartläggning av Porr-Lasse.
När Porr-Lasses roll och bakgrund började stå klar var det dags för en konfrontationsintervju där han skulle få bemöta uppgifter teamet fått fram.
Men han gillade inte uppmärksamheten. När Nuri Kino ringde honom lät det så här:
NK: Vi har uppgifter att den person som Lettström påstår har lurat in honom i samtal, eller kontakter med Daniel Webb och Milan Sevo, ska vara du.
PL: Det var det dummaste jag hört!
NK: Hur menar du då?
PL: Att det är befängt!
NK: Vilket är befängt?
PL: Det du säger!
NK: Känner du Anders Lettström?
PL: Ja, det gör jag.
NK: Känner du Daniel Webb?
PL: Nej, det gör jag däremot inte.
NK: Milan Sevo?
PL: Nej, det gör jag inte heller.
NK: Känner du till de här samtalen mellan Anders Lettström och Daniel Webb?
PL: Ja, jag ser inte vad vi har för glädje av att prata med varandra. För du har ju uppfattningar, tydligen, som är helt galna. Så vi avslutar det här samtalet du och jag.
NK: Men vi vill reda ut vad som är sant och falskt.
Då klickade Porr-Lasse av samtalet.
Bara några timmar efter det samtalet hände något märkligt.
Nuri Kino fick ett hotmejl.
Någon som hade adressen dinvarstamardrom@gmail.com, skrev klockan 20.25 den 26 juli 2011:
En liten presentation. Vi är din värsta mardröm, en mardröm som du aldrig kommer att vakna upp ur.
Vi har av anonyma källor erhållit en mängd information som har samlats in om dig. Det är allmänt känt att vi avskyr allt du gjort den senaste tiden.
Vi har nu bevis för att du och dina ”vänner” förfalskat sanningen och ägnat er åt grovt brottslig verksamhet.
Vi kan inte förstå att du har varit så oförsiktig som du varit. Här kommer lite smakprov på vad vi fått, vi har enormt mycket mer.
Undrar hur dina ”vänner” skulle reagera om dom får reda på att du i hemlighet har låtit avlyssna dem och att all den informationen nu finns hos oss. Du skall i riksmedia förklara varför du förfalskat sanningen och omedelbart upphöra med all fortsatt smutskastning. Detta skall ske omgående!
Återkom omedelbart med ett svarsmail så vet vi att du förstår din situation.
Till detta hade mejlskrivarna bifogat en mängd filer som var stulna ur Nuris dator! Han hade massor av känsligt material om källor som är skyddade enligt grundlag, privata bilder på sig själv och andra, samt ljudfiler han fått låna av mig.
Hela teamet uppfattade mejlet som obehagligt men tänkte givetvis inte låta sig påverkas. Dagen efter kom ett nytt.
”Vi väntar svar, annars går vi till polis och press.”
Och ytterligare en dag senare:
”Nuri Kino, du bör svara på våra mejl.”
Nuri gjorde en polisanmälan, filmbolaget anlitade livvakter. Säpo fick ärendet men lyckades inte spåra avsändaren.
Arbetet med SVT-dokumentären fortsatte trots hoten.
Jag ska inte säga att jag blev rädd, men jag blev spänd efter hotmejlen, mer på min vakt. Vem låg bakom? Den som ogillade Nuri ogillade säkert även mig.
Jag försökte skingra tankarna och göra sådant som kunde få mig på bättre humör. Så jag var inte ett dugg svårövertalad när min vän Micke Persbrandt hörde av sig och berättade att han hade en ledig dag, och undrade om vi skulle ses. Det skulle vi självklart. Det blev en glad, härlig sommardag ute i skärgården med galen vattenskoteråkning och lemonad.
Micke har ju varit i blåsväder några gånger, men jag gillar honom och har stor respekt för honom. Han är en glädjespridare.
När han åkt fast tidigare den här vintern för att ha snortat kokain hade han visst varit litet burdus mot konstaplarna som grep honom. Han hade pratat på så mycket att de fick skriva en särskilt PM, och det blev sedan uppmärksammat i tidningarna. Bland annat hade Micke sagt:
”Jag älskar kola och rånare, det bara är så.”
Jag skrattade när jag läste det och tänkte: Han är ingen hycklare!
Vad hände sedan?
Ett par månader senare kunde Expressen rapportera att känsligt material hade stulits från Nuri Kinos dator. En USB-sticka med delar av det stulna innehållet hade sänts till Anders Lettström i ett vadderat kuvert och han hade lämnat det till polisen, hette det. Avsändaren hade varit anonym men hade enligt tidningen skickat med ett brev där det stod en hälsning från: ”Några vänner.”
Expressen drog slutsatsen att ”den eller de som ligger bakom intrånget tycks vara ute efter att ställa till så stor skada som möjligt för Nuri Kino”.
Den reflektionen håller jag med om.
Men till synes helt utan betänkligheter återgav Expressen också delar av det stulna innehållet, däribland de två ljudfilerna med mina samtal med Lettström. De hade alltså också tillgång till stöldgodset.
Som pricken över i trädde en i sammanhanget tidigare då okänd person fram med namn och bild. Han bekräftade att det är han som på mina band säger:
”Men! Du får ju aldrig någonsin nämna att det här mötet har ägt rum!”
Personen motiverade sitt framträdande i tidningen så här:
”Jag upplever att det finns de som försöker utnyttja mina ungdomssynder för att svärta ner de människor som umgås med kungen och som försöker använda mig för att skita ner dem. Därför vill jag öppet berätta om allt så här.”29
Den som plötsligt talade ut var alltså Porr-Lasse. I Expressen beskrevs han som porrmiljonär och ”kändis i Stockholmssocieteten”. Det beskrevs att han och hans sambo var bekanta både med kronprinsessan Victoria och prinsessan Madeleine och ”umgås med stora delar av deras exklusiva vänkrets”.
Naturligtvis nämndes inte med ett kommatecken något om någon barnporr eller våldsporr eller att Porr-Lasse hållit sig undan rättvisan. Han fick bara oemotsagt säga att ”vi sålde all sorts pornografi, men bara sådant som var lagligt.”
Bakom artikeln stod Expressens ”grävargrupp”, Christian Holmén och Michael Syrén, och de framställde Porr-Lasse nästan som någon hedersknyffel som bara ville kungens bästa.
Vad som i praktiken hände var alltså att personerna bakom mejlhoten också verkställde dem. Den som skulle granskas kritiskt i SVT framställdes i positiv dager. Expressen ställde beredvilligt sina spalter till förfogande för smutskastningen av Nuri. Och mig.
Jag blev störd av att mina inspelningar som stulits nu offentliggjordes, så jag bestämde mig för att försöka gå till botten med hur det gått till, och den bild jag fick fram var följande:
Nuri Kinos dator visade inga spår av att vara hackad utifrån, den som kommit åt hans hårddisk hade alltså fysiskt haft tillgång till den.
När han tidigare hade haft problem med datorn behövde han lämna in den för att få den fixad.
Han vände sig då till en firma som ligger på Södermalm i Stockholm, där Nuri känner innehavaren. I butiken hade de också Nuris bok uppställd som reklam, de sålde den där.
I företaget råkade det jobba en kille som är folkbokförd hemma hos Porr-Lasse i Gamla stan. Han är född -89, och är en studerande kuf, gay. Porr-Lasse och hans pojkvän lever tillsammans med den här studenten.
Parallellt med studierna har han jobbat med att reparera datorer på den här datafirman.
Innehavaren kände till medarbetarens koppling till Porr-Lasse.
Det fick Nuri också veta och han ville då använda honom som smygkälla till den kommande dokumentären, vilket gick i stöpet.
Kort efter att Nuri haft sin dator där slutade datakillen plötsligt att komma till jobbet. Sedan gick det en tid, arbetet med projektet fortsatte. Nuri konfronterade Porr-Lasse, timmarna senare fick han hotmejlet med delar av sin hårddisk – och Lettström fick ett vadderat kuvert med en USB-sticka med delar av Nuris hårddisk.
I min värld finns det bara en person som både haft motiv och möjlighet att genomföra detta och genom publiceringarna i Expressen klarnar bilden ytterligare.
Det är lätt att vara efterklok, men det är tydligt att datorn aldrig skulle ha lämnats till en firma där det jobbade folk som var sambo med dem som skulle granskas.
Följden av mejlhoten och stölden blev att Nuri Kino fick livvakter och hade det under lång tid. Han fick skyddat boende, skyddade adresser, ett nytt kontor att jobba ifrån som var skyddat. Jag, som skulle vara öppen källa, behövde tydligen ingenting. Mycket av budgeten gick till hans vakter.
I mediarapporteringen gjordes gällande att det var material till kungagranskningen som stulits och att det nu inte skulle bli något ”Dokument inifrån”.
I själva verket berodde det på att jag drog mig ur projektet, och då hade de inte längre något material.
Jag tyckte initialt att SVT:s ”Dokument inifrån” var ett bra forum – jag har alltid hört att det är seriösa journalister som gör det.
Allt var praktiskt taget klart när jag fick se resultatet och jag hade rätt höga förväntningar, men förväntningarna kom på skam, det kändes inte seriöst så jag hoppade av.
Det är också bakgrunden till att jag och Milan ställde upp på intervjuer i Aftonbladet senhösten 2011. Då kom det fram att kungen blivit informerad, att Lettström upprepade gånger talat om detta.30
Lettström hördes nu klart och tydligt säga att han hade berättat för kungen om att han höll på att köpa en dementi av Mille.
Lettström försökte först förklara bort detta med att samtalet var ett ”ljudmontage”, att meningar var hopsatta från helt andra sammanhang. Men samma ljudexperter som anlitas av polisen och Statens kriminaltekniska laboratorium, kunde konstatera dels att det var Lettströms röst och dels att inspelningen inte var manipulerad.
Det blev återigen ett otroligt genomslag i samtliga svenska nyhetsmedier.
Avslöjad med den lögnen sa Lettström senare i en debattartikel i Dagens Nyheter att han sagt saker till mig som han trodde jag ville höra – och ”vilket alltid i och för sig inte var sant.”31
Han skulle alltså ha ljugit och hävdade också:
”Skruvarna drogs åt: min familj – men även andra runt mig – utsattes för olika former av hot och påtryckningar som det var omöjligt att leva med.”
Lettström kritiserade, liksom Anne Ramberg gjort tidigare, även massmedia för att ”de som är utsatta för skvaller utmålas som skurkar och kriminella lyfts fram som sanningsvittnen”.
I februari 2012 framträdde Lettström hos Fredrik Skavlan i SVT och upprepade att han blivit hotad och pressad.
Det var just den typen av påståenden som jag förutspått skulle kunna komma, och som var ett av skälen till att jag spelade in samtalen med honom.
Om vi börjar med hoten är det inget annat än falska påståenden. Men det är det enda han kan spela på, just för att han är en präktig kungavän och vi är skurkar. Vad ska han annars säga?
Lettström har insett att detta är det enda som återstår för att han ska få sympatierna på sin sida. Åh, vad synd om dig som hamnat i klorna på de där hemska typerna! Men vad gäller våra kontakter är de ju inspelade. Här finns en transparens där det hörs hur det är han som initierar allting. Det är han som kontaktar oss, det är han som vill ha saker undersökta.
Om det hade funnits minsta lilla hot hade jag suttit inlåst för länge sedan. Med min bakgrund hade polisens tröskel att plocka in mig varit i nivå med mattfransarna. Nu har Lettström inte gjort någon anmälan – vilket helt enkelt beror på att det inte finns något att anmäla.
Fredrik Skavlan hade felaktigt fått för sig att jag skulle vara någon sorts representant för Mille, men han ställde en smart fråga:
”Skulle du kunna ljuga för att skydda kungen?”
”Njaä, jag vet inte, det är en svår fråga.” svarade Lettström.
Sammantaget med hela hans kroppspråk betyder det svaret, ja, jag skulle kunna ljuga, för att skydda kungen. Det är det han har gjort, i varje fall bevisligen efteråt. Han förnekade först till och med att ha haft några samtal om Mille överhuvud taget. Min uppfattning är att han talade sanning under våra möten, men ljög efteråt om våra kontakter – för att skydda kungen.
Lettströms anklagelser mot att journalister lyft fram kriminella som sanningsvittnen, och framställt honom själv som lögnare, kan ju faktiskt bero på att det råkar förhålla sig just så, med undantag för Mille. Vad gäller min del råkar det finnas inspelade samtal, dokument, och foton från advokatmöten som visar hur allt gick till. Materialet visar att Lettström inte är något sanningsvittne.
Om han verkligen informerade kungen vet jag naturligtvis inte säkert men han gav mig det intrycket.
Faktum är att det var så han sa, att kungen hela tiden hölls uppdaterad och det var ju det som var bevekelsegrunderna för att vi ställde upp. För att hjälpa kungen. Inte hjälpa Lettström. Han kom till mig och Milan och ville ha hjälp. Vi gjorde det han bad oss om. Och sedan verkar han ha föreställt sig att vi skulle göra detta helt gratis.
Han skriver i sin så kallade debattartikel: ”Jag insåg dock snart att det bara handlade om en sak – pengar.”
Jobbar han gratis? Vem gör det? Jag är tyvärr inte ekonomiskt oberoende, jag har inte råd eller lust att jobba utan att få betalt. Det är klart att jag kan göra någon en väntjänst men det var det ju inte riktigt fråga om här. Det här var inga vänner till mig, inte på någon sida och detta var inte riktigt vilken tjänst som helst. Han kunde ju annars ha försökt hitta någon via arbetsförmedlingen.
Jag hade självklart aldrig förutsett att det skulle bli ett sådant genomslag av det vi gjorde. Det var ingen lyckodröm. Ärligt talat finns det bara förlorare i det här, alla har fått sina namn fläckade på ett eller annat sätt – inte minst kungen själv. Det har ju rapporterats i alla medier, samtliga tidningar, samtliga radiostationer, samtliga tv-kanaler. Frasen från filmen Gudfadern ”Just when I thought I was out ... they pull me back in”, kändes plötsligt inte främmande.
Jag hängdes ut som skurk till och med i familjeprogrammet ”Året med kungafamiljen 2011”.
Drygt en kvart in i programmet dök jag plötsligt upp med namn, bild och röst. Det kändes inte alls lustigt, snarare tragikomiskt. Men om man tittar på det här en vacker dag, när man sitter framför brasan med barnbarnen och har fått distans, kanske det blir lite lustigt i alla fall. Jag hoppas det.
29. Expressen, 2011-11-05, sid 10.
30. www.aftonbladet.se/nyheter/article14028782.ab
31. www.dn.se/debatt/jag-blev-tvingad-att-inga-en-uppgorelse-med-kriminella.