KAPITEL 1

GAPINSTINKTEN

Att fånga ett monster i ett klassrum enbart med hjälp av ett papper

Där allt började

Det var en kall och regnig oktoberkväll 1995 och jag hade ingen aning om att jag efter föreläsningen skulle inleda min kamp mot globala missuppfattningar.

”Hur hög är barnadödligheten i Saudiarabien? Räck inte upp händerna, ropa ut det bara.” Jag hade delat ut kopior av tabellerna 1 och 5 i Unicefs årsbok. De såg tråkiga ut, men jag var upphetsad.

En kör av studenter ropade unisont: ” TRETIOFEM.”

”Ja, trettiofem. Det innebär att 35 barn av 1 000 levande födda dör före sin femårsdag. Och siffran för Malaysia?”

”FJORTON.”

När siffrorna slungades mot mig skrev jag ner dem med en grön penna på ett plastark på overheadprojektorn.

”Fjorton”, upprepade jag, ”lägre än i Saudiarabien.” Min dyslexi spelade mig ett spratt och jag skrev ”Malaisya”. Studenterna skrattade.

”Brasilien?”

”FEMTIOFEM.”

”Tanzania?”

”ETHUNDRASJUTTIOEN.”

Jag la ner pennan och sa: ”Vet ni varför jag är besatt av siffrorna för barnadödlighet? Det beror inte bara på att jag bryr mig om barn. Detta mått tar temperaturen på hela samhället, som en jättetermometer. Eftersom barn är så ömtåliga dör de lätt av en massa olika orsaker. Om bara 14 barn av 1 000 dör i Malaysia innebär det att de andra 986 överlever. Deras föräldrar och deras samhällen lyckas skydda dem mot alla faror som hade kunnat döda dem: virus och bakterier, svält, våld och så vidare. Siffran 14 säger oss därför att de flesta familjer i Malaysia har tillräckligt med mat, att deras avlopp inte förorenar dricksvattnet, att de har god tillgång till primärvård och att mödrarna kan läsa och skriva. Den säger oss inte bara något om barnens hälsa, utan den mäter kvaliteten på samhället i dess helhet.”

”Det intressanta är inte siffrorna i sig utan vad de säger oss om livet bakom siffrorna”, sa jag. ”Se hur olika siffrorna är: 14, 35, 55 och 171. Livet måste skilja sig extremt mycket åt i dessa olika länder.”

Jag plockade upp pennan. ”Säg mig hur livet var i Saudiarabien för 35 år sedan. Hur många barn dog 1960? Titta i den andra kolumnen.”

”TVÅHUNDRAFYRTIOTVÅ …”

Ljudnivån sjönk när studenterna uttalade den stora summan: 242.

”Ja, det stämmer. Det saudiarabiska samhället har gjort fantastiska framsteg, eller hur? Antalet döda barn per 1 000 har fallit från 242 till 35 på bara 33 år. Det är snabbare än i Sverige. Det tog oss 77 år att uppnå samma förbättring.”

”Och hur är det med Malaysia? 14 idag. Hur var det 1960?”

”Nittiotre”, mumlades svaret. Studenterna hade börjat gå igenom tabellerna, förbryllade och förvirrade. Ett år tidigare hade jag gett mina studenter samma exempel, men utan att dela ut pappret med den data som underbyggde mina påståenden, och de hade helt sonika vägrat tro mig när jag talade om förbättringar över hela världen. Nu, med alla belägg framför sig, lät detta års studenter i stället ögonen glida upp- och nerför kolumnerna för att se om jag hade valt ut några exceptionella länder och försökt lura dem. De kunde inte tro på den bild som datan visade. Den stämde inte alls med den bild de hade i huvudet.

”Bara så att ni vet”, sa jag, ”ni kommer inte att finna något land där barnadödligheten har ökat. Eftersom världen i allmänhet blir bättre. Nu tar vi en kort kafferast.”

Megamissuppfattningen att världen är tvådelad

Detta kapitel handlar om den första av våra tio dramatiska instinkter, gapinstinkten. Jag syftar på vår oemotståndliga lust att dela in allt möjligt i två motstridiga grupper med en stor klyfta – ett gap av orättvisa – mellan sig. Och det handlar om hur denna instinkt skapar en föreställning om en värld kluven i två slags länder eller två slags människor: rika kontra fattiga.

Det är inte lätt att få upp ögonen för en missuppfattning. Den där oktoberkvällen 1995 var första gången jag fick en ordentlig titt på besten. Det hände precis efter kaffet, och den erfarenheten var så hisnande att jag aldrig slutat jaga megamissuppfattningar sedan dess.

Jag kallar dem megamissuppfattningar eftersom de har en enorm betydelse för hur människor missuppfattar världen. Denna första är den värsta. Genom att dela upp världen i två grupper, och vilseledande etikettera dem med fattiga och rika, förvränger den alla proportioner och det blir omöjligt att göra sig en korrekt bild av världen.

Att få vittring på en megamissuppfattning

Jag satte igång föreläsningen igen och förklarade att de människor som har högst barnadödlighet i världen idag är ursprungsbefolkningar i regnskogen och självhushållande småbönder längst ut på landsbygden. ”Sådana människor ni ser i exotiska tv-dokumentärer. Dessa föräldrar kämpar hårdare än alla andra för att deras familjer ska överleva, men ändå förlorar de nästan hälften av sina barn. Lyckligtvis lever färre och färre under så fruktansvärda förhållanden.”

En ung student i första raden räckte upp handen. Han la huvudet på sned och sa: ”De kan aldrig leva som vi.” Studenter runt om i rummet nickade instämmande.

Han trodde förmodligen att jag skulle bli förvånad. Det blev jag inte alls. Det var samma påstående om vi och de som jag hade hört så många gånger förut. Jag var inte förvånad utan entusiastisk. Det här var vad jag hade hoppats på. Vår dialog fortsatte ungefär så här:

JAG : ”Förlåt, men vem syftar du på när du säger ’de’?”

HAN : ”Jag menar människor i andra länder.”

JAG : ”Alla andra länder än Sverige?”

HAN : ”Nej, jag menar … icke västerländska länder. De kan inte leva som vi. Det skulle inte funka.”

JAG : ”Aha (som om jag hade fattat galoppen): Du menar länder som Japan?”

HAN : ”Nej, inte Japan. De har en västerländsk livsstil.”

JAG : ”Och Malaysia då? De har inte en ’västerländsk livsstil’. Eller?”

HAN : ”Nej, Malaysia är inte västerländskt. Alla länder som ännu inte har anammat en västerländsk livsstil. De borde inte … Du förstår vad jag menar.”

JAG : ”Nej, det gör jag inte. Förklara. Du talar om ’väst’ och ’resten’. Stämmer det?”

HAN : ”Ja, precis.”

JAG : ”Är Mexiko … ’väst’?”

Han bara glodde på mig.

Det var inte min mening att hacka på honom, men jag fortsatte i spänd förväntan på vart det skulle leda. Tillhörde Mexiko ”väst” och kunde mexikaner leva som vi? Eller var de ”resten” och kunde inte göra det? ”Jag är förvirrad”, sa jag. ”Du började med ’de och vi’ och övergick sedan till ’väst och resten’. Jag vill gärna förstå vad du menar. Jag har hört dessa etiketter användas många gånger, men uppriktigt sagt har jag aldrig förstått dem.”

Nu kom en ung kvinna på tredje raden till hans undsättning. Hon antog min utmaning, men på ett sätt som överraskade mig mycket. Hon pekade på det stora pappret framför sig och sa: ”Kanske kan vi definiera det så här: ’ vi i väst ’ har få barn och inte många barn dör, medan ’ de i resten ’ har många barn och en stor andel av barnen dör.” Hon försökte lösa konflikten mellan hans inrotade tankemönster och min data, på ett ganska kreativt sätt, genom att föreslå hur världen skulle delas upp. Det gjorde mig glad – eftersom hon hade helt fel, vilket hon snart blev varse, och dessutom hade hon fel på ett tydligt sätt som jag kunde testa.

”Strålande. Fantastiskt, fantastiskt.” Jag grep min penna och skred till verket. ”Låt oss se om vi kan dela upp länderna i två grupper efter hur många barn de har och hur många barn som dör.”

Studenternas skeptiska miner övergick i nyfikenhet när de försökte komma underfund med vad i herrans namn som hade gjort mig så munter.

Jag tyckte om hennes definition eftersom den var så klar. Vi kunde pröva den mot data. Om du vill övertyga någon som är offer för en missuppfattning är det mycket bra att pröva deras åsikt mot data. Och det var precis vad jag gjorde.

Det är också precis vad jag har fortsatt med i mitt yrkesliv sen dess. Min första bundsförvant i kampen mot missuppfattningar var en stor grå kopieringsapparat, som jag använde för att kopiera dessa datatabeller. 1998 fick jag en ny bundsförvant, en färgskrivare, som lät mig visa studenterna färgglada bubbeldiagram i stället för svartvita datatabeller.

När jag fick mina första mänskliga bundsförvanter tog det fart på allvar. Anna och Ola blev så hänförda över dessa diagram och över idén om att påvisa missuppfattningar att de hängde på, och råkade skapa ett revolutionerande sätt att presentera hundratals datatrender i animerade bubbeldiagram. Dessa rörliga bubblor blev vårt favoritvapen i kampen mot missuppfattningen att ”världen är tvådelad”.

Vad är det för fel på den här bilden?

Mina studenter talade om ”de” och ”vi”. Andra talar om ”u-länderna” och ”i-länderna”. Du använder förmodligen själv dessa beteckningar. Vad är det för fel med det? Journalister, politiker, aktivister, lärare och forskare använder dem hela tiden.

När människor säger ”u-länder” och ”i-länder” menar de förmodligen ”fattiga” och ”rika” länder. Jag får ofta också höra ”väst/resten”, ”nord/syd” och ”höginkomstländer/låginkomstländer”. Det spelar egentligen inte så stor roll vilka termer folk använder för att beskriva världen, så länge de bilder som orden skapar i deras huvuden är relevanta och stämmer med verkligheten. Men vilka bilder har de i huvudet när de använder dessa enkla begreppspar? Och hur överensstämmer bilderna med verkligheten?

Diagrammet på nästa sida visar antalet barn per kvinna och barnaöverlevnaden för alla länder.

Varje bubbla i diagrammet representerar ett land, och storleken på bubblan representerar landets folkmängd. De största bubblorna är Indien och Kina. Till vänster i diagrammet finns de länder där kvinnor föder många barn och till höger de där de föder få. Ju högre upp ett land ligger i diagrammet, desto större andel barn överlever där. Detta diagram är precis vad min student på tredje raden föreslog som ett sätt att definiera de båda grupperna ”vi och de” eller ”väst och resten”. Här har jag betecknat dem som ”u-länder och i-länder”.

Se hur prydligt världens länder faller in i de två boxarna u-länder och i-länder. Och mellan boxarna finns en tydlig klyfta, ett gap, med bara 15 små länder (däribland Kuba, Irland och Singapore) med bara 2 procent av världens befolkning. I boxen med etiketten ”u-länder” finns 125 bubblor, däribland Kina och Indien. I alla dessa länder föder kvinnor i genomsnitt fler än 5 barn, och barnadödligheten är stor: färre än 95 procent av barnen överlever, vilket innebär att mer än 5 procent dör före sin femårsdag. I den andra boxen med etiketten ”i-länder” finns 44 bubblor, däribland USA och de flesta europeiska länder. I alla dessa länder föder kvinnor färre än 3,5 barn och barnens överlevnad är över 90 procent.

Källor: UN-IGME & UN-Pop[1,3,4]

Världen passar in i de två boxarna, precis som studenten i den tredje raden föreslog. Här är världen tydligt indelad i två grupper, med ett gap emellan. Så trevligt. Så lätt att förstå en sådan värld! Så vad är problemet? Varför är det fel att använda beteckningarna ”u-länder” och ”i-länder”? Varför grillade jag den student som talade om ”vi och de” så hårt?

Därför att det är en bild av världen 1965! Alltså när jag var ung. Det är problemet. Skulle du använda en karta från 1965 för att hitta vägen i Sverige idag? Skulle du vara nöjd om din läkare diagnosticerade och behandlade dig med metoder som var i framkant 1965? Diagrammet på nästa sida visar hur världen ser ut idag.

Världen har förändrats helt. Idag är familjerna små och dödsfall bland barn sällsynta i de flesta länderna, inklusive de största, Kina och Indien. Om du tittar i den vänstra boxen så är den nästan tom. Alla länder är på väg mot den lilla boxen, med få barn och hög överlevnad. Och flertalet länder har redan nått dit. 85 procent av mänskligheten befinner sig i den box som förr kallades i-länder. De återstående 15 procenten befinner sig mestadels mellan de båda boxarna. Och bara 13 länder, med 6 procent av världens befolkning, är kvar i u-landsboxen. Världen har alltså förändrats, men världsbilden har det inte – åtminstone inte ”västerlänningarnas”. De flesta av oss har en helt föråldrad föreställning om resten av världen.

Tro nu inte att denna fullständiga förändring av världen begränsar sig till familjestorlek och barnaöverlevnad. Nästan alla aspekter av det mänskliga livet har förändrats på ungefär samma sätt. Diagram som visar inkomster, turism, demokrati eller tillgång till utbildning, sjukvård eller elektricitet berättar samma historia: att världen tidigare var tvådelad men inte är det längre. Idag befinner sig de flesta i mitten. Det finns ingen klyfta mellan väst och resten, mellan u-länder och i-länder, mellan rika och fattiga. Så vi borde sluta använda enkla begreppspar som får det att verka så.

Mina studenter var hängivna, globalt medvetna unga människor som ville förbättra världen. Jag var chockad över deras fullständiga okunskap om de mest grundläggande fakta om världen. Jag var chockad över att de faktiskt trodde att det fanns två grupper, ”vi” och ”de”, chockad över att höra dem säga att ”de” inte kunde leva som ”vi”. Hur kunde de gå omkring med en 30 år gammal världsbild i huvudet?

Källor: UN-IGME, UN-Pop[1,3,4] & Gapminder[6]

Fingrarna domnade av kylan när jag cyklade hem genom regnet den där kvällen. Men jag kände mig uppeldad. Min plan hade fungerat. Med hjälp av data hade jag fått studenterna att fatta att världen inte längre är tvådelad. Jag hade till sist lyckats få dem att se att det var en missuppfattning. Jag var varm inombords och längtade efter att ta nästa steg. Jag insåg att jag behövde framställa data ännu tydligare. Det skulle hjälpa mig att visa fler människor på ett mer övertygande sätt att det de trodde sig veta bara var grundlösa känsloyttringar.

Tjugo år senare sitter jag i en tjusig tv-studio i Köpenhamn. Den tvådelade världsbilden är tjugo år äldre, tjugo år mer föråldrad. Intervjun sänds live och journalisten lägger huvudet på sned och säger: ”Vi ser fortfarande en enorm skillnad mellan den lilla, rika världen, huvudsakligen den gamla västvärlden, och sedan den stora delen.”

”Du har ju totalt fel”, replikerar jag.

Och än en gång förklarar jag att ”fattiga u-länder” inte längre existerar som en välavgränsad grupp. Det finns inget gap. Jag förklarar för honom att idag lever de flesta, 75 procent, i medelinkomstländer. De är varken fattiga eller rika utan någonstans däremellan, och de börjar leva ganska hyggligt. I ena änden av skalan finns det fortfarande länder där majoriteten lever i extrem och oacceptabel fattigdom, och i den andra änden finns de rika länderna i Nordamerika och Europa plus några till som Japan, Sydkorea och Singapore. Men den stora majoriteten befinner sig redan någonstans däremellan.

”Och vad grundar du din kunskap på?” fortsatte journalisten i ett uppenbart försök att provocera. Och han lyckades. Jag kunde inte låta bli att bli irriterad, och min irritation märktes på mitt röstläge och mitt ordval: ”Jag använder vanlig statistik som är sammanställd av Världsbanken och FN. Det är inte kontroversiellt. Det här är ingenting som man kan diskutera. Jag har rätt och du har fel.”

Att fånga odjuret

Nu har jag kämpat mot missuppfattningen om en tvådelad värld i tjugo år och blir inte längre förvånad när jag stöter på den. Mina studenter var inte unika. Den danske journalisten var inte unik. Det stora flertalet människor jag träffar tänker så. Om du är skeptisk och inte riktigt tror att jag har rätt i att så många har fått saker om bakfoten är det bara bra. Du ska alltid kräva belägg för sådana påståenden. Och här kommer de, i form av en missuppfattningsfälla i två steg.

Först fick vi människor att avslöja hur de föreställde sig livet i låginkomstländer genom att ställa frågor som denna, från testet i inledningen:

1. I alla låginkomstländer i världen, hur många flickor går idag ut grundskolan?

A: 20 procent

B: 40 procent

C: 60 procent

I genomsnitt valde bara 7 procent rätt svar, C: 60 procent av flickorna går ut grundskolan i låginkomstländer. (Kom ihåg att 33 procent av schimpanserna svarar rätt.) En majoritet ”gissade” att det bara var 20 procent. Det finns bara några få länder i världen – extremfall som Afghanistan eller Sydsudan – där färre än 20 procent av flickorna går ut grundskolan. På sin höjd 2 procent av världens flickor bor i sådana länder.

När vi ställde liknande frågor om medellivslängd, undernäring, vattenkvalitet och andel vaccinerade – alltså när vi i princip frågade hur stor andel av befolkningen i fattiga länder som har tillgång till de grundläggande förutsättningarna för att gå mot ett modernt liv – fick vi liknande resultat. Medellivslängden i låginkomstländer är 62 år. De flesta har tillräckligt med mat, de flesta har tillgång till rent vatten, de flesta barn är vaccinerade och de flesta flickor går ut grundskolan. Endast några få procent – långt färre än schimpansernas 33 procent – svarar rätt på dessa frågor. Och det stora flertalet valde dessutom de värsta svarsalternativen, trots att sådana siffror motsvarar en misär som idag bara uppstår under fruktansvärda katastrofer på de värsta platserna på jorden.

RESULTAT FAKTAFRÅGA 1: andel som svarade rätt.

I alla låginkomstländer i världen, hur många flickor går idag ut grundskolan?
(Rätt svar: 60%.)

Källor: Ipsos MORI[1] & Novus[1]

Nu ska vi låta fällan slå igen, och fånga missuppfattningen. Vi vet att människor tror att livet i låginkomstländer är mycket värre än det faktiskt är. Men hur många tror de lever så fruktansvärda liv? Vi ställde frågan till människor i Sverige och USA:

Hur stor andel av världens befolkning bor idag i låginkomstländer?

Majoriteten svarade 50 procent eller mer. I genomsnitt gissade man på 59 procent.

Den verkliga siffran är 9 procent. Bara 9 procent bor i låginkomstländer. Och vi slog nyss fast att livet i dessa länder inte alls är så hemskt som folk tror. Det är verkligen dåligt på många sätt, men inte lika dåligt som, eller sämre än, livet i Afghanistan, Somalia eller Centralafrikanska Republiken – de värsta platserna på jorden.

Sammanfattningsvis är låginkomstländer mer utvecklade än folk tror. Och långt färre människor bor där. Föreställningen om en tvådelad värld där de flesta sitter fast i misär, berövade allt, är ett fantasifoster. Helt enkelt fel.

Majoriteten är försvunnen!

Men om majoriteten inte bor i låginkomstländer, var bor de då? De kan väl inte bo i höginkomstländer?

Hur vill du ha ditt badvatten? Iskallt eller skållhett? Det är förstås inte de enda alternativen. Du kan också ha vattnet svalt, ljummet eller ångande varmt och allt däremellan. Det finns massor av alternativ, längs en kontinuerlig skala.

Faktafråga nummer 2 löd:

Var bor majoriteten av världens befolkning?

A: Låginkomstländer

B: Medelinkomstländer

C: Höginkomstländer

De flesta bor varken i låg- eller höginkomstländer utan i medelinkomstländer. Denna kategori existerar inte i en tvådelad världsbild. Men i den verkliga världen existerar den definitivt. Där bor 75 procent av mänskligheten, just där gapet antas vara. Eller annorlunda uttryckt: det finns inget gap.

RESULTAT FAKTAFRÅGA 2: andel som svarade rätt.

Var bor majoriteten av världens befolkning?
(Rätt svar: Medelinkomstländer.)

Källor: Ipsos MORI[1] & Novus[1]

Om vi lägger samman medel- och höginkomstländer får vi 91 procent av mänskligheten, av vilka de flesta har integrerats i världsmarknaden och gjort stora framsteg på vägen mot ett anständigt liv. Det är en glädjande insikt för humanister och en viktig insikt för de globala företagen. Det finns 5 miljarder potentiella konsumenter därute, som förbättrar sina liv och vill ha schampo, motorcyklar, mensskydd och smartphones. Man kan lätt missa dem om man tror att de är ”fattiga”.

Vad ska ”vi” kalla ”dem” i stället? De fyra nivåerna

I mina presentationer pratar jag ofta burdust om hur dumt det är att säga ”u-länder”.

Efteråt frågar människor mig ofta: ”Vad ska vi kalla dem i stället?” Men lyssna noga: Det är samma missuppfattning: vi och de. Vad ska ”vi” kalla ”dem” i stället?

Det vi borde göra är att sluta dela upp länder i två grupper. Det fungerar inte längre. Det leder inte till någon praktisk förståelse av världen. Det hjälper inte företag att se affärsmöjligheter, och gör inte heller att biståndspengar lättare når fram till de fattigaste.

Men vi behöver något slags kategorisering för att förstå världen. Vi kan inte bara kasta våra gamla etiketter utan att ersätta dem. Så vad ska vi göra?

En anledning till att de gamla etiketterna är så populära är att de är så enkla. Men de är fel! Så jag vill föreslå ett lika enkelt men mer relevant och användbart sätt att dela upp världen. I stället för att dela upp den i två grupper föreslår jag en indelning i fyra inkomstnivåer, som i den här bilden:

FYRA INKOMSTNIVÅER

Världens befolkning 2017. Antal miljarder människor på olika inkomstnivåer.

Inkomst per dag per person i dollar, korrigerad för prisskillnader.
Källa: Gapminder[3]

Varje figur representerar en miljard människor, och diagrammet visar hur världens sju miljarder människor fördelar sig på fyra nivåer definierade efter inkomst (i dollar om dagen). Du ser att de flesta lever på de båda mellersta inkomstnivåerna, där de mest grundläggande behoven är tillgodosedda.

Spännande, eller hur? Det borde du tycka. Dessa fyra inkomstnivåer är nämligen den första och viktigaste delen i din nya faktabaserade världsbild. De utgör ett av de enkla verktyg som jag lovade skulle hjälpa dig att göra bättre antaganden om världen. Boken igenom kommer du att se hur dessa nivåer erbjuder ett enkelt sätt att förstå allt möjligt, från terrorism till sexualundervisning. Därför vill jag skildra hur livet gestaltar sig på var och en av de fyra nivåerna.

Tänk på de fyra inkomstnivåerna som nivåer i ett dataspel. Alla vill flytta upp från Nivå 1 till Nivå 2 och vidare uppåt. Men det är ett väldigt konstigt dataspel, för Nivå 1 är den svåraste. Nu börjar vi.

Källa: Dollar Street

Nivå 1. Du börjar på Nivå 1 med 1 dollar om dagen. Dina fem barn ägnar timmar åt att gå barfota fram och tillbaka med er enda plasthink för att hämta vatten från ett smutsigt vattenhål en timme bort. På hemvägen samlar de ved och du lagar samma gråa gröt som du har ätit varenda måltid, varenda dag i hela ditt liv – utom de månader då den magra jorden inte gav någon skörd och du ofta gick till sängs hungrig. En dag får din yngsta dotter en otäck hosta. Röken från eldstaden försvagar hennes lungor. Eftersom du inte har råd att köpa antibiotika dör hon inom en månad. Detta är extrem fattigdom. Men du kämpar på. Om du har tur och skörden blir bra kan du kanske sälja en del av överskottet och tjäna mer än 2 dollar om dagen, vilket skulle lyfta upp dig till nästa nivå. Lycka till! (Omkring 1 miljard människor lever såhär idag.)

Källa: Dollar Street

Nivå 2. Du lyckades. Du har faktiskt fyrdubblat din inkomst och tjänar nu 4 dollar om dagen, alltså ytterligare 3 dollar varje dag. Vad ska du göra med alla dessa pengar? Nu kan du köpa mat som du inte har odlat själv, och du har råd med några hönor, vilket betyder ägg. Du sparar lite pengar och köper sandaler till barnen, och en cykel, och fler plasthinkar. Nu tar det bara en halvtimme att hämta vatten varje dag. Du kan köpa en gasspis så att barnen kan gå i skola i stället för att samla ved. När det finns elektricitet kan de läsa läxan i skenet av en glödlampa. Men elen är alltför opålitlig för att ni ska kunna ha ett kylskåp. Du sparar till madrasser så att ni slipper sova på jordgolvet. Livet är mycket bättre nu, men fortfarande mycket osäkert. En enda sjukdom och du blir tvungen att sälja nästan alla dina ägodelar för att köpa läkemedel. Det skulle slunga dig tillbaka till Nivå 1. Ytterligare 3 dollar om dagen hade varit fint, men för att uppleva en drastisk förbättring måste du fyrdubbla dina inkomster igen. Om du kan få jobb på den lokala textilfabriken kommer du att bli den första i din släkt som drar in en lön till hemmet. (Omkring 3 miljarder människor lever såhär idag.)

Källa: Dollar Street

Nivå 3. Wow! Du klarade det! Du har flera jobb och arbetar 16 timmar om dagen, sju dagar i veckan, och har lyckats fyrdubbla din inkomst igen, till 16 dollar om dagen. Du har rejäla besparingar och installerar rinnande kallt vatten, så att familjen slipper gå och hämta vatten. Med stabil elförsörjning förbättras barnens läxläsning och du kan köpa ett kylskåp, som gör att du kan förvara mat och servera olika rätter varje dag. Du sparar ihop till en motorcykel, vilket innebär att du kan resa till ett bättre betalt arbete på en fabrik i staden. Dessvärre kraschar du en dag på vägen dit, så du måste använda de pengar du sparat till barnens utbildning för att betala sjukvårdsräkningar. Men du återhämtar dig, och tack vare dina besparingar kastas du inte ner en nivå igen. Två av dina barn börjar på gymnasiet. Om de lyckas gå ut kommer de att kunna få ett bättre betalt arbete än du någonsin haft. För att fira tar du hela familjen på er första semester någonsin, en eftermiddag på stranden bara för skojs skull. (Omkring 2 miljarder människor lever såhär idag.)

Källa: Dollar Street

Nivå 4. Du tjänar mer än 32 dollar om dagen. Du är en välbärgad konsument, och 3 dollar mer om dagen skulle inte påverka ditt dagliga liv nämnvärt. Därför tycker du att 3 dollar, som skulle kunna förändra livet för någon i extrem fattigdom, inte är mycket pengar. Du har mer än tolv års utbildning och har flugit på semester någon gång. Du har råd att äta ute minst en gång i månaden och att köpa en bil. Du har naturligtvis rinnande varmt och kallt vatten inomhus. Men du känner redan till denna nivå. Eftersom du läser den här boken är jag ganska säker på att du lever på Nivå 4, så jag behöver inte beskriva den för att du ska förstå. Om du alltid har varit på denna höga inkomstnivå är svårigheten i stället att förstå de stora skillnaderna mellan de tre andra nivåerna. Vi som lever på Nivå 4 måste anstränga oss mycket för att inte missförstå vilken verklighet övriga 6 miljarder människor lever i. (Omkring 1 miljard människor lever såhär idag.)

Jag beskrev rörelsen från nivå till nivå som om en och samma person lyckades ta sig från den första till den fjärde nivån under sitt liv. Det är mycket ovanligt. Ofta tar det flera generationer för en familj att ta sig från Nivå 1 till Nivå 4. Men jag hoppas att du nu har en god bild av vilka liv människor lever på de olika nivåerna; en känsla för att det är möjligt att röra sig mellan nivåer, för både individer och länder; och framför allt en förståelse för att det inte bara finns två sorters liv.

I tidernas begynnelse befann sig alla människor på Nivå 1. Under mer än hundra tusen år var det inte en kotte som tog sig vidare till nästa nivå, och de flesta barn överlevde inte så länge att de blev föräldrar. För 200 år sedan satt fortfarande 85 procent av världens befolkning fast på Nivå 1, i extrem fattigdom. Men idag är det stora flertalet spridda över mitten, på Nivåerna 2 och 3, med samma spridning i levnadsstandard som människor i Västeuropa och Nordamerika hade på 1950-talet. Och så har det varit i många år.

Gapinstinkten

Gapinstinkten är väldigt stark. Första gången jag föreläste för personalen på Världsbanken var 1999. Jag berättade att etiketterna ”u-länder” och ”i-länder” inte längre var användbara, och jag slukade mitt svärd. Det krävdes ytterligare 17 år och 14 av mina föreläsningar innan Världsbankens personal offentliggjorde att de beslutat att överge etiketterna i- och u-länder, och i stället dela in världen i fyra inkomstgrupper. FN och flertalet andra internationella organisationer har ännu inte tagit det steget.

Hur kan det vara så svårt att bli av med missuppfattningen om ett gap mellan rika och fattiga?

Jag tror att det beror på att människor har en stark dramatisk böjelse för binärt tänkande, en grundläggande drivkraft att dela upp saker och ting i två olika grupper med ingenting annat än ett tomt gap däremellan. Vi älskar dikotomier. Gott och ont. Hjältar och skurkar. Mitt land och resten. Att dela upp världen i två delar är enkelt och intuitivt rätt, och också dramatiskt eftersom det tyder på en konflikt. Vi gör det utan att tänka efter, hela tiden.

Journalister vet detta. De tar minsta antydan till konflikt och omvandlar den till en berättelse om motsättningar mellan individer, grupper eller åsikter. De föredrar berättelser om extrem fattigdom och miljardärer framför berättelser om hur det stora flertalet långsamt släpar sig fram mot ett bättre liv. Journalister är historieberättare, precis som dokumentärfilmare och filmskapare. I dokumentärer ställs den sårbara individen mot det onda storföretaget. Blockbusters handlar vanligen om det godas kamp mot det onda.

Gapinstinkten får oss att föreställa oss tvådelning där det egentligen finns en kontinuerlig spridning, skillnader där det finns likheter och konflikter där det finns samförstånd. Det är den första instinkten på vår lista eftersom den är så vanlig och så fundamentalt förvränger data. Om du ser på nyheterna i kväll eller går till en lobbygrupps hemsida kommer du förmodligen att lägga märke till berättelser om konflikter mellan två grupper eller fraser som ”de växande klyftorna”.

Hur gapinstinkten kan kontrolleras

Jag tror att det finns tre vanliga varningstecken på att någon (eller du själv) berättar en överdramatisk berättelse om skillnader, som aktiverar gapinstinkten. Dessa tre är: jämförelser av genomsnitt, jämförelser av ytterligheter och uppifrånperspektiv.

Jämförelser av genomsnitt

Alla ni genomsnitt därute, ta inte anstöt av vad jag nu ska säga. Jag älskar genomsnitt. De är ett snabbt sätt att förmedla information, har ofta något användbart att säga och utan dem skulle moderna samhällen inte fungera. Inte denna bok heller. Det kommer att bli många genomsnitt i denna bok. Men all förenkling av information kan vara vilseledande, och genomsnitt är inget undantag. Genomsnitt vilseleder ofta genom att dölja en spridning (ett spektrum av olika tal) i ett enda tal.

Och när vi jämför två genomsnitt riskerar vi att hamna ännu mer vilse genom att fokusera på gapet mellan de båda talen och missa att spridningarna som genomsnittet står för i själva verket överlappar varandra. Vi ser med andra ord gap som inte finns.

Titta på de två (orelaterade) diagrammen nedan.

RESULTAT I MATEMATIK Medelvärde

Källa: College Board via Perry

INKOMST PER DAG Medelvärde

Källa: Gapminder[10] baserad på PovcalNet & IMF[1]

Diagrammet till vänster visar gapet mellan medelpoäng för män och kvinnor varje år sedan 1965 på de matematikprov, så kallade SAT tests, som används vid intagning till amerikanska colleges. Diagrammet till höger visar gapet mellan medelinkomsten för människor i Mexiko och USA. Skillnaderna tycks stora mellan linjerna i diagrammen: män kontra kvinnor, amerikaner kontra mexikaner. Dessa diagram verkar visa att män är bättre i matte än kvinnor och att amerikaner har högre inkomster än mexikaner. Och i en mening är det sant, det är ju vad siffrorna säger. Men i vilken mening? I vilken utsträckning? Är alla män bättre än alla kvinnor? Tjänar alla amerikaner mer än alla mexikaner?

Låt oss få en bättre uppfattning om verkligheten bakom siffrorna. Först ändrar vi skalan på den horisontella axeln. Då ger samma data ett annat intryck. Nu har ”gapet” nästan försvunnit.

RESULTAT I MATEMATIK Medelvärde

Källa: College Board via Perry

INKOMST PER DAG Medelvärde

Källa: Gapminder[10] baserad på PovcalNet & IMF[1]

Låt oss nu betrakta samma data på ett tredje sätt. I stället för att se på genomsnitten för varje år betraktar vi spridningen i poängen på matteprov respektive inkomster under ett enda år.

ANTAL PERSONER MED OLIKA MATEMATIKRESULTAT 2016

Källa: College Board

ANTAL PERSONER PÅ OLIKA INKOMSTNIVÅER 2016

Källa: Gapminder[8] baseread på ENIGH, US-CPS & PovcalNet

Nu får vi en bild av alla individer som var hopbuntade i genomsnitten. Kolla! Kvinnors och mäns poäng överlappar varandra nästan fullständigt. Flertalet kvinnor har en manlig matte-tvilling, alltså en man med samma poäng. Vad gäller inkomsterna i Mexiko och USA finns också en överlappning, men den är inte så stor. När man i stället visar data på detta sätt blir det uppenbart att de två grupperna – män och kvinnor respektive amerikaner och mexikaner – inte är helt olika. De överlappar varandra. Det finns inget gap.

Berättelser om ett ”gap” kan förstås avspegla verkligheten. I Sydafrika under apartheid levde svarta och vita på olika inkomstnivåer och det fanns ett verkligt gap mellan dem, nästan helt utan överlappning. Då var berättelser om ett gap mellan dessa grupper högst relevanta.

Men apartheid var en ovanlig företeelse. Mycket vanligare är att berättelser om ett ”gap” är vilseledande och överdramatiska. I de flesta fall är två grupper inte tydligt åtskilda, fast genomsnitten ger sken av att så är fallet. Vi får nästan alltid en mer korrekt bild genom att gräva lite djupare och inte bara betrakta genomsnitt utan också spridningar, inte bara den hopbuntade gruppen utan också individerna. Då ser vi ofta att till synes åtskilda grupper i själva verket överlappar varandra mycket.

Jämförelser av ytterligheter

Vi dras naturligt till extrema exempel, och de är lätta att komma ihåg. Om vi till exempel funderar över den globala ojämlikheten kommer vi kanske att tänka på nyheternas berättelser om torkan i Sydsudan å ena sidan och vårt eget bekväma liv å den andra. Om vi ombeds att tänka på olika sorters styrelseskick kanske vi genast minns korrupta diktaturer å ena sidan och länder som Sverige å den andra, med stora välfärdssystem och välmenande statstjänstemän som har vigt sina liv åt att försvara alla medborgares rättigheter.

Sådana berättelser om ytterligheter är engagerande, provocerande och frestande – och är mycket bra på att utlösa vår gapinstinkt. Men de underlättar sällan förståelsen. Det kommer alltid att finnas några som är rikast och några som är fattigast, alltid några regimer som är sämst och några som är bäst. Så det faktum att ytterligheter existerar säger inte särskilt mycket. Majoriteten återfinns vanligen i mitten och berättar en helt annan historia.

Ta till exempel Brasilien, ett av världens mest ojämlika länder. De rikaste 10 procenten har 41 procent av de totala inkomsterna. Obehagligt, inte sant? Det låter alldeles för mycket. Vi kommer att tänka på en elit som stjäl resurser från alla andra. Medierna förstärker det intrycket med bilder av de allra rikaste – inte de rikaste 10 procenten utan kanske de rikaste 0,1 procenten, de ultrarika – och deras yachter, hästar och stora herrgårdar.

Och ja, siffran är faktiskt obehagligt hög. Men å andra sidan har den inte varit så låg på många år:

BRASILIENS RIKASTE 10%

Deras andel av landets totala inkomst

Källa: World Bank[l6]

Statistik används ofta på ett dramatiskt sätt för politiska syften, men det är viktigt att den också hjälper oss att navigera i verkligheten. Låt oss nu betrakta brasilianernas spridning över de fyra inkomstnivåerna.

BRASILIENS INKOMSTFÖRDELNING 2016

Antal personer per inkomstnivå

Källa: Gapminder[8] baserad på PovcalNet & CETAD Ministério da Fazenda (Brazil)

De flesta i Brasilien har lämnat den extrema fattigdomen. Den stora puckeln är på Nivå 3. Det är där man kan köpa en motorcykel och läsglasögon och spara till skolavgifter och en dag köpa en tvättmaskin. Inte ens i ett av världens mest ojämlika länder finns något gap. De flesta befinner sig i mitten.

Uppifrånperspektivet

Om du läser den här boken lever du, som sagt, förmodligen på Nivå 4. Även om du bor i ett medelinkomstland som Mexiko, där inkomsten i snitt ligger på Nivå 2 eller 3, lever du förmodligen på Nivå 4 och ditt liv liknar förmodligen på många sätt livet på Nivå 4 i San Francisco, Stockholm, Rio, Kapstaden och Peking. Det som kallas fattigdom i ditt land är något annat än ”extrem fattigdom”. Det är ”relativ fattigdom”. I USA, till exempel, befinner man sig under den nationella fattigdomsgränsen även om man lever på Nivå 3.

Så du är förmodligen helt obekant med den kamp som människor för på nivåerna 1, 2 och 3. Och de stora skillnaderna mellan dessa tre nivåer skildras sällan på något begripligt sätt i massmedia. *

Din viktigaste utmaning på vägen till en faktabaserad världsbild är att inse att de flesta av dina förstahandserfarenheter är från Nivå 4 och att dina övriga erfarenheter har filtrerats genom medierna, som älskar icke-representativa och extraordinära händelser och skyr det normala.

När du lever på Nivå 4 kan alla på Nivå 3, 2 och 1 se lika fattiga ut, och ordet ”fattig” förlorar all specifik mening. Till och med personer på Nivå 4 kan framstå som fattiga – om färgen på deras väggar flagnar eller om de kör en begagnad bil. Alla som har tittat ner från toppen av en hög byggnad vet att det är svårt att bedöma höjdskillnader på byggnaderna längre ner. De ser alla små ut. På samma sätt är det naturligt för människor på Nivå 4 att förstå världen som tvådelad: rika (vid toppen av byggnaden, som du) och fattiga (därnere, inte som du). Det är lätt hänt att titta nedåt och tänka: ”Oj vad de är fattiga!” Det är lätt hänt att missa de enorma skillnaderna mellan människor med bilar, människor med motorcyklar och cyklar, människor med sandaler och människor utan några skor alls.

Men eftersom jag har träffat och pratat med människor på alla nivåerna kan jag försäkra dig om att för dem på Nivå 1, 2 och 3 är skillnaderna helt avgörande. Människor som lever i extrem fattigdom vet mycket väl hur mycket bättre livet skulle vara om de kunde ta steget från 1 dollar om dagen till 4, för att inte tala om 16. Människor som måste gå barfota överallt vet att en cykel skulle spara massor med tid och möda och hjälpa dem att snabbt ta sig till marknaden i staden och förbättra sin hälsa och materiella situation.

Att ersätta den överdramatiska bilden av en ”tvådelad” värld med en korrektare bild som har fyra nivåer är den första och viktigaste delen av den faktabaserade världsbild som du kommer att lära dig i denna bok. Nu har du lärt dig den. Det var inte så svårt, eller hur? Jag kommer att använda de fyra nivåerna i återstoden av boken för att förklara allt möjligt, från hissar och drunkningsolyckor till sex, kokkonst och noshörningar. De kommer att hjälpa dig att se världen klarare och ha rätt lite oftare.

Vad behövs för att fånga och bli kvitt missuppfattningar? Data. Man måste visa på data och beskriva verkligheten bakom dem. Tack, Unicefs datatabeller. Tack, bubbeldiagram, och tack, internet. Men det behövs också något annat. Missuppfattningar försvinner bara om det finns lika enkla men mer relevanta tankemönster som kan ersätta dem. Och det är just vad de fyra nivåerna gör.

KNEP FÖR GAPINSTINKTEN

Factfulness är … att inse när en berättelse beskriver ett gap och komma ihåg att detta lätt skapar en felaktig bild av två grupper med en klyfta emellan. Verkligheten är ofta inte alls polariserad. Majoriteten finns vanligen just i mitten, där gapet antas vara. För att kontrollera gapinstinkten bör man fråga sig var majoriteten är.

•Varning för jämförelser av genomsnitt. Om du kunde undersöka spridningen skulle du förmodligen se att grupperna överlappar varandra och att det förmodligen inte finns något gap alls.

•Varning för jämförelser av ytterligheter. I alla grupper av människor eller länder finns det några i toppen och andra i botten. Skillnaden är ibland ytterst orättvis. Men till och med då finns majoriteten vanligen i mitten, just där gapet antas vara.

•Kom ihåg att uppifrånperspektivet ofta förvränger bilden. Allt därnere ser lika litet ut, men så är det inte.

*Om du lever på Nivå 4 och har släktingar på Nivå 2 eller 3 vet du förstås förmodligen hur de lever. I så fall kan du hoppa över detta avsnitt.