Kapitel 4: Rädsloinstinkten

Hur man gömmer 40 miljoner flygplan och hur jag tilldelades Nobels fredspris, typ

Blod över hela golvet

Den 7 oktober 1975 stod jag och plåstrade om en patients arm när en assisterande sjuksköterska kom inrusande och sa att ett flygplan hade kraschat och att skadade var på väg in med helikopter. Det var min femte dag som underläkare på akuten i Hudiksvall. Alla överordnade var i matsalen, och medan jag och sjuksköterskan frenetiskt letade efter pärmen med instruktioner för nödsituationer kunde jag redan höra helikoptern landa. Vi två fick klara det på egen hand.

Några sekunder senare rullade en bår in med en man i mörkgrön overall och kamouflagefärgad flytväst. Det ryckte i hans armar och ben. Ett epileptiskt anfall, tänkte jag; av med hans kläder. Jag fick lätt av honom flytvästen, men overallen var svårare. Den såg ut som en rymddräkt med kraftiga dragkedjor överallt, och hur jag än försökte kunde jag inte hitta den dragkedja som öppnade den. Jag hade just noterat att uniformen betydde att han var militär när jag la märke till blodet över hela golvet. ”Han blöder” skrek jag. Jag visste att han med så stor blodsutgjutelse skulle kunna dö på några sekunder. Men så länge overallen var på kunde jag inte se var det kom ifrån. Jag högg tag i en stor gipstång för att klippa igenom tyget och skrek till den assisterande sköterskan: ”Fyra påsar blod, 0 negativt. Nu!”

Till patienten skrek jag: ”Var gör det ont?” ” Jazje sjisja … na adjezjizja zja … ” svarade han. Jag förstod inte ett ord, men det lät som ryska. Jag såg mannen i ögonen och sa med klar röst: ”все тихо товарищ, шведские больницы”, vilket betyder ”Allt är lugnt, kamrat, svenskt sjukhus.”

Jag kommer aldrig att glömma den panik jag utlöste med dessa ord. Vettskrämd stirrade han på mig och försökte säga något: ” Vavdvfor papratarjenji rysskamememje ej …” Jag såg skräcken i hans ögon och insåg att det här måste vara en sovjetisk jaktflygare som skjutits ner över svenskt territorium, vilket innebar att Sovjetunionen angrep oss. Tredje världskriget hade börjat. Jag var förlamad av skräck.

Lyckligtvis kom översköterskan, Birgitta, tillbaka från lunchen i detta ögonblick. Hon ryckte gipstången ur min hand och väste: ”Klipp inte sönder den. Det är flygvapnets G-dräkt och den kostar över 10 000 kronor.” Sedan tillade hon: ”Och kliv av flytvästen. Du trampar ju på färgpatronen och färgar hela golvet rött.”

Birgitta vände sig till patienten, befriade honom lugnt från G-dräkten och virade in honom i några filtar. Under tiden sa hon till honom på svenska: ”Du har varit i iskallt vatten i 23 minuter, det är därför du skakar och hackar tänder och vi inte kan förstå vad du säger.” Den svenska stridspiloten, som uppenbarligen hade kraschat under ett rutinuppdrag, gav mig ett lugnande småleende.

För några år sedan kontaktade jag piloten och var lättad över att han inte kom ihåg något alls från de första minuterna på akuten 1975. Men för mig var upplevelsen svår att glömma. Jag kommer för alltid att minnas mina totala felbedömningar. Ryssen var svensk, kriget var fred, det epileptiska anfallet var nedkylning och blodet var färg från en ampull innanför flytvästen. Ändå hade allt verkat så övertygande för mig.

När vi är rädda ser vi inte klart. Jag var en ung läkare som ställdes inför min första nödsituation, och jag hade alltid varit livrädd för ett tredje världskrig. Som barn drömde jag ofta mardrömmar om det. Jag vaknade och sprang till mina föräldrars säng. Jag lugnades först när pappa än en gång gick igenom detaljerna i vår plan: vi skulle ta tältet i cykelvagnen och cykla till skogs och leva på blåbär. Oerfaren som jag var och för första gången ställd inför en nödsituation hade min hjärna snabbt utvecklat värsta tänkbara scenario. Jag såg inte det jag ville se, jag såg det jag var rädd för att se. Kritiskt tänkande är alltid svårt. Men det är näst intill omöjligt när vi är rädda. Det finns inte rum för fakta när rädslan har tagit över hela systemet.

Uppmärksamhetsfiltret

Ingen av oss har den mentala förmågan att ta in all information som finns omkring oss. Frågan är vilka delar vi väljer ut och bearbetar, och vilka vi ignorerar. Den typ av information vi oftast fokuserar på är berättelser. Information som låter dramatisk.

Föreställ dig att vi har en sköld eller ett uppmärksamhetsfilter mellan vår hjärna och världen. Detta filter skyddar oss mot världens brus – utan det skulle vi ständigt bombarderas med så mycket information att vi skulle bli överbelastade och paralyserade. Föreställ dig sedan att uppmärksamhetsfiltret har tio hål formade efter var sin instinkt: att se gap, att se försämringar, att se räta linjer och så vidare. Det mesta av informationen runt omkring oss tränger inte igenom filtret, men hålen släpper igenom information som talar till våra dramatiska instinkter. Resultatet blir att vi uppmärksammar information som stämmer med våra dramatiska instinkter och ignorerar information som inte gör det.

Medierna kan inte kasta bort sin tid på berättelser som inte tränger igenom vårt uppmärksamhetsfilter.

Här är två rubriker som aldrig skulle godkännas av en tidningsredaktör eftersom de aldrig skulle tränga igenom våra filter: ” MALARIA MINSKAR GRADVIS ” OCH ”METEOROLOGERNAS PROGNOS OM MILT VÄDER SLOG IN”. Och några ämnen som lätt tränger igenom våra filter: jordbävningar, krig, flyktingar, sjukdomar, eldsvådor, översvämningar, hajattacker, terrordåd. Sådana ovanliga händelser har ett större nyhetsvärde än de alldagliga. Men de ovanliga berättelser som medierna ständigt berättar för oss målar upp dramatiska bilder i våra huvuden. Om vi inte är vaksamma kommer vi att tro att det ovanliga är vanligt, att det är så världen ser ut.

För första gången i världshistorien finns det data för nästan alla aspekter av utvecklingen i världen. Men på grund av våra dramatiska instinkter och det sätt medierna utnyttjar dem för att fånga vår uppmärksamhet fortsätter vi att ha en överdramatisk bild av världen. Av alla dramatiska instinkter verkar det vara instinkten att bli rädd som starkast påverkar vilken information nyhetsproducenterna väljer ut och presenterar för oss konsumenter.

Rädsloinstinkten

När människor i opinionsundersökningar får frågan vad de är mest rädda för tenderar de fyra vanligaste svaren alltid att vara desamma: ormar, spindlar, höjder och att vara instängd i trånga utrymmen. Sedan kommer en lång lista utan några större överraskningar; att tala inför folk, sprutor, flygplan, möss, främlingar, hundar, folkmassor, blod, mörker, eld, drunkning och så vidare.

Dessa rädslor är inprogrammerade i våra hjärnor av uppenbara evolutionära skäl. Rädsla för kroppsskada, fångenskap och gift hjälpte en gång våra förfäder att överleva. I våra dagar fortsätter sådana faror att utlösa rädsla. Och nyheterna handlar om dem varje dag:

•fysisk skada: våld orsakad av människor, djur, vassa föremål eller naturkrafter

Sådana rädslor är fortfarande nyttiga för människor på Nivå 1 och 2. På de nivåerna är det exempelvis rimligt att vara rädd för ormar. 60 000 människor dör av ormbett varje år. Bättre att hoppa en gång för mycket när man ser en pinne. Vad du än gör, se till att inte bli biten. Det finns inget sjukhus i närheten, och om det skulle göra det har du inte råd med vården där.

En barnmorskas högsta önskan

1999 besökte jag och några svenska studenter en traditionell barnmorska i en avlägset belägen by i Tanzania. Jag ville att mina studenter på Nivå 4 skulle träffa en verklig vårdarbetare på Nivå 1 och inte bara läsa om dem i böcker. Barnmorskan hade ingen formell utbildning och studenterna tappade hakan när hon beskrev sina mödor, hur hon gick mellan byar för att hjälpa fattiga kvinnor att föda barn på jordgolv i fullständigt mörker och utan medicinsk utrustning eller rent vatten.

En av studenterna frågade: ”Har du egna barn?” ”Ja”, svarade hon stolt, ”två pojkar och två flickor.” ”Kommer dina döttrar att bli barnmorskor som du?” Den gamla kvinnan böjde sig hastigt framåt och skrattade högt: ”Mina döttrar! Arbeta som jag? O nej! Aldrig någonsin! De har bra jobb. De arbetar framför datorer i Dar es-Salaam, precis som de ville.” Barnmorskans döttrar hade undkommit Nivå 1.

En annan student frågade: ”Av all teknisk utrustning som du saknar idag, vad skulle du helst vilja ha, som skulle göra ditt arbete lättare?” ”Jag önskar mig verkligen en ficklampa”, svarade hon. ”När jag går till en by i mörkret är det så svårt att se ormarna i månljuset.”

Men på Nivå 3 och 4, där livet är mindre fysiskt krävande och människor har råd att skydda sig mot naturen, är dessa biologiska minnen förmodligen till mer skada än nytta. På Nivå 4 är rädslor som utvecklades för att skydda oss definitivt skadliga för oss. En liten minoritet – 3 procent – av befolkningen på Nivå 4 lider av någon fobi som är så stark att den hämmar deras dagliga liv. Men för det stora flertalet som inte lider av fobier är rädslorna ändå en belastning genom att de förvränger världsuppfattningen.

Medierna kan inte låta bli att utnyttja vår rädsla. Det är ett så enkelt sätt att fånga vår uppmärksamhet. Störst genomslag får ofta de berättelser som utlöser fler än en rädsla. Kidnappningar och flygplanskrascher kombinerar exempelvis rädslan för kroppsskada med rädslan för instängdhet. Jordbävningsoffer under raserade byggnader är både skadade och instängda, och får mer uppmärksamhet än andra jordbävningsoffer. Dramat är så mycket starkare när det spelar på flera rädslor.

Paradoxen är att bilden av en farlig värld aldrig har spridits så effektivt som nu, samtidigt som världen aldrig har varit tryggare och mindre våldspräglad.

Rädslor som en gång höll våra förfäder vid liv håller idag journalister anställda. Det är inte journalisternas fel och vi kan inte förvänta oss att de ska förändras. Det beror mindre på en ”medielogik” i producenternas huvuden än på en ”uppmärksamhetslogik” i konsumenternas.

Om vi tittar på faktan bakom rubrikerna kan vi se hur rädsloinstinkten systematiskt förvränger det vi ser av världen.

Naturkatastrofer – i tider som dessa

Nepal, ett av de sista länderna i Asien som är kvar på Nivå 1, drabbades av en jordbävning 2015. Dödstalen är alltid högre när en katastrof drabbar ett land på Nivå 1 på grund av dåligt uppförda byggnader, dålig infrastruktur och dåligt sjukvårdssystem. Nio tusen människor dog.

Hur har dödssiffran per år från naturkatastrofer förändrats under de senaste hundra åren?

Siffran innefattar alla dödsfall orsakade av översvämningar, jordbävningar, stormar, torka, skogsbränder och extrema temperaturer samt dödsfall under den stora omflyttningen av människor och pandemier efter sådana händelser. Bara 10 procent av de svarande valde rätt alternativ, och till och med i de länder som svarade bäst på denna fråga – Finland och Norge – var det bara 16 procent. (Som vanligt finns ländernas resultat i Appendix.) Schimpanserna, som inte ser på nyheterna, fick som alltid 33 procent! I själva verket har antalet dödsfall i naturkatastrofer fallit långt under hälften. Det är nu bara 25 procent av vad det var för hundra år sedan. Under samma period har världens folkmängd ökat med 5 miljarder, så minskningen i antalet sådana dödsfall per capita är ännu mer häpnadsväckande. Det har sjunkit till endast 6 procent av vad det var för hundra år sedan.

Anledningen till att naturkatastrofer dödar långt färre människor idag är inte att naturen har förändrats. Det är att flertalet inte längre lever på Nivå 1. Katastrofer drabbar länder på alla inkomstnivåer, men förödelsen är mycket olika på olika nivåer. Med mer pengar följer bättre beredskap. Illustrationen visar det genomsnittliga antalet dödsoffer i naturkatastrofer per miljon invånare under de senaste 25 åren på varje inkomstnivå.

Antal dödsfall per år till följd av naturkatastrofer, per miljoner människor.
Genomsnitt för perioden 1991–2016.

Och tack vare bättre utbildning, nya billiga lösningar och globalt samarbete är minskningen i antalet dödsfall imponerande till och med bland dem som är kvar på Nivå 1, vilket framgår av bilden nedan. (Vi ser på genomsnittet under 25-årsperioder eftersom naturkatastrofer inte inträffar i samma omfattning varje år. En enda händelse, värmeböljan i Europa 2003, låg till stor del bakom fyrdubblingen av antalet dödsfall på Nivå 4.)

1942 var Bangladesh på Nivå 1 och nästan alla invånare var illitterata bönder. Under två år drabbades de av fruktansvärda översvämningar, torkor och cykloner. Ingen internationell biståndsorganisation kom till undsättning och 2 miljoner människor dog. Idag befinner sig Bangladesh på Nivå 2. Nästan alla bangladeshiska barn går ut skolan, där de får lära sig att tre röda och svarta flaggor betyder att alla måste springa till evakueringscentralerna. Tvärs över landets väldiga floddelta har staten installerat ett digitalt övervakningssystem kopplat till en gratis sajt för övervakning av översvämningar. För bara femton år sedan hade inget land i världen ett så avancerat system. När en annan cyklon slog till 2015 fungerade planen och FN:s livsmedelsprogram kunde flyga in 113 ton energikakor till de 30 000 evakuerade familjerna.

Genomsnittligt antal dödsfall per år till följd av naturkatastrofer, per miljon människor.

Samma år skedde en fruktansvärd jordbävning i Nepal. Skrämmande bilder väckte medlidande världen över, och räddningspersonal och helikoptrar var snabbt på plats. Tragiskt nog hade tusentals människor redan dött. Men räddningsinsatserna i detta svårtillgängliga land på Nivå 1 hindrade dödssiffrorna från att bli ännu högre.

FN:s ReliefWeb har blivit den globala samordnaren av katastrofhjälp – något tidigare generationer av katastrofoffer bara kunde drömma om. Och den finansieras av skattebetalare på Nivå 4. Vi borde vara mycket stolta över den. Vi människor har äntligen kommit på hur vi ska skydda varandra mot naturen. Den stora minskningen i antalet dödsoffer till följd av naturkatastrofer är ännu en trend att lägga till traven av mänsklighetens ignorerade, okända framgångssagor.

Dessvärre är de människor som betalar för ReliefWeb desamma som vi frågade om trenden för dödsoffer i naturkatastrofer. 91 procent av dem var omedvetna om den framgång de finansierade, eftersom deras journalister fortsätter att rapportera om varenda katastrof som om den vore den värsta. De tycker inte att den långa, elegant fallande trendkurvan, ett stycke faktabaserat hopp, har något nyhetsvärde.

Nästa gång du ser fruktansvärda bilder av offer under raserade byggnader på nyheterna, kommer du då ihåg den positiva långsiktiga trenden? När reportern vänder sig mot kameran och säger ”Världen har just blivit lite farligare”, kommer du då att opponera dig? Kommer du att se på de lokala räddningslagen i sina färgglada hjälmar och tänka: ”De flesta av deras föräldrar kunde inte läsa. Men de här personerna följer internationella riktlinjer för första hjälpen. Världen blir bättre”?

När reportern med sorgsen min säger ”i tider som dessa”, kommer du då att le och tänka att hon syftar på den första gången i världshistorien då katastrofoffer uppmärksammas världen över och främlingar omedelbart skickar iväg sina bästa helikoptrar? Kommer du att hysa ett faktabaserat hopp om att mänskligheten kommer att kunna förhindra ännu fler fruktansvärda dödsfall i framtiden?

Det tror jag inte. Inte om du fungerar som jag. När kameran sveper över kvarlevorna efter döda barn som dras fram ur bråten blockeras nämligen min intellektuella förmåga av rädsla och sorg. I det ögonblicket kan inget diagram i världen påverka mina känslor, inga fakta trösta mig. Att i ett sådant ögonblick hävda att ”det blir bättre” vore att trivialisera offrens och deras familjers ohyggliga lidande. Det vore helt omoraliskt. I sådana situationer måste vi glömma de stora sammanhangen och göra allt vi kan för att hjälpa till.

Fakta och stora sammanhang får vänta tills faran är över. Men sedan måste vi återupprätta vår faktabaserade uppfattning om världen. Vi måste kyla ner sinnena och jämföra siffrorna för att se till att våra resurser används effektivt för att minska framtida lidande. Vi kan inte låta sådana prioriteringar styras av rädsla. Det vi är mest rädda för är nämligen – tack vare framgångsrikt internationellt samarbete – just det som orsakar minst skada nuförtiden.

Under tio dagar 2015 såg världen bilderna från Nepal, där 9 000 människor hade dött. Under samma tio dagar dödade diarréer på grund av förorenat vatten 9 000 barn runt om i världen. Men det fanns inga kamerateam i närheten när dessa barn svimmade i sina gråtande föräldrars armar. Inga coola helikoptrar flög in. Men de hade förstås inte heller hjälpt mot denna barnamördare (en av de värsta av dem alla). Det enda som behövs för att hindra att ett barn råkar dricka sin grannes ännu ljumma avföring är några plaströr, en vattenpump, lite tvål och ett avloppssystem. Mycket billigare än en helikopter.

40 miljoner osynliga flygplan

2016 landade totalt 40 miljoner passagerarflygplan säkert på sina destinationer. Bara 10 flygplan var inblandade i dödsolyckor. Det var naturligtvis de senare som journalisterna skrev om: 0,000025 procent av det totala antalet. Säkra flighter har inget nyhetsvärde. Du kan bara tänka dig rapporteringen: ”Flight BA0016 från Sydney landade utan problem på Changi-flygplatsen i Singapore. Och det var dagens nyheter.”

2016 var det näst säkraste året i flygets historia. Det hade inte heller något nyhetsvärde.

Följande diagram visar antalet dödsfall i flygolyckor per 10 miljarder flugna passagerar-miles under de senaste 70 åren. Det har alltså blivit 2 100 gånger säkrare att flyga.

På 1930-talet var det verkligen farligt att flyga och passagerarna skrämdes bort av de många olyckorna. Luftfartsmyndigheter världen över insåg vilken potential som fanns i passagerartrafiken, men också att flyget måste bli säkrare för att många skulle våga pröva på det. 1944 sammanträdde de i Chicago för att enas om gemensamma bestämmelser, och skrev under ett avtal med en avgörande bilaga, kallad Annex 13: ett gemensamt format för incidentrapportering som de olika länderna skulle dela med varandra så att de snabbt kunde lära av varandras misstag.

Sedan dess har varenda krasch eller olycka med ett passagerarflygplan undersökts och dokumenterats; riskfaktorer har systematiskt eliminerats; och säkerhetsprocedurer har förbättrats över hela världen. Wow! Jag skulle vilja påstå att Chicago-konventionen är ett av mänsklighetens mest imponerande samarbeten någonsin. Det är fantastiskt hur bra människor kan samarbeta när de har gemensamma rädslor.

Rädsloinstinkten är så stark att den kan få människor runt om i världen att samarbeta för att göra största möjliga framsteg. Den är så stark att den kan avlägsna 40 miljoner flygplan som inte kraschat ur synfältet varje år. Och den kan radera 330 000 barn som dör i diarré från tv-skärmarna. Bara sådär.

Krig och konflikter

Jag föddes 1948, tre år efter andra världskrigets slut, ett krig i vilket 65 miljoner människor hade dött. Ingen trodde att ytterligare ett världskrig var otänkbart. Men ändå kom det inte. I stället infann sig den längsta freden mellan supermakter i mänsklighetens historia.

Idag är antalet konflikter och antalet döda i strid rekordlåga. Jag har levt under de fredligaste årtiondena någonsin. Men när man ser på nyheterna, med deras strida ström av fruktansvärda bilder, kan man inte tro det.

Jag vill inte förringa de fasor som onekligen kvarstår. Jag försöker inte tona ned betydelsen av att få ett slut på de pågående konflikterna. Men kom ihåg att saker och ting kan vara dåliga, men ändå förbättras. Förbättras, men ändå vara dåliga. Världen var förr huvudsakligen barbarisk och nu är den huvudsakligen inte det. Men för människor i Syrien är dessa trender förstås inte trösterika. Där är det barbariskt i detta nu.

Den syriska konflikten kommer med all sannolikhet att visa sig vara den dödligaste i världen sedan kriget mellan Etiopien och Eritrea 1998–2000. Vi känner ännu inte till det totala antalet dödsoffer och vi vet inte om konflikten kommer att sprida sig. Om de döda kan räknas i tiotusental kommer konflikten att visa sig vara mindre blodig än de värsta krigen på 1990-talet. Om antalet döda når 200 000 kommer det ändå inte att överträffa krigen på 1980-talet. Detta är ingen som helst tröst för dem som genomlever dessa fasor, men det faktum att antalet döda i krig minskar årtionde för årtionde borde erbjuda resten av oss någon tröst.

Den allmänna trenden mot minskat våld är inte bara ytterligare en förbättring. Det är den mest underbara av alla trender. Att freden har brett ut sig under de senaste årtiondena har möjliggjort alla andra förbättringar vi har sett. Vi måste vårda denna ömtåliga gåva om vi ska kunna hoppas uppnå andra ädla mål, som samarbete för en hållbar framtid. Utan fred i världen kan vi glömma alla andra globala framsteg.

Förorening

Hotet om ett tredje världskrig, ett kärnvapenkrig, var ytterst verkligt för mig under min barndom på 1950-talet och under de tre följande årtiondena. Det var reellt för de flesta. Vi hade alla bilder i huvudet av offren i Hiroshima, och nyheterna visade hur supermakterna spände sina kärnvapenmuskler likt kroppsbyggare på steroider, med den ena provsprängningen efter den andra. 1985 beslöt Nobels fredspriskommitté att kärnvapennedrustning var det bästa bidraget till fred i världen. De delade ut priset till mig. Eller inte direkt till mig, men väl till IPPNW, Internationella läkarrörelsen mot kärnvapen, där jag var en stolt medlem.

1986 fanns det 64 000 kärnvapenstridsspetsar i världen; idag finns det 15 000. Rädsla kan alltså bidra till att få bort fruktansvärda saker ur världen. Men i andra fall kan den skena iväg, förvränga vår riskbedömning och vålla stor skada.

13 kilometer under vattenytan, på havsbotten i Stilla havet strax utanför Japans kust, inträffade en plötslig underjordisk förkastning den 11 mars 2011. Den flyttade den japanska huvudön 2,4 meter österut och utlöste en tsunami som nådde kusten en timme senare och dödade omkring 18 000 människor. Tsunamin reste sig högre än den mur som skulle skydda kärnkraftverket i Fukushima. Regionen dränktes med vatten och världens nyheter dränktes med rädsla för fysisk skada och radioaktiva utsläpp.

Människor flydde från området så snabbt de kunde. Men ytterligare 1 600 människor dog. De dog inte av läckande radioaktivitet. Ingen har ännu rapporterats ha dött av det som människorna flydde från. De 1 600 människorna dog för att de flydde. Det var huvudsakligen äldre personer som dog på grund av den psykiska och fysiska stress som följde av själva evakueringen, eller av att bo i evakueringsbostäder. Det som dödade dem var inte radioaktivitet utan rädslan för radioaktivitet. (Till och med efter den värsta kärnkraftsolyckan någonsin, i Tjernobyl 1986, då alla förväntade sig kraftigt ökad dödlighet från radioaktivitet, fann WHO:s experter inte någon nämnvärd förhöjning hos befolkningen i allmänhet, inte ens i närområdet.)

På 1940-talet upptäcktes ett nytt mirakelämne som dödade många irriterande insekter. Bönderna var glada. Malariabekämparna var glada. DDT sprutades över grödor, träsk och bostäder utan några större föregående undersökningar av bieffekter. Skaparen av DDT tilldelades ett Nobelpris.

Under 1950-talet började den tidiga miljörörelsen i USA oroa sig för de DDT-mängder som ackumulerades högst upp i näringskedjan i fiskar och till och med fåglar. Den populärvetenskapliga författaren Rachel Carson rapporterade i sin bok Tyst vår om sin upptäckt att fågeläggsskalen i hennes hemtrakter höll på att bli tunnare, och boken blev en global bestseller. Tanken att människor tilläts sprida osynliga ämnen för att döda skadeinsekter, medan myndigheterna bortsåg från alla tecken på konsekvenser för andra djur eller människor, var förstås skrämmande.

Rädslan för otillräckliga regleringar och för ansvarslösa företag väcktes och den globala miljörörelsen föddes. Tack vare denna rörelse – och ytterligare skandaler kring oljeläckor, plantagearbetare som blivit handikappade av bekämpningsmedel, kärnreaktorhaverier – har världen idag hyfsade kemiska regleringar och säkerhetsbestämmelser i många länder (men ännu inte i närheten av flygindustrins imponerande täckning). DDT har förbjudits i åtskilliga länder och biståndsorganisationerna har slutat använda det.

Men. Men. Som bieffekt har vi en rädsla för kemiska föroreningar i allmänheten som nästan påminner om paranoia. Det kallas kemofobi.

Det innebär att en faktabaserad förståelse av områden som barnvaccinationer, kärnkraft och DDT är ytterst svår idag. Minnet av otillräckliga bestämmelser har skapat en misstro och rädsla, som blockerar förmågan att lyssna till argument som bygger på data.

Detta är ett fruktansvärt exempel på kritiskt tänkande som gått snett. Högutbildade välmenande föräldrar väljer att avstå vaccinationer som skulle skydda deras barn mot dödliga sjukdomar. Jag älskar kritiskt tänkande. Jag beundrar skeptiker. Förutsatt att man respekterar fakta. Så om du är skeptisk mot vaccinationer mot mässling vill jag be dig om två saker. För det första att du tar reda på hur det ser ut när ett barn dör i mässling. De flesta barn som insjuknar i mässling tillfrisknar helt, men det finns ännu ingen bot och även med tillgång till den bästa moderna sjukvården, dör ett eller två barn per tusen insjuknade. För det andra att du frågar dig själv: ”Vilket slags fakta skulle övertyga mig att byta åsikt?” Om svaret är ”Inga fakta skulle någonsin få mig att byta åsikt om vaccination”, ställer du dig utanför den faktabaserade rationaliteten, utanför just det kritiska tänkande som lett dig till denna punkt. För att vara konsekvent i din skepsis mot vetenskapen borde du nästa gång du ska opereras säga till kirurgen att hon inte behöver bry sig om att tvätta händerna.

Över 1 000 gamla människor dog på flykt från en radioaktiv läcka som inte dödade någon. DDT är skadligt men jag har inte hittat några data som visar att det direkt har dödat någon. De undersökningar om skadeverkningar som inte gjordes på 1940-talet har gjorts nu. Den amerikanska myndigheten Centers for Disease Control and Prevention publicerade 2002 det 497-sidiga dokumentet Toxicological profile for DDT, DDE and DDD. 2006 avslutade Världshälsoorganisationen slutligen sin granskning av alla vetenskapliga undersökningar och klassificerade, i likhet med den amerikanska myndigheten, DDT som ”milt skadlig” för människor och konstaterade att det i många situationer har fler fördelar än nackdelar för hälsan.

DDT bör användas med stor försiktighet, men det finns argument för och emot. I flyktingläger som plågas av mygg är exempelvis DDT ofta ett av de snabbaste och billigaste sätten att rädda liv. Amerikaner, européer och lobbyister som drivs av rädsla vägrar emellertid att läsa CDC:s och WHO:s långa undersökningar och korta rekommendationer och är inte beredda att diskutera användningen av DDT. Det leder till att vissa biståndsorganisationer, som är beroende av folkligt stöd, fortfarande undviker denna vetenskapligt underbyggda metod att rädda liv.

Det är inte dödstal utan rädsla som drivit fram skärpningen av bestämmelserna. Och i vissa fall – Fukushima och DDT – har rädslan för ett osynligt ämne löpt amok och gjort mer skada än ”ämnet” självt.

Miljön försämras på många håll i världen. Men precis som med de dramatiska jordbävningarna som stjäl nyhetsbevakning från mängden av diarrédödsfall, så stjäl de små, skrämmande kemiska föroreningarna uppmärksamhet från de förödande, men mindre dramatiska, miljöförstöringarna, såsom utfiskning och döende havsbottnar.

Kemofobin gör också att det flera gånger per år presenteras ett ”nytt vetenskapligt rön” om något syntetiskt ämne som finns i mycket små kvantiteter i något vanligt livsmedel och som skulle kunna döda dig om du åt ett fraktfartyg eller två av det varje dag i tre år. Då gör högutbildade personer allvarliga miner och diskuterar det över ett glas rödvin. Att det inte finns några dödsoffer alls spelar ingen roll för diskussionen. Rädslan verkar nära sig enbart på det osynliga ämnets ”kemiska” karaktär.

Men låt oss gå över till den senaste ettan på västvärldens topplista över rädslor.

Terrorism

Den grupp som mer än alla andra har förstått rädslans makt är inte journalister utan terrorister. Ledtråden finns i deras namn: terror. Att sprida skräck är vad de vill. Och de lyckas genom att spela på alla våra primitiva rädslor – för kroppsskada, för att bli fången, för att bli förgiftad eller smittad.

Terrorismen är ett av undantagen från de globala trender som diskuterades i kapitel två om försämringar. Den har verkligen förvärrats. Men bör du vara rädd för terrorism? Tja, för det första orsakade den endast 0,05 procent av alla dödsfall i världen år 2016, så förmodligen inte. För det andra beror det på var du bor.

Globalt sett var det tre gånger så många som dödades av terrorister 2007–2016 än under föregående tioårsperiod. Varje grav representerar 1 000 döda.

På University of Maryland i USA har ett forskarlag samlat in data om alla terrordåd som dokumenterats i tillförlitliga medier sedan 1970. Resultaten är gratis tillgängliga på Global Terrorism Database, med detaljer för 170 000 terrordåd. Enligt denna databas dödade terrorister 159 000 människor runt om i världen under perioden 2007–2016, tre gånger fler än under den föregående tioårsperioden. I likhet med ebola bör vi naturligtvis bli oroade när ett tal fördubblas eller tredubblas och se närmare på vad det kan betyda.

Men medan terrorismen har ökat globalt har den faktiskt minskat på Nivå 4. Under perioden 2007–2016 dödades totalt 1 439 människor av terrorister i länder på Nivå 4. Under de tio föregående åren dödades 4 358. Den perioden inkluderar det största terrordådet någonsin, de 2996 dödsfallen i USA den 11 september 2001. (Om vi inte räknar med den extrema avvikelsen, så har antalet dödsoffer på Nivå 4 varit detsamma under de senaste två tioårsperioderna.) Den fruktansvärda ökningen av terrorrelaterade dödsfall skedde på Nivå 1, 2 och 3. Större delen av denna ökning skedde i fem länder: Irak (som svarade för nästan halva ökningen), Afghanistan, Nigeria, Pakistan och Syrien.

Antalet dödsoffer för terrorism i de rikaste länderna, alltså länder på Nivå 4, var bara 0,9 procent av alla som dödades av terrorister 2007–2016. Och det har minskat under början av detta århundrade. Efter 2001 har ingen terrorist lyckats döda en enda person genom att kapa ett passagerarflygplan. Ja, det är faktiskt svårt att komma på en dödsorsak som drabbar färre i länder på Nivå 4 än terrorism. I USA har 3 172 människor dödats av terrorister under de senaste 20 åren (inklusive 11 september), i genomsnitt 159 om året. Under samma period bidrog alkohol till att 1,4 miljoner amerikaner dog, eller i genomsnitt 69 000 om året. Detta är inte en helt rättvis jämförelse eftersom den som dricker i flertalet fall också är offret. Det vore mer rättvist att bara se till de fall där den som dricker inte var offret – bilolyckor och mord. Enligt en mycket försiktig skattning skulle siffran för USA hamna omkring 7 500 döda om året. I USA är risken för att någon du älskar ska dödas av ett fyllo nästan femtio gånger större än att han eller hon dödas av en terrorist.

Jakten på terrorismdata

I denna del av boken slutar alla trender 2016 eftersom det är det sista året med data i Global Terrorism Database. Forskarna studerar omsorgsfullt alla rapporter de kan hitta om varje terrordåd för att eliminera rykten och falsk information, vilket leder till en fördröjning. Det är god vetenskaplig sed, men jag tycker att det är konstigt. I likhet med ebola, och koldioxidutsläpp som jag ska diskutera senare, behöver vi väl aktuella data när något verkar vara viktigt och oroande snarare än perfekta data? Hur ska vi annars veta om terrorn ökar eller inte?

Wikipedia har listor med massor av terrordåd runt om i världen. Frivilliga personer uppdaterar dem förvånansvärt snabbt, bara några minuter efter att det nämnts på nyheterna. Jag älskar Wikipedia, och om vi kunde lita på dessa listor hade vi inte behövt vänta så länge för att kunna se trender. För att pröva deras tillförlitlighet jämförde vi engelska Wikipedia med Global Terrorism Database för 2015. Om de överlappade varandra till nästan 100 procent skulle vi rimligen kunna lita på att Wikipedia var ganska komplett också för 2016 och 2017, och använda den som en tillräckligt bra källa för att spana efter nyare trender inom terrorismen.

Det visade sig emellertid att Wikipedia oavsiktligt gav en förvrängd bild av världen. Och den var systematiskt förvrängd av ett västerländskt perspektiv. Vi blev väldigt besvikna, närmare bestämt 78 procent besvikna. Så många dödsfall i terrordåd saknades i Wikipedia. Medan nästan alla dödsfall i ”väst” fanns med, var bara 25 procent av dem i ”resten” med på listorna.

Hur mycket jag än älskar Wikipedia behöver vi fortfarande seriösa forskare för att få en tillförlitlig datamängd. Men de behöver större resurser så att de kan bli snabbare.

Men dramatiska terrordåd i länder på Nivå 4 får en helt annan mediebevakning än de flesta av alkoholens offer. Och de mycket synliga säkerhetskontrollerna på flygplatser, som gör risken lägre än någonsin, kan ge intryck av ökad fara.

En vecka efter 11 september 2001 oroade sig, enligt Gallup, 51 procent av den amerikanska allmänheten för att en familjemedlem skulle falla offer för terrorism. Fjorton år senare var siffran fortfarande 51 procent. Människor är nästan lika rädda idag som de var veckan efter att Twin Towers föll.

Rädsla kontra fara: att vara rädd för rätt saker

Det kan vara nyttigt att vara rädd, men bara om rädslan avser rätt saker. Rädsloinstinkten ger usel vägledning när man vill förstå världen. Den får oss att rikta uppmärksamheten mot de osannolika faror som vi är mest rädda för och bortse från det som faktiskt är mest riskabelt.

Detta kapitel har berört fruktansvärda händelser som naturkatastrofer (0,1 procent), flygplanskrascher (0,001 procent), mord (0,7 procent), radioaktiva läckor (0 procent) och terrorism (0,05 procent). De orsakar alla mindre än 1 procent av dödsfallen i världen. Och ändå får de enorm uppmärksamhet i medierna. Vi bör förstås försöka minska även sådana dödsorsaker. Men poängen här är att visa hur mycket rädsloinstinkten förskjuter fokus. För att förstå vad vi verkligen bör vara rädda för, och hur vi verkligen bör skydda våra nära och kära från faror, bör vi hålla denna instinkt tillbaka genom att räkna hur många som faktiskt drabbas.

”Skrämmande” och ”farligt” är nämligen två olika saker. Något skrämmande utgör en uppfattad fara. Något farligt utgör en verklig fara. Att ägna alltför stor uppmärksamhet åt det skrämmande, inte det farliga, att alltså låta rädslan styra uppmärksamheten, dränerar ens energi och kanaliserar den åt fel håll. Det får en vettskrämd underläkare att tänka på kärnvapenkrig när han borde behandla hypotermi, och det får hela befolkningar att fokusera på jordbävningar och flygolyckor och osynliga ämnen, medan miljontals människor dör i diarré och havsbottnar förvandlas till öknar under vatten. Jag skulle vilja att min rädsla fokuserades på dagens stora faror, inte på sådana faror som existerade tidigare under evolutionen.

Factfulness är … att fatta när skrämmande saker fångar vår uppmärksamhet och att komma ihåg att de inte nödvändigtvis är de farligaste. Våra naturliga rädslor för våld, fångenskap och föroreningar får oss att systematiskt överdriva sådana risker.

•Den skrämmande världen: rädsla mot verklighet. Världen ter sig mer skrämmande än den är genom att det du får höra om den har valts ut – av ditt eget uppmärksamhetsfilter eller av medierna – för att det är just skrämmande.

•Risk = fara × exponering. Vilken risk något utgör för dig är inte beroende av hur mycket det skrämmer dig utan av en kombination av två faktorer. Hur farligt är det? Och hur exponerad är du för det?

•Lugna dig innan du går vidare. När du är rädd ser du världen på ett annat sätt. Fatta så få beslut som möjligt tills paniken har lagt sig.

KAPITEL 4

RÄDSLOINSTINKTEN

Blod över hela golvet

Uppmärksamhetsfiltret

Rädsloinstinkten

En barnmorskas högsta önskan

Naturkatastrofer – i tider som dessa

40 miljoner osynliga flygplan

Krig och konflikter

Förorening

Terrorism

Jakten på terrorismdata

Rädsla kontra fara: att vara rädd för rätt saker