KAPITEL 5

STORLEKSINSTINKTEN

Hur du ger krigsmonument och björnattacker deras rätta proportioner genom att använda två magiska verktyg som du redan har

De dödsfall jag inte ser

När jag var en ung läkare i Moçambique i början av 1980-talet var jag tvungen att ägna mig åt svår matematik. Matematiken var svår på grund av det jag räknade. Jag räknade döda barn. Närmare bestämt jämförde jag antalet dödsfall bland barn på vårt sjukhus i Nacala med antalet dödsfall i hemmen i vårt distrikt.

På den tiden var Moçambique världens fattigaste land. Under mitt första år i distriktet Nacala var jag den ende läkaren för en befolkning på 300 000. Under det andra året anslöt sig ännu en läkare. I Sverige hade samma befolkning haft 100 läkare.

Vi lade in omkring 1 000 mycket sjuka barn om året på distriktets enda lilla sjukhus, alltså tre om dagen. Jag kommer aldrig att glömma hur jag försökte rädda livet på dessa barn. Alla hade livshotande sjukdomar som diarré, lunginflammation och malaria, ofta komplicerat av blodbrist och undernäring, och trots våra ansträngningar dog ungefär en av tjugo. Det blev ett barn i veckan, av vilka nästan alla hade kunnat botas om vi hade haft bättre resurser och mer personal.

Den vård vi kunde ge var rudimentär: vatten, saltlösningar och intramuskulära injektioner. Vi gav inte intravenöst dropp eftersom sköterskorna ännu inte hade färdigheterna att sköta dem och det skulle ta upp alltför mycket av läkarnas tid att sätta in och övervaka dropp. Vi hade sällan syrgas, och vi hade begränsade möjligheter att ge blodtransfusioner. Detta var sjukvård i extrem fattigdom.

En helg kom en vän och hälsade på – en svensk barnläkare som arbetade på ett något bättre sjukhus i en större stad 30 mil bort. På lördagseftermiddagen blev jag akut kallad till sjukhuset, och han följde med. När vi kom dit möttes vi av en mor med skräck i ögonen. I sin famn hade hon ett spädbarn med allvarlig diarré som var så svagt att hon inte orkade ammas. Jag la in barnet, satte in en matningsslang och gav order om att hon skulle få vätskeersättning. Min vän barnläkaren tog tag i min arm och drog ut mig i korridoren. Han var mycket upprörd och ifrågasatte ilsket den otillräckliga behandling som jag hade ordinerat och anklagade mig för att slarva för att komma hem till kvällsmaten. Han ville att jag skulle ge barnet intravenöst dropp.

Jag blev arg på hans bristande förståelse för situationen. ”Det är vår standardbehandling här”, förklarade jag. ”Det skulle ta mig en halvtimme att sätta igång ett dropp till detta barn, och sedan finns stor risk för att en sköterska skulle ställa till det. Och ja, jag måste komma hem till kvällsmaten ibland, för annars skulle min familj och jag inte klara oss här mer än en månad.”

Min vän kunde inte acceptera det. Han beslöt att stanna på sjukhuset och kämpa i timmar för att sticka in en nål i en pytteliten ven.

När min kollega till slut kom hem till mig fortsatte diskussionen. ”Du måste alltid göra allt du kan för var och en som kommer till sjukhuset”, menade han.

”Nej”, sa jag. ”Det är oetiskt att ägna hela min tid och alla mina resurser för att försöka rädda dem som kommer in. Jag kan rädda fler barn om jag förbättrar förhållandena utanför sjukhuset. Jag är ansvarig för alla dödsfall bland barn i detta distrikt, både dem jag inte ser och dem framför ögonen på mig.”

Min vän höll inte med, i likhet med de flesta läkare och kanske större delen av allmänheten. ”Din skyldighet är att göra allt för patienterna på ditt sjukhus. Antagandet att du kan rädda fler barn någon annanstans är bara en grym teoretisk gissning.” Jag var mycket trött, slutade gräla och gick och la mig. Men nästa dag började jag räkna tillsammans med min fru Agneta, som ansvarade för förlossningsavdelningen. Vi visste att totalt 946 barn hade tagits in på sjukhuset det året, nästan alla under 5 år gamla, och att av dem hade 52 (5 procent) dött. Vi behövde jämföra den siffran med antalet dödsfall bland barn i hela distriktet.

På den tiden var barnadödligheten i Moçambique 26 procent. Det var inget särskilt med distriktet Nacala, så vi borde kunna använda den siffran. Barnadödligheten beräknas genom att man tar antalet döda barn på ett år och dividerar med antalet födda barn det året.

Så om vi kände till antalet födslar i distriktet det året kunde vi skatta antalet dödsfall bland barn genom att använda barnadödligheten 26 procent. Den senaste folkräkningen gav oss antalet födslar i staden, omkring 3 000 om året. Befolkningen i hela distriktet var fem gånger större än i staden, så vi gjorde skattningen att det förmodligen hade varit ungefär fem gånger så många födslar totalt, alltså 15 000. 26 procent av den siffran sa oss att jag hade ansvar för att hindra 3 900 dödsfall varje år, av vilka 52 råkade vara på sjukhuset. Jag såg bara 1,3 procent av min arbetsuppgift.

Nu hade jag en siffra som stödde min magkänsla. Att organisera, stödja och övervaka de lokala sjukstugorna ute i distriktet som kunde behandla diarré, lunginflammation och malaria innan de blev livshotande skulle rädda många fler liv än att sätta in dropp på dödssjuka barn på sjukhuset. Det vore, menade jag, oetiskt att satsa fler resurser på sjukhuset innan större delen av befolkningen – och de 98,7 procent av de döende barnen som aldrig kom till något sjukhus – hade någon form av enkel primärvård.

Så vi började utbilda vårdpersonal i byarna för att få så många barn som möjligt vaccinerade. Vi ville behandla de värsta dödliga sjukdomarna så tidigt som möjligt på små vårdcentraler som kunde nås även av de mödrar som bara hade råd att komma till fots.

Så grymma kan beräkningarna vara i den extrema fattigdomen. Det kändes nästan omänskligt att vända bort blicken från ett enskilt döende barn framför mig och i stället planera för de tusentals anonyma barnen utom synhåll.

Men jag kommer ihåg vad Ingegerd Rooth sa. Hon hade arbetat som missionssjuksköterska i Kongo och Tanzania innan hon blev min mentor, och sa alltid till mig: ”I den djupaste fattigdom bör du aldrig göra något perfekt. Om du gör det stjäl du resurser från någonstans där de hade kunnat användas bättre.”

Att ägna det enskilda synliga offret alltför stor uppmärksamhet utan hänsyn till antal kan få oss att satsa alla våra resurser på en bråkdel av problemet, och därmed rädda långt färre liv. Denna princip gäller överallt där vi måste hushålla med knappa resurser. Det är svårt för människor att tala i termer av resurser när det handlar om att rädda liv, eller om att förlänga eller förbättra liv. Den som gör det uppfattas ofta som hjärtlös. Men så länge resurserna inte är oändliga – och det är de aldrig – är det mest medkännande man kan göra att använda sin hjärna och komma underfund med hur man gör mest gott med det man har.

Detta kapitel är fullt med data om döda barn, eftersom det jag bryr mig mest om i hela världen är att rädda barns liv. Jag vet att det framstår som hjärtlöst och grymt att räkna döda barn och att nämna kostnadseffektivitet och döda barn i samma mening. Men om du tänker efter är det den minst hjärtlösa räkneövningen av alla att ta fram det mest effektiva sättet att rädda så många barns liv som möjligt.

Precis som jag har uppmanat dig att se de enskilda berättelserna bortom statistiken, uppmanar jag dig nu att se statistiken bortom de enskilda berättelserna. Det går inte att förstå världen utan siffror, och det går inte att förstå den enbart med siffror.

Storleksinstinkten

Att ta fel på proportioner eller att missbedöma storleken på saker är något vi människor gör naturligt. Det är instinktivt att felbedöma betydelsen av ett ensamt tal. Det är också instinktivt att – som på sjukhuset i Nacala – felbedöma betydelsen av ett enda fall eller ett identifierbart offer. Dessa båda tendenser är de båda viktigaste aspekterna av storleksinstinkten.

Medierna har också nära till denna instinkt. Det är mer eller mindre en journalists yrkesmässiga plikt att framställa varje given händelse, varje givet faktum eller tal som mer betydelsefullt än det är. Och journalister vet att det känns nästan omänskligt att vända bort blicken från en enskild människa i nöd.

De båda aspekterna av storleksinstinkten tillsammans med försämringsinstinkten får oss att systematiskt underskatta de framsteg som har gjorts i världen. I testfrågorna om världens befolkning tror folk genomgående att bara 20 procent får sina grundläggande behov tillfredsställda. Det korrekta svaret är i de flesta fall nästan 80 procent eller rent av 90 procent. Andelen vaccinerade barn är 88 procent. Andelen människor som har el är 85 procent. Andelen flickor som går i grundskola är 90 procent. Användningen av siffror som låter enorma tillsammans med de bilder av enskildas lidande som välgörenhetsorganisationer och medier ständigt presenterar förvränger människors uppfattning om världen så att de systematiskt underskattar alla dessa andelar och alla dessa framsteg.

Samtidigt överskattar vi systematiskt andra andelar. Andelen invandrare i våra länder. Andelen av befolkningen som motsätter sig homosexualitet. I båda dessa fall är våra tolkningar, åtminstone i USA och Europa, mer dramatiska än verkligheten.

Storleksinstinkten styr också vår begränsade uppmärksamhet och våra begränsade resurser mot enskilda fall eller identifierbara offer, mot konkreta saker som finns framför näsan på oss. Idag finns gigantiska mängder data, som låter oss göra samma jämförelse jag gjorde i Nacala, fast på global nivå, och slutsatsen blir densamma: att det inte är läkare och sjukhussängar som räddar liv i länder på Nivå 1 och 2. Sängar och läkare är lätta att räkna och politiker älskar att inviga byggnader. Men nästan hela ökningen i barns överlevnad beror på förebyggande åtgärder utanför sjukhusen som vidtas av lokala sjuksköterskor, barnmorskor och utbildade föräldrar. Särskilt mödrar: data visar att hälften av ökningen beror på att mödrarna kan läsa och skriva. Fler barn överlever idag för att de inte ens har insjuknat. Utbildade barnmorskor hjälper deras mödrar under graviditeten och förlossningen. Sjuksköterskor vaccinerar dem. De får tillräckligt att äta, deras föräldrar håller dem varma och rena, människor omkring dem tvättar sina händer och deras mödrar kan läsa bruksanvisningen på pillerburkarna. Så om du vill satsa pengar på att förbättra hälsan på Nivå 1 och 2 bör du investera i grundskolor, sjuksköterskeutbildning och vaccinationer. Stora, imponerande sjukhus kan vänta.

Hur storleksinstinkten kan kontrolleras

För att undvika att förlora sinnet för proportioner behöver du bara två magiska verktyg: jämförelse och division. Vad sa du? Du kan redan båda? Bra, då behöver du bara börja använda dem. Gör det till en vana! Jag ska visa hur det går till.

Jämför siffror

Det viktigaste du kan göra för att undvika att missbedöma storlekar är att undvika ensamma tal. Låt aldrig någonsin en siffra vara i fred! Tro aldrig att en siffra i sig själv kan vara meningsfull! Om någon ger dig bara en siffra, be alltid om en till. Något att jämföra med.

Akta dig framförallt för stora siffror. Det är konstigt, men höga tal låter liksom alltid stora, även utan någon jämförelse. Och hur skulle något stort kunna vara oviktigt?

4,2 miljoner döda barn

Förra året dog 4,2 miljoner spädbarn.

Det är den senaste siffran från Unicef för dödsfall bland barn under ett år i hela världen. Vi får ofta se ensamma och känslomässigt laddade siffror som denna på nyheterna eller i broschyrer från aktivistgrupper eller ideella organisationer. De väcker reaktioner.

Vem kan över huvud taget föreställa sig 4,2 miljoner döda spädbarn? Det är så fasansfullt, och än värre när vi vet att nästan alla dog i sjukdomar som lätt hade kunnat förebyggas. Och hur kan någon påstå att 4,2 miljoner är något annat än en enormt hög siffra? Du kanske tänker att ingen skulle påstå nåt så dumt. Men då har du fel. Det är exakt därför jag tar upp den här siffran. För att den inte är enormt hög, utan underbart låg.

Bara vi börjar tänka på hur tragiskt vart och ett av dessa dödsfall är för föräldrarna, som hade väntat sig få se sitt nyfödda barn le och gå och leka, och i stället fick begrava det, kan denna siffra få oss att gråta länge, länge. Men vem skulle vara hjälpt av dessa tårar? Låt oss i stället tänka klart kring mänskligt lidande.

4,2 miljoner är siffran för 2016. Året innan var siffran 4,4 miljoner. Och året dessförinnan 4,5 miljoner. 1950 var den 14,4 miljoner. Alltså nästan 10 miljoner fler döda spädbarn än idag. Plötsligt börjar denna fruktansvärda siffra se mindre ut.

Jag är naturligtvis den förste som hade önskat att den var ännu lägre och föll ännu snabbare. Men för att veta hur man ska handla och hur man ska hushålla med resurserna kan inget vara viktigare än kylig matematik och förståelse för vad som fungerar och vad som inte gör det. Och det står klart att fler och fler dödsfall förhindras, vilket vi aldrig hade insett utan att jämföra siffror.

Ett stort krig

Vietnamkriget var min generations motsvarighet till Syrienkriget.

Två dagar före jul 1972 dödade sju bomber 27 patienter och vårdpersonal på Bach Mai-sjukhuset i Hanoi. Jag läste medicin i Uppsala. Agneta och jag ordnade en insamling av medicinsk utrustning och gula filtar, som vi packade ner i lådor och skickade till Bach Mai.

Femton år senare var jag i Vietnam för att utvärdera ett svenskt biståndsprojekt. Under lunchen åt jag mitt ris bredvid en av mina lokala kolleger, en läkare vid namn Niem, och jag frågade honom om hans bakgrund. Han berättade att han hade varit inne i Bach Mai-sjukhuset när bomberna föll. Efteråt hade han hjälpt till med uppackningen av förnödenheter som hade anlänt från alla möjliga håll i världen. Jag frågade honom om han mindes några gula filtar och fick gåshud när han beskrev tygets mönster för mig. Det kändes som om vi alltid hade känt varandra.

På veckoslutet bad jag Niem visa mig monumentet över Vietnamkriget. ”Du menar ’motståndskriget mot Amerika’”, sa han. Jag borde naturligtvis ha insett att han inte kallade det Vietnamkriget. Niem körde mig till en av parkerna i stadens centrum och visade mig en liten sten med en mässingsplatta, en meter hög. Jag trodde att det var ett skämt. Protesterna mot Vietnamkriget hade enat en generation aktivister i ”väst”. Det hade fått mig att skicka filtar och medicinsk utrustning. Fler än 1,5 miljoner vietnameser och 58 000 amerikaner hade dött. Var det så här staden mindes en sådan tragedi? När Niem såg min besvikna min körde han vidare för att visa mig ett större monument: en fyra meter hög marmorpjäs till minnet av självständigheten från det franska kolonialväldet. Jag var ännu inte överväldigad.

Då frågade Niem mig om jag ville se ett riktigt krigsmonument. Han körde ett stycke vidare och pekade ut från fönstret. Ovanför trädtopparna kunde jag se en stor pagod täckt i guld. Den verkade vara omkring hundra meter hög. Han sa: ”Det är här vi minns våra krigshjältar. Är den inte vacker?” Detta var monumentet över Vietnams krig med Kina.

Krigen med Kina hade pågått av och till i 2 000 år. Den franska ockupationen hade varat i 200 år. ”Motståndskriget mot Amerika” varade bara i 20 år. Monumentens storlek gav sakerna de rätta proportionerna. Endast genom att jämföra dem kunde jag förstå att ”Vietnamkriget” trots allt var relativt obetydligt i Vietnams historia.

Björnar och yxor

Mari Larsson var 38 år gammal när hon dödades av flera yxhugg mot huvudet kvällen den 17 oktober 2004. Maris före detta pojkvän hade brutit sig in i hennes hus i Piteå och väntade på att hon skulle komma hem. Det tragiska och brutala mordet på en trebarnsmor rapporterades knappt i rikspressen och fick en blygsam bevakning i lokaltidningen.

Samma dag dödades en 40-årig trebarnsfar, som också bodde i norra Sverige, av en björn när han var ute och jagade. Han hette Johan Vesterlund och var den förste som dödades av en björn i Sverige sedan 1902. Denna brutala, tragiska och – vilket är avgörande – sällsynta händelse fick stort medialt genomslag i hela Sverige.

I Sverige är en dödlig björnattack något som händer en gång per hundra år. Däremot dödas en kvinna av sin partner var trettionde dag. Det är 1 300 gånger vanligare. Så ytterligare ett mord i en nära relation noterades knappt, medan jaktolyckan var förstasidesstoff.

Trots vad mediebevakningen kan få oss att tro var de båda dödsfallen lika tragiska och ohyggliga. Trots vad medierna kan få oss att tro bör människor som vill rädda liv vara mycket mer engagerade mot våld i nära relationer än mot björnar. När man jämför siffrorna verkar det självklart.

Tbc kontra svininfluensan

Det är inte bara när det gäller björnar och yxor som medierna förlorar sinnet för proportioner.

1918 dödade spanska sjukan cirka 2,7 procent av världens befolkning. Risken för ett utbrott av en influensa som vi inte har något vaccin mot förblir ett hot som vi måste ta på största allvar. Under de första månaderna av 2009 dog tusentals personer i svininfluensa. Under två veckor var nyheterna fulla av det. Men till skillnad från ebolautbrottet 2014 fördubblades inte antalet insjuknade. Det följde inte ens en rät linje. Jag och andra drog slutsatsen att denna influensa inte var så aggressiv som det första larmet hade tytt på. Men journalisterna fortsatte att underblåsa rädslan i flera veckor.

Jag tröttnade till slut på hysterin och bestämde mig för att beräkna antalet reportage i förhållande till antalet dödsfall. Under två veckor dog 31 personer i svininfluensa och en nyhetssökning på Google visade 253 442 artiklar om det, alltså 8 176 artiklar per dödsfall. Under samma två veckor beräknade jag att omkring 63 066 människor hade dött i tbc. Nästan alla hade levt på Nivå 1 och 2, där tbc fortfarande skördar många liv trots att sjukdomen idag kan botas. Men tbc är smittsamt och tbc-bakterier skulle kunna bli resistenta och döda många på Nivå 4. Nyhetstäckningen för tbc var 0,1 artiklar per dödsfall. Ett dödsfall i svininfluensa fick 82 000 gånger större uppmärksamhet som ett lika tragiskt dödsfall i tbc.

80/20-regeln

Det är lätt att förlora sinnet för proportioner. Men lyckligtvis finns det några enkla lösningar. Så snart jag måste jämföra en massa siffror och komma underfund med vilka som är viktigast, använder jag den enklast tänkbara metoden: jag börjar med de största siffrorna.

Det är hela grejen med 80/20-regeln. Vi tenderar att tro att alla poster i en lista är lika viktiga, men vanligen är några av dem viktigare än alla andra tillsammans. Oavsett om det handlar om dödsorsaker eller budgetposter inriktar jag mig först på att förstå dem som utgör 80 procent av totalsumman. Innan jag ägnar mig åt de mindre frågar jag mig: Var är de 80 procenten? Varför är de så stora? Vilka konsekvenser har det?

Ta till exempel följande lista över världens energikällor, i alfabetisk ordning: biobränslen, jordvärme, kol, kärnkraft, naturgas, olja, sol, vind. Om man presenterar dem på det viset så framstår alla som lika viktiga. Men om vi i stället sorterar dem efter hur mycket energi de alstrar för mänskligheten överskuggar tre av dem alla de övriga, som detta diagram visar.

VÄRLDENS ENERGIKÄLLOR 2016

Energikonsumtion i världen i 100 terawattimmar (TWh).

Källa: Smil 2016

För att få en övergripande bild skulle jag använda 80/20-regeln, som här säger att olja + kol + naturgas ger oss mer än 80 procent av vår energi, närmare bestämt 87 procent.

Första gången jag upptäckte hur användbar 80/20-regeln är, var när jag började granska biståndsprojekt åt Sida. I nästan alla budgetar står 20 procent av posterna för mer än 80 procent av totalsumman. Man kan spara mycket pengar genom att se till att man förstår dessa poster först.

Det var så jag upptäckte att hälften av budgeten för en liten vårdcentral på den vietnamesiska landsbygden var på väg att spenderas på två tusen skalpeller av fel sort. Det var så jag upptäckte att 100 gånger för mycket (4 miljoner liter) modersmjölksersättning höll på att skickas till ett flyktingläger i Algeriet. Och det var så jag lyckades hindra att 20 000 testikelproteser skickades till en liten ungdomsklinik i Nicaragua. I vartdera fallet sökte jag efter de största posterna som upptog 80 procent av budgeten och borrade mig sedan ner i allt som verkade vara utöver det vanliga. I samtliga fall berodde problemen på enkla små misstag som att något litet decimalkomma råkat falla bort.

80/20-regeln är lika enkel som den ser ut. Det enda du behöver göra är att komma ihåg att tillämpa den. Här kommer ytterligare ett exempel.

Världens PIN-kod

Vi förstår världen bättre, och fattar bättre beslut, om vi håller reda på var de flesta människorna bor idag, och var de kommer att bo i framtiden. Var finns världsmarknaden? Var finns internetanvändarna? Varifrån kommer turisterna att komma i framtiden? Vart går de flesta fraktfartygen? Och så vidare.

Faktafråga 8:

Idag finns det ungefär sju miljarder människor i världen. Vilken karta visar bäst var de bor? (Varje figur representerar 1 miljard människor.)

Detta är en av de frågor där de testade gör bäst ifrån sig. De är nästan lika bra som schimpanser, alltså nästan lika bra som om de valde karta slumpmässigt. Vid det här laget framstår det som en fin prestation. Allt beror ju på vad man jämför med!

70 procent av de som vi har testat väljer någon av de felaktiga kartorna, med 1 miljard människor på fel kontinent. 70 procent vet inte att flertalet människor bor i Asien. Om du verkligen bryr dig om en hållbar framtid eller oroar dig för utplundringen av planetens naturresurser eller för världsmarknaden kan du inte helt sonika tappa bort en miljard människor!

Den korrekta kartan är A. Världens PIN-kod är 1-1-1-4. Så kan du komma ihåg kartan. Från vänster till höger blir miljarderna en PIN-kod. De amerikanska kontinenterna 1, Europa 1, Afrika 1 och Asien 4. (Jag har avrundat siffrorna.) Men i likhet med alla andra PIN-koder kommer också den här att ändras. Under detta århundrade förväntar sig FN:s experter ingen nämnvärd förändring av befolkningsstorleken i varken Amerika eller Europa, men däremot väntar de sig 3 miljarder fler i Afrika och ytterligare 1 miljard i Asien. Därför kommer världens nya PIN-kod år 2100 att vara 1-1-4-5. Över 80 procent av världens befolkning kommer att bo i Afrika och Asien.

Om FN:s prognos för befolkningsökningen är någorlunda korrekt och om inkomsterna i Afrika och Asien kommer att fortsätta stiga som de gör nu, kommer världsmarknadens tyngdpunkt under de närmaste tjugo åren att förskjutas från Atlanten till Indiska oceanen. De människor som nu bor i de rika länderna kring Nordatlanten, och utgör 11 procent av världens befolkning, utgör idag 60 procent av konsumentmarknaden på Nivå 4. Om inkomsterna kommer att fortsätta stiga som de gör nu världen över, kommer denna andel att ha minskat till 50 procent redan 2027. Och 2040 kommer 60 procent av världens konsumenter på Nivå 4 att bo utanför väst. Ja, jag tror den västerländska dominansen av världsekonomin är över inom kort.

SNART KOMMER DE FLESTA PÅ NIVÅ 4
ATT LEVA UTANFÖR VÄSTVÄRLDEN

Världens befolkning indelad i Väst och Resten, fördelade på inkomstgrupper.

$/dag, justerad för prisskillnader och inflation.
Källa: Gapminder[8] baserad på PovcalNet, IMF[1] & van Zanden[1]

Människor i Nordamerika och Europa måste förstå att större delen av världens befolkning finns i Asien. Och vad gäller ekonomiska muskler håller ”vi” på att bli de 20 procenten, inte de 80. Men många av ”oss” kan inte få in dessa siffror i våra nostalgiska huvuden. Det är inte bara att vi överskattar hur stora monumenten bör vara efter ”våra” krig i Vietnam, vi missbedömer också vår betydelse på den framtida världsmarknaden. Och många av oss glömmer bort att bete oss artigt mot dem som kommer att bestämma över framtidens handelsavtal.

Dividera talen

Det bästa sättet att göra en stor siffra meningsfull är ofta att dividera den med en totalsumma. I mitt arbete är totalsumman ofta världens befolkning. När vi dividerar en kvantitet (låt säga antalet barn i Hong Kong) med en annan kvantitet (låt säga antalet skolor i Hong Kong) får vi en kvot (det genomsnittliga antalet barn per skola i Hong Kong). Kvantiteter är lätta att hitta, för de är enkla att producera – någon behöver bara räkna något. Men kvoter eller andelar är ofta mer meningsfulla.

Trenden under divisionsstrecket

Jag vill återvända till de 4,2 miljonerna döda spädbarnen. Tidigare i kapitlet jämförde vi dagens 4,2 miljoner med de 14,4 miljoner som dog 1950. Tänk om det föds mycket färre barn per år nuförtiden, och det är därför färre spädbarn dör? När man får se ett tal minska beror det ibland på att ett annat ”bakgrundstal” minskar. För att kontrollera behöver vi dividera antalet dödsfall bland spädbarn med det totala antalet födslar.

1950 föddes 97 miljoner barn, medan 14,4 miljoner spädbarn dog. För att få fram spädbarnsdödligheten dividerar vi antalet dödsfall (14,4 miljoner) med antalet födslar (97 miljoner), vilket ger 15 procent. Så 1950 dog 15 barn per 100 födda före sin ettårsdag.

Låt oss nu se på de senaste siffrorna. 2016 föddes 141 miljoner barn, medan 4,2 miljoner spädbarn dog. Om vi dividerar antalet dödsfall med antalet födslar får vi bara 3 procent. Idag dör 3 barn per 100 födda världen över innan de fyller ett år. Fantastiskt: spädbarnsdödligheten har minskat från 15 procent till 3 procent. När vi jämför andelar i stället för antal döda spädbarn framstår den senaste siffran som ännu mer häpnadsväckande låg.

Vissa människor skäms över att göra sådana kalkyler med människoliv. Jag skäms när jag inte gör det. En ensam siffra gör mig alltid orolig att jag kommer misstolka den. En siffra som jag jämfört och dividerat kan i stället fylla mig med hopp.

Per capita

”Prognoserna visar att det är Kina, Indien och de andra tillväxtekonomierna som ökar sina koldioxidutsläpp i en takt som kommer att leda till farliga klimatförändringar. I själva verket släpper Kina redan ut mer koldioxid än USA och Indien mer än Tyskland.”

Dessa djärva påståenden yttrades av en miljöminister från ett EU-land som deltog i en paneldiskussion om klimatförändringarna på World Economic Forum i Davos i januari 2007. Han framförde sina skuldbelägganden i en neutral ton, som om han lade fram självklara fakta. Hade han iakttagit minerna bland de kinesiska och indiska diskussionsdeltagarna hade han insett att detta synsätt inte alls var självklart. Den kinesiske experten såg arg ut, men fortsatte att stirra rakt framför sig. Den indiske experten kunde däremot inte sitta still. Han vinkade mot moderatorn och kunde knappt vänta på att få ordet.

Han reste sig. Det blev en kort tystnad medan han såg varje medlem av panelen i ögonen. Hans eleganta mörkblåa turban och flotta gråa kostym, och det sätt på vilket han uppträdde i denna stund av djup indignation, bekräftade hans ställning som en av Indiens högsta tjänstemän med många års erfarenhet som ledande expert på Världsbanken och Internationella valutafonden. Han gjorde en svepande gest mot panelmedlemmarna från de rika länderna och sa sedan högt och anklagande: ”Det var ni, de rikaste länderna, som satte oss i den här delikata situationen! Ni har eldat med kol och använt olja i århundraden. Ni och bara ni har ställt oss på randen till allvarliga klimatförändringar.” Sedan ändrade han plötsligt ställning, förde samman handflatorna i en indisk hälsning, bugade sig och nästan viskade med en vänlig röst: ”Men vi förlåter er, för ni visste inte vad ni gjorde. Vi ska inte i efterhand beskylla någon för en skada den inte kände till.” Sedan rätade han på sig och fällde sin sista kommentar likt en domare som avkunnar sin dom, och han underströk varje ord genom att långsamt röra sitt uppsträckta pekfinger: ”Men från och med denna dag räknar vi koldioxidutsläpp per capita.”

Jag höll med honom helt. Sedan en tid tillbaka hade jag funnit det motbjudande att skylla klimatförändringarna på Kina och Indien utifrån varje lands totala utsläpp. Det är som att påstå att fetman är värre i Kina än i USA för att den kinesiska befolkningen tillsammans väger mer än den amerikanska. Att diskutera utsläpp per land är meningslöst eftersom de har helt olika befolkningsstorlekar. Enligt en sådan logik skulle Norge, med en befolkning på 5 miljoner, kunna släppa ut nästan hur mycket koldioxid per capita som helst.

I detta fall måste de stora talen – ländernas totala utsläpp – divideras med varje lands folkmängd för att få ett meningsfullt och jämförbart mått. Oavsett om man mäter hiv, BNP, sålda mobiltelefoner eller koldioxidutsläpp är det nästan alltid mer meningsfullt att mäta per capita, det vill säga per invånare.

Det är farligt därute

De tryggaste liven i historien levs idag av människor på Nivå 4. De flesta risker som går att förebygga har eliminerats. Trots det går många omkring och oroar sig.

De oroar sig för allsköns faror ”därute i världen”. Naturkatastrofer som dödar många, sjukdomar som sprider sig och flygplan som kraschar. Sånt där som händer ”därute”, bortom horisonten. Det är lite konstigt, eller hur? Sådana skrämmande saker händer nästan aldrig ”här hemma”, på den trygga plats där du bor. ”Därute” verkar de hända vareviga dag. Men kom ihåg att ”därute” är summan av miljontals platser. ”Här hemma” är bara en.

Det är självklart att fler dåliga saker händer därute, eftersom ”därute” är så mycket större än ”här”. Även om varje plats ”därute” vore lika trygg som din plats, skulle hundratals fruktansvärda händelser ändå inträffa där. Om du kunde ha koll på varje enskild plats skulle du bli förvånad över hur fridfulla de flesta av dem är. De uppträder på din skärm den enda dagen då något fruktansvärt händer där. Alla andra dagar hör du inte talas om dem.

Jämför och dela

När jag ser en ensam siffra i en nyhetsartikel ringer alltid en varningsklocka. Vad bör denna ensamma siffra jämföras med? Vad var siffran för ett år sedan? För tio år sedan? Vad är motsvarande siffra i ett jämförbart land? Och vad bör den lämpligen delas med? I vilken totalsumma ingår den? Vad skulle det bli per capita? Sedan jämför jag kvoterna. Och först då avgör jag om det verkligen är en viktig siffra eller inte.

KNEP FÖR STORLEKSINSTINKTEN

Factfulness är … att stanna upp när en ensam siffra verkar imponerande (liten eller stor) och komma ihåg att den kanske kommer ge motsatt intryck om den jämförs eller delas med en annan relevant siffra.

För att kontrollera storleksinstinkten ska du ta reda på saker och tings rätta proportioner.

•Jämför. Stora tal ser alltid stora ut. Enskilda tal är vilseledande för sig, vilket bör göra dig misstänksam. Leta alltid efter jämförelser. I bästa fall kan du först dela och sedan jämföra kvoterna.

•80/20. Har du en lång lista framför dig? Leta upp raderna med de största siffrorna och granska dessa först. De är troligtvis viktigare än alla de andra tillsammans.

•Dividera. Kvantiteter och andelar kan säga helt olika saker. Andelar är mer meningsfulla, särskilt när man jämför grupper av olika storlek. Vid jämförelser mellan länder eller regioner bör du särskilt leta efter kvoter per capita.