Kapitel 6: Generaliseringsinstinkten

Varför jag var tvungen att ljuga om danskar och hur det kan vara smart att bygga ett halvt hus

Middagen är serverad

Den orangea solen sjönk snabbt ned bakom akaciorna på savannen i Bandunduregionen, söder om Kongofloden. Det är en sån där plats där man fortfarande hittar människor i extrem fattigdom: en dags promenad bakom det där berget som man ser från där vägen tar slut. Min kollega Thorkild och jag hade ägnat dagen åt att intervjua människor i denna avsides belägna by om deras näringsintag, och nu ville de ordna en fest för oss. Ingen hade någonsin kommit till deras by till fots för att fråga dem om deras problem.

Precis som svenska bybor antagligen skulle ha gjort för hundra år sedan visade de sin tacksamhet och respekt genom att servera sina gäster det största köttstycke de kunde finna. Hela byn hade samlats runt Thorkild och mig när våra fat bars fram. På två fina gröna blad låg två flådda, grillade sorkar.

Jag trodde att jag skulle kräkas. Sedan märkte jag att Thorkild redan hade börjat äta – vi var båda hungriga efter en dags arbete utan mat. Jag lät blicken svepa över bybor som förväntansfullt log mot mig. Det fanns inget val. Så jag åt. Det var faktiskt inte så illa. Det smakade lite som kyckling. Av artighet ansträngde jag mig och försökte se nöjd ut när jag svalde.

Sedan var det dags för desserten: ett nytt fat fullt med stora vita larver från oljepalmen. Och då menar jag stora: var och en var längre och tjockare än min tumme och hade stekts lätt i sitt eget fett. Men jag undrade om de var alltför lätt stekta, för de verkade röra på sig. Byborna var stolta över att kunna erbjuda oss en sådan delikatess.

Kom ihåg att jag är svärdslukare, så jag borde kunna trycka ned vad som helst i min strupe. Och jag är normalt inte kräsmagad. En gång har jag till och med ätit gröt gjord på knott. Men nej, det här klarade jag inte. Larvernas huvuden såg ut som små bruna nötter och deras kroppar som genomskinliga, skrynkliga marshmallows genom vilka jag kunde se inälvorna. Byborna gestikulerade att jag skulle bita dem mitt itu och suga ut innanmätet. Jag visste att jag skulle kräkas upp sorken om jag försökte, och jag ville inte såra någon.

Plötsligt fick jag en snilleblixt. Jag log milt och sa sorgset: ”Vet ni vad, jag är ledsen, men jag kan inte äta larver.”

Thorkild vände sig förvånat mot mig. Han hade redan några larver hängande ur mungiporna. Han älskade verkligen dessa larver. Han hade tidigare varit missionär i Kongo och under ett helt år hade veckans höjdpunkt varit just sådana här larver.

”Ni förstår, vi äter inte larver” sa jag och försökte se övertygande ut. Byborna såg på Thorkild.

”Å”, sa jag. ”Han kommer från en annan stam, förstår ni. Jag kommer från Sverige och han från Danmark. I Danmark älskar de att äta larver, men det strider mot vår kultur i Sverige.” Byläraren gick och hämtade en världskarta, och jag pekade på det vatten som skiljer de båda länderna åt. ”På den här sidan om vattnet äter de larver”, sa jag, ”och på den här sidan gör vi inte det.” Det är nog den mest flagranta nödlögn jag någonsin dragit, men den fungerade. Byborna var glada över att få dela min efterrätt mellan sig. Alla överallt vet att människor från olika stammar har olika sedvänjor.

Generaliseringsinstinkten

Alla kategoriserar och generaliserar automatiskt hela tiden. Omedvetet. Det är inte en fråga om att vara fördomsfull eller upplyst. Kategorier är absolut nödvändiga för att vi ska fungera. De strukturerar våra tankar. Tänk om vi skulle uppfatta varje fenomen och varje scenario som helt unikt, då skulle vi inte ens ha ord för att beskriva världen omkring oss.

Den nödvändiga och nyttiga instinkten att generalisera kan emellertid, i likhet med alla andra instinkter i denna bok, förvränga vår uppfattning om världen. Den kan få oss att felaktigt bunta ihop saker, människor eller länder som i själva verket är mycket olika. Den kan få oss att tro att allt i en viss kategori är likartat. Och den kan, vilket kanske är det värsta av allt, få oss att dra förhastade slutsatser om en hel kategori utifrån några få, eller rent av ett enda, exempel.

Återigen är medierna vän av denna instinkt. Vilseledande generaliseringar och stereotyper fungerar som en sorts genväg för medierna genom att erbjuda ett snabbt och enkelt sätt att förmedla något. Här några exempel ur dagens tidning: livet på landet, medelklass, supermamma, gängmedlem.

När många blir medvetna om en problematisk generalisering kallas den en stereotyp. Vanligast är att tala om ras- och könsstereotyper. De skapar många mycket viktiga problem, men de är inte de enda problem som skapas av felaktiga generaliseringar. Felaktiga generaliseringar blockerar vår möjlighet att nå alla möjliga insikter.

Gapinstinkten delar upp världen i ”vi” och ”de” och generaliseringsinstinkten får ”oss” att tro att ”de” är likadana.

Arbetar du på ett privat företag på Nivå 4? Då finns det stor risk för att ni missar de flesta av era potentiella kunder och leverantörer på grund av era generaliseringar. Arbetar du med finansiella placeringar för en stor bank? Då finns det stor risk för att du investerar dina kunders pengar på fel ställen på grund av att du buntar ihop platser i resten av världen som är väldigt olika.

Hur många av världens barn har idag vid ett års ålder vaccinerats mot någon form av sjukdom?

Vi ville jämföra okunskapen bland olika expertgrupper. Men de vanliga mätinstituten kunde inte hjälpa oss. De lyckas inte få tillgång till att testa personalen på storföretag och regeringsorgan. Det var en av anledningarna till att jag började testa min publik i början av mina föreläsningar. Jag har under de senaste fem åren testat 12 596 personer under 108 föreläsningar. Denna fråga gav det sämsta resultatet. I tabellen nedan har jag rankat tolv grupper av experter efter hur många som valde det mest felaktiga svaret.

Hur många av världens barn har idag vid ett års ålder vaccinerats mot någon form av sjukdom?
(Rätt svar: 80%. Väldigt fel svar: 20%.)

De sämsta resultaten kom från en årlig sammankomst med globala kapitalförvaltare på en av världens tio största bankers huvudkontor. Jag har besökt tre av dem. Jag kan inte säga vilka eftersom jag skrivit på ett papper. Hela 85 procent av de 71 välklädda bankmännen i lokalen trodde att en minoritet av världens barn har vaccinerats. Ett ytterst felaktigt svar.

Vacciner måste hållas kylda hela vägen från tillverkaren till barnets arm. De fraktas i kylcontainrar till hamnar runt om i världen, där de lastas på kylbilar. Dessa kylbilar kör dem till lokala kliniker där de lagras i kylskåp. Sådana distributionsvägar kallas kylkedjor. För att sådana kylkedjor ska fungera måste den grundläggande infrastrukturen för transporter, elektricitet, utbildning och sjukvård vara på plats. Det är precis samma infrastruktur som behövs för att grunda nya fabriker. Det faktum att 88 procent är vaccinerade, medan stora investerare tror att det bara är 20 procent, tyder på en stor risk att de inte kan sköta sitt jobb utan missar stora investeringsmöjligheter (förmodligen de mest lönsamma i de delar av världen som har den snabbaste tillväxten).

Man gör lätt felaktiga antaganden om man har en ”de”-kategori i huvudet där merparten av mänskligheten ingår. Vilka bilder ser man när man tänker på livet i den där jättekategorin? Är det kanske så att man tänker på de mest upprörande bilderna från nyheterna? Jag tror att det är just det som pågår när människor på Nivå 4 ger så dåliga svar på den här sortens frågor. Den extrema nöd vi ser ibland på nyheterna missbrukas till att stereotypisera nästan hela mänskligheten.

Varje graviditet innebär i grova drag två års utebliven mens. Om du tillverkar mensbindor är det ingen bra affär. Därför borde du känna till, och glädjas över, att antalet födslar per kvinna faller över hela världen. Du bör känna till och glädjas över det ökade antalet utbildade kvinnor som arbetar utanför hemmet. Denna utveckling har nämligen fått marknaden för dina produkter att explodera under de senaste årtiondena, med miljarder menstruerande kvinnor på Nivå 2 och 3.

Men, som jag insåg när jag deltog i ett internt möte på en av världens största tillverkare av hygienartiklar, detta har gått de flesta västerländska tillverkare helt förbi. När de jagar nya kunder drömmer de i stället om att skapa nya behov bland de 300 miljonerna menstruerande kvinnor som finns på Nivå 4. ”Tänk om vi skulle marknadsföra en ännu tunnare binda för bikinis? Osynliga bindor att ha under lycra? Tänk om vi kunde ha en binda för varje klädsel, varje situation, varje idrott? Specialbindor för bergsbestigare!” Det bästa vore om alla bindor var så små att de måste bytas flera gånger per dag. På den rika konsumentmarknaden är de basala behoven redan tillgodosedda av flera konkurrerande märken. Det gäller även för bindor. Producenterna kämpar förgäves för att skapa efterfrågan i allt mindre segment.

På Nivå 2 och 3 har samtidigt omkring 2 miljarder menstruerande kvinnor få alternativ att välja bland. Dessa kvinnor bär inte lycra och skulle inte lägga pengar på supertunna bindor. De efterfrågar en prisvärd binda som håller hela dagen så att de inte behöver byta när de är ute och arbetar. Och om de finner en produkt de tycker om kommer de förmodligen att hålla sig till det märket hela livet och rekommendera det till sina döttrar.

Samma logik gäller för många andra konsumtionsvaror, och jag har hållit hundratals föreläsningar för företagsledare för att förklara detta enkla faktum. Merparten av världens befolkning rör sig stadigt uppåt, nivå för nivå. Antalet människor på nivå 3 kommer att öka från 2 miljarder idag till 4 miljarder 2040. Nästan alla i världen blir konsumenter på världsmarknaden. Om du sitter fast i vanföreställningen att större delen av världens befolkning är för fattig för att köpa något alls, riskerar du att missa den största affärsmöjligheten i världshistorien medan du använder din reklambudget till att marknadsföra speciella ”yogabindor” till rika hipsters i Europas storstäder. Strategiska företagsutvecklare behöver en faktabaserad uppfattning om världen för att hitta sina framtida kunder.

Inget går upp mot verkligheten

Du behöver generaliseringsinstinkten för att klara det dagliga livet, och ibland kan den rädda dig från att äta något motbjudande. Vi behöver alltid ha kategorier. Utmaningen består i att inse vilka av våra enkla kategorier som är missvisande – till exempel ”u-länder” och ”i-länder” – och ersätta dem med bättre kategorier, som de fyra nivåerna.

Ett av de bästa sätten att göra det är att resa, om man har möjlighet. Därför vill jag att mina studenter i internationell hälsa på Karolinska institutet ska åka på studiebesök till länder på Nivå 1, 2 och 3, och delta i undervisning på universitet där, och besöka sjukhus och bo hos familjer på plats. Inget slår förstahandserfarenheter.

Mina studenter är företrädesvis privilegierade unga svenskar som vill göra något gott i världen, men som inte riktigt förstår sig på den. En del av dem säger att de har rest – jo, visst har de druckit cappuccino på caféet intill den klimatvänliga researrangören, men aldrig varit i ett vanligt hem.

Under första dagen på en resa till Thiruvananthapuram i Kerala i Indien eller Kampala i Uganda uttrycker de vanligen sin förvåning över att staden är så välorganiserad. Det finns trafikljus och avloppssystem och ingen dör på gatorna.

Andra dagen brukar vi besöka ett offentligt sjukhus. När studenterna ser att det inte finns någon färg på väggarna och ingen luftkonditionering och att 60 patienter trängs i samma sal, viskar de till varandra att detta måste vara extrem fattigdom. Jag får påminna dem om att människor i extrem fattigdom inte har några sjukhus alls. En kvinna som lever i extrem fattigdom föder barn på ett jordgolv, med hjälp av en outbildad barnmorska som har gått barfota genom mörkret. Sjukhuschefen hjälper mig. Hon förklarar för studenterna att det i länder på Nivå 2 och 3 kan vara strategiskt att inte måla om väggarna. ”Vi har råd med färg”, säger hon, ”det är inte det”. Flagnande färg håller de rikare patienterna och deras tidskrävande krav på dyra behandlingar borta, så att sjukhuset kan använda sina begränsade resurser till att behandla fler patienter mer kostnadseffektivt.

Studenterna pratar sedan med patienterna. En man berättar att han inte har råd med insulinet för diabetesdiagnosen som han just fick. Studenterna förstår inte: det här måste vara ett avancerat sjukhus om det kan diagnosticera diabetes. Men det är ju bisarrt om patienten inte har råd med behandlingen. Men det är mycket vanligt på Nivå 2: den offentliga vården kan betala för viss diagnosticering, akutvård och billiga läkemedel, vilket kraftigt ökar andelen överlevande. Men det finns helt enkelt inte tillräckligt med pengar för dyr behandling av en långvarig sjukdom som diabetes (så länge priset inte sänks).

Vid ett tillfälle höll en students generaliseringar på att stå henne dyrt. Vi besökte ett fint och modernt privatsjukhus i Kerala, åtta våningar högt. Eftersom en student i gruppen var sen stod vi en stund i entréhallen. Men efter en kvart beslöt vi att inte vänta på henne längre, och gick genom en korridor till en stor hiss, som kunde rymma flera sjukhussängar. Vår värd, chefen för intensivvårdsavdelningen, tryckte på knappen för sjätte våningen. Precis när dörrarna började glida igen såg vi den unga blonda svenskan komma rusande genom entréhallen. ”Kom igen, spring fortare!” ropade hennes vän från hissdörren och sträckte ut foten för att hindra att dörrarna stängdes. Sedan gick allt mycket fort. Dörrarna bara fortsatte stängas kring studentens ben. Hon skrek av smärta och rädsla. Hissen började röra sig uppåt. Hon skrek ännu högre. Just när jag insåg att den unga kvinnans ben skulle krossas mot dörrkarmen störtade vår värd tvärs över hissen och tryckte på den röda nödstoppsknappen. Han väste åt mig att hjälpa till, och tillsammans lyckades vi bända isär hissdörrarna och få loss studentens blödande ben.

Efteråt tittade han på mig och sa: ”Jag har aldrig sett något liknande. Hur kan ni släppa in så korkade människor på läkarutbildningen?” Jag förklarade att alla hissar i Sverige har sensorer på dörrarna. Om något hamnar mellan dem slutar de genast stängas och öppnas i stället. Den indiske läkaren såg tvivlande på mig. ”Men hur kan ni våga lita på att en så avancerad mekanism fungerar varenda gång?” Jag kände mig dum när jag svarade: ”Det bara fungerar, alltid. Jag skulle tro att det beror på att det finns säkerhetsbestämmelser och regelbundna inspektioner.” Han såg inte övertygad ut. ”Hm. Så ert land har blivit så säkert att världen är farlig för er när ni reser utomlands.”

Jag kan försäkra att den unga kvinnan inte alls var korkad. Hon hade helt enkelt, oklokt, generaliserat från sina erfarenheter av hissar på Nivå 4 till alla hissar i alla länder.

Den sista dagen har vi en liten avskedsceremoni där jag ibland får lära mig något om andra människors generaliseringar om oss. Vid detta tillfälle i Indien anlände mina kvinnliga studenter i tid, vackert klädda i färgstarka saris från den lokala marknaden. (Skadan från hissdörren hade läkts fint.) Tio minuter senare kom de manliga studenterna, uppenbart bakfulla och iförda slitna jeans och smutsiga T-tröjor. Indiens ledande professor i rättsmedicin böjde sig fram mot mig och viskade: ”Jag har hört att ni har kärleksäktenskap i ert land. Men det måste vara en lögn. Alla de här unga männen, vilken kvinna skulle gifta sig med någon av dem om inte hennes föräldrar tvingade henne?”

Den första gången

Jag vill inte låta kritisk mot mina studenter. Jag är inte bättre själv.

1972, på fjärde året på läkarutbildningen, studerade jag på St. John’s Medical College i Bangalore. Den första kursen handlade om att analysera röntgenbilder av njurar. Jag såg direkt att det måste vara njurcancer när den första bilden visades upp. Men jag bestämde mig för att vänta en stund innan jag sa det, av respekt för mina studiekamrater. Jag ville inte skryta med mina kunskaper. Sedan räcktes flera händer upp och de indiska studenterna förklarade en efter en hur denna cancerform bäst diagnosticeras, hur och varför den vanligen sprids och hur den bäst behandlas. De malde på i en halvtimme och besvarade frågor som jag trodde att bara chefsläkare kunde. Jag insåg mitt pinsamma misstag. Jag måste ha kommit till fel rum: de här kunde inte vara fjärdeårsstudenter utan måste vara specialister. Jag hade inget att tillföra deras analys.

På vägen ut sa jag till en studiekamrat att jag skulle vara på fjärde året. ”Det är vi”, svarade han. Jag tappade hakan. De hade kastmärken i pannan och bodde där det växer exotiska palmer. Hur kunde de vara så mycket bättre än jag? Under de följande dagarna fick jag reda på att de hade en tre gånger så tjock lärobok som jag och de hade läst den tre gånger mer.

Jag minns denna upplevelse som den första gången i mitt liv då jag tvingades ändra uppfattning om världen, alltså mitt antagande att jag var överlägsen på grund av varifrån jag kom och föreställningen att väst är bäst och att resten aldrig kan komma ikapp. I det ögonblicket för 45 år sedan förstod jag att väst inte skulle dominera världen så värst länge till.

När man möter verkligheten i andra länder, och då inte caféer för backpackers, inser man ofta hur meningslöst eller rent av farligt det kan vara att generalisera utifrån det som är normalt därhemma.

Hur du kan kontrollera generaliseringsinstinkten

Om du inte kan resa, oroa dig inte. Det finns andra sätt att undvika fel kategorier.

Hitta bättre kategorier: Dollar Street

Anna insisterade att mina resor och studiebesök – hur bra de än var för studenterna – inte gick att genomföra med alla i hela världen. Få människor vill lägga ner sina surt förvärvade pengar på att resa till svårtillgängliga platser för att testa latringropar och själva uppleva det oglamorösa vardagslivet på Nivå 1, 2 och 3 i stället för att äta god mat, åka på safari eller sitta i baren.

De flesta är också förvånansvärt ointresserade av att leta upp statistik om globala proportioner. Och även om man visar dem statistik, så är det svårt att förstå vad siffrorna säger om vardagen på andra nivåer.

Kommer du ihåg fotografierna som användes för att beskriva de olika nivåerna i kapitlet om gapinstinkten? De är alla hämtade från Dollar Street, ett projekt som Anna utvecklade för att man ska kunna lära sig hur vardagslivet ser ut för folk runt om i världen, utan att själv resa sig ur sin favoritfåtölj.

Föreställ dig alla hem i världen uppradade längs en gata och sorterade efter inkomst. De fattigaste bor längst till vänster och de rikaste längst till höger. Och vid det här laget vet du att de flesta bor någonstans i mitten. Husnumret på gatan är hemmets inkomstnivå. Dina grannar på Dollar Street är människor från hela världen med samma inkomst.

Anna har hittills skickat ut fotografer till 300 familjer i över 50 länder. Deras foton visar hur människor äter, sover, borstar tänderna och lagar mat. De visar vad deras bostäder är gjorda av, hur de värmer och lyser upp sina hem, vardagliga föremål som toaletter och spisar, totalt över 130 olika aspekter av deras vardagsliv. Vi skulle kunna fylla hela denna bok med bilder som visar slående likheter mellan vardagsliv på samma inkomstnivå i olika länder och de stora skillnaderna mellan hur folk lever i samma land. Vi har över 40 000 foton. *

Fotografierna visar tydligt att det är inkomst, inte religion eller land, som främst avgör människors vardag. Här är några tandborstar hos familjer på olika inkomstnivåer.

På Nivå 1 borstar man tänderna med fingrarna eller en pinne. På Nivå 2 har man en plasttandborste som familjen delar på. På Nivå 3 har man var sin. Och Nivå 4 är du redan bekant med.

Familjer på Nivå 4 har mycket lika sovrum (eller kök eller vardagsrum) oavsett om de bor i USA, Vietnam, Mexiko, Sydafrika eller någon annanstans.

Hur en kinesisk familj på Nivå 2 förvarar och lagar mat är mycket likt hur en nigeriansk familj på Nivå 2 gör det.

Om du är en av de 3 miljarder människor som lever på Nivå 2 ser din verklighet snarlik ut, vare sig du bor i Filippinerna, Colombia eller Liberia.

Taket på ditt hus är ett läckande lappverk, så du kan bli blöt och kall om det regnar.

När du går på toaletten på morgonen stinker det och är fullt av flugor, men det finns åtminstone väggar som ger visst privatliv.

Du äter samma mat nästan varje måltid, varje dag, varje vecka. Du drömmer om mat som är godare och mer varierad. Glödlampan i taket flimrar för att elen är instabil. Du måste förlita dig på månskenet de kvällar du inte har någon el. Du låser dörren med hänglås.

När du går och lägger dig på kvällen kanske du borstar tänderna med samma tandborste som resten av familjen. Du drömmer om den dag då du slipper dela tandborste med mormor.

I media ser vi ständigt bilder av vardagsliv på Nivå 4 och av kriser på alla andra nivåer. Bildgoogla toalett, säng eller spis och du får bilder från Nivå 4. Om du vill se hur vardagslivet ter sig på andra nivåer är Google inte till mycket hjälp.

Ifrågasätt dina kategorier

Det är bra att alltid utgå ifrån att dina kategorier kanske är missvisande. Här är fem kraftfulla knep för att ifrågasätta dina favoritkategorier: sök efter skillnader inom och likheter mellan grupper;ge akt på ”majoriteten”; se upp med exceptionella fall; anta att du inte är ”normal”; och se upp med generaliseringar från en grupp till en annan.

Sök efter olikheter inom och likheter mellan grupper

Populära stereotyper om olika länder faller lätt sönder när man ser de enorma skillnaderna som finns inom alla länder, och de enorma likheterna som finns mellan människor i olika länder, människor med samma inkomst.

Kommer du ihåg likheten mellan kokkärlen hos familjer på Nivå 2 i Kina och Nigeria? Om du bara såg bilden från Kina skulle du förmodligen tänka: ”Å, det är så de kokar vatten i Kina. I en järnkanna på en trefot över eld. Det är deras kultur.” Nej, det är ett vanligt sätt att koka vatten på Nivå 2, överallt i världen. Det är en fråga om inkomst. I Kina, liksom på andra håll, lagar man också mat på flera andra sätt beroende på inkomstnivå, inte ”kultur”.

Se upp med när någon säger att en enskild person gjorde något för att vederbörande tillhör en viss grupp – en nation, en kultur, en religion. Finns det exempel på olika beteenden i samma grupp? Eller på samma beteende i andra grupper?

Afrika är en väldig kontinent med 54 länder och 1 miljard människor. I Afrika finns människor på alla utvecklingsnivåer. I bubbeldiagrammet på nästa sida har jag lyft fram alla afrikanska länder. Se på Somalia, Ghana och Tunisien. Det är inte meningsfullt att tala om ”afrikanska länder” och ”Afrikas problem”, men ändå gör folk det hela tiden. Det får löjliga konsekvenser, som att ebolaepidemin i Liberia och Sierra Leone påverkar turismen i Kenya, på andra sidan kontinenten 100 timmars bilresa bort. Det är längre än från London till Teheran.

Inkomster i 2011 års dollarnivå, korrigerad mot prisskillnader och inflation.
Källor: World Bank[1], IMF[1], IHME[1], UN-Pop[1] & Gapminder[1,2,3,4]

Varning för ”majoriteten”

När någon säger att majoriteten av en grupp har en viss egenskap kan det låta som om de flesta av dem har något gemensamt. Kom ihåg att ”majoritet” bara betyder mer än hälften. Det kan betyda 51 procent eller 99 procent. Fråga efter procenttalet.

Ta till exempel påståendet: ”I alla världens länder säger majoriteten kvinnor att deras behov av preventivmedel är tillgodosedda.” Vad säger det oss? Betyder det nästan alla eller bara lite över hälften? Verkligheten varierar kraftigt från land till land. I Kina och Frankrike säger imponerande 96 procent av kvinnorna att deras behov av preventivmedel är tillgodosedda. Strax därunder, på 94 procent, har vi Storbritannien, Sydkorea, Thailand, Costa Rica, Nicaragua, Norge, Iran och Turkiet. Men i Haiti och Liberia är ”majoriteten” bara 69 procent, och i Angola bara 63 procent.

Varning för ovanliga exempel

Ibland används undantagsfall som exempel för att säga något om en hel grupp. Kemofobi, rädslan för kemikalier, drivs av generaliseringar utifrån några få dramatiska, men exceptionella, exempel på skadliga ämnen. Vissa blir oroade av allt som är ”kemiskt”. Men kom ihåg att allt består av kemiska ämnen, både naturprodukter och industriprodukter. Här är några favoriter som jag helst inte vill leva utan: tvål, cement, plast, tvättmedel, toalettpapper och antibiotika. När någon beskriver ett enstaka exempel och sedan drar slutsatser om en hel grupp, be om fler exempel. Eller vänd på steken och fråga dig själv om ett motsatt exempel hade fått dig att dra motsatt slutsats. Om du på basis av ett farligt kemiskt ämne gladeligen drar slutsatsen att alla kemiska ämnen är farliga, är du då beredd att på basis av ett ofarligt kemiskt ämne dra slutsatsen att alla kemiska ämnen är ofarliga?

Utgå ifrån att du inte är ”normal” och att andra inte är idioter

För att undvika att få ditt ben krossat i en hiss eller begå andra hemska misstag bör du vara öppen för möjligheten att dina erfarenheter inte är ”normala”. Var försiktig med att ta erfarenheter från Nivå 4 och generalisera dem till resten av världen. Särskilt om det leder till slutsatsen att andra människor är idioter.

Om du skulle besöka Tunisien, ett land där det finns människor på alla nivåer från 1 till 4, kanske du stöter på halvfärdiga hus, som detta hus i huvudstaden Tunis tillhörande familjen Salhi. Du kanske är böjd att dra slutsatsen att tunisier är lata eller oorganiserade.

Du kan besöka familjen Salhi på Dollar Street och se hur de lever. Mabrouk, 52 år, är trädgårdsmästare. Hans hustru Jamila, 44 år, driver ett hembageri. De flesta av deras grannar har liknande halvfärdiga övervåningar på sina hus. Det kan man se överallt på Nivå 2 och 3 runt om i världen. Om någon skulle bygga så i Sverige skulle vi tro att hon eller han hade allvarliga problem med planering eller att byggnadsarbetarna hade stuckit. Men det går inte att generalisera från Sverige till Tunisien.

Familjen Salhi och många andra under liknande omständigheter har funnit ett lysande sätt att lösa flera problem på samma gång. På Nivå 2 och 3 har familjer ofta inte tillgång till en bank där de kan sätta in sina besparingar och de kan inte få lån. Så för att förbättra sina bostäder måste de samla pengar på hög. Men pengar kan bli stulna eller förlora sitt värde genom inflation. Så snart familjen har råd köper de därför tegel, som inte förlorar i värde. Men de har inte plats att lagra teglet inomhus, och om de skulle lägga det i travar utomhus riskerar de att det blir stulet. Därför är det bättre att mura teglet på huset allt eftersom. Tjuvarna kan inte stjäla det, och inflationen får inte dess värde att minska. Ingen behöver kontrollera deras kreditvärdighet. Och efter tio, femton år har de byggt ett större hus. I stället för att anta att familjen Salhi är lat och oorganiserad bör du anta att de är smarta och klura på hur något till synes dumt, egentligen kanske är en smart lösning.

Se upp med generaliseringar från en grupp till en annan

Förut trodde jag på och spred en ödesdigert felaktig generalisering som kostade 60 000 människor livet. En del av dessa liv hade kunnat räddas om de som arbetar inom hälsosektorn hade varit villigare att ifrågasätta sina vilseledande generaliseringar.

En kväll 1974 handlade jag bröd på en stormarknad i en svensk småstad när jag plötsligt upptäckte ett spädbarn i en livshotande situation, i en barnvagn på brödavdelningen. Barnets mamma hade vänt ryggen till och var upptagen med att välja bröd. Ett otränat öga kunde inte se faran, men för en nyexaminerad läkare ringde varningsklockan. Jag lät bli att springa för att inte skrämma mamman. Jag gick i stället så fort jag kunde fram till barnvagnen och lyfte upp barnet, som sov på rygg. Jag vände på honom och la honom på mage. Den lille krabaten vaknade inte ens.

Mamman vände sig mot mig med en limpa i handen, redo att gå till attack. Jag förklarade snabbt för henne att jag var läkare och berättade för henne om något som kallas plötslig spädbarnsdöd och socialstyrelsens nya rekommendationer att inte låta spädbarn sova på rygg på grund av risken för kvävning i samband med kräkning. Hon blev både skrämd och lugnad. På darrande ben fortsatte hon sina inköp. Stolt avslutade jag mina egna inköp, omedveten om mitt stora misstag.

Under andra världskriget och Koreakriget upptäckte läkare och sjuksköterskor att medvetslösa soldater som kommit på bår från slagfältet oftare överlevde om de låg på magen än på rygg. På rygg kvävdes de ofta i sina egna spyor. På magen kunde spyorna rinna ut och deras luftvägar förbli öppna. Denna observation räddade miljontals liv, inte bara på soldater. ”Framstupa sidoläge” eller stabilt sidoläge som det numera kallas, lärs ut på kurser i förstahjälpen världen över. (Hjälparbetarna som flög till jordbävningen i Nepal 2015 kunde helt säkert detta.)

Men en ny upptäckt kan lätt generaliseras alltför långt. Under 1960-talet fick framgångarna med stabilt sidoläge den offentliga hälsovården att mot traditionella bruk rekommendera att spädbarn ska läggas på mage för att sova. Som om alla hjälplösa personer behöver precis samma hjälp.

Det är ofta svårt att se klumpigheten i sådana generaliseringar. Den logiska kedjan verkar helt riktig, och när en till synes vattentät logik kombineras med goda avsikter blir det nästan omöjligt att inse feltänket. Trots att data visade att antalet fall av plötslig spädbarnsdöd ökade, inte minskade, så var det inte förrän 1985 som en grupp barnläkare i Hong Kong faktiskt föreslog att magläge kunde vara orsaken. Inte heller då var läkarna i Europa speciellt intresserade. För svenska myndigheter tog det ytterligare sju år att inse sitt misstag och ändra sina råd.

Medvetslösa soldater dog om de låg på rygg och spydde. Men sovande spädbarn har, till skillnad från medvetslösa soldater, fullt fungerande reflexer och vänder sig på sidan om de kräks när de ligger på rygg. Men liggande på magen har vissa spädbarn kanske svårt att vrida sitt tunga huvud för att hålla luftvägarna öppna. (Orsaken till varför det är farligare för spädbarn att sova på mage är ännu inte fullt klarlagd.)

Det är svårt att tänka sig hur mamman på brödavdelningen skulle ha kunnat inse att jag utsatte hennes barn för en risk. Hon kunde ha begärt att jag skulle presentera belägg. Då skulle jag ha berättat för henne om de medvetslösa soldaterna. Hon kunde ha frågat: ”Men, käre doktor, är det verkligen en giltig generalisering? Är inte ett sovande spädbarn något helt annat än en medvetslös soldat?” Även om hon hade framfört det till mig, tvivlar jag starkt på att jag hade varit i stånd att dra de rätta slutsatserna.

I över ett årtionde vände jag egenhändigt många barn från rygg till mage för att hindra kvävning och rädda liv. Det gjorde många andra läkare och föräldrar i Europa och USA också, tills rådet plötsligt byttes till det motsatta, 18 månader efter att studien från Hong Kong hade publicerats. Tusentals spädbarn dog på grund av en svepande generalisering, däribland några under de månader då faktaunderlaget redan fanns tillgängligt. Svepande generaliseringar kan lätt gömma sig bakom goda avsikter.

Jag kan bara hoppas att spädbarnet på brödavdelningen överlevde. Och jag kan bara hoppas på att människor är beredda att dra lärdomar av detta gigantiska misstag som skedde i den offentliga hälsovården ganska nyligen. Vi måste alla anstränga oss att inte generalisera mellan ojämförliga grupper. Vi måste alla försöka upptäcka de dolda svepande generaliseringarna i vår logik. De är mycket svåra att upptäcka, men när vi ställs inför nya fakta måste vi alltid vara redo att ifrågasätta våra tidigare antaganden, ompröva frågan och medge våra fel.

Factfulness är … att inse när en kategori används i en förklaring och komma ihåg att kategorier kan vara vilseledande. Vi kan inte sluta generalisera, och bör inte ens försöka. Däremot bör vi försöka undvika felaktiga generaliseringar.

För att kontrollera generaliseringsinstinkten bör du ifrågasätta dina kategorier.

•Sök efter skillnader inom grupper. Om grupperna är stora se om det finns något sätt att dela upp dem i mindre, mer välavgränsade kategorier. Och …

•… sök efter likheter mellan grupper. Om du finner slående likheter mellan olika grupper bör du överväga om dina kategorier är relevanta. Men …

•… sök också efter skillnader mellan grupper. Anta inte att det som gäller för en grupp (t.ex. du och andra på Nivå 4, eller medvetslösa soldater) gäller för en annan (t.ex. människor på andra inkomstnivåer eller sovande spädbarn).

•Varning för ”majoriteten”. Majoritet betyder bara mer än hälften. Fråga om det betyder 51 procent, 99 procent eller något däremellan.

•Varning för ovanliga exempel. Ovanliga bilder är lättare att minnas, men de kan vara undantag och inte regel.

•Utgå från att andra människor inte är idioter. När något ser konstigt ut, var nyfiken och ödmjuk och fundera över på vilket vis deras handlande i själva verket kan vara en smart lösning på ett problem du inte känner till.

KAPITEL 6

GENERALISERINGSINSTINKTEN

Middagen är serverad

Generaliseringsinstinkten

Inget går upp mot verkligheten

Den första gången

Hur du kan kontrollera generaliseringsinstinkten

Hitta bättre kategorier: Dollar Street

Ifrågasätt dina kategorier

Sök efter olikheter inom och likheter mellan grupper

Varning för ”majoriteten”

Varning för ovanliga exempel

Utgå ifrån att du inte är ”normal” och att andra inte är idioter

Se upp med generaliseringar från en grupp till en annan