Kapitel 8: Ensidighetsinstinkten

Varför regeringar inte får förväxlas med spikar och varför skor och tegelstenar ibland säger mer än siffror

Vem kan vi lita på?

Att bilda sig en uppfattning om världen utifrån medierna är som att bilda sig en mening om mig genom att bara titta på min fot. Min fot är visserligen en del av mig, men en ganska ful del. Jag har bättre delar. Det är inget särskilt med mina armar, men de är rätt fina. Mitt ansikte är okej. Det är inte så att bilden av min fot är medvetet lögnaktig. Men den visar inte hela mig.

Varifrån ska vi hämta vår information om inte från medierna? Vem kan vi lita på? Experterna? Människor som ägnar hela sitt yrkesliv åt att förstå ett utvalt segment av världen? Det finns skäl att vara försiktig här också.

Ensidighetsinstinkten

Vi tycker att enkla idéer är tilltalande. Vi njuter av det där ögonblicket av insikt, vi njuter av att känna att vi verkligen förstår något. Det är lätt att tappa fotfästet när en idé förför oss med sin enkelhet. Sakta men säkert, steg för steg, växer en euforisk känsla av att denna enkla förklaring har kraften att besvara en massa svåra frågor och lösa alla hopplösa problem. Världen blir enkel. Alla problem har en enda orsak – som vi alltid måste vara helt emot. Eller alla problem har en enda lösning – som vi alltid måste vara för. Allt är enkelt. Det finns bara en hake. Vi missförstår världen fullständigt. Jag kallar denna förkärlek för enkla orsaker och enkla lösningar för ensidighetsinstinkten.

Till exempel kan den enkla och sköna idén om den fria marknaden leda till överförenklingen att alla problem har en enda orsak – statlig inblandning – som vi alltid måste vara emot, och att lösningen på alla problem är att släppa marknadskrafterna fria genom att sänka skatterna och avreglera, vilket vi alltid måste vara för.

Å andra sidan kan den enkla och vackra idén om jämlikhet leda till överförenklingen att alla problem beror på ojämlikhet, vilken vi alltid måste vara emot, och att lösningen på alla problem är att omfördela resurser, vilket vi alltid måste vara för.

Att tänka så här sparar massor av tid. Man kan alltid ha åsikter och svar utan att behöva lära sig om ett problem från grunden, och man kan fortsätta använda hjärnan till andra uppgifter. Men det är inte så användbart om man verkligen vill förstå världen. Att alltid vara för eller emot en viss idé gör en blind för information som inte passar in i ens perspektiv. Det är vanligen ett dåligt tillvägagångssätt om man vill förstå verkligheten.

I stället bör du ständigt pröva dina älsklingsidéer för att finna svagheter. Var ödmjuk vad gäller din sakkunskap och dess räckvidd. Var nyfiken på ny information som inte passar in, och på information från andra områden. Och i stället för att bara tala med människor som håller med dig, eller samla exempel som stämmer med dina idéer, bör du träffa människor som är oense med dig och lägger fram andra idéer för att förstå världen. Jag har så många gånger haft fel om världen. Ibland är det en krock med verkligheten som får mig att inse mina misstag. Men oftare är det genom att tala med, och försöka förstå, personer med andra idéer.

Konsekvensen är förstås att du inte har tid att utveckla så många åsikter, men vad spelar det för roll? Skulle du inte hellre ha några få korrekta åsikter än många felaktiga?

Jag har funnit två huvudskäl till att människor ofta fokuserar på ett enda perspektiv i förståelsen av världen. Det första, uppenbara skälet är politiska ideologier, som jag ska komma tillbaka till senare i detta kapitel. Det andra är att de är proffs.

Proffsen: experter och aktivister

Jag älskar experter på ett ämne och är, precis som alla andra, mycket beroende av dem för att förstå världen. Om jag till exempel vet att alla demografer är ense om att världens folkmängd kommer att sluta öka någonstans mellan 10 och 12 miljarder, litar jag på det. När jag till exempel vet att historiker, antropologer och arkeologer alla har dragit slutsatsen att kvinnor före 1800 hade i genomsnitt fem eller fler barn men att bara två överlevde, litar jag på dessa data. När jag vet att ekonomerna inte är överens om vad som orsakar ekonomisk tillväxt, är det också ytterst viktigt eftersom det säger mig att jag måste vara försiktig: det kanske inte finns tillräckligt med användbara data, eller kanske det inte finns någon enkel förklaring.

Jag älskar experter, men de har sina begränsningar. För det första, och mest uppenbart, är experter bara experter på sitt eget område. Som bekant kan det vara svårt för experter att medge (vi är ju alla experter på något). Vi tycker om att känna oss kunniga och att känna oss nyttiga. Vi tror gärna att våra speciella färdigheter gör oss allmänt bättre.

Ovanligt sifferkunniga personer till exempel (som den supersmarta publiken på The Amazing Meeting, ett årligt möte med människor som älskar vetenskapliga resonemang) gör lika dåligt ifrån sig på våra faktafrågor som alla andra.

Högutbildade människor (som läsarna av Nature, en av världens finaste vetenskapliga tidskrifter) gör lika dåligt ifrån sig på våra faktafrågor som alla andra, och ibland till och med sämre.

Människor med stor sakkunskap på ett område gör lika dåligt ifrån sig på våra faktafrågor som alla andra.

Jag hade äran att hålla en presentation på det 64:e mötet i Lindau där begåvade unga forskare och Nobelpristagare i medicin träffades och utbytte idéer. De tillhörde den erkända eliten på sitt område, men på frågan om vaccination fick de sämre resultat än alla mätningar vi gjort av allmänheten i olika länder: bara 8 procent svarade rätt. (Efter det tar jag aldrig för givet att lysande experter vet något om ett närbesläktat område utanför deras specialitet.)

Att vara intelligent – vara bra på siffror, högutbildad eller Nobelpristagare – är ingen genväg till faktakunskaper om världen. Experter är bara experter på sitt eget område.

Och ibland är ”experter” inte ens experter på sitt eget område. Många aktivister framställer sig själva som experter. Jag har presenterat på alla möjliga aktivistkonferenser eftersom jag tror att pålästa aktivister kan vara helt avgörande för att förbättra världen. Nyligen talade jag på en konferens om kvinnors rättigheter, en fråga jag brinner för. 292 modiga unga feminister från hela världen hade rest till Stockholm för att samordna sin kamp för kvinnors möjligheter att utbilda sig. Men endast 8 procent av dem visste att de 30-åriga kvinnorna i snitt bara har ett år kortare utbildning än männen.

Jag vill definitivt inte påstå att allt är okej med flickors utbildning. På Nivå 1, särskilt i ett litet antal länder, finns det fortfarande flickor som inte går i skolan alls, och det finns stora problem med flickors och kvinnors tillgång till gymnasium och högre utbildning. Men på Nivå 2, 3 och 4, där 6 miljarder människor lever, går flickor faktiskt lika mycket, eller mer, i skola som pojkar. Det är helt fantastiskt! Och något som aktivister som kämpar för kvinnors rätt till utbildning verkligen borde känna till och glädjas över.

Jag skulle ha kunnat välja andra exempel. Det handlar inte om aktivister för kvinnors rätt till utbildning i synnerhet. Nästan alla aktivister jag träffat överdriver – medvetet eller, troligare, omedvetet – det problem som de vigt sitt liv åt.

Tiger, jättepanda och svart noshörning listades 1996 som utrotningshotade arter. Sedan dess, har någon av dessa arter blivit mer kritiskt utrotningshotade?

Tiger, jättepanda och svart noshörning listades 1996 som utrotningshotade arter. Sedan dess, har någon av dessa arter blivit mer kritiskt utrotningshotad? (Rätt svar: Ingen av dem.)

Människor har plundrat naturresurser över hela planeten. Naturliga habitat har förstörts och många djurarter har jagats till utrotningens rand. Så mycket står klart. Men de aktivister som ägnar sig åt att skydda sårbara djur och deras livsmiljö tenderar att göra samma misstag jag beskrivit ovan: i sin förtvivlade kamp för att få människor att bry sig glömmer de bort de framsteg som har gjorts.

Ett allvarligt problem kräver en stor och tillförlitlig databas. Jag rekommenderar ett besök på sajten Red List, där du kan se hur det står till med alla utrotningshotade arter i världen. Databasen uppdateras av ett globalt samfund av högkvalificerade forskare som spårar vilda populationer av olika arter och samarbetar för att övervaka trender. Om jag idag går in på Red List eller World Wildlife Fund (WWF) kan jag se att den vilda populationen, trots nedgångar för vissa lokala populationer och några underarter, av tigrar, jättepandor och svarta noshörningar totalt sett har ökat på senare år. Det var alltså värt att betala för alla de där pandaklistermärkena som sitter på ytterdörrar över hela Sverige. Men bara 6 procent av den svenska allmänheten vet att deras stöd har haft effekt.

Det har gjorts framsteg inom mänskliga rättigheter, djurskydd, kvinnors utbildning, klimatmedvetenhet, katastrofhjälp och många andra områden där aktivister har ökat medvetenheten genom att säga att saker och ting förvärras. Dessa framsteg beror naturligtvis åtminstone delvis på aktivisterna. Fast de hade kanske kunnat uppnå ännu mer om de inte anlade ett så ensidigt perspektiv, om de hade en bättre förståelse för de framsteg som gjorts och en större vilja att förmedla det till dem de försöker engagera. Det kan vara inspirerande att få höra om tecken på framåtskridande, i stället för ständiga upprepningar av samma problembild. Unicef, Rädda barnen, Amnesty och andra människorätts- och miljöorganisationer missar gång på gång denna möjlighet.

Hammare och spik

Du känner kanske till talesättet: Ge ett barn en hammare och allting ser ut som spik.

När man har specifik sakkunskap vill man gärna att den ska vara till allmän nytta. Ibland söker en expert efter sätt att tillämpa sina hårt förvärvade kunskaper och färdigheter på andra håll än där de faktiskt är användbara. Människor med matematiska färdigheter kan till exempel bli fixerade vid siffror. Klimataktivister argumenterar för solenergi överallt. Och läkare förordar medicinska behandlingar där förebyggande åtgärder hade varit bättre.

Stor kunskap kan störa en experts förmåga att förstå vad som verkligen fungerar. Alla dessa lösningar är bra för att lösa något problem, men ingen av dem löser alla problem. Det är bättre att se på världen på många olika sätt.

Siffror är inte den enda lösningen

Jag älskar inte siffror. Jag är förtjust i att använda data, men jag älskar den inte. Data har sina begränsningar. Jag älskar bara data som hjälper mig att förstå verkligheten bakom siffrorna, alltså människors liv. I min forskning behöver jag data för att testa mina hypoteser, men själva hypoteserna har ofta framkommit genom att tala med, lyssna på och iaktta människor. Även om vi definitivt behöver siffror för att förstå världen, bör vi vara mycket skeptiska mot slutsatser som dragits enbart genom att vrida och vända på siffror.

Pascoal Mocumbi, premiärminister i Moçambique mellan 1994 och 2004, besökte Stockholm 2002 och sa till mig att hans land gjorde stora ekonomiska framsteg. Jag frågade honom hur han visste det – den ekonomiska statistiken i Moçambique var ju troligen av dålig kvalitet. Hade han tittat på BNP per capita?

”Jag tittar på sådana siffror”, svarade han, ”men de stämmer inte så bra. Därför har jag också tagit för vana att betrakta Första maj-demonstrationerna varje år. De är en folklig tradition i vårt land. Och då ser jag på människors fötter, vilket slags skor de har. Jag vet att folk gör sitt bästa för att vara fina den dagen. Och jag vet att de inte kan låna skor av sina vänner, eftersom de också är ute och demonstrerar. Så jag tittar, och jag kan se om de går barfota eller har dåliga skor eller om de har bra skor. Och så jämför jag med vad jag såg föregående år.”

”Och när jag reser runt i landet tittar jag på byggarbetsplatserna jag åker förbi. Om det växer gräs över de nygjutna husgrunderna, då är det dåligt. Men om de fortsätter att mura på tegel vet jag att folk har pengar över att investera, inte bara till den dagliga konsumtionen.”

Några av de viktigaste och mest värdefulla aspekterna av mänsklig utveckling kan naturligtvis inte mätas i siffror över huvud taget. Vi kan med hjälp av siffror skatta lidandet i sjukdom. Men den ekonomiska tillväxtens yttersta mål är frihet och kultur, och dessa värden är svåra att fånga i tal. Tanken att mäta mänskligt framåtskridande i tal är helt bisarr för många. Jag håller ofta med om det. Siffrorna kommer aldrig att berätta hela historien om vad livet på jorden handlar om.

Medicin är inte den enda lösningen

Läkare kan bli väldigt enkelspåriga kring en viss sorts medicin, eller rent av fixerade vid en viss sorts behandling.

Under 1950-talet föreslog en dansk läkare med inriktning på folkhälsa, Halfdan Mahler, ett sätt för WHO att utrota tuberkulos. Hans projekt skickade ut små bussar med röntgenapparater till byar runt om i Indien. Idén var enkel: utrota sjukdomen, så har den försvunnit för alltid. Planen var att röntga hela befolkningen, hitta dem med tbc och behandla dem. Den misslyckades för att folk blev förbannade. De hade massvis med akuta hälsoproblem, och nu kom äntligen en buss med läkare och sjuksköterskor. Men i stället för att behandla ett brutet ben, ge vätskeersättning mot diarré eller hjälpa en kvinna att föda ville de röntga alla för en sjukdom de aldrig hade hört talas om.

Misslyckandet fick Mahler att inse att i stället för att bekämpa en sjukdom i taget var det klokare att gradvis förbättra hälsovården för alla.

I en annan del av den medicinska världen, hos de stora läkemedelsföretagen, har vinsterna avtagit på sistone. De flesta av läkemedelsjättarna är fixerade vid drömmen om att utveckla ett nytt, revolutionerande läkemedel som förlänger livet. Jag försöker övertyga dem om att nästa stora uppgång för medellivslängden i världen (och för deras vinster) förmodligen inte kommer att bero på ett farmaceutiskt genombrott utan på en ny affärsmodell. De stora läkemedelsbolagen lyckas för närvarande inte nå ut till stora marknader i länder på Nivå 2 och 3, där hundratals miljoner människor (som de diabetespatienter vi träffade i Kerala) behöver läkemedel som redan har uppfunnits, men till rimligare pris. Om läkemedelsföretagen vore bättre på att anpassa sina priser efter olika länder och olika kunder skulle de kunna göra sig en ny förmögenhet på det de redan har.

Experter på mödradödlighet som fattar poängen med hammaren och spikarna inser att det bästa man kan göra för att rädda livet på de fattigaste mödrarna inte är att lära fler lokala sjuksköterskor att utföra kejsarsnitt, eller ge bättre behandling för allvarliga blödningar och infektioner, utan att förbättra transportmöjligheterna till det lokala sjukhuset. Sjukhusen är av begränsad nytta om kvinnorna inte kan nå fram till dem, om det inte finns ambulanser eller vägar för ambulanserna att köra på. På liknande sätt vet de som forskar om utbildning under knappa förhållanden att det ofta är tillgång till elektricitet, snarare än fler läroböcker eller ens fler lärare i klassrummen, som har störst betydelse för inlärningen eftersom eleverna då kan göra läxorna efter mörkrets inbrott.

Där gynekologer aldrig stoppar fingrarna

Jag pratade med några gynekologer som arbetade med att samla in data om sexuellt överförbara sjukdomar i fattiga områden. De var redo att ha sina fingrar var som helst på människors kroppar och fråga dem alla möjliga saker om deras sexuella aktiviteter. Jag ville veta om några könssjukdomar var vanligare i vissa inkomstgrupper och bad dem ta med en fråga om inkomst i sina frågeformulär. De stirrade på mig och sa: ”Va? Man kan inte fråga människor om deras pengar. Det är väldigt privat.” Det enda ställe där de inte ville ha sina fingrar var i människors plånböcker.

Några år senare träffade jag det forskarlag på Världsbanken som utarbetade globala inkomstenkäter och bad dem ta med frågor om sexuell aktivitet i sina formulär. Jag undrade fortfarande om det fanns några samband mellan sexuellt beteende och inkomstnivå. Deras reaktion var ungefär densamma. De ställde gladeligen alla möjliga frågor om människors inkomst, om svarta marknaden och så vidare. Men om sex? Absolut inte.

Det är konstigt var människor drar sina gränser och hur välartade de känner sig när de håller sig inom sitt fack.

Ideologisk övertygelse

Ingenting kan ena oss människor såsom en storslagen idé, när vi försöker bygga vårt drömsamhälle. Ideologier har gett oss liberal demokrati och allmän sjukförsäkring. Men precis som experter och aktivister riskerar den ideologiskt övertygade att bli alltför fixerad vid sin enda idé, vilket kan leda till mer skada än nytta.

De absurda följderna av att fanatiskt fixera sig vid en enda idé – som jämlikhet eller fri marknad – i stället för att mäta resultat och göra det som fungerar, syns tydligt både på Kuba och i USA.

Kuba: friskast av de fattiga

Jag vistades en tid på Kuba 1993, där jag undersökte en förödande epidemi som påverkade 40 000 personer. Jag träffade president Fidel Castro flera gånger och mötte många skickliga, välutbildade tjänstemän på hälsoministeriet, vilka gjorde sitt bästa inom ett oflexibelt och förtryckande system. Efter att ha bott och arbetat i ett kommunistiskt land (Moçambique) åkte jag till Kuba full av nyfikenhet, men utan romantiska föreställningar – och jag utvecklade inte heller några medan jag var där.

Jag skulle kunna berätta otaliga historier om de absurditeter jag såg på Kuba: den lokala hembrända spriten, ett giftigt, fluorescerande hopkok där mäsken hade bryggts i glasbehållare från gamla urgröpta tv-monitorer, på vatten, socker och nedbajsade blöjor i brist på jäst; hotell som inte hade planerat för några gäster och därmed inte hade någon mat, ett problem vi löste genom att åka till ett ålderdomshem och äta resterna från de gamlas normalstora vuxenportioner; min kubanske kollega som visste att hans barn skulle relegeras från universitetet om han skickade ett julkort till sin kusin i Miami; det faktum att jag behövde förklara mina forskningsmetoder för Fidel Castro personligen för att få ett godkännande. Men jag ska i stället begränsa mig till att berätta varför jag var där och vad jag upptäckte.

I slutet av 1991 hade flera fattiga bönder i provinsen Pinar del Río, med stora tobaksodlingar, blivit färgblinda, och sedan fått neurologiska problem och förlorat känseln i armar och ben. Kubanska epidemiologer hade undersökt saken och sökte nu hjälp utifrån. Eftersom Sovjetunionen just hade kollapsat stod ingen hjälp att få därifrån, och genom sökning i litteraturen efter de få forskare i världen som hade erfarenhet av neurologiska epidemier bland fattiga bönder hade de stött på mitt namn. Conchita Huergo, medlem av den kubanska politbyrån, mötte mig på flygplatsen, och under min första dag i landet uppenbarade sig Fidel Castro i labbet, med sina beväpnade livvakter, för att granska mig. Hans svarta sneakers knirrade mot cementgolvet när han spatserade i en cirkel runt mig.

Jag ägnade tre månader åt att undersöka saken, och drog slutsatsen att de fattiga bönderna inte led av massförgiftning från livsmedel på svarta marknaden (som rykten gjorde gällande) och inte heller av någon bakterie som orsakade matsmältningsproblem, utan av en enkel näringsbrist orsakad av förändringar i världshandeln. Fram till nyligen hade sovjetiska fartyg kommit fullastade med potatis och avgått fullastade med kubanskt socker och cigarrer, men de hade inte kommit detta år. Alla livsmedel var ransonerade. Heroiska vuxna hade gett den lilla näringsrika föda de hade till barn, gravida kvinnor och äldre, medan de själva bara hade ätit ris och socker. Jag la fram detta så försiktigt jag kunde eftersom en uppenbar slutsats var att den statliga planeringen hade misslyckats med att försörja folket med tillräckligt med livsmedel. Den kubanska planekonomin hade misslyckats. Jag avtackades och skickades hem.

Ett år senare blev jag åter inbjuden till Havanna för att hålla ett föredrag om ”Hälsan på Kuba ur ett globalt perspektiv” på hälsoministeriet. Vid det laget hade den kubanska regeringen, med Venezuelas hjälp, återfått förmågan att livnära sitt folk.

Jag visade dem Kubas avvikande position i mitt bubbeldiagram. Barnaöverlevnaden var lika hög som i USA, med bara en fjärdedel så stor inkomst. Hälsoministern intog scenen så snart jag slutat tala och sammanfattade mitt budskap: ”Vi kubaner är friskast av de fattiga.” Uttalandet följdes av långa applåder, och det visade sig att diskussionen därmed var över.

Men alla hade inte fått ut samma budskap av min presentation. När jag gick mot bordet med förfriskningar fattade en ung man tag i min arm. Han drog mig mjukt ut ur strömmen av människor medan han förklarade att han arbetade med statistik över folkhälsan. Sedan lutade han sig nära mig och viskade modigt i mitt öra: ”Dina data är korrekta, men ministerns slutsats är helt fel.” Han såg på mig som om det var en frågesport och besvarade sedan sin outtalade fråga: ”Vi är inte de friskaste av de fattiga. Vi är de fattigaste av de friska.”

Han släppte min arm och gick leende sin väg. Han hade naturligtvis rätt. Den kubanska ministern hade beskrivit situationen ur regeringens ensidiga perspektiv. Varför var han nöjd med att kubanerna var de friskaste av de fattiga? Förtjänar inte det kubanska folket att vara lika rika, och lika fria, som andra mycket friska nationer?

USA: sjukast av de rika

Vilket leder oss till USA. Precis som Kuba är fattigast av de friska länderna, på grund av sitt fastklamrande vid en enda idé, är USA sjukast av de rika.

Ideologiskt övertygade kontrasterar gärna USA och Kuba och insisterar på att man måste välja sida. Om du föredrar att bo i USA i stället för Kuba måste du, säger de, fördöma allt regeringen gör på Kuba och stödja det som den fördömer, nämligen den fria marknaden. För egen del skulle jag definitivt föredra att bo i USA – bara för att göra det klart – men jag anser inte att det är meningsfullt att tänka antingen eller. Det är enkelspårigt och mycket vilseledande. USA borde höja sina ambitioner och inte jämföra sig med Kuba, ett kommunistiskt land på Nivå 3, utan med andra kapitalistiska länder på Nivå 4. Om amerikanska politiker vill fatta faktabaserade beslut, ska de inte låta sig styras av ideologi utan av siffror och statistik. Och om vi skulle tvingas välja var vi ska bo, skulle jag inte basera mitt val på ideologi utan på vad ett land faktiskt erbjuder sitt folk.

Priser i dollar, justerade för prisskillnader.
Källor: World Bank[1], IHME[1] & UN-Pop[1]

USA spenderar mer än dubbelt så mycket per capita på vård än andra kapitalistiska länder på Nivå 4 – cirka 9 400 dollar mot cirka 3 600 dollar – och för de pengarna har medborgarna en medellivslängd som är tre år kortare. USA spenderar mer pengar per capita på vård än något annat land i världen, men 39 länder har längre medellivslängd.

I stället för att jämföra sig med extrema socialistiska regimer borde amerikanska medborgare ställa frågan varför de inte har liknande grad av hälsa till liknande kostnader som andra kapitalistiska länder med liknande resurser. Svaret är för övrigt ganska enkelt: avsaknaden av en grundläggande allmän sjukförsäkring som medborgarna i andra länder på Nivå 4 tar för given. I det nuvarande systemet kan rika, försäkrade patienter uppsöka läkare mer än de behöver, vilket driver upp kostnaderna, medan fattiga patienter inte ens har råd med enkla, billiga behandlingar och dör yngre än de borde. Läkare lägger sin tid på onödig, meningslös vård när de i stället kunde lagt den på att rädda liv eller behandla sjukdomar. Vilket tragiskt slöseri med läkartid!

För att vara helt korrekt borde jag säga att det finns ett litet antal rika länder med lika låg medellivslängd som USA: de rika Gulfstaterna Oman, Saudiarabien, Bahrain, Förenade Arabemiraten och Kuwait. Men dessa länder har en helt annan historia. Fram till 1960-talet, då de plötsligt blev rika på olja, bestod deras befolkningar av fattiga analfabeter. Deras sjukvård har byggts upp på bara två generationer. Till skillnad från USA hämmas dessa länder inte av misstänksamhet mot allt statligt, och jag skulle inte bli förvånad om samtliga inom loppet av några år har längre medellivslängd än USA. Det är möjligt att USA då kommer att vara mindre motvilligt att lära av dem än de varit mot att lära sig av västeuropeiska länder.

Det kommunistiska systemet på Kuba är ett exempel på risken med att fastna i ett enda perspektiv: den skenbart rimliga, men i praktiken bisarra, idén att en regering kan lösa folkets samtliga problem. Jag har förståelse för att människor som betraktar Kuba och dess ineffektivitet, fattigdom och brist på frihet drar slutsatsen att regeringar aldrig bör tillåtas planera samhällen.

Sjukvården i USA lider också av ett enkelspårigt tänkande med ett enda perspektiv: den skenbart rimliga, men i praktiken bisarra, idén att marknaden kan lösa nationens samtliga problem. Jag har förståelse för att människor som betraktar USA och dess ojämlikhet och vårdresultat drar slutsatsen att marknadskrafter och konkurrens aldrig får tillåtas komma i närheten av välfärd och offentlig service.

I likhet med de flesta diskussioner om privat kontra offentlig sektor är svaret inte antingen eller. Det varierar från fall till fall och är både och. Utmaningen är att finna rätt balans mellan regleringar och frihet.

Inte ens demokrati är den enda lösningen

Det här är riskabelt, men jag vill ändå försöka: Jag är övertygad om att liberal demokrati är det bästa styrelseskicket. Människor som delar denna tro frestas dock ofta att tro att demokrati leder till, eller rent av är en nödvändig förutsättning för, alla goda ting, som fred, framåtskridande, förbättrad hälsa och ekonomisk tillväxt. Men saken är den (och det här kan vara svårt att svälja): denna uppfattning är inte baserad på fakta.

De flesta länder som gjort stora ekonomiska och sociala framsteg är inte demokratier. Sydkorea gick från Nivå 1 till Nivå 3 snabbare än något land hade gjort (utan att hitta olja), hela tiden under en militärdiktatur. Av de tio länderna med snabbast ekonomisk tillväxt under de senaste fem åren, får nio av dem låga demokratipoäng.

Den som hävdar att demokrati är en nödvändig förutsättning för tillväxt och förbättrad hälsa riskerar att bli motsagd av verkligheten. Det är bättre att argumentera för demokrati som ett mål i sig, i stället för ett överlägset medel för att nå andra mål vi gillar.

Det finns inget enstaka mått vars förbättring garanterar förbättring av alla de andra. Inte BNP per capita, inte barnaöverlevnad (som på Kuba), inte medborgerliga fri- och rättigheter (som i USA) – inte ens demokrati. Det finns ingen enstaka indikator som vi kan använda för att mäta en nations sammanlagda framåtskridande. Verkligheten är helt enkelt mer komplicerad än så.

Världen kan inte förstås utan siffror, men den kan heller inte förstås endast med siffror. Ett land kan inte fungera utan ledning, men ledningen kan inte lösa alla problem. Varken den offentliga eller den privata sektorn är alltid lösningen. Inget enstaka mått på ett gott samhälle kan driva på alla andra aspekter av dess utveckling. Det är inte antingen eller. Det är både och, och varierar från fall till fall.

Factfulness är … att inse att ett enda perspektiv kan kväva ens fantasi och att komma ihåg att det är bättre att betrakta ett problem ur många synvinklar för att få en bättre förståelse och finna praktiska lösningar.

För att kontrollera ensidighetsinstinkten bör du skaffa dig en verktygslåda, inte nöja dig med en hammare.

•Pröva dina idéer. Samla inte bara på exempel som visar hur förträffliga dina älsklingsidéer är. Be människor som inte håller med dig att granska dina idéer och finna deras svagheter.

•Begränsad sakkunskap. Gör inte anspråk på sakkunskap utanför ditt område; var ödmjuk om hur mycket du vet. Var också medveten om andra experters begränsningar.

•Hammare och spikar. Om du är bra på att hantera ett verktyg kan du lätt vilja använda det för ofta. Om du är bekant med ett problem på djupet kan du komma att överdriva just det problemets betydelse. Kom ihåg att inget verktyg är bra till allt. Om din älsklingsidé är en hammare, sök upp kolleger med skruvmejslar, skiftnycklar och måttband. Var öppen för idéer från andra områden.

•Siffror men inte enbart siffror. Världen kan inte förstås utan siffror, men den kan heller inte förstås endast med siffror. Älska siffror för vad de säger om det verkliga livet.

•Se upp med enkla idéer och enkla lösningar. Historien är full av visionärer som lät enkla utopiska visioner rättfärdiga fruktansvärda handlingar. Välkomna komplexitet. Kombinera idéer. Kompromissa. Lös problem från fall till fall.

KAPITEL 8

ENSIDIGHETSINSTINKTEN

Vem kan vi lita på?

Ensidighetsinstinkten

Proffsen: experter och aktivister

Hammare och spik

Siffror är inte den enda lösningen

Medicin är inte den enda lösningen

Där gynekologer aldrig stoppar fingrarna

Ideologisk övertygelse

Kuba: friskast av de fattiga

USA: sjukast av de rika

Inte ens demokrati är den enda lösningen