Kapitel 11: Factfulness i praktiken

”Jag tycker att vi ska springa härifrån”, viskade den unge läraren vid min sida.

Två tankar rusade runt i mitt huvud. Den ena var att om läraren stack skulle jag inte kunna kommunicera med den uppretade folkmassan framför mig. Jag tog tag i hans arm och höll den i ett fast grepp.

Den andra tanken var något en klok guvernör i Tanzania hade sagt till mig: ”När någon hotar dig med machete, vänd aldrig ryggen till. Stirra honom stint i ögonen och fråga honom vad problemet är.”

Det var 1989 och jag befann mig i en avsides belägen och extremt fattig by vid namn Makanga i regionen Bandundu i Zaire (nuvarande Demokratiska Republiken Kongo). Jag ingick i ett forskarlag som undersökte en epidemi av den obotliga förlamande sjukdomen ”konzo”, som jag först hade upptäckt i Moçambique några år tidigare.

Forskningsprojektet hade planerats i två år och allt – alla tillstånd, chaufförer, tolkar och labbprylar – hade förberetts pedantiskt. Men jag hade begått ett allvarligt misstag. Jag hade inte förklarat ordentligt för byborna vad jag ville göra och varför. Jag ville intervjua alla byborna, ta prov på deras kost och deras blod och urin, och jag borde ha varit med när byns ledare förklarade det för dem.

När jag den morgonen tyst och metodiskt förberedde allt i hyddan hade jag hört bybor samlas utanför. De hade verkat oroliga, men jag hade varit alltför upptagen med att få apparaten för blodanalys att fungera. Så småningom lyckades jag starta dieselgeneratorn och provköra centrifugen. Maskinerna väsnades, så det var först när jag stängde av dem som jag hörde högljudda röster. Situationen hade förändrats blixtsnabbt. Jag böjde mig framåt och steg ut genom den låga dörröppningen. Det var mörkt i hyddan och när jag rätade på mig kunde jag först inte se något alls. Sedan såg jag en hop på omkring femtio personer, alla upprörda och arga. Några av dem pekade mot mig. Två män höjde sina muskulösa armar och viftade med stora machetes.

Det var då läraren, min tolk, föreslog att vi skulle lägga benen på ryggen. Jag tittade till höger och till vänster, men kunde inte se någonstans att ta vägen. Om byborna verkligen ville skada mig var de tillräckligt många för att hålla fast mig och låta killarna med machete hugga ner mig.

”De säger att du säljer blodet, att du lurar oss. Att du ger pengar till byns ledare och ingen annan, och att du kommer att göra något med blodet som kommer att skada oss. De säger att du inte ska få stjäla deras blod.”

Det var mycket illa. Jag frågade om han kunde översätta vad jag sa och vände mig sedan till folkmassan. ”Får jag förklara?” frågade jag byborna. ”Jag kan antingen lämna er by genast eller så kan jag berätta varför vi har kommit.”

”Berätta först”, svarade folk. (Det händer inte så mycket i avlägsna byar, så de tänkte förmodligen: ”Vi låter honom prata först, så kan vi döda honom efteråt.”) Hopen höll tillbaka männen med machetes: ”Låt honom tala.”

Det var den här förklaringen jag borde ha givit dem tidigare. Om man vill bedriva forskning i en by måste man ta det i små steg, ta tid på sig och vara respektfull. Man måste låta människor ställa alla sina frågor och besvara dem.

Jag började med att förklara att vi arbetade med en sjukdom som kallades konzo. Jag hade med mig fotografier från Moçambique och Tanzania, där jag tidigare hade studerat konzo, och visade dem. ”Vi tror att den är kopplad till hur man bereder kassava”, sa jag.

”Vi behöver göra forskning för att testa om det är rätt eller fel. Om vi kan förstå vad det är kanske ni inte kommer att få sjukdomen mer.”

Många av barnen i byn hade konzo. Vi hade lagt märke till dem när vi kom, hur de hamnade på efterkälken när de andra sprang bredvid vår jeep, förtjusande nyfikna. Jag hade också fått syn på några barn med den typiska spastiska gångarten.

Folk började mumla. En av männen med machete, han som såg farligast ut, med blodsprängda ögon och ett stort ärr på underarmen, började skrika igen.

Men då klev en barfota kvinna i femtioårsåldern ut ur hopen, steg fram mot mig och vände sig sedan om, bredde ut armarna och sa högt: ”Hör ni inte att det låter vettigt, det han säger? Håll tyst! Det låter vettigt. De där blodproven är nödvändiga. Kommer ni inte ihåg alla som dog i mässling? Så många av våra barn dog. Sedan kom de och gav barnen vaccin, eller hur, och inga barn dör längre i den sjukdomen. Okej?”

Hopen lugnade sig inte utan ropade tillbaka: ”Ja, mässlingsvaccin var bra. Men nu kommer de och vill ta vårt blod.”

Kvinnan gjorde en paus och tog sedan ett steg till mot hopen. ”Hur tror ni att de upptäckte mässlingsvaccin? Tror ni att det växte på träd i deras länder? Tror ni att de drog upp det ur marken? Nej, de gjorde det som den här doktorn” – hon såg på mig – ”kallar FORSK-NING.” När hon upprepade det ord som tolken hade använt för forskning vände hon sig om och pekade på mig: ”Det är så de kommer på hur en sjukdom ska botas, fattar ni inte det?”

Vi befann oss i den mest avlägsna delen av Bandundu, och här steg denna kvinna fram som vetenskapsakademins sekreterare och försvarade vetenskaplig forskning.

”Jag har ett barn som är handikappat för livet av den där konzo. Doktorn säger att han inte kan bota den. Men om vi låter honom undersöka oss kanske han kan hitta ett sätt att stoppa den, som när de stoppade mässlingen, så att våra barn och barnbarn inte blir handikappade längre. Jag tycker det verkar vettigt. Vi, folket i Makanga, behöver sådan ’forskning’.” Hon hade en fantastisk dramatisk talang. Men hon använde den inte för att förvränga fakta utan för att förklara dem. Med pondus, på det sätt jag många gånger tidigare hade sett starka afrikanska kvinnor agera, kavlade hon upp vänster ärm. Hon vände ryggen mot folkmassan, pekade med andra handen mot armvecket och såg mig i ögonen: ”Här, doktorn. Ta mitt blod.”

Männen med machetes sänkte händerna och masade sig bort. Fem, sex andra vandrade också muttrande iväg. Alla andra radade upp sig bakom kvinnan för att lämna blodprov. Skrikandet avlöstes av milda röster och de ilskna minerna av nyfikna leenden.

Jag har alltid varit ytterst tacksam för denna modiga kvinnas insikter. Och nu när vi efter år av kamp mot okunskap har definierat factfulness är jag förvånad över hur väl hennes beteende överensstämmer med definitionen. Hon verkade ha känt igen alla dramatiska instinkter som hade utlösts i mobben, hjälpt den att tygla dem och övertygat de andra byborna med rationella argument. Rädsloinstinkten hade utlösts av de vassa nålarna, blodet och sjukdomen. Generaliseringsinstinkten hade stoppat mig i facket ”plundrande europé”. Klanderinstinkten hade fått byborna att ta ställning mot den ondskefulle läkaren som kom för att stjäla deras blod. Akutinstinkten hade fått dem att bestämma sig alltför snabbt.

Under denna press steg hon ändå fram och talade. Det hade ingenting med formell utbildning att göra. Hon hade med all säkerhet aldrig lämnat Bandundu och jag är säker på att hon var analfabet. Hon hade aldrig studerat statistik eller ägnat tid åt att memorera fakta om världen. Hon hade ändå förmågan att tänka kritiskt och uttrycka sig vältaligt, med rakbladsvass logik, i en extremt laddad situation. Hennes factfulness räddade mitt liv.

Och om denna kvinna kunde behärska factfulness under sådana omständigheter, borde ju du, högt utbildade läsare av denna bok, också klara det.

Factfulness i praktiken

Hur kan du använda factfulness till vardags, i utbildning, journalistik, affärsliv, i din organisation eller i ditt lokalsamhälle och som enskild medborgare?

Utbildning

I Sverige har vi inga vulkaner, men vi har geologer som får skattemedel för att studera vulkaner. Till och med skolbarnen får lära sig om vulkaner. Här på norra halvklotet lär sig astronomer om stjärnor som bara är synliga på södra halvklotet. Och i skolorna får barnen också lära sig om dessa stjärnor. Varför? För att de är en del av världen.

Så varför får våra läkare och sjuksköterskor inte lära sig något om sjukdomarna på alla inkomstnivåer? Varför undervisar vi inte i en grundläggande, uppdaterad förståelse av vår föränderliga värld i våra skolor eller på företagens fortbildningskurser?

Vi borde lära barnen ett uppdaterat, faktabaserat ramverk – livet på de fyra nivåerna och i de fyra regionerna – och öva dem i att använda tumreglerna för factfulness, det vill säga punkterna i slutet av varje kapitel i denna bok. Då skulle de kunna sätta in nyheterna från olika håll i världen i ett sammanhang och få upp ögonen för när media, aktivister eller försäljare försöker utlösa dramatiska instinkter genom att berätta överdramatiska historier. Dessa färdigheter ingår i det kritiska tänkande som många skolor redan undervisar i. Det skulle skydda nästa generation mot en hel del okunskap.

•Vi borde lära våra barn att det finns länder på alla olika hälso- och inkomstnivåer och att de flesta befinner sig i mitten.

•Vi borde lära dem om det egna landets socioekonomiska position i förhållande till resten av världen och hur den förändras.

•Vi borde lära dem hur deras eget land utvecklades över inkomstnivåerna och hamnade där det befinner sig nu, och hur denna kunskap kan användas till att förstå hur livet ser ut i andra länder idag.

•Vi borde lära dem att människor rör sig uppåt över inkomstnivåerna och att det mesta blir bättre för dem.

•Vi borde lära dem hur livet verkligen var förr så att de inte felaktigt tror att inga framsteg gjorts.

•Vi borde lära dem att hålla två tankar i huvudet samtidigt: att det finns mycket som är dåligt i världen, men att mycket håller på att förbättras.

•Vi borde lära dem att kulturella och religiösa stereotyper är oanvändbara för att förstå världen.

•Vi borde lära dem att konsumera nyheter och känna igen dramatiken utan att bli stressade eller ge upp hoppet.

•Vi borde lära dem att världen kommer att fortsätta förändras och att de hela livet måste uppdatera sina kunskaper och sin bild av världen.

Att vara ödmjuk betyder här att vara medveten om hur lätt hänt det är att våra instinkter förvränger fakta. Det betyder att vara realistisk angående dina kunskapers omfattning. Att inte skämmas för att säga ”Jag vet inte”. Det betyder också att när du har en åsikt ska du vara beredd att revidera den när du får reda på nya fakta. Det är mycket avslappnande att vara ödmjuk eftersom man slipper känna pressen att ha en åsikt om allt och slipper vara ständigt beredd att försvara en massa ogrundade åsikter.

Att vara nyfiken betyder att vara öppen för ny information och aktivt söka sådan. Det betyder att ta till sig fakta som inte stämmer med ens uppfattning om världen och försöka förstå konsekvenserna av dem. Det betyder att bli nyfiken när man har begått ett misstag, inte generad. ”Hur i hela friden kunde jag ha fel om det? Vad kan jag lära av det misstaget? De där människorna är inte korkade, så varför använder de den lösningen?” Det är mycket roligare att vara nyfiken än att vara generad, och fler saker blir intressanta på det viset.

Ersätt sombreros med Dollar Street

Barn börjar lära sig om andra länder och kulturer redan i förskolan. Gulliga små världskartor med människor i folkdräkt från olika håll i världen ska göra dem medvetna om och respektfullt inställda till andra kulturer. Men människor i andra länder ser ofta ut att sitta fast i historiska och exotiska levnadssätt. Vissa mexikaner bär naturligtvis stora sombreros, men dessa stora hattar är nuförtiden förmodligen vanligare på turisternas huvuden.

Låt oss visa barnen Dollar Street i stället, hur vanliga människor lever. Om du är lärare, låt din klass ”resa” på dollarstreet.org och be dem hitta skillnader inom länder och likheter mellan olika kulturer på olika kontinenter.

Men världen kommer att fortsätta förändras, och problemet med okunniga vuxna kommer inte att lösas med att undervisa nästa generation barn. Det man lärde sig i skolan kommer att vara föråldrat tio eller tjugo år efter skolavslutningen. Vi måste därför hitta sätt att också uppdatera vuxnas kunskaper. I bilindustrin återkallas bilar när ett fel upptäcks. Då får man ett brev från tillverkaren som säger: ”Vi vill återkalla ditt fordon och byta ut bromsarna.” När de fakta om världen som du lärde dig i skolan och på universitetet blir föråldrade borde du också få ett brev som säger: ”Det vi lärde dig är tyvärr inte längre sant. Var god lämna in din hjärna för gratis uppgradering.” Eller skulle kanske din arbetsgivare tackla problemet: ”Var god och läs igenom detta material och genomgå detta test så att du slipper skämma ut dig på World Economic Forum eller liknande tillställningar.”

Affärslivet

Ett litet tryckfel i ditt cv och du får förmodligen inte jobbet. Men om du placerar 1 miljard människor på fel kontinent kan du fortfarande bli anställd. Du kan till och med bli befordrad.

De flesta västerlänningar som är anställda i stora multinationella företag och finansinstitut försöker fortfarande navigera efter en djupt rotad, föråldrad och förvrängd bild av världen. Men en korrekt förståelse av världen blir allt viktigare, och alltmer möjlig. Många av oss arbetar idag med konsumenter, producenter, tjänsteleverantörer, kolleger och kunder över hela planeten. För några årtionden sedan, då det kanske var mindre viktigt för oss att känna till världen, fanns nästan ingen tillförlitlig och tillgänglig global statistik. Idag är tillförlitliga data tillgängliga för nästan alla ämnesområden. Detta är ganska nytt: min första partner i kampen mot megamissuppfattningar var en kopieringsapparat, men idag finns alla dessa data gratis tillgängliga på nätet.

Inom rekrytering, produktion, marknadsföring och investeringar har det aldrig varit lättare eller viktigare för företagsledare att fatta faktabaserade beslut. Att använda data för att prata om den globala marknaden har redan blivit en populär företagskultur. Men utan ett faktabaserat ramverk i huvudet blir ensamma datapunkter svåra att tolka och felaktiga tolkningar kan vara lika allvarliga som felaktig data eller inga data alls. Tills den dag då någon faktiskt testar deras kunskaper om världen tror alla att de redan har förstått och kan det mesta.

Vid rekrytering måste du förstå att europeiska och amerikanska företag inte längre automatiskt attraherar internationell personal. Google och Microsoft har exempelvis blivit globala företag och nästan osynliggjort sin ”amerikanskhet”. Deras anställda i Asien och Afrika vill vara delar av verkligt globala företag, och det är de. Deras vd:ar, Sundar Pichai på Google och Satya Nadella på Microsoft, är båda uppväxta och utbildade i Indien.

När jag håller presentationer för europeiska företag säger jag alltid till dem att tona ner sin europeiska framtoning (”ta bort Alperna från er logga”) och flytta sitt huvudkontor, men inte sin europeiska personal, någon annanstans.

Inom produktionen måste du förstå att globaliseringen inte är över. För flera årtionden sedan insåg företag i väst att industriproduktionen måste flyttas ut till så kallade tillväxtmarknader på Nivå 2, där produkter kunde tillverkas med samma kvalitet till halva kostnaden. Men globaliseringen är en fortlöpande process, inte en enstaka händelse. De textilindustrier som flyttade från Europa till Bangladesh och Kambodja när de nådde Nivå 2 för några årtionden sedan kommer med all sannolikhet att flyttas igen när Bangladesh och Kambodja blir rikare och närmar sig Nivå 3. Dessa länder måste diversifiera sin produktion för att inte drabbas så hårt när deras arbetstillfällen inom textilindustrin flyttas till afrikanska länder.

Vid investeringsbeslut måste du skaka av dig alla naiva föreställningar om Afrika som formats av det koloniala förflutna (och vidmakthålls av dagens medier) och förstå att i Ghana, Nigeria och Kenya finns några av dagens bästa investeringsmöjligheter.

Jag tror inte att det dröjer länge innan affärsvärlden kommer att bry sig mer om faktafel än stafvel och att den kommer att vilja säkerställa att deras anställda och klienter regelbundet uppdaterar sin världsbild.

Journalister, aktivister, politiker

Journalister, aktivister och politiker är också människor. De ljuger inte för oss. De är själva drabbade av överdramatiska bilder av världen. Precis som alla andra borde de regelbundet kontrollera och uppdatera sin världsbild och utveckla sätt att tänka som är mer i linje med factfulness.

Det finns andra åtgärder som journalister kan vidta för att presentera en mindre förvrängd bild av världen för resten av oss.

Att presentera siffror i deras historiska sammanhang ger ofta bättre proportioner.

Vissa journalister, som är medvetna om att negativa nyheter har en förvrängande verkan, skissar på nya normer för mer konstruktiva nyheter, med målet att ”förändra dåliga vanor och göra journalistiken mer meningsfull”. Det är för närvarande svårt att säga hur stor betydelse de kommer att få.

Ytterst är det inte journalisternas uppgift, och inte aktivisternas eller politikernas syfte, att presentera världen så som den verkligen är. De måste alltid tävla om vår uppmärksamhet med spännande berättelser och dramatiska historier. De kommer alltid att fokusera på det ovanliga och inte på det vanliga, och på det nya eller tillfälliga, inte på mönster som långsamt förändras.

Jag kan inte föreställa mig att ens de mest ansedda nyhetsproducenterna skulle ge en neutral och icke-dramatisk, representativ bild av världen, så som statistiska centralbyråer gör. Det vore korrekt men alltför tråkigt. Vi kan inte förvänta oss att medierna skulle gå särskilt långt i den riktningen. I stället ligger ansvaret hos oss konsumenter att lära oss vara mera factful när vi konsumerar nyheterna, och att inse att nyheterna inte är så värst användbara för att förstå världen.

Din organisation

En gång om året träffas alla länders hälsoministrar på WHO:s möte World Health Assembly. De planerar vårdsystem och jämför folkhälsan i olika länder, och sedan dricker de kaffe. En gång viskade Mexikos hälsominister i mitt öra under kaffepausen: ”En dag varje år bryr jag mig om Mexikos genomsnitt. Den dagen är idag. Alla övriga 364 dagar bryr jag mig bara om skillnader inom Mexiko.”

I denna bok har jag diskuterat okunskap om fakta på global nivå. Men det finns säkert systematiskt förbisedd fakta också på landsnivå, och i varje samhälle och organisation.

Hittills har vi bara prövat några få lokala faktafrågor, men de tycks följa ett liknande mönster som de globala faktafrågor som vi har testat i större skala. I Sverige ställde vi exempelvis frågan:

Idag är 20 procent av svenskarna äldre än 65. Hur stor andel kommer det att vara om tio år:

Det korrekta svaret är 20 procent – alltså oförändrat – men bara 10 procent av svenskarna valde det alternativet. Det är en katastrofal okunskap om ett grundläggande faktum för diskussionen om hur den kommande tioårsperioden ska planeras. Jag tror att många hörde talas om en åldrande befolkning under de senaste tjugo åren, då andelen faktiskt ökade, och att de sedan fortsatte med att dra en rät linje.

Känner folk i din stad till de grundläggande proportioner och trender som formar framtiden för den plats där de bor? Det vet vi inte eftersom vi inte har testat det. Men förmodligen inte.

Hur står det till i den nisch där du har sakkunskap? Om du arbetar med det marina livet runt Skandinavien, vet du om dina kolleger har koll på grundläggande fakta om Östersjön? Om du arbetar inom skogsbruket, har dina kolleger koll på om skogsbränder blir mer eller mindre vanliga? Vet de om de senaste skogsbränderna vållade mer eller mindre skada än de längre tillbaka i tiden?

Vi tror att det finns ett hav av okunskap att upptäcka om sådana faktafrågor ställs. Därför föreslår vi det som ett första steg. Du kan jaga okunskap i din egen organisation genom att använda samma metoder som vi. Börja helt enkelt med att ringa in de viktigaste fakta för din organisation och testa sedan hur många som svarar helt fel.

Ibland blir folk nervösa över detta. Man tror lätt att ens kolleger och vänner kommer att ta illa upp om de börjar testa deras kunskaper och bli missnöjda när de visar sig ha fel. Min erfarenhet är den motsatta. Människor tycker mycket om det. De flesta tycker att det är inspirerande att inse hur världen ser ut. De flesta är ivriga att börja lära sig. Att testa deras kunskaper kan, om det görs på ett ödmjukt sätt, utlösa en lavin av nyfikenhet och nya insikter.

Slutord

Jag har ibland upplevt det som frustrerande att bekämpa okunskap och sprida en faktabaserad uppfattning om världen, men i slutändan har det varit ett inspirerande och glädjefullt sätt att leva min tid på jorden. Jag har alltid tyckt att det känns otroligt meningsfullt att försöka förstå världen som den verkligen är. Och jag har lärt mig massor av att försöka sprida de kunskaperna vidare till andra människor. Och det är spännande att äntligen börja förstå varför det har varit så förbannat svårt att sprida dessa kunskaper och förändra människors bild av världen.

Är det möjligt att alla människor en vacker dag kommer att kunna ha en faktabaserad världsbild? Stora förändringar är alltid svåra att föreställa sig. Men det är definitivt möjligt, och jag tror att det kommer att ske, och det av två enkla skäl. För det första är en faktabaserad världsbild mer användbar när man ska navigera i livet, precis som en bra GPS är mer användbar när man ska hitta i en stad. För det andra, och förmodligen viktigare, är en faktabaserad världsbild bekvämare. Den leder till mindre stress och hopplöshet än den dramatiska världsbilden eftersom den senare är så negativ och skrämmande.

När vi har en faktabaserad världsbild kan vi inse att världen inte är så dålig som den verkar – och vi kan inse vad som behöver göras för att fortsätta förbättra den.

KAPITEL 11

FACTFULNESS I PRAKTIKEN

Hur factfulness räddade mitt liv

Factfulness i praktiken

Utbildning

Ersätt sombreros med Dollar Street

Affärslivet

Journalister, aktivister, politiker

Din organisation

Slutord