EFTERORD

Hans och vi två bestämde oss i september 2015 för att skriva en bok tillsammans.

Den 5 februari 2016 fick Hans diagnosen obotlig bukspottkörtelcancer. Prognosen var dålig. Han fick två eller tre månader att leva eller kanske ett år, om de palliativa behandlingarna var framgångsrika.

Efter den första chocken tänkte Hans igenom situationen. Livet skulle fortsätta ett tag. Han skulle kunna fortsätta umgås med sin fru Agneta, sin familj och sina vänner. Men hans hälsotillstånd dag för dag skulle vara oförutsägbart. Så inom en vecka hade han ställt in alla sina 67 planerade föreläsningar under det kommande året, liksom alla planerade tv- och radioframträdanden och filmproduktioner. Han var hemskt ledsen över att behöva göra det, men han insåg att han inte hade något val. Det enda som gjorde denna dramatiska förändring av hans yrkesliv uthärdlig var boken. Efter diagnosen fann han glädje i sorgen när boken från att ha varit en börda ovanpå allt annat blev hans intellektuella inspiration och glädjeämne.

Det fanns så mycket han ville säga. Under de följande månaderna samlade vi tre entusiastiskt material till en mycket tjock bok: om Hans liv, det arbete vi hade utfört tillsammans och våra senaste idéer. Fram till slutet förblev han nyfiken och passionerad inför världen.

Vi kom överens om bokens struktur och innehåll och började skriva den. Vi hade under många år samarbetat i krävande projekt och var vana vid att argumentera om hur ett visst fakta eller begrepp bäst skulle förklaras. Nu tvingades vi förstå hur lätt samarbetet hade varit under alla de år då alla hade varit friska och hur fruktansvärt svårt det var att upprätthålla vårt vanliga passionerade och tidskrävande argumenterande sätt att arbeta nu när Hans var sjuk. Det var nära att vi misslyckades.

Torsdagskvällen den 2 februari 2017 försämrades Hans tillstånd plötsligt. En ambulans tillkallades, och med sig i den tog Hans utskrivna kopior av flera kapitel i det senaste utkastet, med sina anteckningar klottrade överallt. Fyra dagar senare, under småtimmarna tisdagen den 7 februari 2017, dog Hans. Han hade under dessa sista dagar funnit tröst i utkasten, diskuterat dem med Ola från sjukhussängen och dikterat ett mejl till förläggarna som sa att han tyckte att vi äntligen hade åstadkommit ”precis den typ av bok som vi hade drömt om”. ”Vårt gemensamma verk”, skrev Hans, ”har äntligen blivit en njutbar text som kommer att hjälpa en global läsekrets att förstå världen”.

När vi offentliggjorde Hans bortgång rullade genast en lavin av kondoleanser in från vänner, kolleger och beundrare runt om i världen. Otaliga hyllningar till Hans dök upp på internet. Vår familj och vänner arrangerade en minnesceremoni på Karolinska institutet och en begravning på Uppsala slott, som tillsammans vackert avspeglade den Hans vi kände: tapper, uppfinningsrik och seriös, men alltid på spaning efter cirkusen runt hörnet; en underbar vän och kollega och en älskad familjemedlem. Cirkusen var där. Det fanns naturligtvis en svärdslukare på scenen (Hans vän, som du sett på röntgenbilden i början av boken), och vår son Ted visade sitt hemmagjorda trick med bandyklubba och hjälm. Vi avslutade med Frank Sinatras paradnummer ”My Way”. Inte bara för att Hans alltid gjorde saker på sitt sätt, utan på grund av en lycklig tillfällighet några år tidigare. Hans brydde sig inte så mycket om musik och hävdade alltid att han var tondöv, men hans yngste son Magnus hade en gång hört honom sjunga. Hans hade råkat fickringa till Magnus och helt oavsiktligt lämnat honom ett fyra minuter långt röstmeddelande. Det hade spelat in Hans sjungande Sinatras trotsiga låt medan han körde bil. Det var bara så mycket Hans. Du har sett hans lista över globala hot, men den kunde inte hindra honom från att sjunga sig fram genom världen. Han var på en och samma gång oroad och full av glädje.

Vi hade arbetat med Hans i arton år. Vi hade skrivit hans manus och regisserat hans TED-talks och diskuterat varenda detalj i dem i timtal (ibland högljutt). Vi hade hört alla hans anekdoter många gånger och dokumenterat dem i många former.

Att arbeta med boken var smärtsamt under de sista månaderna av Hans liv, men blev märkligt trösterikt under månaderna omedelbart efter hans död. När vi skrev klart boken hade vi alltid Hans röst i huvudet, och det kändes ofta som om han inte var borta utan kvar i rummet tillsammans med oss. Att avsluta boken kändes som det bästa sättet att hålla kvar honom hos oss och hedra hans minne.

Hans hade älskat att resa runt och föreläsa med denna bok, och han hade gjort det på ett strålande sätt, men från det ögonblick han fick sin diagnos visste han att det inte skulle bli så. I stället har det fallit på oss att fortsätta hans och vårt uppdrag. Hans dröm om en faktabaserad förståelse av världen lever vidare i oss, och – hoppas vi nu – i dig också.

Anna Rosling Rönnlund och Ola Rosling
Stockholm, 2018