Inledning

Jag älskar att gå på cirkus. Jag älskar att se jonglörer kasta vrålande motorsågar i luften och lindansare som gör tio baklängesvolter i rad. Jag älskar den där känslan av förundran som väcks när man bevittnar något som borde vara omöjligt.

Som barn drömde jag om att bli cirkusartist. Men mina föräldrar drömde om att jag skulle få den där rejäla utbildningen som de själva aldrig fick. Det slutade med att jag läste medicin.

En eftermiddag på läkarutbildningen, under en annars torr föreläsning om hur matstrupen fungerar, förklarade professorn: ”Om något har fastnat kan passagen rätas ut genom att käkbenet trycks framåt.” För att illustrera det visade han en röntgenbild av en svärdslukare. Plötsligt blev jag inspirerad. Några veckor tidigare, när vi hade studerat kräkreflexen, hade jag upptäckt att jag kunde köra ner fingrarna längre i halsen än alla mina kurskamrater, utan att få kväljningar. Då hade det inte framstått som någon särskilt användbar talang, men nu förstod jag dess värde, och min barndomsdröm väcktes plötsligt till liv. Jag bestämde mig för att bli svärdslukare.

Mina första försök var inte direkt framgångsrika. Jag hade inget svärd, så jag tog mitt gamla metspö i stället. Men hur många gånger jag än ställde mig framför badrumsspegeln och lirkade, fick jag inte ner det mer än ett par centimeter innan det fastnade. Det hela slutade med att jag ännu en gång övergav min dröm.

Tre år senare var det dags för oss studenter att praktisera på en riktig sjukhusavdelning. En av mina första patienter var en gammal man med en seglivad hosta. Jag hade lärt mig att alltid fråga mina patienter om deras yrke, vilket i detta fall var högst relevant: mannen visade sig vara svärdslukare. Till min stora förvåning var det dessutom samma svärdslukare som jag sett på röntgenbilden! Och när jag berättade om mina försök med metspöet sa han: ”Unge man, vet inte du som är läkare att matstrupen är platt? Du kan bara köra ner platta saker där. Det är därför vi använder svärd.”

Samma kväll efter jobbet fann jag en soppslev med ett rakt, platt handtag och återupptog genast mina övningar. Snart lyckades jag köra ner hela handtaget i strupen. Jag fylldes av stolthet. Men att bli soppslevsslukare var ju inte vad jag hade drömt om. Så nästa dag satte jag in en annons i Upsala Nya Tidning med titeln: ”Svärdslukare söker svärd”. En vapensamlare hörde av sig och jag blev lycklig ägare till en svensk armébajonett från 1809. När jag lyckades köra ner den i strupen kände jag mig oändligt stolt och belåten. Jag hade uppnått min dröm och dessutom hade jag hittat ett fantastiskt bra sätt att återanvända krigsmateriel.

Svärdslukning är en mycket gammal indisk konst som i århundraden har fått människor att förundras och inse att det som verkar omöjligt kan vara möjligt. Den framkallar den där känslan av förundran som inspirerar människor att tänka bortom det uppenbara.

Ibland avslutar jag mina föreläsningar om global utveckling med att kliva upp på katedern, slita av mig min professorsaktiga rutiga skjorta och blotta ett svart linne med en blixt av guldpaljetter. Jag ber om största möjliga tystnad, och till ljudet av en trumvirvel låter jag bajonetten långsamt glida ner i halsen. Jag sträcker ut armarna och publiken applåderar hänfört.

Testa dig själv

Denna bok handlar om världen och hur vi kan förstå den. Så varför börja med cirkus? Och varför avsluta en föreläsning med att stila i ett paljettlinne? Jag ska snart förklara det. Men först skulle jag vilja be dig testa dina kunskaper om världen. Leta upp papper och penna och besvara följande 13 faktafrågor:

1. I alla låginkomstländer i världen, hur många flickor går idag ut grundskolan?

3. Under de senaste 20 åren har andelen människor som lever i extrem fattigdom i världen …?

5. Det finns idag två miljarder barn i världen i åldern 0 till 15 år. Enligt FN, hur många barn kommer det finnas år 2100?

6. FN förutspår att år 2100 har världens befolkning ökat med ytterligare 4 miljarder människor. Vilken är huvudanledningen?

7. Hur har dödssiffran per år från naturkatastrofer förändrats under de senaste hundra åren?

8. Idag finns det ungefär sju miljarder människor i världen. Vilken karta visar bäst var de bor? (Varje figur representerar 1 miljard människor.)

9. Hur många av världens barn har idag vid ett års ålder vaccinerats mot någon form av sjukdom?

10. Globalt sett har 30-åriga män i genomsnitt gått 10 år i skolan. Hur många år har kvinnor i samma ålder gått i skolan?

11. Tiger, jättepanda och svart noshörning listades 1996 som utrotningshotade arter. Sedan dess, har någon av dessa arter blivit mer kritiskt utrotningshotade?

13. Globala klimatexperter förutspår att under de närmsta 100 åren så kommer medeltemperaturen i världen att bli:

1: C, 2: B, 3: C, 4: C, 5: C, 6: B, 7: C, 8: A, 9: C, 10: A, 11: C, 12: C, 13: A Skriv ner hur många rätt du fick på ditt papper.

Forskare, schimpanser och du

Hur gick det? Hade du en massa fel? Fick du gissa mycket? I så fall kan jag trösta dig med två saker.

För det första kommer du att klara dig mycket bättre när du har läst den här boken. Inte för att jag kommer att tvinga dig att memorera en massa global statistik (jag är professor i internationell hälsa, men jag är inte knäpp). Du kommer att klara dig bättre för att jag gett dig en uppsättning enkla tankeverktyg. De kommer hjälpa dig hålla reda på de globala proportionerna och ge en mer korrekt helhetsbild av världens utveckling, utan att du behöver lära dig alla detaljer.

Under de senaste årtiondena har jag ställt hundratals faktafrågor som dessa – om fattigdom och välstånd, folkökning, födelse- och dödstal, utbildning, hälsa, könsskillnader, våld, energi och miljö, om globala mönster och trender – till tusentals människor runt om i världen. Testen är inte komplicerade och innehåller inga kuggfrågor. Jag använder bara välbelagda och oomtvistade fakta. Och ändå klarar sig de flesta hemskt dåligt.

Fråga tre handlar exempelvis om trenden för extrem fattigdom. Under de senaste tjugo åren har andelen av världens befolkning som lever i extrem fattigdom halverats. Det är helt revolutionerande. Jag anser det vara den viktigaste förändringen i världen under min livstid. Det är också ett ganska grundläggande faktum om människors liv på jorden. Men folk känner inte till det. I genomsnitt svarar bara 7 procent rätt – mindre än en av tio!

Under de senaste 20 åren har andelen människor som lever i extrem fattigdom i världen…?
(Rätt svar: Nästan halverats.)

Demokraterna och republikanerna i USA hävdar ofta att deras motståndare inte kan fakta. Om de mätte sina egna kunskaper i stället för att peka finger åt varandra kanske allihop skulle bli mer ödmjuka. När vi undersökte frågan i USA valde bara 5 procent rätt alternativ. Övriga 95 procent, oavsett partisympatier, trodde att andelen extremt fattiga inte hade förändrats under de senaste 20 åren eller, än värre, att den hade fördubblats – alltså raka motsatsen till det som verkligen har skett.

Låt oss ta ett annat exempel, fråga 9 om vaccinationer. Nästan alla barn i världen är idag vaccinerade. Det är fantastiskt. Det innebär att nästan alla människor som lever idag har någon tillgång till grundläggande hälsovård. Men de flesta känner inte till detta. I genomsnitt svarade bara 13 procent rätt på frågan.

Hur många av världens barn har idag vid ett års ålder vaccinerats mot någon form av sjukdom?
(Rätt svar: 80%.)

Däremot svarar 86 procent rätt på den sista frågan om klimatförändringar. I alla rika länder där jag testat allmänhetens kunskaper i undersökningar på nätet vet de flesta människor att klimatexperterna förutsäger varmare väder. På bara några årtionden har vetenskapliga rön från forskningsinstitutionerna nått allmänheten. Det är inget mindre än en folkbildningssuccé!

Men bortsett från klimatförändringarna visar sig samma djupa okunskap (med vilket jag inte avser dumhet, eller något avsiktligt, utan helt enkelt avsaknad av korrekta kunskaper) i alla övriga tolv frågor. 2017 bad vi 12 000 personer i 14 länder att svara på våra frågor. De fick i genomsnitt bara 2 rätt på dessa 12 frågor. Av de tolv övriga frågorna fick ingen full pott. En enda person (i Sverige) fick 11 rätt. Häpnadsväckande 15 procent fick 0 rätt.

Du kanske tror att högutbildade klarar sig bättre? Eller människor som är mer intresserade av dessa frågor? Det trodde åtminstone jag till en början, men jag hade fel. Jag har testat all möjlig publik runt om i världen: läkarstudenter, lärare, lektorer, framstående forskare, investerare, vd:ar på multinationella företag, journalister, aktivister och till och med politiska makthavare. Högutbildade personer som är intresserade av världen. Men de flesta av dem – en förbluffande stor majoritet – svarar fel på de flesta av våra frågor.

Vissa av dessa grupper får till och med sämre resultat än allmänheten. Och några av de mest nedslående resultaten kom från en grupp Nobelpristagare och medicinska forskare. Det är inte en fråga om intelligens. Alla verkar ha en förödande felaktig bild av världen.

Inte bara förödande felaktig, utan systematiskt felaktig. Dessa testresultat är nämligen inte slumpmässiga. De är sämre än slumpmässiga.

Tänk dig att jag skulle gå till ett zoo och ge samma test till schimpanser. Jag har famnen full med bananer som alla är märkta med A, B eller C, och kastar in dem i schimpansernas inhägnad. Sedan står jag utanför och läser upp frågan högt och tydligt, och antecknar varje schimpans ”svar”, alltså bokstaven på den banan den valde att äta härnäst.

Om jag gjorde detta test (försök se det framför dig) skulle schimpanserna genom att på måfå plocka upp en banan göra betydligt bättre ifrån sig än högutbildade men vilseledda människor. Av ren slump skulle schimpanserna få 33 procent rätt på varje flervalsfråga med tre alternativ, alltså få i genomsnitt 4 rätt av 12 på hela testet. Däremot fick de människor jag har testat bara 2 rätt av 12.

Vidare skulle schimpansernas fel fördela sig jämnt över de felaktiga svaren. Människors fel tenderar däremot att dra åt ett visst håll. Varje grupp människor jag har testat tror att världen är mer skrämmande, mer våldsam och mer hopplös – kort sagt mer dramatisk – än den verkligen är.

Varför klår vi inte schimpanserna?

Hur kan så många ha fel om så mycket? Hur är det ens möjligt att de flesta människor presterar sämre än schimpanserna? Sämre än slumpen!

När jag i mitten av 1990-talet fick den första glimten av denna djupa okunskap blev jag nöjd. Jag hade just börjat undervisa i en kurs om internationell hälsa på Karolinska Institutet och var lite nervös. Jag visste att studenterna var otroligt smarta, och jag befarade att de redan visste allt som jag skulle lära dem. Med en suck av lättnad upptäckte jag att mina studenter visste mindre än schimpanser om världen.

Men ju mer jag undersökte saken, desto mer okunskap fann jag, inte bara bland studenter utan överallt. Det kändes frustrerande och oroande att människor hade en så felaktig bild av världen. När du använder en GPS i bilen är det viktigt att den har rätt information. Du skulle aldrig lita på den om du märkte att den använde en karta över en annan stad, för då skulle den ju helt säkert leda dig till fel plats. Så hur ska beslutsfattare och politiker kunna lösa världsproblemen om de har fel faktaunderlag? Hur ska folk i affärsvärlden kunna fatta vettiga beslut för sina företag om deras världsbild är uppochner? Och hur ska var och en av oss kunna veta vilka frågor vi bör oroa oss för och bli stressade av?

Jag bestämde mig för att göra mer än att bara testa kunskaper och blottlägga okunskap. Jag ville försöka förstå varför. Varför är denna okunskap om världen så vanlig och seglivad? Vi har alla fel ibland – även jag, det är jag den förste att medge – men hur kan så många ha fel om så mycket? Varför fick så många sämre resultat än schimpanser?

När jag arbetade på universitetet sent en kväll fick jag en aha-upplevelse. Jag insåg att problemet inte bara kunde bestå i att människor saknade kunskaper. I så fall hade de gett slumpmässigt felaktiga svar – schimpanssvar – i stället för sämre än slumpmässiga, sämre än schimpanser, systematiskt felaktiga svar. Endast en aktivt felaktig ”kunskap” kan få oss att göra så dåligt ifrån oss.

Heureka! Jag hade det. Det jag stod inför var – trodde jag åtminstone i många år – ett uppgraderingsproblem: Mina studenter i internationell hälsa, och alla andra som gjorde testerna under årens lopp, hade kunskaper, men de var föråldrade, ofta flera årtionden gamla. Många tycktes ha en världsbild som stämde med hur världen såg ut när deras lärare gick ut skolan.

Jag drog därför slutsatsen att jag för att utplåna okunskapen bara behövde uppdatera folks kunskaper. Och för att göra det behövde jag utveckla bättre undervisningsmaterial som tydligare visade data. Efter att jag berättat för Anna och Ola om mina svårigheter, över en familjemiddag, engagerade de sig båda och började utveckla animerade diagram. Jag reste runt i världen med dessa eleganta pedagogiska verktyg. De förde mig till TED-talks i Monterey, Berlin och Cannes, till styrelserum på multinationella företag som Coca-Cola och Ikea, till världsomspännande banker och hedgefonder, till det amerikanska utrikesdepartementet. Det var roligt och spännande att åka runt med våra animerade diagram och visa alla hur världen har förändrats, och berätta för alla att kejsaren var naken och att de inte visste någonting om världen. Vi blev snart helt upptagna med att uppgradera allas världsbild.

Men långsamt, långsamt insåg vi att något annat också var i görningen. Den okunskap vi fortsatte stöta på var inte bara ett uppgraderingsproblem. Det kunde inte fixas till enbart med bättre dataanimationer eller bättre pedagogiska verktyg. Jag insåg nämligen bedrövat att människor som älskade mina föreläsningar inte lyssnade på dem på riktigt. De kanske inspirerades för stunden, men efter föreläsningen satt de fortfarande fast i sin gamla negativa syn på världen. De nya idéerna fick inte fäste. Direkt efter ett föredrag kunde jag höra människor uttrycka åsikter om fattigdom eller demografi som stred mot de fakta de just fått se. Jag gav nästan upp.

Varför var den dramatiska världsbilden så envis? Var det mediernas fel? Det funderade jag förstås på. Men det var inte svaret. Visst spelar medierna en roll, och det kommer jag att diskutera längre fram, men att peka ut media som boven i dramat löser ju inte det allvarliga kunskapsproblemet.

Ett avgörande ögonblick kom i januari 2015, på World Economic Forum i den lilla fashionabla schweiziska staden Davos. Tusen av världens mäktigaste och mest inflytelserika politiker och företagsledare, entreprenörer, forskare, aktivister, journalister och till och med många höga FN-tjänstemän hade köat för platser till forumets största programpunkt om socioekonomisk och hållbar utveckling, med Bill och Melinda Gates. Och mig. När jag tittade ut över publiken på väg upp på scenen såg jag flera statsöverhuvuden och till och med en tidigare FN-generalsekreterare. Jag såg ledare för FN-organisationer, chefer för multinationella företag och journalister jag kände igen från tv.

Jag hade planerat att ställa tre frågor till publiken – om fattigdom, folkökning och vaccination – och var riktigt nervös. Om publiken faktiskt kunde svaren på mina frågor i början av presentationen så skulle resten av presentationen falla platt, då jag tänkte triumfera med att visa hur fel de hade.

Jag hade inte behövt oroa mig. Denna framstående internationella publik, som skulle ägna de följande dagarna åt att förklara världen för varandra, visste i och för sig mer om fattigdom än allmänheten: hela 61 procent av dem hade rätt. Men på de andra två frågorna, om framtida folkökning och tillgången till primärvård, svarade de också sämre än schimpanser. Här fanns människor med tillgång till senaste data och med rådgivare som kontinuerligt kunde uppdatera dem. Deras okunskap kunde omöjligen bero på en föråldrad världsbild. Ändå hade de fel om grundläggande fakta om världen.

Våra dramatiska instinkter och den överdramatiska världsbilden

Och här är denna bok. Den förmedlar de slutsatser jag till slut drog – efter år av att lära ut en faktabaserad världsbild och höra hur människor feltolkar fakta till och med när de har dem framför näsan – om varför så många människor, från gemene man till mycket intelligenta högutbildade experter, gör sämre ifrån sig än schimpanser i faktafrågor om världen. (Och jag kommer också att säga vad du kan göra åt det.) I korthet:

Tänk på världen: krig, våld, naturkatastrofer och korruption. Det står illa till och det verkar bli värre, eller hur? De rika blir rikare och de fattiga fattigare. Och antalet fattiga bara fortsätter öka. Och vi kommer snart att få slut på resurser om vi inte gör något genast. Det är åtminstone den bild de flesta västerlänningar ser i medierna och har i huvudet. Jag kallar det den överdramatiska världsbilden. Den är stressande och vilseledande.

I själva verket befinner sig det stora flertalet av världens befolkning någonstans kring mitten av inkomstskalan. De tillhör inte riktigt det vi menar med medelklassen, men de lever inte i extrem fattigdom. Deras flickor går i skolan, deras barn blir vaccinerade, de lever i tvåbarnsfamiljer och de vill åka utomlands på semester, inte som flyktingar. Steg för steg, år efter år, blir världen bättre. Inte enligt vartenda mått vartenda år, men i regel. Även om vi står inför enorma utmaningar har vi gjort fantastiska framsteg. Det här är den faktabaserade världsbilden.

Det är den överdramatiska världsbilden som förleder människor till de mest dramatiska och negativa svaren på mina faktafrågor. Människor utgår alltid ifrån sin befintliga världsbild när de tänker, gissar eller lär sig något nytt om världen. Så om din världsbild är fel kommer du systematiskt att gissa fel. Men denna överdramatiska bild av världen beror inte bara på föråldrade kunskaper, som jag trodde förr. Till och med människor med tillgång till den senaste informationen kan ha fått världen om bakfoten. Och jag är övertygad om att det inte går att skylla på ondskefulla medier, propaganda, fake news eller ens felaktiga fakta.

Mina erfarenheter efter årtionden av att föreläsa, ställa frågor och lyssna till hur människor feltolkar fakta som är framför näsan på dem fick mig slutligen att inse att den överdramatiska världsbilden är så svår att förändra eftersom den beror på själva hjärnans sätt att fungera.

Optiska illusioner och globala illusioner

Titta på de båda linjerna nedan. Vilken är längst?

Källa: Müller-Lyer-illusionen

Du kanske har sett detta förut. Den nedre linjen ser längre ut än den övre. Du vet att den inte är det, men trots att du vet det, och även om du själv mäter linjerna och bekräftar att de är lika långa, ser du fortfarande olika längder.

Mina glasögon har anpassade linser som korrigerar mitt individuella synfel. Men när jag ser på denna optiska illusion feltolkar jag det jag ser, precis som alla andra. Det beror på att illusioner inte uppträder i ögonen utan i hjärnan. De är systematiska feltolkningar, oberoende av individuella problem med synen. Vetskapen att de flesta människor vilseleds innebär att du inte behöver bli generad. Du kan i stället bli nyfiken: Hur fungerar illusionen?

På liknande sätt kan du se på testresultaten och låta bli att skämmas. Var i stället nyfiken. Hur fungerar denna ”globala illusion”? Varför feltolkar så många människors hjärnor systematiskt tillståndet i världen?

Den mänskliga hjärnan är en produkt av miljontals år av evolution och vi är programmerade med instinkter som hjälpte våra förfäder att överleva som jägare och samlare. Våra hjärnor drar ofta förhastade slutsatser utan någon vidare eftertanke, vilket tidigare hjälpte oss att undvika omedelbara faror. Vi är intresserade av skvaller och dramatiska berättelser, vilket tidigare var den enda källan till nyheter och användbar information. Vi har ett begär efter socker och fett, vilket tidigare var livräddande energiresurser när tillgången på föda var knapp. Vi människor har många instinkter som var nyttiga för många tusen år sedan. Men idag lever vi i en annan värld.

Vårt begär efter socker och fett gör fetma till ett av de största hälsoproblemen i dagens värld. Vi måste lära våra barn, och oss själva, att hålla oss borta från godis och chips. På liknande sätt leder vår snabbtänkande hjärna och vårt sug efter dramatik – våra dramatiska instinkter – till missuppfattningar och en överdramatisk världsbild.

Missförstå mig inte. Vi behöver fortfarande dessa dramatiska instinkter för att ge världen mening och klara oss genom dagen. Om vi vände och vred på varje förnimmelse och analyserade varje beslut skulle ett normalt liv bli omöjligt. Vi ska inte ta bort allt socker och allt fett, och vi ska inte be en kirurg operera bort den del av vår hjärna som hanterar känslor. Men vi behöver kontrollera vårt intag av dramatik. Om den inte begränsas går vår hunger efter det dramatiska för långt, hindrar oss från att se världen som den är och leder oss fruktansvärt vilse.

Factfulness och den faktabaserade världsbilden

Denna bok är min sista strid i min livslånga kamp mot den förödande globala okunskapen. Den är mitt sista försök att påverka världen: att förändra människors sätt att tänka, dämpa deras irrationella rädslor och styra om deras energi till mer konstruktiva aktiviteter. Under mina tidigare strider beväpnade jag mig med stora datamängder, vacker mjukvara, en energisk föreläsningsstil och en svensk bajonett. Det räckte inte. Men jag hoppas att denna bok gör det.

Det här är data som du aldrig tidigare upplevt dem: data som terapi. Det är förståelse som källa till sinnesfrid. Eftersom världen inte är så dramatisk som det verkar.

Factfulness kan och bör i likhet med sund kost och regelbunden motion bli en del av din vardag. Börja öva upp den och du kommer att kunna ersätta din överdramatiska världsbild med en världsbild grundad på fakta. Du kommer att få en bättre bild av världen utan att behöva lära dig en massa utantill. Du kommer att fatta bättre beslut, förbli uppmärksam på verkliga faror och möjligheter och slippa stressa upp dig över fel saker.

Jag kommer att visa hur du kan känna igen överdramatiska berättelser och ge dig ett antal tankeverktyg för att tygla dina dramatiska instinkter. Då kommer du att kunna göra dig kvitt dina stora missuppfattningar, utveckla en faktabaserad världsbild och klå schimpanserna varenda gång.

Tillbaka till cirkusen

Ibland slukar jag svärd mot slutet av mina föreläsningar för att handgripligt visa att det skenbart omöjliga är möjligt. Före cirkusnumret har jag testat publikens faktakunskaper om världen. Jag har visat dem att världen ser helt annorlunda ut än vad de trodde. Jag har visat för dem att många av de förändringar som de trodde aldrig kommer att ske redan har skett. Jag har försökt väcka deras nyfikenhet på vad som är möjligt, vilket är något helt annorlunda än vad de tror och vad de ser på nyheterna varje dag.

Jag slukar svärdet för att få publiken att inse hur felaktiga intuitiva uppfattningar kan vara. Jag vill få dem att inse att det jag visat dem – både svärdslukandet och materialet om världen dessförinnan – är sant, hur mycket det än strider mot deras förutfattade meningar, hur omöjligt det än verkar vara.

Och när de inser att de har haft felaktiga föreställningar om världen vill jag att de känner sig, inte generade utan barnsligt förundrade, inspirerade och nyfikna. Det är samma känsla jag minns från cirkusen, och jag får den fortfarande varje gång jag upptäcker att jag haft fel om världen. ”Wow, hur är detta möjligt!?”

Detta är en bok om världen och hur den verkligen är. Men det är också en bok om dig, och varför du (och nästan alla jag någonsin träffat) inte ser världen så som den verkligen är. Och den handlar om vad du kan göra åt det och hur det kommer att få dig att känna dig mer positiv, mindre stressad och mer hoppfull när du går ut ur cirkustältet och tillbaka till världen.

Så om du är mer intresserad av att ha rätt än att leva i din bubbla, alltså om du är villig att förändra din världsbild, om du är redo att låta kritiskt tänkande ersätta instinktiva reaktioner, om du är ödmjuk, nyfiken och redo att bli slagen med häpnad – var snäll och läs vidare.

INLEDNING

Därför älskar jag att gå på cirkus

Testa dig själv

Forskare, schimpanser och du

Varför klår vi inte schimpanserna?

Våra dramatiska instinkter och den överdramatiska världsbilden

Optiska illusioner och globala illusioner

Titta på de båda linjerna nedan. Vilken är längst?

Factfulness och den faktabaserade världsbilden

Tillbaka till cirkusen