Hon måste stoppas.
Det hade inte hjälpt med en enkel vink. Hon hade ignorerat hans försiktiga antydningar. Nu var det dags för rejälare tag. För dramatik som det inte gick att ta miste på, följd av en tydlig förklaring.
Förklaringen måste vara kristallklar, det var av avgörande betydelse. Den fick inte lämna utrymme för tvivel, inget utrymme för frågor. Polisen, media och den naiva lilla människan själv, som alltid lade näsan i blöt, måste förstå hans meddelande och inse hur viktigt det var.
Han stirrade fundersamt på det gula blocket framför sig och började skriva:
Du måste genast avbryta din illa genomtänkta plan, omedelbart. Det du håller på med är helt enkelt oacceptabelt. Det du gör glorifierar de mest destruktiva människorna på jorden. När du upphöjer de brottslingar som jag har avrättat drar du ett löjes skimmer över min strävan efter rättvisa och det resulterar i ett oförtjänt medlidande för de ondaste av onda. Så får det helt enkelt inte bli. Det kommer jag inte att tillåta. Jag har vilat i tio år i den frid jag själv har skapat, i den frid som råder efter mitt meddelande till världen, i den frid som råder efter min rättvisa. Om du tvingar mig att gripa till vapen igen kommer priset att bli ohyggligt.
Han läste igenom det han hade skrivit. Han skakade sakta på huvudet eftersom han inte var nöjd med tonfallet. Han rev bort pappersarket ur blocket och lät det försvinna ner i dokumentförstöraren bredvid stolen. Han började om på en ny sida:
Sluta med det du håller på med. Sluta nu och försvinn. Annars kommer blod att flyta igen och ännu mera blod. Nu är du varnad. Stör inte min frid.
Det var bättre. Men dög ändå inte riktigt.
Han måste finslipa det. Vässa det ytterligare. Inte lämna utrymme för minsta tvivel. Göra det perfekt.
Och han hade så lite tid på sig.