Gurneys fastighet låg i en sadelformad del av en ås där landsvägen slutade utanför byn Walnut Crossing i Catskill. Den gamla gårdens boningshus låg på den flacka sydsluttningen. En övervuxen äng bredde ut sig mellan huset, en stor röd lada och en djup damm som omgavs av kaveldun och mjölkört med bok, lönn och körsbärsträd strax bakom. I norr sträckte sig en annan äng upp längs åsen mot en tallskog med en rad övergivna mindre stenbrott där man kunde se ut över nästa dalgång.
Vädret hade präglats av de dramatiska svängningar som var betydligt vanligare i Catskillbergen än i New York City, som Dave och Madeleine kom ifrån. Himlen hade förvandlats till en konturlös blygrå filt som täckte bergen. Det kändes som om temperaturen hade sjunkit minst tio grader på lika många minuter.
Ett lätt duggregn började falla. Gurney stängde de franska dörrarna. När han drog ihop dem för att de skulle gå i lås kände han en genomträngande smärta till höger i magen. Ögonblicket därefter högg det till igen. Men han var van vid attackerna som inte var värre än att tre värktabletter fick bukt med dem. Han styrde stegen mot medicinskåpet i badrummet medan han tänkte att det fysiska obehaget inte var det värsta, utan känslan av sårbarhet, insikten om att den enda anledningen till att han fortfarande levde var att han hade haft tur.
Tur var inget fenomen som han tyckte om. Han betraktade turen som dårens ersättning för kompetens. Slumpen hade räddat hans liv, men slumpen var ingen pålitlig följeslagare. Han visste att det fanns yngre män som trodde på turen, som förlitade sig på turen som om den var en ägodel. Men vid fyrtioåtta års ålder visste Gurney förbaskat väl att tur inte är annat än just tur och att den osynliga hand som singlar slanten är lika kall som döden.
Smärtan i sidan påminde honom dessutom om att han tänkte avboka mötet med neurologen i Binghamton. Han hade träffat karlen fyra gånger på mindre än fyra månader och det var möten som känts allt meningslösare, om det nu inte bara handlade om att kunna skicka ännu en räkning till Gurneys försäkringsbolag.
Han hade neurologens telefonnummer tillsammans med övriga kontaktuppgifter till olika läkare i skrivbordslådan i arbetsrummet. Istället för att fortsätta till badrummet och värktabletterna, gick han till arbetsrummet för att ringa. Medan han knappade in numret såg han läkaren framför sig: en mycket upptagen man, närmare fyrtio med vågigt svart hår som redan hade börjat dra sig tillbaka, små ögon, flickaktig mun, flyende haka, mjuka händer, manikyrerade naglar, dyra loafers, nonchalant stil och inget märkbart intresse för det som Gurney tyckte eller kände. De tre kvinnor som befolkade hans eleganta och modernt inredda reception verkade ständigt lika förvirrade och irriterade på läkaren, på patienterna och på den information som visades på deras datorskärmar.
Någon svarade på fjärde signalen, men med ett tonfall som var så otåligt att det gränsade till förakt. ”Doktor Huffbargers kontor.”
”Jag heter David Gurney. Jag har en bokad tid som jag skulle vilja …”
Den vassa rösten avbröt honom. ”Ett ögonblick.”
I bakgrunden hörde han en högljudd mansröst som han först trodde tillhörde en klagande, arg patient – tills en annan röst ställde en fråga och en tredje stämma hakade på i samma upphetsat angelägna tonfall – och Gurney insåg att det han hörde var ljudet från den nyhetskanal som gjorde Huffbargers väntrum olidligt.
”Hallå?” sa Gurney, inte utan en viss skärpa. ”Är det nån där? Hallå?”
”Ett ögonblick bara.”
De röster som han tyckte lät så plågsamt korkade fortsatte att skrika i bakgrunden. Han var precis på väg att lägga på när han hörde receptionistens röst igen.
”Doktor Huffbargers mottagning, vad kan jag hjälpa er med?”
”Det här är alltså David Gurney. Jag har en tid hos er som jag skulle vilja avboka.”
”Datum?”
”Om en vecka, tjugo i tolv.”
”Bokstavera namnet, tack.”
Han tänkte precis fråga hur många andra som också hade besök inbokade tjugo i tolv samma dag, men valde trots allt att bokstavera.
”Och vilken tid vill ni ha istället?”
”Jag vill inte ha någon ny tid.”
”Men ni måste boka en ny tid.”
”Vad?”
”Jag kan boka om doktor Huffbargers besök, men inte ta bort dem helt.”
”Men faktum är att …”
Hon avbröt honom och nu lät det som om hon var nästan helt utmattad. ”Det går inte att ta bort en bokning ur systemet, inte utan att vi lägger in en ny tid. Det är doktorns policy.”
Gurney bet ihop av ilska, alltför mycket ilska. ”Jag bryr mig faktiskt inte om vare sig hans system eller hans policy”, sa han långsamt och en smula stelt. ”Betrakta min bokning som avbeställd.”
”Då kommer vi att debitera er för uteblivet besök.”
”Nej, det kommer ni inte att göra. Och om Puffbarger har problem med det så kan han ringa mig.” Han lade på och kände sig mycket spänd och samtidigt en smula förargad på sig själv för att han hade förvanskat doktorns namn på ett så barnsligt sätt.
Han stirrade ut genom arbetsrumsfönstret mot ängen ovanför utan att egentligen se den.
Vad fan är det egentligen för fel på mig?
Det högg till i höger sida och smärtan gav honom åtminstone ett halvt svar. Dessutom påminde den honom om att han hade varit på väg till medicinskåpet innan han fattade beslutet att avboka läkarbesöket.
Han gick till badrummet och tyckte inte alls om utseendet hos den man som stirrade tillbaka på honom i skåpspegeln. Pannan var veckad av bekymmer, huden blek, ögonen matta och trötta.
Herregud.
Han visste att han var tvungen att återuppta sin dagliga träning – de armhävningar, chins och situps som hållit honom i bättre form än de flesta män som bara var hälften så gamla som han. Men nu såg mannen i spegeln verkligen ut som fyrtioåtta och det tyckte han inte alls om. Han gillade inte de dagliga besked som kroppen skickade och som sa att han var dödlig. Han gillade inte att han hade förändrats från att vara introvert till nästan helt isolerad. Han gillade inte … någonting.
Han tog burken med smärtstillande från hyllan, skakade ut tre tabletter i handen, stirrade misstänksamt på dem och slängde sedan in dem i munnen. Medan han väntade på att vattnet skulle bli kallt hörde han telefonen ringa i arbetsrummet. Huffbarger, tänkte han. Eller någon från Huffbargers mottagning. Han brydde sig inte om det. Åt helvete med dem.
Sedan hörde han ljudet av Madeleines fotsteg på väg ner från övervåningen. Några sekunder senare hade hon svarat – i samma ögonblick som samtalet kopplades över till deras gamla telefonsvarare.
Han hörde hennes röst, men kunde inte urskilja orden. Han fyllde en liten plastmugg till hälften med vatten och sköljde ner de tre tabletterna som hade börjat smälta på tungan.
Han antog att Madeleine tog hand om problemet med Huffbarger. Och det hade han alls inget emot. Men sedan hörde han hur hon kom gående genom hallen och sedan in i sovrummet. Hon gick in till honom i badrummet och sträckte fram telefonen.
”Till dig”, sa hon, överlämnade telefonen och gick därifrån.
Eftersom Gurney förväntade sig någon form av obehag från Huffbarger eller någon av hans missnöjda receptionister svarade han defensivt och kort. ”Ja?”
Det var tyst i ungefär en sekund innan den uppringande sa något.
”David?” Den ljusa kvinnliga rösten var definitivt bekant, men minnet misslyckades med att koppla ihop den med ett ansikte eller ett namn.
”Ja”, sa han, vänligare den här gången. ”Ursäkta, men jag kan inte riktigt …”
”Har du verkligen glömt mig? Jag är såå sårad, kommissarie Gurney!” sa rösten skämtsamt överdrivet – och plötsligt framkallade det vibrerande skrattet och orden en person: en senig, smart, energisk blondin med Queensdialekt och kindben som en fotomodell.
”Connie. Connie Clarke. Det var verkligen länge sen.”
”Sex år, för att vara exakt.”
”Sex år.” Siffran i sig betydde inte mycket för honom, överraskade honom inte, men han visste inte vad han skulle säga.
Det var med blandade känslor han tänkte på deras relation. Connie Clarke var frilansjournalist och hade skrivit en lovprisad artikel om honom i tidningen New York när han hade löst fallet med den ökände seriemördaren Jason Strunk – bara tre år efter att han hade befordrats till kommissarie av första graden för att ha löst fallet med seriemördaren Jorge Kunzman. Faktum var att hennes artikel hade varit lite för överdriven för att det skulle kännas riktigt bra. Hon hade skrivit att han hade gripit rekordmånga mördare och hon hade kallat honom för ”New Yorks supersnut” – ett epitet som hans mer fantasifullt lagda kollegor snabbt hittade roliga varianter på.
”Och hur går det för dig där uppe i din lugna pensionärstillvaro?”
Det hördes på rösten att hon flinade och han antog att hon redan visste allt om hans inofficiella inblandning i fallen med Mellery och Perry. ”Ibland är det lugnare än annars.”
”Oj! Ja, så kanske man kan uttrycka det. Du slutar vid New York-polisen efter tjugofem år, du hinner tillbringa ungefär tio minuter uppe i de sömniga Catskillbergen och helt plötsligt är du inblandad i den ena mordutredningen efter den andra. Jag tycker att det verkar som om du är en riktig mordmagnet. Men vad tycker Madeleine om det?”
”Du pratade precis med henne i telefon. Du borde ha frågat då.”
Connie skrattade som om han hade sagt något oerhört lustigt.
”Jaha, men mellan morden … hur ser din vardag ut?”
”Det finns inte så mycket att berätta. Det händer inget särskilt. Madeleine har mer för sig än vad jag har.”
”Jag har bara så svårt att se dig i ett slags Norman Rockwellversion av Amerika. Dave som gör lönnsirap. Dave som gör äppelcider. Dave som hämtar äggen i hönshuset.”
”Jag beklagar. Ingen sirap, ingen cider och inga ägg.” Det han i själva verket tänkte på var ett helt annat scenario för att beskriva det senaste halvåret. Dave leker hjälte. Dave blir skjuten. Dave återhämtar sig alldeles för långsamt. Dave lyssnar till ringandet i öronen. Dave blir deprimerad, ilsken och isolerad. Dave betraktar alla förslag på aktiviteter som ett rasande angrepp på sin rättighet att hålla sig kvar i ett slags paralyserat tillstånd av byxångest. Dave vill inte ha med något att göra över huvud taget.
”Jaha, men vad tänker du göra idag?”
”Om jag ska vara helt uppriktig, Connie … inte mycket. I bästa fall går jag väl runt skogsbrynet och plockar upp ett par grenar som blåst ner i vintras och kanske gödslar jag trädgårdslanden lite. Det är sånt det handlar om.”
”Det låter väl inte alltför illa. Jag vet många som gärna skulle vilja byta med dig.”
Den kommentaren svarade han inte på utan lät tystnaden dra ut på tiden i förhoppning om att hon skulle komma till saken. Det måste vara något hon ville. Han mindes Connie som en hjärtlig och pratsam kvinna, men hon hade alltid en tanke bakom det hon sa. Hjärnan under den vindrufsade blonda kalufsen var alltid påkopplad.
”Du undrar kanske varför jag ringer?” sa hon.
”Tanken slog mig faktiskt.”
”Jag ringer för att jag vill be dig om en tjänst. En stor tjänst.”
Gurney funderade en stund, sedan skrattade han.
”Vad är det som är så kul?” Det lät som om hon för ett ögonblick blev en smula osäker.
”Du sa en gång att det alltid är bättre att be om en stor tjänst än om en liten, eftersom det är lättare att säga nej till en liten.”
”Nej! Det kan jag väl ändå inte tro. Det låter så manipulativt. Det är ju hemskt. Men det där hittade du väl på nu?” Hon bubblade av gladlynt indignation. Connie var aldrig svarslös särskilt länge.
”Vad kan jag alltså hjälpa dig med?”
”Nu känner jag mig faktiskt en smula generad eftersom det verkligen är en jättestor tjänst jag ber om.” Hon gjorde en paus innan hon fortsatte. ”Minns du Kim?”
”Din dotter?”
”Min dotter, som avgudar dig.”
”Förlåt?”
”Försök inte påstå att du inte visste det.”
”Vad pratar du om?”
”Åh, David, David, David, alla kvinnor älskar dig och du märker det inte ens.”
”Jag tror att jag har befunnit mig i samma rum som din dotter en enda gång, när hon var … femton, kanske?” Han mindes en söt men mycket allvarligt lagd flicka som åt lunch tillsammans med honom och Connie hemma hos dem. Flickan hade knappt sagt ett ord utan suttit tyst nästan hela tiden.
”Hon var faktiskt sjutton då. Och jag kanske överdriver lite när jag säger ’avguda’. Men hon tyckte att du var riktigt, riktigt smart. Och det betyder mycket för Kim. Nu är hon tjugotre och jag råkar veta att hon fortfarande har mycket höga tankar om Dave Gurney, supersnuten.”
”Det var ju trevligt att höra, men … jag hänger inte med riktigt.”
”Nej, det är inte så konstigt eftersom jag uttrycker mig så taffligt. Du kanske ska sätta dig. Det här kan ta några minuter.”
Gurney stod fortfarande kvar vid handfatet i badrummet. Han gick ut genom sovrummet, över hallen och in i arbetsrummet. Han kände inget behov av att sätta sig. Han ställde sig vid fönstret mot husets baksida istället. ”Okej, Connie, nu sitter jag”, sa han. ”Vad är det som har hänt?”
”Det är väl egentligen inget dåligt alls. Det är faktiskt alldeles fantastiskt bra. Kim har fått en enastående chans. Berättade jag att hon var intresserad av journalistik?”
”Hon vill gå i mammas fotspår?”
”Säg aldrig det så att hon hör det, vad du än gör. Då skulle hon byta karriär på direkten! Om jag har fattat saken rätt så är hennes främsta mål att bli totalt oberoende av sin mor. Och glöm det där med gå i mina fotspår. Hon är på väg att ta ett jättesprång. Men låt mig få komma till saken nu innan du blir helt galen på mig. Hon är i färd med att avsluta ett masterprogram i journalistik vid universitetet i Syracuse. Det är väl inte särskilt långt från där du bor?”
”Det ligger inte runt hörnet precis. Det tar nog närmare två timmar att köra dit härifrån.”
”Okej, men det är inte väldigt långt i alla fall. Inte mycket längre än vad jag pendlar till jobbet varje dag. Hur som helst, som examensarbete kom hon på idén att göra ett slags realityteve, en miniserie om mordoffer – inte med offren själva förstås, men om familjerna, barnen. Hon vill studera långtidseffekterna på folk som fått en förälder mördad, när fallet inte blir uppklarat.
”Inte blir …”
”Ja, det skulle handla om fall där mördaren aldrig blev gripen. Så att de anhörigas hjärtan aldrig fått läka ordentligt. Oavsett hur lång tid som går förblir mordet den viktigaste känslomässiga upplevelsen i deras liv – ett enormt kraftfält som förändrar allt, för alltid. Hon kallar serien Föräldralösa efter mord. Visst är det fantastiskt?”
”Det låter som en mycket intressant idé.”
”Mycket intressant? Men jag har inte berättat det bästa än. Det är inte bara en idé. Den kommer att bli verklighet! Det började som ett examensarbete, men hennes handledare blev så imponerad att han hjälpte henne att utveckla grundidén till ett genomförbart projekt. Han fick henne till och med att skriva avtal med några av de familjer som hon ville ha med så att hon skulle få exklusiv rätt till deras historier. Sedan lämnade han över materialet till en bekant som är producent på RAM-teve. Och gissa vad? Killen på RAM ville ha det! Över en natt förvandlades hela grejen från ett jäkla skolarbete till ett projekt som folk med tjugo år i branschen skulle döda för att få. RAM är det hetaste som finns just nu.”
Enligt Gurneys uppfattning var RAM det företag som bar den största skulden för att nyhetsprogrammen hade förvandlats från att vara traditionellt seriösa till bullrande, flashiga, ytliga och enormt subjektiva och alarmistiska spektakel – men han lyckades motstå frestelsen att säga det högt.
”Och nu undrar du väl”, fortsatte Connie upphetsat, ”vad det här har med min favoritpolis att göra?”
”Jag väntar.”
”Det gäller ett par saker. Men för det första så vill jag att du håller ett öga på henne.”
”Och vad ska det betyda?”
”Du kan väl träffa henne? Bilda dig en uppfattning om vad det är hon håller på med? Se om det stämmer med den bild av mordoffer i allmänhet som du själv har. Hon har fått den här stora chansen. Om hon inte gör alltför många misstag så finns det inga gränser för hur långt hon kan gå.”
”Hm.”
”Det där lilla hummandet … betyder det att du ställer upp? Gör du det, David? Snälla …”
”Connie, jag vet inte ett jäkla dugg om journalistik.” Det han trots allt ändå visste fick honom nästan att må illa, men återigen så lyckades han hålla tyst.
”Journalistiken har hon järnkoll på och hon är minst lika smart som nån annan jag känner. Men hon är fortfarande väldigt ung.”
”Och vad är det då som jag skulle kunna bidra med? Ålderdom?”
”Verklighet. Kunskaper. Erfarenhet. Perspektiv. Den klokhet som kommer av … hur många mordfall är det?”
Han trodde inte att det verkligen var en fråga och därför gjorde han heller inget försök att svara.
Connie fortsatte med större intensitet i rösten. ”Hon är oerhört kapabel, men det kan inte ersätta livserfarenhet. Hon håller på med att intervjua folk som har förlorat en förälder eller nån annan närstående, som en mördare har tagit livet av. För att klara det måste hon ha ett realistiskt perspektiv. Hon behöver kunna se hela bilden, om du förstår vad jag menar? Det jag försöker säga är väl att det är så mycket som står på spel, att hon behöver veta så mycket som möjligt.”
Gurney suckade. ”Det finns ju massor skrivet om sorg och död när man förlorar en närstående …”
Hon avbröt honom. ”Ja, ja, jag vet. Det vanliga snacket om olika stadier, förnekelse och en massa annat skit. Men det är inte sånt hon behöver. Hon behöver få prata med nån som vet vad mord är, som har sett offren, som har pratat med deras familjer, som har sett dem i ögonen, sett fasan – prata med nån som vet, inte med nån som har skrivit en jäkla bok.” Det blev tyst en lång stund i telefonen. ”Ställer du upp? Du kan väl träffa henne, titta på det hon har och vad hon tänker göra med det? Se om du tycker att det verkar vettigt?”
När han tittade ut genom arbetsrumsfönstret mot ängen på baksidan så kändes tanken på att träffa Connies dotter för att göra en utvärdering av hennes entrébiljett till skräptevevärlden som en av de minst attraktiva idéerna i världen. ”Du sa att det gällde ett par saker, Connie. Vad handlar den andra om?”
”Ja …” Hon lät med ens lite mer tvekande. ”Det kan finnas ett problem med en före detta pojkvän.”
”Vad då för problem?”
”Det är just det som är frågan. Kim gillar att betrakta sig själv som osårbar. Som om hon inte är rädd för nåt eller nån över huvud taget.”
”Men?”
”Men den här skitstöveln har jäklats med henne på ett ganska obehagligt sätt.”
”Som till exempel?”
”Som till exempel att ta sig in i hennes lägenhet och flytta på saker. Hon började berätta nåt för mig om en kniv som hade försvunnit och som dök upp sen igen, men när jag försökte få henne att berätta mer så ville hon inte det.”
”Varför tror du då att hon tog upp det till att börja med?”
”Kanske för att hon ville ha hjälp, samtidigt som hon inte ville ha den och hon inte kan bestämma sig riktigt?”
”Har den där skitstöveln ett namn?”
”Han heter Robert Meese, men kallar sig Robert Montague.”
”Har det här nåt att göra med hennes teveprojekt?”
”Det vet jag inte. Men jag har en känsla av att situationen kan vara värre än vad hon vill erkänna. Eller åtminstone erkänna för mig. Alltså … snälla, David? Jag vet inte vem jag ska vända mig till annars.”
När han inte sa något fortsatte hon. ”Jag kanske bara överreagerar. Jag kanske bara inbillar mig. Det kanske inte är nåt problem över huvud taget. Men även om det inte är det så skulle det ändå vara fantastiskt om du ville ta dig tid att lyssna på henne när hon beskriver sitt projekt, mordoffren och deras familjer. Det betyder så mycket för henne. En sån här chans får man bara en gång i livet. Hon är så beslutsam, så självsäker.”
”Du låter lite uppskakad.”
”Det vet jag väl inte precis. Men jag är … orolig.”
”Beror det på projektet eller på den före detta pojkvännen?”
”Båda, kanske. Å ena sidan är det ju helt fantastiskt, eller hur? Men det jag verkligen oroar mig för är att hon kanske är så beslutsam och så självsäker och så självständig att hon på nåt sätt skulle ta sig vatten över huvudet utan att säga nåt till mig, så att jag inte ens får chansen att försöka hjälpa henne. Herregud, David, du har väl en son? Förstår du hur jag känner det?”
Tio minuter efter att de hade avslutat samtalet stod Gurney fortfarande vid det stora norrfönstret i arbetsrummet och försökte bli klok på Connies okaraktäristiskt nervösa tonfall och undrade varför han till slut hade gått med på att prata med Kim och varför hela situationen fick honom att känna sig så olustig.
Han misstänkte att det kunde ha något att göra med det sista hon sa, det om hans son. Det var, som alltid, en öm punkt – av skäl som han inte hade några som helst planer på att försöka analysera just då.
Det ringde igen. Han blev förvånad när han upptäckte att han hade varit så distraherad att han fortfarande höll telefonen i handen för att han hade glömt att sätta tillbaka den i hållaren. Den här gången måste det vara Huffbarger, tänkte han, som ringer för att hävda sin idiotiska policy om avbokningar. Han var frestad att låta det ringa, att låta telefonsvararen ta det, att låta Huffbarger vänta. Men samtidigt ville han få saken ur världen så att han slapp tänka på det. Han tryckte på svarsknappen.
”Dave Gurney.”
En ung kvinnas röst, klar och ljus: ”Dave, tack så jättemycket! Connie ringde precis och sa att du kunde tänka dig att träffa mig.”
Först förstod han ingenting. Av någon anledning kände han alltid ett visst obehag när han hörde barn kalla sina föräldrar vid förnamn.
”Kim?”
”Ja, naturligtvis! Vem trodde du att jag var?” När han inte svarade fortsatte hon snabbt. ”Hur som helst … så här är det. Jag är på väg upp från stan till Syracuse. Just nu är jag där Route 17 korsar I-81:an. Och det betyder att jag kan svänga av här och vara i Walnut Crossing om trettiofem minuter. Är det okej? Jag fattar att det är en superkort förvarning, men det är ju en så fantastisk tillfällighet! Och jag längtar verkligen efter att få träffa dig igen!”