Vägarna 17, 81 och 88 löper samman i trakten av Binghamton som ligger en dryg timmes bilväg från Walnut Crossing. Gurney funderade på om Kims optimistiska tidsberäkning berodde på bristande information eller på överentusiasm. Men det var den minst viktiga fråga han tänkte på medan han såg den lilla uppnosiga röda Mazda Miatan följa grusvägen över ängen fram mot huset.
Han öppnade sidodörren och steg ut på det nötta gräset runt grusplanen där hans Subaru Outback stod. Miatan stannade bredvid den och en ung kvinna hoppade ur med en tunn portfölj i handen. Hon var klädd i jeans, T-tröja och en snitsig blazer med upprullade ärmar.
”Skulle du ha känt igen mig”, sa hon och log glatt, ”om jag inte hade ringt och sagt att jag skulle komma?”
”Kanske om jag hade fått lite tid på mig”, sa han och tittade på hennes ansikte som ramades in av blankt brunt hår, löst benat i mitten. ”Du är samma flicka jag minns, men ljusare och gladare än vad jag kommer ihåg från den där dan när jag åt lunch tillsammans med dig och din mamma.”
Hon rynkade pannan och såg fundersam ut för ett ögonblick, men skrattade sedan. ”Det var inte bara den dan, det var de åren. Jag var definitivt inte särskilt lycklig på den tiden. Det tog ganska lång tid innan jag verkligen visste vad jag ville göra med mitt liv.”
”Du verkar ha kommit på det snabbare än de flesta.”
Hon ryckte på axlarna och tittade ut över fälten och skogen. ”Det är verkligen vackert här. Ni måste älska det här stället. Luften känns så ren och sval.”
”Kanske lite väl sval för att vara första veckan på våren.”
”Oj, men det har du ju rätt i! Jag har så mycket på gång att jag glömmer nästan allt annat. Det är ju redan vår. Hur kunde jag glömma det?”
”Det är lätt gjort”, sa han. ”Kom. Det är varmare inomhus.”
En halvtimme senare satt Kim och Dave mitt emot varandra vid det lilla frukostbordet i hörnan intill de franska dörrarna. De gjorde slut på det sista av den omelett, det rostade bröd och kaffet som Madeleine hade insisterat på att göra i ordning när hon fick veta att Kim kört hela förmiddagen utan att ha ätit något. Madeleine hade blivit färdig först och torkade av spisen. Kim berättade sin historia från början, den historia som var anledningen till besöket.
”Det är en idé jag har haft i åratal – att studera de hemska effekterna av mord genom att granska de drabbade familjernas reaktioner – jag visste bara inte riktigt hur jag skulle bära mig åt. Ibland lade jag tankarna på hyllan en tid, men de kom alltid tillbaka, starkare än förut. Jag blev liksom besatt av tanken på det och var tvungen att göra nåt. Först tänkte jag att det kunde bli ett slags skolarbete – en strikt sociologisk eller psykologisk studie. Jag hörde mig för i den akademiska världen, men eftersom jag inte hade rätt examen i bagaget var det ingen som brydde sig om mig. Och då tänkte jag att jag kanske kunde skriva en fackbok. Men för att få en bok publicerad måste man ha en agent och det betydde att jag fick börja fråga runt igen. Och vet du vad? Inget som helst intresse nånstans. Vem tusan var jag? En vanlig tjugotvååring? Vad har jag skrivit tidigare? Vad har jag för referenser? Egentligen är jag bara en liten tjej. Det enda jag har är en idé. Sen gick det plötsligt upp för mig. Det här är ingen bok, det här är teve! Sen började bitarna falla på plats. Jag såg projektet som en serie närgångna intervjuer – ’realityteve’ när den är som bäst. Jag inser att ordet har en ganska dålig klang numera, men det behöver ju inte vara dåligt för det – inte om det görs med äkta känslomässigt engagemang!”
Hon tystnade som om hon plötsligt påverkades av sina egna ord, log lite generat, harklade sig och fortsatte. ”Hur som helst så gjorde jag om alltihop till ett detaljerat synopsis inför mitt examensarbete och gav det till Wilson som är min handledare. Han sa att det var en väldigt bra idé, att den hade potential. Han hjälpte mig att skriva om det igen, till ett kommersiellt gångbart format, såg till så att det juridiska fungerade så att jag fick ett visst skydd i den verkliga världen och sen gjorde han nåt som han aldrig brukar göra: Han skickade alltihop till en producent som han känner personligen på RAM-teve – en man som heter Rudy Getz. Och Getz hörde av sig efter ungefär en vecka och sa: ’Okej, då kör vi’.”
”Utan vidare?” frågade Gurney.
”Jag blev lika förvånad själv. Men Getz sa att det är så RAM brukar göra. Och jag tänker inte ifrågasätta dem. Det faktum att jag kan förverkliga den här idén, att jag får chansen att göra det …” Hon skakade på huvudet som om hon försökte göra sig kvitt känslan av overklighet.
Madeleine kom fram till bordet, satte sig och sa det som Gurney tänkte. ”Det är väl viktigt för dig? Riktigt viktigt, menar jag, och inte bara ett sätt att få fart på en karriär?”
”Ja, verkligen.”
Madeleine log vänligt. ”Och kärnan i hela idén … det som är allra viktigast för dig är …?”
”Familjerna, barnen …” Hon tystnade på nytt under en sekund eller två, kanske överväldigad av bilderna som de egna orden framkallade. Hon sköt tillbaka stolen, reste sig och gick runt bordet fram mot de franska dörrarna där hon kunde se ut mot uteplatsen, trädgården, ängen och skogen bortom.
”Det är nästan lite fånigt, jag kan inte förklara det”, sa hon där hon stod med ryggen vänd mot dem, ”men av nån anledning så känns det lättare för mig att prata om det när jag står upp.” Hon harklade sig två gånger innan hon fortsatte, med så låg röst att den knappt gick att urskilja. ”Jag tror att mord förändrar allt, för alltid. Mord stjäl nåt som aldrig kan ersättas. Det får konsekvenser som går långt utöver det som offret råkar ut för. Offret mister sitt liv, och det är fruktansvärt, orättvist, men för honom är det över, slut. Han har förlorat allt han kunde ha blivit, men det vet han inte om. Han tvingas inte fortsätta och känna förlusten, och tänka på hur framtiden kunde ha blivit.” Hon höjde armarna och satte handflatorna mot glasrutan framför sig, en gest som förmedlade både stark medkänsla och en stor dos självbehärskning.
Sedan fortsatte hon, med lite högre röst. ”Det är inte offret som vaknar med en tom sängplats bredvid sig i ett halvtomt hus. Det är inte offret som ständigt drömmer om att han fortfarande lever, bara för att vakna och uppleva smärtan i insikten om att han inte längre gör det. Han känner inte den kväljande vreden, den hjärtesorg som hans död har orsakat. Han ser inte den tomma stolen framför sig vid bordet eller hör ljud som låter som hans röst. Han ser inte en garderob, full av hans kläder …” Hon började låta hes och harklade sig igen. ”Han känner inte smärtan – den smärta som det innebär att få hjärtat utslitet ur kroppen.”
Hon lutade sig mot glaset i flera långa sekunder innan hon sakta sköt ifrån och backade lite. När hon vände sig om mot bordet igen var ansiktet fläckat av tårar. ”Ni vet vad fantomsmärta är? Amputationsfenomenet? Att kunna känna smärta där ens arm eller ben har suttit? Det är så ett mord upplevs för familjen som blir kvar. Som en värk i en kroppsdel som inte längre finns – en outhärdlig smärta på en tom plats.”
Hon stod alldeles stilla en stund och stirrade ut över ett slags inre landskap. Sedan torkade hon sig hastigt i ansiktet med händerna och när hon tog ner dem från ögonen igen utstrålade de ett slags beslutsamhet som också slog igenom i rösten. ”För att verkligen förstå vad mord är för nåt så måste man prata med familjerna. Det är min teori, det är mitt projekt, det är min plan. Och det är också det som Rudy Getz tycker är en så bra idé.” Hon tog ett djupt andetag och andades sakta ut. ”Skulle jag kunna få en kopp kaffe till, om det inte är för mycket besvär?”
”Det tror jag nog att vi ska klara.” Madeleine log vänligt, gick fram till köksön och fyllde på i kaffebryggaren.
Gurney lutade sig tillbaka i stolen och byggde en pyramid med händerna under hakan medan han funderade. Ingen sa något på en minut eller så. Bryggaren gav ifrån sig de vanliga bubblande startljuden.
Kim såg sig om i det stora lantliga köket. ”Det är väldigt trevligt här”, sa hon. ”Väldigt hemtrevligt och varmt. Perfekt, faktiskt. Det ser ut som det hus på landet som alla drömmer om.”
När Madeleine hade hämtat mer kaffe till Kim var Gurney den första som tog upp tråden igen. ”Du känner ju verkligen starkt för det här projektet och det märks att det betyder mycket för dig. Men jag förstår bara inte riktigt vad jag skulle kunna göra för att hjälpa dig.”
”Vad bad Connie dig att göra?”
”Hon ville att jag skulle ’hålla ett öga’ på dig, så sa hon faktiskt.”
”Hon nämnde inga andra … problem?” Gurney tyckte att det lät som om hon gjorde ett barnsligt försök att få frågan att låta banal.
”Kvalificerar sig din före detta pojkvän som ett problem?”
”Pratade hon om Robby?”
”Hon nämnde en Robert Meese … eller Montague?”
”Meese. Det där med Montague är …” Hon tystnade och skakade på huvudet. ”Connie tror att jag behöver beskydd. Det tror inte jag. Robby är patetisk och extremt irriterande, men det är inget som jag inte kan hantera.”
”Är han involverad i ditt teveprojekt?”
”Inte nu längre. Varför frågar du det”
”Av nyfikenhet.”
Nyfiken på vad? Vad tusan är jag är på väg att bli indragen i? Varför sitter jag här och lyssnar på en överspänd student med relationsproblem som stör hennes sentimentala idéer om mord och hennes stora chans att bli en stjärna i Amerikas simplaste kabeltevenätverk? Det är nog dags att backa från det här träsket.
Kim stirrade på honom som om hon hade samma förmåga som Madeleine att läsa hans tankar. ”Det är inte så komplicerat. Och eftersom du har varit så snäll och för att du ställer upp och hjälper mig så ska jag gå mer rakt på sak.”
”Nu är vi tillbaka igen vid att jag ska hjälpa dig, men jag förstår inte …”
Madeleine, som kramade ur en svamp i vasken efter att ha diskat av tallrikarna, insköt lugnt: ”Vi kan väl lyssna på vad Kim har att säga?”
Gurney nickade. ”Visst.”
”Jag träffade Robby på teaterklubben för lite mindre än ett år sen. Han var utan tvekan den snyggaste killen på hela universitetet. Som en ung Johnny Depp. För ungefär ett halvår sen flyttade vi ihop. Ett tag kände jag mig som den lyckligaste människan på jorden. När jag blev helt uppslukad av mitt mordprojekt verkade han stötta mig. Och när jag valde ut de familjer som jag ville intervjua först, följde han med och var med på allt. Och det var då … det var då som monstret tittade fram.” Hon gjorde en paus och smuttade på kaffet.
”Efterhand som Robby blev alltmer inblandad började han försöka ta över. Han hjälpte mig inte längre med mitt projekt – det blev vårt projekt och sen började han bete sig som om det var hans. När vi hade pratat med en av familjerna gav han dem sitt visitkort med hans kontaktinformation och sa att de kunde kontakta honom när som helst. Det var faktiskt då som det här löjliga med Montague började, när han lät trycka nya visitkort: ’Robert Montague, Dokumentärproduktion och Kreativ konsulthjälp.’ ”
Gurney såg skeptisk ut. ”Han försökte knuffa undan dig och stjäla projektet?”
”Det var sjukare än så. Robby Meese ser ut som en gud, men han kommer från en problemfamilj och har varit med om tråkiga saker och han tillbringade större delen av barndomen i lika stökiga fosterhem. Innerst inne så är han den mest patetiska och osäkra människa du nånsin kommer att träffa. När vi pratade med några av familjerna som vi försökte få att ställa upp på officiella intervjuer så gjorde han allt för att imponera på dem. Jag tror att han kunde ha gjort vad som helst för att de skulle gilla honom, vad som helst för att de skulle acceptera honom. För att de skulle gilla honom. Det var avskyvärt.”
”Och vad gjorde du då?”
”Först visste jag inte vad jag skulle göra. Men det som verkligen fick mig att reagera var när jag upptäckte att han hade pratat enskilt med en av de allra viktigaste familjemedlemmarna, en man som jag verkligen ville ha med. När jag konfronterade Robby slutade det med att vi gapade och skrek åt varandra. Det var då jag kastade ut honom ur lägenheten, ur min lägenhet. Och jag fick Connies advokat att skriva ett prydligt hotbrev som gick ut på att han skulle hålla sig borta från projektet … mitt projekt.”
”Hur tog han det?”
”Först uppträdde han väldigt snällt och vänligt, äckelsnällt. Jag bad honom att fara och flyga. Sen började han prata om att det kunde vara farligt att rota i gamla mordfall och att jag måste vara försiktig – att jag kanske inte visste riktigt vad jag gav mig in på. Han ringde sent på kvällarna, lämnade meddelanden på telefonsvararen och pratade om att han kunde skydda mig och sa att många av dem jag hade i min närhet – däribland min handledare – inte var de de utgav sig för att vara.”
Gurney rätade lite på sig. ”Och vad hände sen?”
”Sen? Jag förklarade att jag skulle ordna så att han fick kontaktförbud och anmäla honom som stalker.”
”Fick det nån effekt?”
”Det beror på vad du menar. Han slutade ringa. Men sen började allt det konstiga.”
Madeleine slutade med det hon höll på med vid diskbänken och gick fram till bordet. ”Det här börjar låta riktigt spännande. Får jag vara med på ett hörn?”
”Inga problem”, sa Kim. Madeleine satte sig och Kim fortsatte. ”Köksknivar började försvinna. En dag när jag kom hem från en föreläsning så var katten borta. Till slut hörde jag ett litet jamande. Katten var instängd i en garderob – en garderob som jag aldrig använde. Och en morgon försov jag mig eftersom nån hade ändrat inställningen på väckarkockan.”
”Irriterande, men relativt harmlöst”, sa Gurney. Madeleines ansiktsuttryck sa honom att hon verkligen inte höll med och därför skyndade han sig att tillägga: ”Det är inte min mening att underskatta den psykologiska effekten av obehagliga upplevelser. Jag syftade bara på de rent juridiska aspekterna och graden av trakasseri.”
Kim nickade. ”Okej. Men ’upplevelserna’ blev värre. En kväll när jag kom hem sent hittade jag en blodfläck, stor som ett mynt på badrumsgolvet. Och en av köksknivarna som hade försvunnit låg bredvid.”
”Åh, så hemskt!” utbrast Madeleine.
”Några kvällar senare började jag höra kusliga ljud. Det var nåt som väckte mig – vad visste jag inte – och då hörde jag en golvbräda som knarrade och sen nåt som lät som andetag innan det blev helt tyst.”
Madeleine såg förfärad ut.
”Bor du i en lägenhet?” frågade Gurney.
”Det är ett litet hus med två lägenheter, en på varje plan – och en källare. Det finns många såna ruffiga hus runt universitetsområdet, som man har byggt om till billiga studentbostäder. Just nu är det bara jag som bor där.”
”Bor du där ensam?” frågade Madeleine och gjorde stora ögon. ”Då är du mycket modigare än vad jag är. Jag skulle ha stuckit därifrån fort som …”
Det blixtrade till av ilska i Kims ögon. ”Jag tänker inte låta det där lilla kräket skrämma bort mig!”
”Har du anmält incidenterna till polisen?”
Hon skrattade lite bittert. ”Visst. Blodet, kniven, ljuden på nätterna. Polisen kom hem, såg sig omkring, kände på fönstren och såg uttråkade ut. Jag kan nästan se hur de himlar med ögonen när jag ringer. De tycker helt klart att jag är paranoid. Nån som bara vill ha uppmärksamhet. En galen liten tjej med överdrivna relationsproblem.”
”Jag antar att du har bytt lås?” sa Gurney vänligt.
”Två gånger. Men det hjälper inte.”
”Du tror att det är Robby Meese som ligger bakom de här … trakasserierna?”
”Det är inte som jag tror. Jag vet att det är han.”
”Hur kan du vara så säker på det?”
”Om du hade hört hans röst … när han ringde efter att jag hade slängt ut honom … eller sett hans ansiktsuttryck när vi passerar varandra på campus skulle du också veta. Det är samma sjuka konstigheter. Jag vet inte hur jag ska förklara det, men allt som har hänt? Det är kusligt, på samma sätt som Robby är det.”
I tystnaden som följde tog Kim ett hårt grepp runt kaffekoppen med båda händerna. Gesten påminde Gurney om hur hon nyss hade stått framför dörren, med handflatorna pressade mot glaset. Känslor och kontroll.
Han funderade på hennes planerade teveprogram, intresset för den smärta som mord orsakar. Det låg en hel del sanning i det hon hade sagt. Ibland kan de sår som en mördare framkallar slita sönder en hel familj – den kvarlämnade makan eller maken, barnen, föräldrarna – och fylla deras liv helt med sorg och vrede.
Men i andra fall såg man inte mycket sorg eller ens några särskilt starka känslor över huvud taget. Gurney hade sett alltför många sådana fall. Män som levde bedrövliga liv och mötte en bedrövlig död. Knarklangare, hallickar, yrkeskriminella, unga grabbar i storstadsgängen som lekte videospel med riktiga vapen. Ödeläggelsen, alla förstörda människoliv, var frapperande sorglig. Han hade en särskild dröm, alltid likadan och som återkom då och då, med en bild från ett koncentrationsläger. En schaktmaskin som föser ner skelett och lik i ett brett dike. Som skrapar ner dem som om de var skyltdockor, som om de var grus och sten.
Han satt där och tittade på den mörkögda unga kvinna som fortfarande höll om den ljumma koppen och lutade sig fram över den medan det blanka håret dolde det mesta av ansiktet.
Sedan kastade han en frågande blick på Madeleine.
Hon ryckte lätt på axlarna och gav honom en antydan till leende. Han tolkade det som att han borde göra något.
Han tittade på Kim igen. ”Okej. Då börjar vi från början igen. På vilket sätt kan jag hjälpa dig?”