Trots Gurneys övertalningsförsök vägrade Kim att ringa till polisen.
”Jag har ju sagt att jag har ringt förut. Och jag gör det inte igen. De bryr sig inte. Inte ett dugg. De kommer hit, går runt och petar på dörrar och fönster och sen säger de att det inte finns några tecken på inbrott. Sen frågar de om nån har blivit skadad, om nåt värdefullt är stulet eller sönderslaget. Det är som om det inte är nåt problem om det inte passar in i nån av deras kategorier. Senast, när jag ringde för att jag hade hittat en kniv i badrummet, tappade de intresset så snart de hörde att det var min kniv – trots att jag förklarade flera gånger att kniven hade varit försvunnen i två veckor. De skrapade upp det lilla blod som fanns bredvid kniven på golvet, tog med sig det och sen dess har jag inte hört ett ord. Om de tänker komma hit igen och titta på mig som om jag bara är ett hysteriskt fruntimmer som slösar bort deras tid, så kan de dra åt helvete! Vet du vad en av dem gjorde senast? Han gäspade. Otroligt nog stod han där och gäspade rakt framför mig!”
Gurney funderade på det hon hade sagt, tänkte på de prioriteringar som varenda jäktad polis funderar på när han får ett nytt fall i knäet. Allt är relativt, beroende på vad han har mer i knäet just då, beroende på alla andra viktiga ärenden som han har fått på halsen den månaden, den veckan, den dagen. Han mindes en kollega för många år sedan på våldsroteln i New York, en kille som bodde i en sömnig liten stad i västra New Jersey, längst ut där de allmänna kommunikationerna slutade. En dag tog han med sig sin lokaltidning. Den stora nyheten på första sidan handlade om någon som hade stulit ett fågelbad från någons bakgård. Det var under en tid när New York City hade i genomsnitt tjugo mord i veckan – varav de flesta knappt ens resulterade i en liten notis i morgontidningarna. Faktum var att allt berodde på sammanhanget. Och även om Gurney inte sa det rent ut till Kim, så insåg han att upptäckten av hennes egen kniv på det egna badrumsgolvet kanske inte lät som någon större katastrof för en polis som dagligen arbetade med våldtäkter och mord.
Men han förstod också hur störd hon var av alltsammans. Det var faktiskt mer än så, det fanns något olycksbådande ondsint bakom inkräktarens agerande som han själv fann en smula oroande. Han föreslog att det kanske skulle vara en bra idé om hon lämnade Syracuse och flyttade hem till sin mor ett tag.
Men det var ett förslag som gjorde henne rasande. ”Det där jävla svinet!” väste hon. ”Om han tror att han kommer att vinna det här så känner han inte mig!”
Gurney väntade tills hon hade lugnat sig något och frågade sedan om hon mindes namnet på de poliser som hade tagit emot hennes tidigare samtal.
”Jag har redan sagt att jag inte tänker ringa igen.”
”Jag förstår. Men jag skulle vilja prata med dem själv. Och höra om de har kommit fram till nåt som de inte har berättat för dig.”
”Om vad då?”
”Om Robby Meese kanske? Vem vet? Och jag kommer inte att få veta nåt om jag inte frågar.”
Kims mörka ögon mötte hans blick och hon fick något stramt runt munnen. ”Elwood Gates och James Schiff. Gates är den kortvuxne, Schiff den långe. Samma idioti, två kroppar.”
Kriminalinspektör James Schiff hade tagit med sig Gurney till ett ledigt förhörsrum ett par korridorer bort från receptionen. Han hade lämnat dörren öppen, hade inte tagit med sig någon stol och inte erbjudit Gurney någon. Mannen dolde ansiktet i händerna och kämpade för att undertrycka en gäspning men förlorade kampen.
”Lång dag?”
”Det kan man säga. Jag har varit igång i arton timmar på raken och har sex kvar.”
”Pappersjobb?”
”Det är rätt uppfattat, gånger tio. Du förstår, min vän, att den här polisstationen har precis fel storlek. Den är stor nog för att drabbas av samma byråkratiska skit som i storstan, men så liten att det inte finns nånstans att gömma sig. Igår kväll slog vi till mot ett cracknäste där det fanns betydligt fler klienter än vad vi hade räknat med. Resultatet blev att vi har en arrestavdelning full med halvsovande pundare och en med crackhoror, plus ett berg med bevispåsar som måste registreras. Så låt oss gå rakt på sak. Vad är det med Kim Corazon som gör henne så intressant för New York-polisen?”
”Ursäkta … jag uttryckte mig kanske inte tillräckligt tydligt i telefon. Jag har gått i pension från New York-polisen. Jag slutade för två och ett halvt år sen.”
”Pensionerad? Ja, det missade jag liksom. Och vad är du då? Privatdeckare?”
”Mer som en vän till familjen. Kims mamma är journalist och skriver en massa om poliser. Vi träffades medan jag jobbade kvar.”
”Och hur väl känner du Kim?”
”Inte särskilt väl. Jag försöker bara hjälpa henne med ett journalistiskt projekt, nåt om olösta mord, men det hände en sak idag.”
”Jag har faktiskt ont om tid. Tror du att du kan uttrycka dig lite tydligare?”
”Den här unga kvinnan har en stalker i hälarna och han är inte särskilt trevlig.”
”Jaså?”
”Var det en nyhet för dig?”
Schiffs ansiktsuttryck mörknade. ”Jag har lite svårt att förstå det här. Varför har vi det här samtalet över huvud taget?”
”Bra fråga. Skulle det förvåna dig om jag berättade att det just nu finns färska spår efter olaga intrång i Kim Corazons lägenhet och ett slags kuslig vandalism som definitivt syftar till att skrämma henne?”
”Förvåna mig? Det gör det väl knappast. Vi har hört samma visa förut av miss Corazon.”
”Och?”
”Det finns för många luckor.”
”Nu förstår jag inte riktigt.”
Schiff pillade ut lite vax ur örat och sprätte ner det på golvet. ”Berättade hon vem hon tror det är som ligger bakom?”
”Hennes före detta pojkvän, Robby Meese.”
”Har du pratat med Meese?”
”Nej. Har ni gjort det?”
”Ja, jag har pratat med honom.” Han tittade på mobiltelefonen igen. ”Jag kan ge dig exakt tre minuter till. Som en artighet mot en gammal kollega. Har du nåt leg på dig förresten?”
Gurney tog fram legitimationskortet som visade att han var före detta polis, plus körkortet.
”Okej, mr New Yorkpolis, en snabb sammanfattning, off the record. Meeses story är ungefär lika bra som hennes. Båda två hävdar att den andra är arg, instabil och inte klarade separationen särskilt bra. Hon påstår att han har varit i hennes lägenhet tre eller fyra gånger och gjort en massa dumheter – lossat handtag, flyttat och gömt saker, tagit knivarna och lagt tillbaka dem …”
Gurney avbröt honom. ”Du menar att han lade en blodig kniv på hennes badrumsgolv. Jag fattar inte att du kan kalla det för att han ’lagt tillbaka knivarna’. Hur kan ni ignorera …”
”Hallå där! Här är det ingen som ignorerar nåt. De första som hände, det lösa handtaget … det tog patrullen som kom dit hand om. Åkte vi dit genast och letade efter fingeravtryck? Nej, det hade varit rena galenskapen. Vi bor i en riktig stad med riktiga problem. Men vi följer procedurer och regler. Rapporten från kollegorna som var där är registrerad. Det som hände sen, med kniven och blodet, lämnades över till oss. Jag och min kollega åkte dit och såg oss omkring, skickade prov på blodet till labbet och kniven till teknikerna och så vidare. Det visade sig att de enda fingeravtryck som fanns på kniven var miss Corazons. Den lilla bloddroppen på golvet var från ett nötkreatur. Du fattar? Från en stek, till exempel.”
”Förhörde ni Meese?”
”Naturligtvis förhörde vi Meese.”
”Och?”
”Han erkänner ingenting och det finns inga som helst bevis för att han skulle vara inblandad. Han håller fast vid sin story att Corazon är en hämndlysten bitch som försöker ställa till det för honom.”
”Och vad har ni då för teori om allt det här?” sa Gurney utan att tro sina öron. ”Att Kim är galen nog att göra allt det här själv? Så att hon kan skylla det på sin före detta pojkvän?”
Schiff såg ut som om han verkligen trodde det, men det sa han inte. Sedan ryckte han på axlarna. ”Eller så kan det vara en tredje person som ligger bakom, av skäl som vi inte vet nåt om.” Han sneglade på mobilen för tredje gången. ”Nu måste jag kila. Tiden flyger iväg när man har roligt.” Han började gå mot den öppna dörren.
”Varför har ni inte satt upp några kameror?” frågade Gurney.
”Förlåt?”
”Den självklara åtgärden vid upprepade olaga intrång och vandalism är att sätta upp dolda övervakningskameror på brottsplatsen.”
”Jag föreslog det för miss Corazon, i mycket bestämda ordalag. Men hon vägrade. Hon påstod att det skulle vara en outhärdlig kränkning av hennes personliga integritet.”
”Det förvånar mig att hon skulle ha reagerat så.”
”Om det nu inte är så att de anmälningar som hon har gjort är rent nonsens och att en kamera skulle bevisa det.”
De gick tillsammans tillbaka till receptionen utan att säga något på vägen, förbi vakthavande och fram till entrén. När Gurney var på väg att gå ut, stoppade Schiff honom. ”Sa du inte nåt om att du har upptäckt färska spår hemma hos henne som du tyckte att jag borde känna till?”
”Det sa jag.”
”Och? Vad handlar det om?”
”Är du säker på att du vill veta det?”
Det blixtrade till av ilska i Schiffs ögon. ”Ja, det vill jag gärna veta.”
”Det handlar om bloddroppar som leder från köket och ner till en kista i källaren. I kistan ligger en mycket vass liten kniv. Men det kanske inte är nån större sak? Kim kanske bara kramade saften ur en ny stek och droppade blodet på golvet och nedför trappan? Hon kanske bara blir tokigare och mer hämndlysten för var minut som går?”
Gurney mådde inte så bra under bilfärden tillbaka hem. Han hörde ekot av sina egna sarkastiska ord när han skildes från Schiff. Ju mer han funderade, desto tydligare blev det att hans uppträdande passade in i ett mönster – det mönster av ynklig aggressivitet som präglat hela hans tillvaro efter sjukhusvistelsen.
Han hade alltid haft en tendens att ifrågasätta den rådande uppfattningen i nästan vilken situation som helst och det var ett faktum som gick hand i hand med hans odiskutabla förmåga att upptäcka sådant som inte riktigt stämde. Men så småningom hade han blivit medveten om att något annat pågick inom honom, något som var en smula mindre objektivt. Hans intellektuella böjelse för att prova logiken i alla åsikter, i varje ståndpunkt, hade ympats med en viss fientlighet – en fientlighet som tog sig uttryck i allt från vresiga kommentarer till det som ibland var på gränsen till rena vredesutbrott. Han hade blivit alltmer isolerad, alltmer tillbakadragen, allt fientligare mot alla idéer som inte var hans egna. Och han var övertygad om att alltsammans hade börjat för ett halvår sedan med de tre skott som sånär hade dödat honom. Objektiviteten, som en gång i tiden hade varit en tillgång som han tog för given, var nu en egenskap som han måste sträva efter. Men han insåg att det var värt ansträngningen. Utan objektivitet hade han ingenting.
”När du känner dig orolig måste du försöka identifiera orsaken. Det handlar alltid om rädsla och om vi inte bemöter den brukar vi agera på sätt som inte är så bra”, hade en terapeut sagt till honom för länge sedan. Gurney försökte rensa hjärnan på intryck, ta ett steg tillbaka och fråga sig själv vad det var som han var rädd för. Frågan höll honom sysselsatt under större delen av hemresan. Det bästa svar han kom fram till var också det mest genanta.
Han var rädd för att ha fel.
Han parkerade bredvid Madeleines bil framför sidoingången. Bergsluften kändes kylig. Han gick in, hängde av sig jackan i groventrén, fortsatte ut i köket och ropade: ”Nu är jag hemma.” Han fick inget svar. Det verkade dött på något sätt i huset – en märklig tomhet som han bara kände när Madeleine inte var där.
Han var tvungen att gå på toaletten och tog några steg åt det hållet när han kom på att han hade glömt att ta in Kims blå mapp från bilen. Han gick tillbaka ut för att hämta den, men innan han var framme vid bilen fick han syn på något ljust och rött till höger om parkeringen, mitt i den upphöjda plantering där Madeleine hade satt blommor året innan – ett faktum som förklarade det första intrycket: att det var ett slags blomma med rak stam. Sekunden senare slog det honom att det med tanke på årstiden knappast kunde vara en blomma. Men när han nådde fram och insåg vad det var han faktiskt tittade på, verkade sanningen inte mer begriplig än om det hade varit en fullt utslagen ros.
Den raka stammen var skaftet på en pil. Pilen var nedstucken, spikrakt, i den mjuka, fuktiga jorden och ”blomman” var fenorna i den bakre delen – tre ljusröda halvfenor som lyste starkt i det sneda solljuset.
Gurney stirrade förundrad på den. Hade Madeleine stuckit ner den där? Och i så fall, var hade hon fått den ifrån? Använde hon den som ett slags markör? Den såg ny och oanvänd ut och därför kunde den inte ha suttit där under snön hela vintern. Och om det inte var Madeleine som hade satt den där, vem kunde då ha gjort det? Var det ens möjligt att den inte hade ”satts” där utan skjutits iväg med en pilbåge och sedan landat här? Men för att den skulle hamna så, vinkelrätt ner i marken, måste den ha skjutits nästan rakt upp i luften. När? Varför? Av vem? Som i så fall hade stått var?
Han klev upp i den låga såbädden, grep tag i skaftet nära marken och drog sakta upp pilen. Spetsen bestod av fyra rakbladsvassa trianglar – den typ av pil som jägare med en rejäl båge kan skjuta rakt igenom en hjort. Medan han granskade den livsfarliga projektilen slogs han av det osannolika sammanträffandet. Han hade råkat på två skarpslipade vapen på en och samma dag och båda gav upphov till oroande frågor.
Madeleine kunde naturligtvis ha en mycket enkel förklaring till hands. Han tog med sig pilen tillbaka in i huset, till diskbänken, och sköljde av den under kranen. Spetsen visade sig vara av kolstål och så vass att man kunde raka sig med den. Och det fick honom att tänka på kniven i Kims källare, som i sin tur påminde honom om att mappen fortfarande låg kvar i bilen. Han lade försiktigt ifrån sig pilen på sidobordet och gick genom den lilla hallen mot groventrén.
När han öppnade dörren stod han öga mot öga med Madeleine, iförd kläder i de vanliga häpnadsväckande färgkombinationerna – rosa mjukisbyxor, en lavendelblå fleecejacka och en orange skärmmössa. Hon hade det där lätt ansträngda och andfådda ansiktsuttryck som hon alltid uppvisade när hon kom tillbaka från en promenad i bergen. Han backade för att släppa in henne.
Hon log. ”Det är sååå vackert! Såg du det fantastiska ljuset över bergssluttningen? Med de rodnande knopparna – såg du det?”
”Vilka knoppar?”
”Du såg dem inte? Åh, kom här, kom.” Hon tog hans arm, ledde ut honom och pekade lycklig mot träden på andra sidan den övre ängen. ”Man ser det bara tidigt på våren – det där svagt ljusrosa i lönnarna.”
Gurney såg och förstod vad hon pratade om men misslyckades med att dela hennes lycksaliga entusiasm. Istället väckte den svaga färgen mot landskapets brungrå bakgrund ett gammalt minne – ett som nästan gjorde honom illamående: brunaktigt vatten i ett dike bredvid en nedlagd väg bakom La Guardia-flygplatsen, en svagt rödaktig färgton i det förorenade vattnet. Färgen kom från en människa som låg strax under ytan och som hade skjutits till döds med ett automatvapen.
Hon tittade på honom och såg med ens lite orolig ut. ”Hur är det med dig?”
”Trött bara.”
”Vill du ha lite kaffe?”
”Nej”, sa han ganska bryskt, utan att veta varför.
”Kom så går vi in”, sa hon och när de klev in genom groventrén hängde hon av sig jackan och hatten. Han följde efter henne in i köket. Hon gick fram till diskbänken och skruvade på vattnet. ”Hur var det i Syracuse?”
Han kom plötsligt på att den där förbaskade mappen fortfarande låg kvar i bilen. ”Jag hör inte vad du säger när vattnet spolar”, sa han. Det blev … hur många gånger? Hade han glömt att ta med sig den in tre gånger? Tre gånger under de senaste tio minuterna.
Hon fyllde ett glas och stängde av vattnet. ”Jag frågade hur det var i Syracuse.”
Han suckade. ”Det var lite konstigt. Syracuse är en rätt trist stad. Vänta lite … Jag berättar strax.” Han gick ut till bilen och den här gången hade han med sig mappen när han återvände in.
Madeleine såg förvånad ut. ”Jag har hört att det ska finnas flera äldre, väldigt trevliga bostadsområden. Men du kanske inte var i den delen av stan?”
”Ja och nej. Trevliga gamla bostadsområden, blandade med bostadsområden från helvetet.”
Hon tittade på mappen som han höll i handen. ”Är det där Kims projekt?”
”Vad? Ja, just det.” Han såg sig om efter någonstans att lägga mappen och fick syn på pilen som han hade lämnat på sidobordet. Han pekade på den. ”Vad vet du om den där?”
”Den där?” Hon gick närmare, men rörde den inte. ”Är det den jag såg här utanför?”
”När såg du den?”
”Jag vet inte riktigt. När jag gick ut. För en timme sen, kanske?”
”Du vet inget om den?”
”Bara att den stack upp ur landet. Jag trodde att det var du som hade satt den där.” Det blev en lång tystnad medan han stirrade på pilen och hon stirrade på honom. ”Tror du att det är nån som jagar häruppe?” frågade hon och knep ihop ögonen.
”Det är inte jaktsäsong nu.”
”Nåt fyllo kanske tror att det är det?”
”Kul idé.”
Hon kastade ännu en blick på pilen och sedan ryckte hon på axlarna. ”Du ser alldeles färdig ut. Kom hit och sätt dig.” Hon gjorde en gest mot bordet vid de franska dörrarna. ”Berätta hur du har haft det idag.”
När han hade berättat allt han mindes, också Kims önskan att betala för att han skulle följa med på två möten dagen därpå, betraktade han Madeleines ansikte för att se om hon visade någon reaktion. Men istället för att kommentera det han hade sagt bytte hon samtalsämne.
”Jag har också haft en ganska tung dag.” Hon lutade sig fram medan hon pratade, med armbågarna vilande mot bordet, och satte handflatorna mot varandra framför ansiktet så att hakan fick stöd mot tummarna. Hon blundade, länge kändes det som, utan att säga något.
Sedan öppnade hon ögonen, lade händerna i knäet och rätade på sig. ”Minns du att jag pratade om den där matematikern?”
”Ja, vagt.”
”Matteprofessorn som var en av klienterna på kliniken?”
”Ja, just det.”
”Han remitterades till oss efter att ha dömts för rattfylleri för andra gången. Han hade karriärproblem som resulterade i att han efter en tid inte hade nån karriär alls. Sen kom en svår skilsmässa, han förlorade kontakten med barnen och fick problem med grannarna. Dystra framtidsutsikter, svårt att sova, besatt av det negativa i alla situationer som han hamnade i. Ett fantastiskt intellekt, men fångad i en nedåtgående spiral av depression. Han deltog i tre gruppsamtal i veckan, förutom individuell terapi. Han var villig att prata, för det mesta. Eller kanske snarare villig att beklaga sig och skylla det som hänt honom på allt och alla. Men han var aldrig beredd att göra nåt. Han ville inte ens lämna huset och gjorde det inte annat än när han var tvungen. Han vägrade att ta antidepressiv medicin eftersom det skulle betyda att han accepterade att hans egen mentala kemi kan ha varit en del av problemen. Det är nästan lustigt. Han var fast besluten att göra allt på sitt eget sätt och hans sätt var att göra ingenting.” Hon log sorgset och kisade mot fönstret.
”Vad hände?”
”Han sköt sig igår kväll.”
De satt tysta vid bordet en lång stund medan de tittade ut mot bergen från sina respektive platser. Gurney kände sig märkligt frikopplad från både tid och rum.
”Jaha”, sa hon och tittade på honom igen, ”den lilla damen vill anlita dig. Och allt du behöver göra är att följa med och sen berätta hur du tyckte att hon skötte sig?”
”Det är vad hon säger.”
”Men du undrar om det kan handla om nåt annat?”
”Om det som hände idag var ett slags indikation på framtida händelseutveckling så kan det väl finnas en och annan dold överraskning.”
Hon gav honom en av de där långa fundersamma blickarna som fick honom att känna det som om hon forskade i hans själ. Sedan, med synbar ansträngning, lyckades hon pressa fram ett leende. ”När du är med tror jag väl knappast att de förblir dolda särskilt länge.”