Kim stannade bilen längst ner på Sternes uppfart, trots att det inte kom någon trafik. ”Innan du frågar”, erkände hon, ”så är svaret, ja. När vi bestämde att vi skulle träffas idag och jag berättade att du skulle följa med, gav jag honom länken till Connies artikel.”
Gurney sa ingenting.
”Blir du störd av det?”
”Det känns som om jag befinner mig mitt i en arkeologisk utgrävning.”
”Hur menar du då?”
”Små nya detaljer dyker upp hela tiden. Jag undrar vad som kommer härnäst.”
”Det bli inget ’härnäst’. Inget som jag kan komma på i alla fall. Var det så ditt jobb var?”
”Som vad då?”
”En arkeologisk utgrävning.”
”Ja, på sätt och vis.”
Det var faktiskt en tanke som hade slagit honom många gånger: att hitta pusselbitarna, lägga ut dem, granska former och konturer, prövande foga ihop dem och leta efter mönster. Ibland kunde man ta god tid på sig. Men oftast var man tvungen att handla snabbt – till exempel i en pågående utredning om seriemord, när ett långsamt arbete med materialet kunde innebära fler mord, mer fasa.
Kim tog fram mobiltelefonen, tittade på den och sedan på Gurney. ”Vet du vad? Jag tänkte på en sak, eftersom klockan inte ens är tre än. Kan du tänka dig att vara med på ett möte till innan jag kör dig hem?” Hon tillade snabbt, innan han hann svara: ”Det är åt samma håll och kommer inte att ta så lång tid.”
”Jag måste vara hemma klockan sex.” Det var inte riktigt sant, men han ville sätta en gräns.
”Det är säkert inget problem.” Hon knappade in ett nummer, lyfte telefonen och väntade. ”Roberta? Det här är Kim Corazon.”
Minuten senare, efter ett mycket kort samtal, tackade Kim och styrde mot det nya målet.
”Det där lät enkelt”, sa Gurney.
”Redan när jag pratade med Roberta första gången var hon väldigt intresserad av tanken på en dokumentär. Hon drar sig inte för att säga vad hon känner – eller tycker. Hon är den mest aggressiva av allihop, möjligen med undantag för Jimi Brewster.”
Roberta Rotker bodde strax utanför byn Peacock i ett tegelhus som såg ut som ett fort. Det låg för sig självt mitt på ett fält. Fältet hade jämnats till lite så att det liknade en gräsmatta. Men där fanns inga träd, inga buskar, inga planteringar av något slag. Fastigheten omgavs av ett närmare två meter högt staket. Övervakningskameror satt monterade på stolpar med regelbundna avstånd innanför staketet. Den kraftiga grinden var av den typ som öppnades genom att den gled åt sidan på rullar, elektriskt styrd från huset.
Grinden öppnades när de bromsade in framför den. En rak väg ledde till en grusad parkering framför ett trebilsgarage, också det i tegel. Hela stället påminde om en offentlig institution, som ett slags säkerhetshus befolkat av personer från en statlig myndighet. Gurney räknade till ytterligare fyra kameror: två i främre hörnen på garaget och två under husets taksprång.
Kvinnan som öppnade ytterdörren såg lika yrkesmässig ut som huset. Hon bar en rutig arbetsskjorta och mörka twillbyxor. Det föga smickrande korta, rödblonda håret skvallrade om ett uppenbarat ointresse för det egna utseendet.
Hon mötte Gurneys blick på ett direkt och granskande sätt. Hon påminde om en polis – ett intryck som förstärktes av den SIG Sauer i kaliber 9 mm som hon bar i ett snabbhölster vid bältet.
Hon skakade hand med Kim på det bestämda sätt som kvinnor i traditionellt mansdominerade yrken ofta gör. När Kim hade presenterat Gurney och förklarat hans roll som ”rådgivare” i projektet, nickade Roberta Rotker kort mot honom, gick åt sidan och vinkade in dem.
Huset var traditionellt inrett med en hall i mitten, men utrymmet var helt tomt – en ren passage från dörren på framsidan till dörren på baksidan. Det fanns två dörrar på vänster sida och en trappa och tre dörrar på högersidan – alla stängda. Det här var inte ett hus där något avslöjades i onödan.
När Gurney och Kim lotsades in genom första dörren till höger och hamnade i ett minimalt möblerat vardagsrum, frågade han: ”Arbetar du med rättsfrågor?”
Roberta Rotker sa ingenting förrän hon hade stängt dörren ordentligt bakom dem. ”Definitivt”, sa hon.
Det var ett ovanligt svar. ”Det jag menade var om du är anställd inom rättsväsendet?”
”Varför skulle mina eventuella anställningsförhållanden vara av intresse för dig?”
Gurney log lite. ”Jag är bara nyfiken på om det är jobbet som kräver att du är beväpnad eller om du har valt det själv.”
”Det är en helt betydelselös fråga. Svaret är, allt du redan nämnt. Slå er ner.” Hon pekade på en hårt stoppad soffa som påminde Gurney om möbeln i väntrummet på den klinik där Madeleine arbetade tre dagar i veckan. När han och Kim hade satt sig fortsatte Rotker. ”Det är ett personligt val eftersom det får mig att må bättre. Men det är också ett krav – ett krav från världen vi lever i. Jag anser att det är en ansvarsfull medborgares plikt att anpassa sig till verkligheten. Tillfredsställer det din nyfikenhet?”
”En del av den.”
Hon stirrade på honom. ”Vi befinner oss i krig, kommissarien. I krig med varelser som saknar vår förmåga att skilja mellan gott och ont. Om vi inte tar dem så tar de oss. Det är så verkligheten ser ut.”
Gurney reflekterade för kanske hundrade gången i livet på hur känslor skapar sin egen logik, hur vreden ovillkorligen blir övertygelsens kärna. Det var definitivt en av den mänskliga naturens allra största ironier. Det är när våra känslor har lyckats leda oss helt galet som vi är som mest övertygade om att vi ser saker och ting klart och tydligt.
”Du har varit polis”, fortsatte Rotker. ”Därför vet du vad jag pratar om. Vi lever i en värld där glitter och glamour är dyrt och liv billiga.”
Den dystra sammanfattningen ledde till en tystnad som bröts av Kim som tog till orda med en glättighet som lät tämligen ansträngd. ”Apropå det så hade jag tänkt berätta för Dave om din privata skjutbana. Du kanske kan visa den för honom? Det tror jag säkert att han skulle gilla.”
”Varför inte?” sa Rotker utan vare sig någon tvekan eller särskild entusiasm. ”Kom.”
Hon gick före genom hallen och ut genom bakdörren där en hundgård löpte utmed halva husets längd. Fyra muskulösa rottweilers exploderade i ett rytande som upphörde omedelbart när deras matte gav ett kort kommando på tyska.
Bortom hundgården, på ett fält bakom huset, stod en smal fönsterlös byggnad som sträckte sig vidare mot det bakre stängslet. Rotker låste upp ståldörren och tände belysningen. Innanför fanns en enkel pistolskjutbana med en enda skjutplats och ett motordrivet tavelställ.
Hon gick fram till den midjehöga bänken och höll fingret mot en strömbrytare som satt på väggen. En ny papptavla som föreställde en man i helfigur, redan monterad i vajeranordningen, gled iväg ner mot målområdet. Den stannade vid markeringen för tjugofem fot. ”Vill du prova?”
”Jag tittar hellre på när du skjuter”, sa han och log. ”Jag har en känsla av att du är ganska bra.”
Hon log tillbaka, kallt. ”Tillräckligt bra för de flesta situationer.”
Hon tryckte på knappen igen och måltavlan fortsatte längre bort. Den stannade vid markeringen för femtio fot, längst ner. Hon tog ner hörselskydd och skyddsglasögon från en krok bredvid bänken, satte på sig dem och kastade en blick på Gurney och Kim. ”Jag har tyvärr inga extra. Jag brukar inte ha publik.” Hon drog pistolen ur hölstret, kontrollerade magasinet, osäkrade och stod alldeles stilla i ett par sekunder med blicken sänkt som en simhoppare i olympiska spelen strax före det avgörande ögonblicket. Sedan gjorde hon något som Gurney var säker på att han skulle minnas för resten av livet.
Hon skrek – ett urtidsvrål, ett bestialiskt ljud som fick ordet hon stötte fram med full kraft att kännas som en blixturladdning. Det hon skrek var ”FUCK!” och samtidigt som hon skrek lyfte hon pistolen mycket snabbt och utan att det såg ut som om hon siktade över huvud taget tömde hon hela femtonskottsmagasinet på en tid som Gurney uppskattade till under fyra sekunder.
Sedan sänkte hon pistolen sakta och lade den på bänken, tog av sig skyddsglasögonen och hörselskydden och hängde tillbaka dem på väggen. Hon tryckte på strömbrytaren igen och måltavlan gled fram till bänken. Hon lossade den försiktigt, vände sig om, log lugnt och såg helt normal och samlad ut.
Hon höll upp målfiguren så att Gurney kunde se den. Det vanliga träffområdet – mitt i bålen – var orört. Faktum var att det inte fanns några kulhål alls i människofiguren, utom på ett ställe.
Mansfigurens panna var helt utplånad.