När Gurney vaknade i sitt hem morgonen därpå var han både orolig och trött. Det gjorde rejält ont i höger underarm och han var stel och hade värk i hela kroppen. Sovrumsfönstren var öppna och det fanns en fuktig kyla i luften.
Madeleine var redan uppe, som vanligt. Hon gillade att vakna med fåglarna. Det verkade som om det fanns en hemlig ingrediens i det första gryningsljuset som gav henne energi.
Fötterna kändes både kalla och svettiga, samtidigt. Världen utanför fönstren var grå. Det var länge sedan han hade baksmälla, men nu kändes det som om han hade det. Han hade haft en bedrövligt orolig natt. Minnesbilder av händelserna i Kims källare, de upptäckter han gjort efter fallet och de hypoteser de framkallade hade fortsatte att snurra i huvudet utan varken sammanhang eller förnuft, förvridna och allmänt påverkade av värken. Till slut hade han somnat, strax före gryningen. Nu, två timmar senare, var han vaken igen. Den tankeverksamhet som redan sparkat igång sa honom att det var omöjligt att somna om.
Det viktigaste var att få ordning på och försöka förstå vad det var som hade hänt. Han tänkte igenom alltsammans ännu en gång och ansträngde sig för att försöka minnas så många detaljer som möjligt.
Han mindes att han hade rört sig försiktigt nedför trappan och med ficklampan lyst upp inte bara trappstegen utan också källaren till både vänster och höger. Inte minsta ljud eller rörelse. När han fortfarande hade flera steg kvar hade han låtit ljuskäglan svepa runt i en vid båge i ett försök att få syn på elcentralen. Det var en grå metallåda monterad på väggen inte långt från den illavarslande kistan dit blodstänken hade lett honom för två dagar sedan. De mörka fläckarna hade fortfarande varit klart synliga på trätrappan och på betonggolvet.
Han mindes hur han hade tagit nästa steg och sedan både hört och känt det plötsliga knakandet och hur foten sjönk igenom. Ljuskäglan från ficklampan hade svängt runt i en båge när han som en ren reflex sträckte ut händerna framför ansiktet. Han visste att han föll, visste att han inte kunde hejda sig och insåg att det inte skulle sluta bra. En halv sekund senare slog armarna, högra axeln, bröstet och ena sidan av huvudet hårt mot betonggolvet.
Han hörde ett skrik från en plats ovanför trappan. Först bara ett ordlöst skrik, sedan: ”Dave, hur gick det? Vad hände?”
Först var han alltför omtöcknad för att kunna svara. Och sedan hade han hört något, oklart från vilket håll, som lät som snabba fötter över golvet och kanske ljudet av något som stötte emot en vägg, kanske snavade och fortsatte igen.
Han hade försökt resa sig. Men viskandet, som kom från en plats helt nära, hade fått honom att hejda sig.
Det var ett feberaktigt ljud, mer som ett djuriskt läte än ord från en människa. Ett väsande, som om orden hade pressats fram mellan hopbitna käkar.
Han hade sträckt handen mot ankelhölstret, dragit sin Beretta och legat där tyst i mörkret och lyssnat. Situationen hade varit så omskakande att han inte hade någon tydlig uppfattning om hur lång tid som hade gått – trettio sekunder, en minut, två minuter eller mer – innan Kim återvände med sin Mini Maglite. Ljuskäglan lyste mycket starkare nu än vad den hade gjort när de använde den för att undersöka kistan som stod där blodspåren slutade.
Hon hade börjat ta sig nedför trappan samtidigt som han försiktigt reste sig på ostadiga ben medan smärtan strålade från handleden upp till armbågen. Han sa att hon skulle stanna där hon var och lysa ner över trappan. Sedan tog han sig upp till henne så snabbt han kunde. Han var så yr att han var nära att tappa balansen två gånger. Han tog ficklampan från henne, vände sig om och granskade så mycket av källargolvet han kunde från platsen där han stod.
Han hade gått två steg tillbaka nedför trappan med pistolen i den ena handen och ficklampan i den andra och låtit den smala ljuskäglan svepa fram och tillbaka igen. Ytterligare två steg … och sedan kunde han lysa upp hela källaren – golvet, väggarna, pelarna, takbjälkarna. Fortfarande ingen skymt av den som viskat. Ingenting var i oordning, ingenting på fel plats, inga rörelser annat än de spöklika skuggorna från pelarna som rörde sig över väggarnas betongblock när han svepte runt med ficklampan.
När han var nere på källargolvet igen och på nytt sett sig om åt alla håll hade han konstaterat – med lika stor häpnad som lättnad – att det inte fanns några undanskymda vrår, inga gömställen, inga mörka hörn där någon kunde gömma sig för ljusstrålen. Med undantag för kistan så fanns det helt enkelt inga gömställen i källaren.
Han hade frågat Kim som nervöst stått kvar ovanför trappan om hon hade hört något efter att han föll.
”Som vad då?”
”En röst … en viskning … nåt sånt?”
”Nej. Nej, vad menar du?” hade hon frågat med ökande oro.
”Det var inget. Jag bara …” Han hade skakat på huvudet. ”Det var nog bara mina egna andetag.” Sedan hade han frågat om hon hade sprungit.
Hon hade svarat ja, antagligen hade hon sprungit. Hon trodde det i alla fall. Kanske snubblat och snavat – utan att kunna säga säkert eftersom hon hade gripits av panik, men trevat sig fram till sovrummet där hon hade ficklampan liggande på nattygsbordet. ”Varför frågade du det?”
”Jag bara kollar mina intryck”, hade han sagt lite vagt.
Han hade inte velat spekulera högt om den alternativa möjligheten att inkräktaren tagit sig uppför trappan medan Kim var på väg till sovrummet, utnyttjat mörkret för att hålla sig dold och kanske vid något tillfälle bara varit någon decimeter ifrån henne och sedan smitit ut ur huset när hon återvände till källartrappan.
Men vart den okände än hade tagit vägen, hur han än tagit sig ut – om han nu hade stuckit och inte gömde sig i kistan – vad var det för mening med alltihop? Varför skulle han ha varit i källaren till att börja med? Kunde det verkligen ha varit Robby Meese? Det var möjligt, rent tekniskt. Men vad skulle det ha varit för mening med det?
Tankarna hade snurrat runt i Gurneys huvud när han stod nedanför källartrappan och riktade ficklampan mot kistan och försökte bestämma sig för vad han skulle göra härnäst.
Hellre än att möta vem eller vad som kunde finnas i kistan utan annan belysning än lampan han höll i handen hade han ropat upp till Kim och bett henne att ställa ljusknappen ovanför trappan i läge PÅ – även om det inte skulle få någon omedelbar effekt. Sedan hade han gått fram till elcentralen medan han då och då riktat ljusstrålen mot kistan. Han hade klämt fast lampan under armen, öppnat metalluckan och sett att huvudströmbrytaren överst var frånslagen. Han hade slagit om det hårda plasthandtaget.
Den nakna glödlampan i källartaket hade genast tänts. Vad som lät som en kylskåpskompressor började surra i köket ovanför. Han hörde Kim säga: ”Tack och lov!”
Han hade snabbt sett sig om i källaren för att förvissa sig om att det faktiskt inte fanns något annat gömställe därnere än just i kistan.
Han gick fram till den medan rädslan och gåshuden ersattes av ilska och aptit på konfrontation. Försiktigheten manade honom ändå att inte lyfta på locket utan att välta omkull kistan. Han stoppade lampan i fickan, grep tag i ett av kistans hörn och välte över den på sida. Han förstod genast – eftersom det gick så lätt att göra det – att kistan måste vara tom, ett faktum som han bekräftade genom att sparka upp locket.
Vid det laget hade Kim tagit sig halvvägs nedför källartrappan och stod där och såg sig om som en skrämd katt. Hon tittade på det trasiga trappsteget. ”Du kunde ha slagit ihjäl dig”, sa hon och stirrade storögt på honom som om den möjligheten hade gått upp för henne först då. ”Gick brädan av, utan vidare, när du klev på den?”
”Ja, utan vidare”, sa han.
När hon med en aura av fasa omkring sig undersökte platsen där han hade fallit slogs han av hur oerhört naiv hon verkade vara. Den här unga kvinnan som arbetade med en ambitiös dokumentär om de förfärande följderna av mord verkade tagen av insikten att ett liv kunde vara så skört.
Han följde hennes blick och tittade ner på det trasiga trappsteget – och såg snabbt vad hon antingen missat eller misslyckats med att förstå innebörden av. Trappsteget hade, innan det brast, sågats igenom nästan helt i båda ändarna.
När han påpekade det för henne rynkade hon pannan och såg helt förvirrad ut. ”Vad menar du? Hur kan det vara så?”
”Ännu ett mysterium att lägga till de andra”, var det enda han sa.
Nu när han låg där i sängen och tittade upp i taket och masserade armen utan någon större effekt och tänkte på det som hänt kvällen innan, funderade han lite mer på det svar han hade gett Kim.
Det var antagligen den viskande inkräktaren som var skyldig till sabotaget och förmodligen Kim som var det tilltänkta offret och kanske var det så att han, Gurney, bara hade råkat komma i vägen.
Att försåtminera en trappa genom att delvis såga igenom ett av stegen var en kliché i deckare på teve. En kliché som det skulle vara svårt att missa. De väl synliga sågmärkena skulle snabbt visa att brädan inte hade knäckts av sig själv – vilket nästan säkert innebar att det var meningen att sågmärkena skulle upptäckas. De kunde alltså betraktas som en del av varningen.
Och kanske var valet av ett av de nedre stegen också det en del av varningen – syftet var att orsaka ett allvarligt fall, men inte så allvarligt som om något av de högre stegen hade brustit. Inget direkt livshotande. Inte än.
Meddelandet kunde tolkas som att det skulle bli värre om ni ignorerar min varning. Mer smärtsamt. Mer livsfarligt.
Men vad var det egentligen som Kim skulle varnas från att fortsätta med? Det uppenbara svaret var hennes dokumentär om mord, eftersom det var det dominerande inslaget i hennes liv just nu. Kanske skulle meddelandet tolkas som Sluta, Kim. Sluta gräva i det förflutna annars kommer konsekvenserna att bli fruktansvärda. Den onde själv ligger på lur i Den gode herdens brott och du gör klokt i att inte väcka honom.
Betydde det att inkräktaren var någon som var inblandad i det berömda kriminalfallet? Någon som var synnerligen intresserad av att allt skulle förbli som det var just nu?
Eller var det, som Kim hela tiden hävdat, bara den där odågan Robby Meese?
Var det verkligen sannolikt att alla händelser som hon råkat ut för på sistone, angreppen mot hennes sinnesfrid, hade utförts av en patetisk före detta pojkvän? Kunde han verkligen vara så sjukligt bitter för att Kim hade gjort slut? Kunde alltihop – de lossade glödlamporna, de försvunna knivarna, blodfläckarna, genomsågade trappsteget och till och med den kusliga viskningen – ha motiverats enbart av svartsjuka, av ren hämndlystnad för att han hade ratats?
Å andra sidan kanske det faktiskt var Meese som var den skyldige, men den unge mannen kanske drevs av motiv som var mörkare och ännu sjukare än bara en längtan efter att ställa till djävulskap. Han kanske försökte varna Kim och säga att hon måste ta tillbaka honom om inte konsekvenserna skulle bli riktigt obehagliga. Om hon inte tog tillbaka honom så skulle han förvandlas till ett monster, till den onde själv.
Meeses själsliga tillstånd var kanske betydligt obehagligare än vad Kim insåg. Den där starkt känsloladdade viskningen hade varit klart patologisk. Men den väckte en annan fråga, en annan möjlighet. Det var den möjlighet som skrämde Gurney allra mest. En möjlighet som han knappt ens vågade fundera på.
Möjligheten att det aldrig hade funnits någon viskning.
Tänk om det han hade ”hört” var ett resultat av fallet, ett slags hörselhallucination? Anta att ”ljudet” bara var en biprodukt av den smäll som han fått mot sitt knappt läkta huvud? Den tinnitus han ständig led av var ju faktiskt inget riktigt ljud, som doktor Huffbarger hade förklarat, utan en kognitiv feltolkning av en nervretning. Anta att det framviskade hotet – med allt dess väsande raseri – inte hade funnits i verkligheten? Tanken på att bilder och ljud kunde vara resultatet av misshandlad kroppsvävnad och störda synapser fick honom att rysa.
Kanske var det en omedveten rädsla för att viskningen inte hade varit verklig som gjorde att han inte nämnde den för den polis som kom till Kims lägenhet när han ringde larmnumret efter upptäckten av sågmärkena i trappsteget. Och kanske var det samma osäkerhet som avhöll honom från att nämna viskningen för Schiff när han dök upp en halvtimme senare?
Det hade varit svårt att tolka Schiffs ansiktsuttryck. En sak hade i alla fall stått fullkomligt klar: Han hade inte sett glad ut. Han hade stirrat på Gurney som om han misstänkte att han inte hade fått höra hela historien. Sedan hade den skeptiske kriminalpolisen riktat uppmärksamheten mot Kim och ställt en rad frågor för att försöka fastställa tidsramen för den inträffade vandalismen.
”Är det vad du kallar det?” hade Gurney frågat när polismannen använde ordet igen. ”Vandalism?”
”Ja, än så länge”, sa Schiff kort. ”Har du problem med det?”
”En ganska smärtsam form av vandalism”, sa Gurney och trevade sakta över underarmen.
”Behöver du ambulans?”
”Jag kör honom till akuten”, sa Kim innan Gurney hann svara.
”Jaså?” sa Schiff och tittade fortfarande på Gurney.
”Det låter som ett bra förslag.”
Schiff fortsatte att stirra på honom en stund och vände sig sedan till den först anlände polismannen som nu stod i bakgrunden. ”Anteckna att mr Gurney avböjde ambulanstransport.”
Gurney log. ”Och hur går det med kamerorna?”
Schiff låtsades som om han inte hade hört frågan.
Gurney ryckte på axlarna. ”Det hade varit ganska bra om de hade kommit upp igår.”
Det blixtrade till av ilska i Schiffs ögon. Han såg sig om i källaren en sista gång, muttrade något om att leta efter fingeravtryck på elcentralen i morgon, ställde en fråga om kistan som låg på sidan och kikade in i den.
Till slut plockade han upp det lösa trappsteget, tog med sig det upp och ägnade de följande tio minuterna åt att undersöka lägenhetens fönster och dörrar. Han frågade Kim om hon fått några ovanliga samtal de senaste dagarna och om hon haft någon kontakt med Meese över huvud taget. Till slut frågade han om han kunde få tillgång till lägenheten dagen därpå, om det skulle behövas. Sedan gick han därifrån med den andre polismannen i släptåg.