Tre unga pojkar i röda T-tröjor och shorts sparkade en boll mellan sig på den perfekt klippta gräsmattan vid kanten av sjön. De verkade inte bry sig om att solen hade försvunnit bakom en annalkande molnbank, trängt undan den tidiga våren och ersatt den med senvinter.
Gurney reste sig upp från bordet och masserade armarna för att de skulle bli lite varmare. Nu hade han ont i nästan hela kroppen efter gårdagskvällens fall. Den tinnitus som han bara hade varit medveten om av och till verkade mer störande nu. När han gick en smula ostadigt mot dörren in till lobbyn öppnades den för honom av en formellt klädd ung man som visade upp ett mekaniskt leende och sa något med aningen för låg röst.
”Förlåt?” sa Gurney.
Den unge mannen talade högre, som en skötare på ett vårdhem. ”Jag frågade bara om allt var som det skulle, sir.”
”Ja, tack. Allt är bra.”
Gurney fortsatte ut till parkeringen. Fyra golfspelare i traditionella rutiga byxor och tröjor med V-ringning klev precis ut ur en överdrivet stor vit SUV som påminde om en jättelik köksapparat. I vanliga fall skulle tanken på att någon hade betalat sjuttiofemtusen dollar för att åka omkring i en jättelik brödrost ha fått honom att le. Men nu såg han det bara som ännu ett symtom på en degenererande värld, en värld där hagalna idioter konspirerade för att samla på sig så mycket skräp som möjligt.
Det låg kanske något i det som Den gode herden hade sagt.
Han klev in i bilen, lutade sig tillbaka och slöt ögonen.
Han insåg att han var törstig och tittade i baksätet där han visste att han skulle ha ett par flaskor vatten. Men han såg dem inte och det måste betyda att de hade rullat ner från sätet och in under framstolarna. Han steg ur, öppnade bakdörren och plockade fram en av flaskorna, drack ungefär hälften och satte sig i bilen igen.
Han blundade på nytt och tänkte att han kanske skulle bli lite klarare i huvudet om han tog en femminuters tupplur. Men det var en sak som Holdenfield hade sagt som störde honom.
Du måste skämta.
Han försökte intala sig att det bara var en kommentar i största allmänhet – att Holdenfield hade syftat på Trouts självmedvetna försök att framstå som oåtkomlig, inte på Gurneys egen obetydlighet i en värld av aktiva poliser – eller så var det bara hennes bryska sätt att avfärda vad hon tolkat som en begäran om att hon skulle presentera mannen för honom. Hur som helst så var det ett barnsligt slöseri med tid att fundera vidare på saken.
Men det var rationella argument och det fanns inte mycket av rationalitet i den ilska han kände. Ilska riktad mot den pompösa kontrollgalning som tydligen vägrade att träffa honom, mot Holdenfield som var alltför upptagen av sina egna prioriteringar för att lägga sig ut för honom och mot hela den arroganta FBI-kulturen.
Lösryckta tankar på det som Holdenfield hade presenterat under sin föreläsning snurrade runt i huvudet, hennes idéer om seriemördares mönsterresonans, Den gode herdens profil, det avsågade trappsteget, den bisarre Max Clinter, den avskyvärde Rudy Getz, den där förbannade pilen med röda fenor i trädgården. Men mitt i all förvirring återvände tankarna till den sårande kommentaren: Du måste skämta.
Vilket svar skulle han ha föredragit? Självklart vill han träffa dig. Med ditt fantastiska rykte från New York-polisen, det vore ju otänkbart att agent Trout inte skulle vilja prata med dig.
Var han verkligen så beroende av sitt rykte? På att få sin ställning som superstjärna inom rättsväsendet bekräftad? När den än hade kommit på tal hade han känt sig besvärad. Men det var än värre när den ignorerades helt. Och det ledde fram till ännu en besvärande fråga:
Vem var han egentligen, utan den ställningen, utan det ryktet?
Bara ännu en man vars karriär var över? Bara ännu en man som inte längre visste vem han var eftersom den maktstruktur som gett honom hans identitet också var stark nog att ignorera honom? Bara ännu en sorglig före detta polis som satt vid sidan av och drömde sig tillbaka till den tid när hans liv haft en mening och hoppades på att man skulle behöva honom igen?
Vilket ynkligt, självömkande skitsnack.
Nu fick det räcka med det!
Jag är kriminalare. Det kanske jag alltid har varit och kanske kommer jag alltid att vara det, på det ena eller det andra sättet. Det är det faktum som mitt liv vilar på – oberoende av vem som betalar min lön eller hur befälsstrukturen ser ut. Jag har en rad egenskaper som gör mig till den jag är. Det är hur jag använder de talangerna som spelar roll – inte vad Rebecca Holdenfield, agent Trout eller någon annan tycker. Min självrespekt – mitt grepp om livet – beror på mitt eget agerande, inte på reaktionerna hos en babblande profilerare eller på en byråkratisk FBI-agent som jag aldrig har träffat.
Han försökte ta till sig den inställningen, använda den för att återvinna jämvikten, trots att han kanske tyckte att resonemanget lät en smula ansträngt. Men han kände sig i alla fall säker på att vilken övertygelse som helst var bättre än ingen alls. Och han insåg att han, för att hålla balansen likt en människa på cykel, måste fortsätta rörelsen framåt. Han måste göra något.
Han tog fram mobiltelefonen och öppnade på nytt mejlet med händelserapporter som han hade fått från Hardwick.
När han bläddrade bland dem mindes han att fastighetsmäklaren – som haft samma namn som en filmstjärna – bara hade varit ett par kilometer från sin bostad i Barkham Dell när hon blev Den gode herdens fjärde offer.
Barkham Dell låg inte långt ifrån Cooperstown. Den exakta adressen på Long Swamp Road stod angiven i händelserapporten, med tillhörande fotografier som visade platsen där halva Sharon Stones ansikte hade sprängs bort och hennes bil lämnat vägen och hamnat i träsket.
Han knappade in koordinaterna i sin GPS och körde ut från Otesagas parkering – utan några större förhoppningar, men med en modest känsla av att återvända till begynnelsen, om att äntligen kunna få båda fötterna på fast mark.
Det första besöket på en brottsplats, även om den var tio gammal, hade en effekt på Gurney som han fann det svårt att beskriva. Att kalla det för stimulerande lät perverst, men det skärpte absolut hans sinnen. Den kemiska reaktion som framkallades i hjärnan resulterade i att allt han såg fastnade betydligt bättre i minnet än det han såg eller erfor i sitt vanliga liv.
Det var inte första gången som han besökte en plats där någon hade mördats för länge sedan. När han vid ett tillfälle fått en seriemördare att erkänna upptäckte han att det bland offren fanns en tonårsflicka som hade dödats i ett skogsområde i närheten av Orchard Beach i Bronx tolv år tidigare.
Nu när Gurney körde sakta genom den svaga vänsterkurvan där Long Swamp Road svängde undan från motorvägen i riktning mot Dead Dog Lake använde han samma metod som han hade utnyttjat vid Orchard Beach – han tänkte bort ett antal års tillväxt bland träden och raderade unga växter och mindre buskar.
Han hade bilderna från händelserapporten till stöd för justeringarna. Det som skapats av människan hade inte förändrats och inget nytt hade tillkommit. Inga nya byggnader, reklamtavlor eller telefonstolpar. År 2000 hade vägen inte haft något skyddsräcke och hade det inte nu heller. Tre av de högsta träden såg inte ut att ha förändrats över huvud taget. Årstiden, tidig vår, var densamma nu och gjorde att fotografierna såg ut att vara nytagna.
De höga trädens inbördes placering i kombination med anteckningar på brottsplatsfotona och de åtföljande uppgifterna om avstånd och vinklar gjorde det möjligt för Gurney att fastställa den ungefärliga platsen där Sharon Stones bil befann sig när kulan träffade henne.
Han körde tillbaka till en anslutande väg som ledde fram till motorvägen. Sedan körde han därifrån till mordplatsen och därifrån de tre kilometrarna förbi träsket, förbi Dead Dog Lake, genom byn Currier & Ives i Barkham Dell och ytterligare nästan två kilometer till en plats där Long Swamp Road övergick i en vältrafikerad landsväg.
Sedan körde han tillbaka till utgångspunkten och gjorde om hela proceduren – men den här gången som han föreställde sig att Herden hade gjort. Han började med att leta upp en avskild plats där han kunde parkera inte långt från avfarten från motorvägen – en ganska bra plats för den som ville sitta och vänta på en passerande Mercedes, en populär bil hos dem som åkte till Barkham Dell under veckosluten.
Sedan körde han ut bakom den imaginära Mercedesen, ”följde” den till början av den långa kurvan, accelererade in i svängen, lade sig i vänster körfält, sänkte sidorutan på passagerarsidan och vid den ungefärliga plats som markerats i händelserapporten lyfte han högerhanden och siktade mot den tänkta föraren.
”PANG!” skrek Gurney så högt han kunde i full vetskap om att ljudet som han åstadkom inte ens var tiondelen så kraftigt som smällen från det monster i kaliber .50 som mördaren använt. Omedelbart efter simuleringen av skottet bromsade han hårt och föreställde sig att offrets bil kanade utåt i kurvan och fortsatte ner i träsket kanske hundra meter längre fram. Han låtsades att han lade ner pistolen på sätet, att han tog fram ett litet leksaksdjur ur fickan och kastade ut det vid vägkanten inte långt från platsen där han föreställde sig att Mercedesen låg halvt nersjunken i leran, omgiven av resterna av det bruna fjolårsgräset.
När han var färdig med fantasimordet körde han vidare till Barkham Dell. På vägen såg han sig om efter tänkbara platser där man kunde göra sig av med en Desert Eagle. Han mötte tre bilar som kom från andra hållet. En av dem råkade vara en svart Mercedes – en syn som fick nackhåren att resa sig.
Vid trafiksignalerna inne i byn gjorde han en U-sväng – för att upprepa hela proceduren. Men när han närmade sig Dead Dog Lake och funderade på sjöns lämplighet som dumpningsplats för en pistol, ringde mobiltelefonen. Numret på displayen var hans eget hemnummer.
”Madeleine?”
”Var är du?”
”På en väg i närheten av Barkham Dell. Varför frågar du det?”
”Varför jag frågar?”
Han tvekade. ”Har det hänt nåt?”
”Vad är klockan?” frågade hon oroväckande lugnt.
”Vad klockan är? Jag vet … Herregud … ja, jag förstår. Jag glömde.”
Klockan på instrumentbrädan visade på kvart över tre. Han hade lovat att han skulle vara hemma till tre. Senast tre.
”Du glömde det?”
”Förlåt.”
”Är det allt du har att säga? Att du glömde?” Nu fanns det äkta vrede i den behärskade rösten.
”Förlåt. Jag kan faktiskt inte hjälpa att jag glömmer saker. Det är inte så att jag gör det med flit.”
”Jo, det gör du.”
”Hur fan skulle det gå till? Glömmer man nåt så har man glömt det. Det är inget man gör med flit.”
”Du minns det som du bryr dig om. Du glömmer sånt som du struntar i.”
”Det är inte …”
”Jo, det är det. Du skyller alltid allting på ditt dåliga minne. Men det har ingenting med ditt minne att göra. Du glömde aldrig när du skulle vittna inför en domstol, eller gjorde du det? Du glömde aldrig ett möte med distriktsåklagaren. Du har inte problem med minnet, David, det du har problem med är att du inte bryr dig.”
”Jag är verkligen ledsen för det här.”
”Visst. Och när är du hemma?”
”Jag är på väg. Trettiofem, fyrtio minuter?”
”Nu säger du alltså att du ska vara hemma till fyra?”
”Absolut till fyra. Kanske tidigare.”
”Okej. Klockan fyra. Då blir du bara en timme försenad. Vi ses.”
Samtalet bröts.
Åtta minuter i fyra svängde han in på den lilla väg som snirklade sig uppåt utmed bäcken, genom en ravin och upp i bergen till deras hem. Efter knappt två kilometer körde han ut på en gräsplätt framför ett sällan använt fritidshus.
Han hade ägnat de första tio minuterna av färden från Barkham Dell åt att fundera på varför Madeleine hade låtit så irriterad – mer än vanligt irriterad på hans glömska, hans bristande omtanke och oförmågan att anteckna sådant som han annars riskerade att glömma. Under resten av resan hade han funderat på de mord som Den gode herden hade begått.
Han funderade på om man hade gjort några framsteg i utredningen sedan FBI-kontoret i Albany hade tagit över och som inte fanns med i de dokument som Hardwick hade tillgång till. Dessutom funderade han på om det fanns ett sätt att ta reda på det utan att vända sig till agent Trout. Men han kom inte på något.
Men … om den där Trout verkligen var så rigid som alla verkade tro så skulle han också vara ganska skör. Gurney hade gång på gång upptäckt att folk hade en tendens att visa upp sin allra starkaste fasad just där de var som svagast.
Ett maniskt kontrollbehov skvallrade ofta om ett inre kaos.
Och det kunde öppna en väg in i fortet.
Han tog fram mobiltelefonen och knappade in numret till Holdenfield. Röstbrevlådan svarade.
”Hej, Rebecca. Ursäkta för att jag stör igen en dag när du har så mycket annat att göra. Men det är ett par saker med fallet om Herden som inte passar ihop riktigt. Faktum är att FBI kan ha dragit helt felaktiga slutsatser om händelseförloppen. Slå mig en signal när du har tid.”
Han stoppade tillbaka telefonen i fickan och fortsatte den sista biten uppför berget.