Gurney stoppade precis tillbaka mobiltelefonen i fickan när det knackade lätt på den öppna dörren bakom honom. Han vände sig om och såg att det var Kim som stod där.
”Får jag störa ett ögonblick?”
”Kom in. Du stör inte alls.”
”Jag vill bara be om ursäkt.”
”För vad?”
”För att jag åkte med på Kyles motorcykel.”
”Ber du om ursäkt för det?”
”Det var inte rätt, just då. Jag tänkte mig helt enkelt inte för … det var fel av mig att ge mig iväg ut på en fånig motorcykeltur när allt det här allvarliga hände. Du måste tycka att jag är en självisk hönshjärna.”
”Jag tycker nog att det verkar rätt vettigt att göra ett litet avbrott mitt i röran.”
Hon skakade på huvudet. ”Jag tycker inte att det var rätt av mig att åka iväg så där, som om inget hade hänt, särskilt om det visar sig att det var mitt fel att ladan brann ner.”
”Tror du att Robby Meese skulle kunna göra en sån sak?”
”Det fanns en tid när jag skulle ha svarat ’Inte en chans’. Men nu är jag inte lika säker.” Hon såg förvirrad och hjälplös ut. ”Tror du att det var han?”
Kyle dök upp i dörröppningen bakom henne. Han lyssnade, men sa inget.
”Både ja och nej”, sa Gurney.
Kim nickade, som om svaret betydde mer än vad det gjorde. ”Det är en sak till som jag måste få säga. Jag hoppas att du förstår att jag inte hade en aning om vad jag drog in dig i när vi pratades vid för en vecka sen. Nu skulle jag absolut förstå och acceptera om du vill hoppa av.”
”På grund av branden?”
”Branden plus fällan i källaren.”
Gurney log.
Hon rynkade pannan. ”Vad är det som är så lustigt?”
”Det är just de två skälen till varför jag inte vill hoppa av.”
”Nu förstår jag inte.”
Kyle tog till orda. ”Ju tuffare det blir, desto mer beslutsam blir han.”
Hon vände sig om med ett förvånat uttryck i ansiktet.
Han fortsatte. ”Svårigheter funkar som magneter på min pappa. Det omöjliga är oemotståndligt för honom.”
Hon lät blicken glida från Kyle tillbaka till Gurney igen. ”Betyder det att du fortsätter att ställa upp för mig och mitt projekt?”
”Åtminstone tills vi har klarat ut ett och annat. Vad har du tänkt göra nu, närmast?”
”Fler möten. Med Sharon Stones son, Eric. Och med Bruno Mellanis son, Paul.”
”Och när är det?”
”På lördag.”
”I morgon?”
”Nej, på lö…, herregud, det är lördag i morgon. Jag har tappat bort en dag. Tror du att du kan följa med?”
”Så länge det inte blir fler överraskningar.”
”Okej, jättebra. Men nu måste jag ge mig iväg. Jag börjar få ont om tid. Så snart jag är hemma ringer jag och bekräftar mötena och sen kontaktar jag dig och ger dig adresserna. Vi träffas i morgon på den första adressen. Funkar det för dig?”
”Ska du åka tillbaka till lägenheten i Syracuse?”
”Jag måste byta kläder och göra en del annat.” Hon såg lite besvärad ut. ”Men jag stannar antagligen inte där i natt.”
”Hur ska du ta dig hem?”
Hon tittade på Kyle. ”Du har inte berättat det?”
”Nej, det glömde jag tydligen.” Han flinade och rodnade lätt. ”Jag skjutsar hem Kim.”
”Baktill på motorcykeln?”
”Solen är på väg fram. Det går jättebra.”
Gurney tittade ut genom fönstret. Träden i kanten av fältet kastade lätta skuggor över det vissna gräset.
”Hon får låna jacka och handskar av Madeleine”, tillade Kyle.
”Och hjälm?”
”Vi kan köpa en åt henne nere i byn, i mc-butiken. Kanske en stor svart Darth Vader-modell med dödskalle och korsade benknotor.”
”Tack så jättemycket”, sa Kim på ett ganska rart, sarkastiskt sätt och rörde lätt vid hans underarm med ett finger.
Det var flera saker som Gurney ville säga. Men vid närmare eftertanke så kom han fram till att det nog var bäst att hålla tyst.
”Kom nu”, sa Kyle.
Kim log lite nervöst mot Gurney. ”Jag ringer dig sen om schemat för i morgon.”
När de hade gett sig iväg lutade sig Gurney tillbaka i stolen och stirrade ut mot bergssidan, som var lika orörlig och tyst som på ett sepiafärgat gammalt fotografi. Den fasta telefonen som stod på bortre delen av skrivbordet ringde, men han gjorde ingen ansats att svara. Den ringde en andra gång. Och en tredje. Den fjärde signalen avbröts mitt i, antagligen för att Madeleine svarade i köket. Han hörde hennes röst, men orden var otydliga.
Några minuter senare kom hon in till honom i arbetsrummet. ”En karl som heter Trout”, viskade hon och gav Gurney luren.
Han hade halvt om halvt väntat sig samtalet, men förvånades över att det kom så snabbt.
”Ja, Gurney.” Det var så han hade svarat i telefon på jobbet. Han fanns det svårt att vänja sig av med det nu efter att han hade slutat.
”Goddag, mr Gurney. Jag heter Matthew Trout, specialagent vid Federal Bureau of Investigation.” Orden rullade ut ur mannen som mullrande artillerield.
”Ja?”
”Jag leder utredningen om seriemördaren Den gode herden. Det tror jag kanske att du redan vet?” När Gurney inte svarade, fortsatte han. ”Doktor Holdenfield har berättat för mig att du och en av dina klienter har blandat er i utredningen.”
Gurney sa ingenting.
”Håller du med om att det är en korrekt beskrivning?”
”Nej.”
”Förlåt?”
”Du frågade om beskrivningen var korrekt. Jag svarade att den inte var det.”
”På vilket sätt skulle den inte vara korrekt?”
”Du antydde att en journalist som jag är rådgivare åt i frågor som gäller polisiära metoder försöker lägga sig i din utredning och att jag själv försöker göra samma sak. Båda antagandena är fel.”
”Då kanske jag har blivit felunderrättad. Jag hörde att du visade ett starkt intresse för fallet.”
”Det är däremot sant. Fallet fascinerar mig. Jag skulle vilja förstå det lite bättre. Dessutom vill jag gärna veta varför du ringer.”
Det blev en paus, som om mannen hade blivit en smula tagen av Gurneys bryska tonfall. ”Doktor Holdenfield sa att du ville träffa mig.”
”Det stämmer också. Är det nån särskilt tidpunkt som skulle passa?”
”Egentligen inte. Men om det passar eller inte är irrelevant. Jag råkar befinna mig på arbetssemester i mitt sommarhus i Adirondacks. Vet du var Lake Sorrow ligger?”
”Ja.”
”Nu överraskar du mig.” Det fanns något snobbigt och tvivlande i tonfallet. ”Mycket få människor har hört talas om den sjön.”
”Mitt huvud är fullt av värdelöst vetande.”
Trout reagerade inte på den föga subtila förolämpningen. ”Kan du vara här klockan nio i morgon bitti?”
”Nej. Men vad sägs om på söndag?”
Ännu en paus. När Trout öppnade munnen till sist så var det på ett rejält behärskat sätt, som om han tvingade sig att le för att hålla ilskan borta ur rösten. ”Vilken tid på söndag kan du vara här?”
”När som helst. Ju tidigare, desto bättre.”
”Bra. Då kan du komma klockan nio.”
”Komma vart klockan nio?”
”Det finns ingen postadress. Om du väntar så ska min assistent ge dig en vägbeskrivning. Jag råder dig att anteckna noga, ord för ord. Vägarna här uppe är knepiga och sjöarna djupa. Och mycket kalla. Du vill inte köra vilse.”
Varningen lät nästan som ett skämt. Nästan.
När han hade antecknat vägbeskrivningen till stugan vid Lake Sorrow och återvänt ut i köket var Kim och Kyle på väg ner över den nedre ängen på BSA:n. En blek sol bröt igenom det glesnande molntäcket och motorcykelns krom blänkte.
Ett antal frågor av typen ”tänk om” dök upp i Gurneys huvud – men de avbröts av ljudet från en klädgalge som föll till golvet i groventrén.
”Maddie?”
”Ja?” Ögonblicket därefter dök hon upp i dörröppningen, mer formellt klädd än vanligt – det vill säga inte fullt lika färggrant.
”Vart är du på väg?”
”Vart tror du att jag är på väg?”
”Om jag visste skulle jag inte ha frågat.”
”Vad är det för dag idag?”
”Fredag?”
”Och?”
”Och? Jaha. Just det. En sån där gruppgrej på kliniken.”
Hon stod där och tittade på honom med sin vanliga komplexa min som verkade både road, uttröttad och full av kärlek och oro för hans del.
”Behöver jag göra nåt med tanke på försäkringen?” frågade hon. ”Eller tar du hand om det? Vi måste väl ringa till nån.”
”Visst. Jag antar att mäklaren är i stan. Jag ska ta reda på det.” Det var en enkel uppgift som han tänkt på och sedan glömt igen flera gånger sedan gårdagskvällen. ”Faktum är att jag ska göra det nu på en gång, innan jag glömmer det.”
Hon log. ”Oavsett vad som händer så tar vi oss igenom det. Det vet du väl?”
Han lade vägbeskrivningen till Lake Sorrow på bordet, gick fram och omfamnade henne, kysste henne på kinden och halsen och sedan höll han henne bara nära intill sig. Hon kramades tillbaka och tryckte kroppen mot hans på ett sätt som gjorde att han önskade att hon inte hade varit på väg till jobbet.
Hon tog ett steg tillbaka, såg honom i ögonen och skrattade – bara ett litet skratt, ett tillgivet litet ljud. Sedan vände hon sig om och gick genom den lilla hallen till sidodörren och ut till bilen.
Han tittade ut genom fönstret tills hennes bil var väl utom synhåll.
Det var då som blicken föll på en bit anteckningspapper som satt fasttejpad på väggen ovanför sidobordet. Där stod en kort mening skriven med blyerts. Han lutade sig fram och kände igen Kyles handstil.
Där stod: Glöm inte ditt födelsedagskort. Under texten fanns en liten pil som pekade nedåt. På sidobordet rakt nedanför låg det blå kuvert som hade varit instucket under snöret på Gurneys paket. Den typiskt Tiffanyblå färgen framkallade återigen en lätt känsla av obehag för att Kyle hade spenderat så mycket pengar.
Han drog ut kortet ur kuvertet och läste på nytt det som stod skrivet på framsidan. En födelsedagsmelodi bara för dig.
Han öppnade kortet och förväntade sig fortfarande att den lilla inbakade manicken skulle ge ifrån sig en irriterande version av ”Ja må han leva”. Under kanske tre eller fyra sekunder hördes ingenting alls – kanske för att han skulle hinna med att läsa den andra texten, på insidan. All lycka på din speciella dag.
Men sedan började musiken – närmare en minut av en anmärkningsvärt melodisk återgivning av ”Våren” ur Vivaldis Fyra årstider.
Med tanke på ljudapparatens storlek, mindre än ett pokerchip, var ljudet fantastiskt. Men det var inte kvaliteten som slog Gurney med häpnad – det var de starka minnen som stycket framkallade hos honom.
Kyle var elva eller tolv och åkte fortfarande varje veckoslut från sin mors hus på Long Island till Dave och Madeleines lägenhet i staden. Han hade börjat visa intresse för den sortens musik som för föräldraöron lät kriminell, simpel och helt enkelt obegåvad. Och därför införde Gurney en regel: Kyle fick lyssna på vilken musik han ville, så länge han avsatte lika mycket tid till klassiska verk. Den nya ordningen fick den dubbla effekten att den begränsade Kyles exponering för den gräsliga musik som han verkade attraheras av, samtidigt som han fick upp öronen för klassiska mästerverk som han annars inte skulle ha lyssnat på.
Arrangemanget fungerade inte helt problemfritt, men det resulterade i en angenäm överraskning. Kyle upptäckte att han blev särskilt förtjust i en av de klassiska kompositörer som Gurney presenterade för honom. Han gillade Vivaldi. Och särskilt De fyra årstiderna. Och av de fyra gillade han ”Våren” allra bäst. Att lyssna till det stycket blev ett pris som han mer än gärna betalade för att sedan få lyssna på det kakofoniska skräp som han påstod sig föredra.
Och sedan hände något – men så sakta och gradvis att Gurney knappt lade märke till det. Kyle började lyssna inte bara på Vivaldi utan då och då på Haydn, Händel, Mozart och Bach – inte som ett pris han måste betala för att få lyssna på skräp utan för att han ville göra det.
Flera år senare sa han som i förbifarten, inte till Gurney utan till Madeleine, att ”Våren” hade öppnat en magisk dörr för honom och att den presentationen var en av de bästa saker hans far någonsin hade gjort för honom.
Gurney mindes att Madeleine hade berättat det för honom och han mindes också hur märkligt det hade känts. Han blev naturligtvis glad för att han hade gjort något som lett till så positiva resultat. Men samtidigt ledsen för att det var en så obetydlig sak – som hade krävt så lite av honom själv. Gurney funderade på om sonens uppskattning kunde bero på att han egentligen aldrig hade gjort särskilt mycket för honom.
Samma känslomässiga konflikt drabbade honom nu när han höll det öppnade kortet i handen och den underbara barockmelodin tonade bort. Han såg med ens lite suddigt och insåg – inte utan en viss fasa – att ögonen fylldes av tårar på nytt.
Vad tusan är det med dig, Gurney? Ta dig samman!
Han gick till diskbänken och torkade sig noga i ögonen med en bit hushållspapper. Under de senaste månaderna hade tårarna kommit oftare än under hela hans tidigare vuxenliv.
Jag måste göra något – vad som helst. Röra på mig. Åstadkomma något.
Det första han kom att tänka på var att skriva en lista över det viktigaste som hade förstörts i branden. En sådan skulle försäkringsbolaget garanterat begära att få.
Han hade ingen lust att göra det, men bestämde sig för det ändå. Efter att ha hämtat ett gult anteckningsblock och en penna från skrivbordet i arbetsrummet, gick han ut till bilen och körde ner till de förkolnade resterna av ladan.
Han steg ur bilen och grimaserade när han kände den fräna stanken av våt aska. Från en plats någonstans långt nedåt vägen hördes de vinande ljuden från en motorsåg.
Motvilligt gick han närmare högarna av brända brädor som låg mellan ladans förvridna men fortfarande upprättstående stomme. I den del där de ljusgula kajakerna legat på ett par sågbockar återstod nu bara en oidentifierbar brunaktig stelnad sörja. Han hade aldrig varit särskilt förtjust i dem, men han visste att Madeleine varit det och hon hade verkligen gillat att vara ute på floden och paddla när det var vackert sommarväder. Att nu se de små farkosterna förstörda – reducerade till en stelnad petrokemisk klump – gjorde honom både ledsen och förbannad. Men åsynen av hennes cykel var värre. Däcken, sadeln och vajrarna hade smält. Ekrarna var förvridna.
Han tvingade sig att sakta gå runt med papper och penna bland förödelsen och anteckna alla större verktyg och saker som hade förstörts. När han var färdig vände han sig om med avsmak och återvände till bilen.
Huvudet var fullt av frågor. De flesta kunde reduceras till ett enda ord: Varför?
Ingen av de uppenbara hypoteserna kändes särskilt trovärdig.
Framförallt inte teorin om en förbannad jägare. Det fanns många skyltar som förbjöd jakt runt om i trakten, men inte särskilt många nedbrända lador.
Vad kunde det alltså bero på?
Ett misstag, en mordbrännare som tagit fel på adress? En pyroman som bara hade längtat efter att få tända eld på något? Tanklösa tonårsvandaler? En fiende från Gurneys förflutna som polis som gjorde verklighet av sina fantasier om hämnd?
Eller hade det något att göra med Kim och Robby Meese och Föräldralösa efter mord? Var mordbrännaren samma man som hade viskat i källaren?
Låt den onde sova. Om det citatet kom från den saga som Kims pappa berättade för henne när hon var barn, som hon påstod, måste varningen ha varit riktad till henne. Den skulle bara ha haft en särskild betydelse för just henne. Varför viska den till Gurney?
Kan det ha varit så att inkräktaren trodde att det var Kim som hade ramlat nedför trappan?
Men ett sådant misstag verkade närmast omöjligt. När Dave föll var det första han hörde Kims röst från hallen ovanför trappan – när hon skrek och ropade hans namn – och sedan ljudet av fotsteg när hon sprang för att hämta ficklampan. Det var först därefter, när han låg på källargolvet, som han hörde den olycksbådande dämpade rösten ganska nära sig – rösten från någon som vid det laget måste ha vetat att det inte var Kim som låg där.
Men om han visste att det inte var Kim, varför då …?
Svaret kom med plötslig kraft, som ett slag i ansiktet.
Eller snarare, slog honom som en kristallklar melodislinga ur en violinkonsert av Vivaldi.
Han körde tillbaka till huset med så hög fart att fjädringen bottnade vid två tillfällen när hjulen for ner i mullvadshål.
Han gick rakt fram till sitt födelsedagskort, tittade på baksidan och fick syn på det han hade hoppats på att få se – ett företagsnamn och en hemsida: KustomKardz.com.
En minut senare tittade han på hemsidan på sin laptop. Kustom Kardz sålde just sådana – individuellt tillverkade hyllningskort med en batteridriven digital uppspelningsapparat ”där du kan välja mellan fler än hundra olika melodier från världens mest älskade klassiska kompositioner och traditionella folksånger”.
Förutom en e-postadress under rubriken ”Kontakta oss” fanns ett telefonnummer som Gurney ringde. Först hade han bara en enda fråga till personen som svarade på företagets kundservice. Kunde man beställa en uppspelningsapparat med en egen inspelning, till exempel ett intalat meddelande?
Svaret var ja, absolut. Det var bara att spela in meddelandet – och det kunde man göra via telefon – omvandla det till rätt ljudformat och ladda det i apparaten.
Han hade ytterligare två frågor, om det gick bra. På vilka sätt kunde man få apparaten att spela upp meddelandet om den inte placerades i ett gratulationskort? Och hur lång fördröjning kunde man välja, mellan aktiveringen och själva uppspelningen?
Hon förklarade att det kunde göras på flera olika sätt – genom tryck, avlastning eller till och med genom ljud, ungefär som de strömbrytare som aktiveras med en handklappning. Det gick säkert att ordna ytterligare alternativ, men då borde han prata med deras tekniske guru, mr Emtar Gumandi.
En sista fråga. Någon han kände hade fått ett intressant talande kort som sagt ”Låt den onde sova”. Kan det ha varit Kustom Kardz som spelat in det meddelandet till ett av sina kort?
Hon trodde inte det, men om Gurney kunde vänta en stund så skulle hon höra med Emtar.
Efter ett par minuter var hon tillbaka och meddelade att ingen där kunde minnas något sådant, om Gurney inte syftade på en barnvisa med orden ”Sov nu, lille vän, sov …”.
Var konkurrensen hård i branschen?
Ja, tyvärr. Kostnaden för själva tekniken sjönk och användningsområdet hade exploderat på sistone.
Så snart Gurney var färdig med samtalet till Kustom Kardz ringde han till Kyle. Han räknade med att röstbrevlådan skulle svara eftersom han antog att de vid det här laget skulle dundra fram på I-88:an – och inte ens en otålig tjugosexåring skulle väl plocka fram telefonen ur fickan medan han körde motorcykel?
Men som för att bevisa att det var meningslöst att ägna sig åt den typen av spekulationer svarade Kyle omedelbart. ”Hej, pappa. Är det nåt särskilt?”
”Var är du?”
”På en bensinmack vid motorvägen. Jag tror att stället heter Afton.”
”Bra att du svarade. Jag vill att du gör en sak åt mig när du kommer hem till Kim i Syracuse. Den där rösten jag hörde i källaren du vet? Jag tror att det var en inspelning – antagligen från en sån där lite manick som fanns i födelsedagskortet jag fick av dig.”
”Oj! Hur listade du ut det?”
”Tanken dök upp när jag tittade på kortet. Det jag vill att du ska göra när du kommer till lägenheten är att gå ner i källaren – under förutsättning att lampan funkar där nere och det inte finns några tecken på att nån har varit där igen. Leta runt trappan efter en plats där man skulle kunna gömma en sån liten ljudmanick. Nånstans i närheten av nedersta trappsteget. Rösten jag hörde kan inte ha varit mer än en meter från där jag föll.”
”Hur dold kan den ha varit? Om ljudet ska höras ordentligt så …”
”Det har du rätt i. Den kan knappast ha varit helt inbyggd i väggen, men kanske i en fördjupning av nåt slag, kanske täckt med papper eller målat tyg så att det inte syntes mot väggen – nåt sånt.”
”Men knappast i golvet?”
”Nej, rösten kom uppifrån – som om nån stod böjd över mig.”
”Kan den ha suttit på själva trappan?”
”Ja, det kan den ha gjort.”
”Okej. Det var som tusan. Men nu åker vi igen. Jag ringer så snart vi är framme.”
”Kör inte för fort. En halvtimme hit eller dit spelar ingen roll.”
”Nej, det är klart.” Det blev tyst ett ögonblick. ”Jaha … gillade du kortet?”
”Vad? Javisst. Absolut. Tack.”
”Du kände igen ’Våren’?”
”Självklart.”
”Okej, bra. Då hörs vi snart igen.”
För att Gurney skulle slippa tänka mer på ”Våren” och slippa att störta ner i ett känslomässigt moras försökte han komma på något vettigt att sysselsätta sig med i väntan på att Kyle skulle ringa.
Han gick till arkivskåpet i arbetsrummet, letade fram telefonnumret till sin lokala försäkringsagent och ringde. Efter flera automatiska alternativ angav den inspelade rösten ett annat nummer som han kunde ringa ”för att anmäla olycksfall, brand eller annan skada som omfattas av hemförsäkringen”.
Just när han skulle slå det nya numret ringde telefonen där han stod med den i handen. Han kastade en blick på displayen och såg att det var Hardwick. Han funderade på alternativen i kanske tre sekunder innan han kom fram till att försäkringsbolaget kunde vänta.
Hardwick började prata så snart Gurney tryckte på svarsknappen.
”Fan, Gurney, allt du ber om är för jäkligt jobbigt, inser du det?”
”Jag tänkte att du behövde ha nåt att göra, din latmask.”
”Det här behöver jag lika lite som vegandiet.”
”Vad har du att säga, förutom en massa skitsnack?”
Hardwick harklade sig med sin vanliga noggrannhet. ”De flesta av de ursprungliga obduktionsprotokollen är så djupt begravda att jag för tillfället inte har en chans att komma åt dem. Som jag sa så är det en jättelik …”
”Jag minns vad du sa, Jack. Frågan är vad du har hittat.”
”Kommer du ihåg Wally Thrasher?”
”Rättsläkaren i Melleryfallet?”
”Just det. En arrogant besserwisser.”
”Precis som en kille jag känner.”
”Dra åt skogen. En av Wallys många goda kvaliteter är att han är närmast tvångsmässigt välorganiserad. Och nu råkar det vara så att det var han som genomförde obduktionen på den där märkvärdiga fastighetsmäklarkvinnan.”
”Sharon Stone?”
”Just hon.”
”Och?”
”Mitt i prick.”
”Du menar …”
”Ingångshålet satt mitt i profilen. Och då menar jag verkligen exakt mitt i. Utgångshålet var naturligtvis nåt helt annat. Det är svårt att hitta mitten av nåt som inte längre finns.”
”Det är ingångshålet som är det viktiga.”
”Just det. Nu har du alltså två mitt-i-prick du redan kände till, plus ytterligare en. Tror du att det räcker för att bevisa vad det nu är för snillrik idé du har fått?”
”Det kan räcka. Tack för hjälpen.”
”Jag finns till bara för att hjälpa dig.”
Samtalet bröts.