När Gurney körde ut från Branville och vidare mellan de böljande kullarna och buskiga ängsmarkerna i nordöstra delen av Delaware County, gick det runt i huvudet på honom. Hans naturliga fallenhet för att organisera data i meningsfulla mönster hämmades av den väldiga volymen.
Det var som att försöka få fram något vettigt ur en stor hög med små pusselbitar utan att veta om alla bitar fanns – eller ens hur många olika pussel som hade blandats ihop. Ena stunden kände han sig säker på att allt skräp var resultatet av en enda central storm, för att minuten därefter inte vara säker på någonting. Kanske var han helt enkelt för angelägen om att hitta en enda förklaring till alltihop, en enda elegant ekvation.
När han passerade vägskylten som hälsade honom välkommen till Dillweed fick han impulsen till nästa blygsamma försök att bringa reda i allt kaos. Han stannade vid vägkanten och ringde till den enda människa i Dillweed som han kände personligen. En osminkad dos av Jack Hardwick, ansikte mot ansikte, borde vara ett bra botemedel mot alltför vidlyftiga tankar.
Tio minuter senare och drygt sex kilometer uppför en rad snirklande grusvägar var han framme vid det föga imponerande hyrda hus som Hardwick kallade sitt hem och som var i stort behov av ommålning. Mannen öppnade ytterdörren i sin vanliga klädsel bestående av T-tröja och avklippta träningsoverallsbyxor.
”Vill du ha en?” frågade han och höll upp en tom flaska Grolsch öl.
Först sa Gurney nej men sedan ja. Han insåg att det skulle lukta alkohol om honom när han kom hem och det skulle kännas bättre att skylla den på att han hade druckit en öl med Jack än en Bloody Mary med Rebecca.
Efter att ha hämtat en Grolsch åt Gurney och en till åt sig själv sjönk Hardwick ner i en av de båda mjuka skinnfåtöljerna och gjorde en gest mot Gurney att han skulle sätta sig i den andra. ”Jaha, min son”, sa han med en hes viskning som var avsedd att ge intryck av en viss berusning, men den motsades av hans skarpa blick. ”När biktade du dig senast?”
”För ungefär trettiofem år sen”, sa Gurney och spelade med eftersom han behövde kamratens hjälp. Han smuttade på ölet. Det var inte så dumt. Han såg sig om i det lilla vardagsrummet. Precis som Jacks klädsel var det plågsamt ödsliga utrymmet likadant nu som vid Gurneys förra besök. Inte ens dammet hade flyttat sig.
Hardwick kliade sig på näsan. ”Du måste ha råkat i klistret på allvar när du söker moderkyrkans tröst och stöd efter så lång tid. Tala fritt ur hjärtat, min son, allt om dina hädelser, lögner, all tjuvnad och allt horeri. Och jag vill gärna höra alla detaljer om just horeriet.” Han gjorde en absurt liderlig liten blinkning.
Gurney lutade sig tillbaka i den breda mjuka fåtöljen och drack ännu en klunk öl. ”Fallet med Herden börjar bli komplicerat.”
”Det har det alltid varit.”
”Problemet är att jag inte vet hur många fall det egentligen handlar om.”
”Alltför mycket skit i en och samma tunna?”
”Som jag sa så vet jag helt enkelt inte.” Han återgav, så detaljerat han kunde, den långa raden av fakta, händelser, egendomligheter, misstankar och de frågor som han grubblade på.
Hardwick tog fram en skrynklig pappersnäsduk ur fickan och snöt sig. ”Vad är det du vill egentligen?”
”Jag vill veta vad din magkänsla säger, hur mycket av allt det här som passar in i den stora bilden och vad som sannolikt är nåt helt annat.”
Hardwick smackade med tungan. ”Den där pilen vet jag ingenting om. Kanske om nån hade skjutit upp den i röven på dig, men … nerkörd i marken bredvid tulpanerna? Det säger mig inte särskilt mycket.”
”Och det andra?”
”Det andra är värt en del uppmärksamhet. Buggad lägenhet, nerbrunnen lada, avsågat trappsteg, luckan i taket i den unga damens lägenhet – den skiten kräver skaplig insats av både tid och energi, förutom risken att åka fast. Därför måste den tas på allvar. Och det betyder att det är nåt rejält som står på spel. Men den tanken är väl knappast ny för dig?”
”Egentligen inte.”
”Du frågar om jag tror att alltsammans hänger ihop i en jättelik konspiration?” Han grimaserade och visade upp en överdrivet obeslutsam min. ”Det bästa svaret är kanske en sak du sa till mig för länge sen när vi arbetade med Melleryfallet. ’Det är bättre att anta att det finns ett samband även om det skulle visa sig att man tog miste, än att strunta i det som sen visar sig stämma.’ Men det finns en ännu viktigare fråga här.” Han gjorde en paus för att rapa. ”Om fallet med Herden inte handlar om rättfärdigt slaktande av onda rika, vad tusan handlar det om då? Besvara den frågan, Sherlock, och då har du samtidigt svaret på allt det andra. Vill du ha mer Grolsch?”
Gurney skakade på huvudet.
”En sak till, om du försöker slå undan grunden för den officiella utredningen så är det som att skita i fläkten. Galileo i Vatikanen, typ. Det fattar du väl?”
”Jag började inse det idag.” Gurney såg agent Trout framför sig med sin olycksbådande dobermann på den dystra verandan i Adirondack. Hans tal om ”komplikationer”. Hans anmärkning om mordbranden. Och Daker, lönnmördartypen som tagen ur hundra filmer.
”Då så, min vän. Bara så att du vet. För …” Signalen från Jacks mobiltelefon avbröt honom. Han drog fram den ur fickan. ”Hardwick.” Först sa han ingenting, men han såg alltmer intresserad ut, mer förvånad. ”Ja … jaha … Vad? Det var som fan! Ja … Men det var bara en? Du har registreringsdatum? Okej … Ja … Tack … Hej då.” Han fortsatte att stirra på telefonen efter att han hade avslutat samtalet som om han kunde få ur den ytterligare, förtydligande information.
”Vad handlade det där om?” frågade Gurney.
”Det var svaret på din fråga.”
”Vilken av dem?”
”Du bad mig att ta reda på om Paul Mellani hade några registrerade skjutvapen.”
”Och?”
”Han har en pistol. En Desert Eagle.”
Under den halvtimmeslånga bilfärden från Dillweed till Walnut Crossing kunde Gurney inte koncentrera sig på mycket annat än den där pistolen. Men hur häpnadsväckande uppgiften än var så medförde den problem snarare än att bidra till klarhet. Det var ungefär som att upptäcka att en yxmördare och hans offer, som man hittills inte hittat något samband mellan, hade gått på samma dagis. Informationen upptog hans tankar, men vad tusan betydde den?
Det kunde vara viktigt att veta hur länge Mellani haft pistolen. Men de uppgifter som Hardwicks kollega hade fått fram, som visade att han nyligen fått tillstånd att bära vapnet dolt, sa inte något om när han hade skaffat det från början. Han hade försökt ringa både till Mellanis kontor och till mobilen men bara kopplats till röstbrevlådan. Även om mannen hörde av sig var han inte på något sätt skyldig att förklara sitt ovanliga vapenval.
Men den märkliga nya uppgiften förstärkte Gurneys ursprungliga oro: att depression och tillgång till skjutvapen kunde leda till farliga situationer. Men ”oro” var ändå allt det var. Det fanns inga konkreta bevis för att Paul Mellani skulle utgöra en verklig fara för sig själv eller andra. Han hade inte sagt något – inte något av nyckelorden, inget av psykologins varningsord – som kunde rättfärdiga ett samtal till polisen i Middletown, inget som kunde motivera mer än det samtal som han redan försökt ringa.
Men Gurney fortsatte att tänka på det – att fundera på vilka kontakter Kim kunde ha haft med mannen före mötet i lördags, hennes brev och telefonsamtal när hon beskrev projektet. Påminnelserna om faderns död, påminnelsen om hans fars bristande omsorger, kan ha fått honom att tänka på hur tomt hans liv var och på sin förstörda karriär.
Förlorad i depressionens dimmor kanske han funderade på att göra slut på alltsammans? Eller hade han, Gud förbjude, redan gjort det? Det var kanske därför som han inte svarade i telefon.
Eller hade Gurney missuppfattat alltihop? Tänk om syftet med pistolen inte var att ta sitt eget liv utan andras?
Tänk om mord var det som han alltid haft i tankarna? Tänk om …
Lägg av! Tänk om. Tänk om. Tänk om. Nu räcker det! Karlen hade laglig rätt att inneha ett lagligt vapen. Det fanns miljoner deprimerade människor i världen som aldrig ens tänkte tanken på att skada vare sig själva eller andra. Ja, vapnets fabrikat väckte uppenbara frågor, men de kunde ställas och besvaras när Mellani hörde av sig, vilket han säkert skulle göra. Märkliga tillfälligheter hade ofta triviala förklaringar.