Det regnade när Gurney vaknade halv åtta morgonen därpå. Det var den sortens lätta men ihållande regn som kan pågå i timmar.
Båda fönstren var som vanligt öppna någon decimeter högst upp. Luften i sovrummet kändes kylig och fuktig. Trots att det hade gått nästan en timme sedan soluppgången var den sneda rektangel av himlen som han såg från platsen där huvudet vilade på kudden lika trist grå som våta stenplattor.
Madeleine hade redan stigit upp. Gurney sträckte på sig och gned sig i ögonen. Han hade ingen lust att försöka somna om. Den sista av nattens drömmar hade varit lite obehaglig och handlat om ett svart paraply. När paraplyet öppnades, tydligen av sig självt, blev tyget till vingarna på en enorm fladdermus. Fladdermusen förändrades och förvandlades till en svart gam och det böjda paraplyhandtaget till en krökt näbb. Och sedan, antagligen för att han påverkades av vad hans sovande kropp ändå kände, förvandlades gamen till ett kallt drag från det öppna fönstret – en smått obehaglig känsla som var den direkta orsaken till att han vaknade.
Han reste sig snabbt ur sängen som om han försökte bli av med resterna av drömmen. Sedan tog han en varm dusch för att bli klar i huvudet och redo för verkligheten, rakade sig, borstade tänderna, klädde sig och gick till köket för att få sig en kopp kaffe.
”Ring Jack Hardwick”, sa Madeleine där hon stod vid spisen utan att titta upp medan hon hällde i en handfull russin i något som sjöd i en liten kastrull.
”Varför det?”
”Eftersom han ringde för en kvart sen och ville prata med dig.”
”Sa han vad det gällde?”
”Han sa att han ville prata om ditt mejl.”
”Hm.” Han gick fram till kaffebryggaren och hällde upp en kopp. ”Jag drömde om ett svart paraply.”
”Han lät angelägen.”
”Jag ska ringa. Men … hur slutade den där filmen?”
Madeleine hällde över innehållet i kastrullen i en skål och bar med sig den till frukostbordet. ”Det minns jag inte.”
”Du beskrev scenen i detalj – killen som attentatsmännen följde efter, hur han gick in i kyrkan och senare, när han kom ut igen, visste de inte vem som var vem eftersom alla som kom ut från kyrkan samtidigt också var svartklädda och bar på svarta paraplyer. Men vad hände sen?”
”Jag antar att han kom undan. Eftersom mördarna inte gärna kunde skjuta allihop.”
”Hm.”
”Vad är det?”
”Men tänk om de faktiskt sköt allihop?”
”Men det gjorde de inte.”
”Men tänk om. Anta att de sköt allihop, eftersom det var enda sättet för dem att försäkra sig om att de fick den de var ute efter. Och tänk om polisen som kom dit och hittade alla döda, alla som hade skjutits ihjäl där på torget. Vad skulle de tro?”
”Vad polisen skulle tro? Ingen aning. Kanske att nån galning fått för sig att ta livet av kyrkobesökare?”
Gurney nickade. ”Exakt – särskilt om de fick ett brev samma dag där nån hävdade att religiösa människor var världens avskum och att han tänkte döda allihop.”
”Men … vänta nu.” Madeleine såg tvivlande ut. ”Menar du att Den gode herden dödade alla de där människorna bara för att han inte var säker på vem hans verkliga måltavla var? Och att han fortsatte att skjuta folk i bilar av en viss typ, tills han var säker på att han hade fått den han var ute efter?”
”Jag vet inte. Men jag tänker försöka ta reda på om det kan vara så.”
Madeleine skakade på huvudet. ”Jag förstår bara inte hur …” Hon avbröts av ringsignalen från den fasta telefonen som stod på bänken bredvid kylskåpet. ”Du ska nog svara eftersom det antagligen är till dig.”
Det gjorde han. Och det var det.
”Har du klivit ur duschen nu?”
”God morgon, Jack.”
”Jag har läst ditt mejl – ditt antagande och listan med frågor.”
”Och?”
”Du pekar på att det är en konflikt mellan orden i manifestet och gärningsmannens agerande?”
”Det kan man säga.”
”Du påstår att skyttens uppträdande visar att han är alldeles för praktisk, alldeles för kylig, lugn och samlad för att kunna uttrycka sig som han gör i manifestet. Har min lilla hjärna uppfattat det rätt?”
”Det jag påstår är att det inte hänger ihop.”
”Okej. Det är intressant. Men den tanken skapar större problem än den löser.”
”Hur då?”
”Du menar att motivet för morden skulle vara nåt annat än det han skriver om i manifestet?”
”Ja.”
”Och att offren därför valdes av en annan anledning – inte för att de var uppenbara lyxkonsumenter, giriga svin som förtjänade att dö?”
”Just det.”
”Det här superrationella, supercoola geniet hade alltså ett hittills oupptäckt pragmatiskt motiv för att ta livet av alla de här människorna?”
”Ja.”
”Ser du problemet nu?”
”Berätta.”
”Om mördarens verkliga motiv när han valde ut offren var nåt annat än att de körde omkring i Mercedesbilar för hundratusen dollar så måste vi anta att bilarna var irrelevanta. Ett slags jäkla sammanträffande. Men har du nånsin stött på nåt sånt, grabben? Det vore som om du upptäckte att Bernie Madoffs alla offer råkade ha en tomte tatuerad i röven. Fattar du?”
”Jag fattar, Jack. Nåt annat i mejlet som stör dig?”
”Ja, faktiskt – en av dina frågor. Tre frågor, egentligen, som handlar om samma sak: Var alla offren lika viktiga? Var ordningsföljden viktig? Blev det nödvändigt att mörda nån eftersom han redan dödat andra? Har du lust att förklara varför du tänker i de banorna?”
”Ibland är det sånt som saknas som väcker min uppmärksamhet. Och på grund av den hypotes som man slog fast mycket tidigt i det här fallet är det väldigt mycket som fattas – möjliga inriktningar som aldrig har kollats, frågor som aldrig har ställts. Det antagande man gjorde redan från början var att morden stämde med mördarens filosofi. Så snart alla hade accepterat det såg ingen morden som individuella element som kunde ha olika orsaker och syften. Men nog är det möjligt att alla offren inte var lika viktiga, eller ens att de dödades av samma anledning. Är du med på det, Jack?”
”Jag vet inte riktigt. Hur tänker du egentligen?”
”Har du sett en film som heter Mannen med det svarta paraplyet?”
Han hade aldrig sett den, aldrig ens hört talas om den. Och därför återberättade Gurney storyn i korthet och avslutade med den spekulativa fråga som han hade tagit upp med Madeleine: ”Tänk om skyttarna dödade dem allihop?”
Efter en lång tystnad ställde Hardwick en fråga som var en variant av en av de som Madeleine hade undrat över. ”Du påstår alltså att de första fem morden var misstag? Och att skytten lyckades till slut med det sjätte? Hjälp mig att förstå det här. Om han var professionell, som killarna i din film, hur såg beskrivningen av det tilltänkta offret ut? Var det enda han visste att han eller hon hade en lyxig Mercedes? Och därför körde han runt på nätterna och sköt mot en massa bilar med världens största pistol och väntade på att han skulle ha tur? Jag har lite svårt att tro det.”
”Jag också. Men vet du vad? Jag börja få en känsla av att jag har kommit sanningen ganska nära, även om jag inte ser den tydligt än.”
”Inte ser den tydligt? Har du ens nån aning om hur den skulle kunna se ut?”
”Du måste försöka tänka positivt.”
”Har du nåt mer klokt att säga, Sherlock, innan jag kräks?”
”En sak till bara. Agent Trout har fått en fix idé om att jag kan ha fått tillgång till hemligstämplad information som jag juridiskt sett inte har rätt att ta del av. Passa dig, Jack.”
”Trout kan dra åt helvete. Är det nåt annat hemligt som du vill att jag ska gräva fram åt dig?”
”Ja, nu när du frågar så … Har du hittat nåt om Emilio Corazon?”
”Inte än. Han har lyckats göra sig förvånansvärt osynlig.”
Kvart i nio åkte Madeleine iväg till sitt deltidsjobb på kliniken. Det regnade fortfarande.
Gurney gick till datorn, öppnade kopian av mejlet till Hardwick och läste igenom listan med frågor – och stannade vid: Varför utfördes morden vid just den aktuella tiden, våren år 2000? Ju säkrare han blev på att morden i huvudsak var pragmatiska, desto viktigare blev tidpunkten.
Galningar som begår massmord går oftast till väga på något av två olika sätt: Antingen satsar de på Big Bang och går in bland en massa människor på postkontoret eller i moskén och börjar skjuta, utan att ha några planer på att fly efteråt. Nittionio gånger av hundra slutar det med att mannen (och det är alltid män) skjuter sig själv när det inte längre finns några andra kvar att skjuta. Och sen har vi den andra typen – killar som öser ur sig galla i tio eller tjugo år. Män som gillar att spränga bort någons huvud eller hand med en brevbomb vart eller vartannat år, men som inte har lust att ta livet av sig själv. Den gode herdens mord verkade inte höra hemma i någon av kategorierna. Det fanns en påtaglig kyla, brist på känslor, i den exakta planeringen och utförandet. Det var i alla fall vad Gurney hade kommit fram till när telefonen ringde kvart över nio.
Det var Hardwick igen, men nu lät han riktigt allvarig.
”Vad det nu än är som händer så har det blivit värre. Ruthie Blum är död.”
Gurneys första tanke, en tanke som gjorde honom omedelbart illamående, var att hon hade blivit skjuten i huvudet på samma sätt som hennes make hade blivit för tio år sedan. Den kväljande bild som dök upp framför honom var den fåniga yorkshireterrierfrisyren som exploderade i en röd sörja blandad med hjärnsubstans.
”Åh, nej! Var? Hur?”
”Hemma i bostaden. Ishacka i hjärtat.”
”Vad?”
”Är du förvånad eller hör du illa?”
”En ishacka?”
”Ett uppåtriktat hugg, in under bröstbenet.”
”När då?”
”Nån gång efter elva igår kväll.”
”Hur vet de det?”
”Hon skrev ett meddelande på Facebook två minuter i elva. Kroppen hittades tjugo i fyra i morse.”
”Är det samma hus där hon bodde för tio år sen när …”
”Ja. Samma hus. Och samma hus där lilla Kimmy intervjuade henne för det där programmet på RAM-teve.
Det gick runt i huvudet på Gurney. ”Vem var det som hittade henne?”
”En polispatrull från Auburn, i E-distriktet. Lång historia. En av Ruths väninnor i Ithaca som inte gått och lagt sig än läste meddelandet på Facebook och tyckte att det verkade oroande. Hon kommenterade det på Facebook och frågade Ruthie om allt var som det skulle, men fick inget svar. Hon mejlade, utan att få svar då heller. Hon ringde flera gånger men fick bara röstbrevlådan i örat. Väninnan greps av panik, ringde till polisen hemma som kopplade henne till sheriffkontoret som till slut kopplade henne till polisstationen i Auburn. Auburn kontaktade en av sina radiobilar som var i närheten. Man körde till huset där allt verkade lugnt. Inga tecken på att det skulle ha hänt nåt, inga …”
”Vänta lite nu. Har du nån aning om vad Ruth Blum skrev som satte igång alltihop?”
”Jag har precis mejlat det till dig.”
”Hur lyckades du med det?”
”Andy Clegg.”
”Vem fan är Andy Clegg?”
”Ung kille i E-distriktet. Minns du inte honom?”
”Borde jag göra det?”
”Piggertfallet.”
”Okej. Nu ringer det en liten klocka. Men jag kommer inte ihåg hur han ser ut.”
”Första dan på jobbet när han kom från polisskolan – det första jobbet han fick på sin första dag som polis – var när han svarade på mitt anrop om förstärkning när jag hittade min halva av mrs Piggerts kropp. Det blev alltså Andys första chans att kräkas officiellt. Och den utnyttjade han maximalt.”
Den ökända incest- och mordutredningen i fallet med Peter Piggert blev början på den lite kantiga men produktiva relationen mellan Hardwick och Gurney. På den tiden jobbade Gurney vid polisen i själva staden New York, medan Hardwick tillhörde statspolisen. De utredde de delar av Piggertfallet som föll under deras respektive jurisdiktion, när en grotesk upptäckt förde dem tillsammans. På platser som låg mer än hundrasextio kilometer från varandra hittade de båda männen varsin halva av samma kropp.
”Vi träffade unge Andy Clegg efter att du hade satt fast den hale mr Piggert, fanskapet som mördade sin egen mor. Andy var kolossalt imponerad av det du hade gjort och, i något mindre grad, av mina bidrag. Vi har hållit kontakt med varandra sen dess.”
”Och det resulterade i vad?”
”När nyheten om att Blum hade mördats med en ishacka dök upp i polisens datasystem i morse ringde jag ett litet samtal till kommissarie Clegg och fick hela historien. Jag tänkte att jag måste ringa dig, nu eller aldrig. Så snart Trout får nys om det här och har listat ut vad det kan betyda så tar han över och förklarar att mordet hänger ihop med utredningen om Herden och smäller igen dörren.”
”Och då är vi tillbaka vid min fråga. Vad stod det i Ruths …”
”Läs mejlet.”
”Okej.”
Gurney lade ifrån sig luren och öppnade e-postprogrammet. Där var det.
Ruth J. Blum
Vilken dag! Jag hade tänkt så mycket på hur första avsnittet av Föräldralösa efter mord skulle bli. Jag försökte komma ihåg det som Kim hade frågat mig om när hon var här. Och vad jag hade svarat. Men jag mindes inte alltihop. Jag hade hoppats att jag hade kunnat ge uttryck för allt jag verkligen kände. Men jag tror att det är som Kim sa, att teve ibland missar vad det egentligen handlar om. De ägnar sig alltför mycket åt det sensationella, inte det som verkligen betyder något. Jag hade hoppats att Föräldralösa efter mord skulle vara annorlunda, eftersom Kim verkade vara annorlunda. Men nu vet jag inte riktigt. Jag blev lite besviken. Jag tror att de hade klippt bort mycket av vårt samtal för att få plats med sina ”experter”, reklamen och allt det andra. Jag ska ringa Kim i morgon och fråga.
Nu måste jag tyvärr sluta. Någon körde precis in på min uppfart. Det är väl konstigt, klockan är snart elva. Vem kan det vara? Det är en stor militärliknande bil. Jag skriver mera sedan.
Gurney läste igenom texten två gånger innan han lyfte luren igen. ”Är du kvar, Jack?”
”Ja. Hennes väninna kollade mejlen vid midnatt och upptäckte att Ruth hade skrivit nåt på Facebook. Hon klickade på länken och läste det som Ruth hade skrivit två minuter i elva – tydligen precis innan hon gick ner för att se vem det var som kom i den där stora militärliknande bilen. Som alltså skulle kunna vara en Hummer. Eller vad tror du?”
”Kanske.” Gurney tänkte på Max Clinters stridsklara kamouflagemålade Humvee.
”Ja, och om det inte var en Hummer, vad tusan var det då? Hur som helst så försökte väninnan få tag i Ruth och, som jag sa, så kom polisen dit till slut och tog sig en titt, bestämde sig för att allt var lugnt och just när han skulle åka därifrån dök den oroliga väninnan upp i sin bil efter att ha kört fyra mil från Ithaca och insisterade på att de måste bryta sig in i huset eftersom hon var rädd för att det hade hänt nåt hemskt. Hon sa att hon tänkte bryta sig in själv, om inte polisen gjorde det. Stort gräl utbröt och det var nära att den unge polismannen grep henne, men just då kom ytterligare en polis till platsen, en äldre och klokare, och lugnade dem båda två. De gick runt och såg sig omkring. Till slut hittade de ett öppet fönster. Fler diskussioner, upprörda åsikter etcetera, etcetera. Det slutade med att polismännen tog sig in och hittade Ruth Blums kropp.”
”Var?”
”I hallen, precis innanför ytterdörren. Som om hon hade öppnat och sen … smack!”
”Och de är säkra på att det var en ishacka?”
”Det gick knappast att ta miste på det. Enligt Clegg satt den nämligen fortfarande kvar i henne.”
”Du tror inte att man skulle kunna släppa in mig i huset?”
”Sällan. Vid det här laget är det avspärrat med en kilometer plastband och våra vördade kollegor skulle bara betrakta dig som ett problem. Deras enda uppgift just nu är att se till så att brottsplatsen förblir orörd, tills teknikerna är färdiga och BCI lämnar över hela klabbet till FBI. De kommer aldrig att riskera nåt för att låta en pensionerad gammal supersnut från stan se sig omkring.”
Gurney kände ett intensivt behov av att själv få se brottsplatsen. Att få den beskriven för sig var kanske värt ungefär tio procent jämfört med att själv vara på plats. Men han misstänkte att Hardwick hade rätt. Han kunde inte se några fördelar för någon vid BCI, och än mindre inom FBI, att blanda in honom. Och det fick honom att på nytt fundera på varför Hardwick verkade så tjänstvillig. Varenda gång han vidarebefordrade konfidentiell information utsatte han sig själv för en risk. Och han gjorde det ofta.
Var han en så renodlad sanningssökare att det sökandet var viktigare än omsorgen om hans egen karriär? Drevs han av ett slags besatthet att genera de höga och mäktiga? Eller var det risken i sig själv, den kittlande faran nära klippkanten, som attraherade honom med samma kraft som stötte bort förnuftigare män? Gurney hade ställt sig samma frågor förut. Återigen kom han fram till att alltihop förmodligen kunde besvaras jakande.
”Jaha, grabben …” Han ryckte till när Hardwicks röst återförde honom till verkligheten. ”Intrigen tätnar. Eller så blir det kanske bara ännu tydligare för dig. Vilket är det?”
”Jag vet inte, Jack. Lite av båda, kanske. Det beror på vad som händer nu. Men medan vi väntar på det … var det där allt som Clegg berättade för dig?”
”Nästan allt.” Hardwick tvekade. Hans fallenhet för dramatiska pauser irriterade Gurney oerhört, men det var ett uthärdligt pris för det som ofta följde. ”Minns du de där små plastdjuren som Herden lämnade efter sig vid bilskjutningarna?”
”Ja.” Faktum var att han hade tänkt på dem samma morgon och funderat på vad de kunde betyda.
”Jo … de hittade ett litet plastdjur på mordplatsen – prydligt balanserande på Ruth Blums mun.”
”På munnen?”
”Ja, på munnen.”
”Vad var det för djur?”
”Clegg trodde att det var ett lejon.”
”Var inte det första djuret av de sex man hittade för tio år sen ett lejon?”
”Bra minne, Sherlock. Och hur stor är risken att vi kommer att hitta fem till?”
På den frågan hade Gurney inget svar.
Så snart han hade avslutat samtalet med Hardwick ringde han till Kim. Han undrade om hon fortfarande var kvar hemma hos Kyle, om de delade säng, undrade vad de hade för planer för dagen, undrade om de visste …
Samtalet kopplades vidare till röstbrevlådan. Han lämnade ett kort meddelande. ”Hej. Jag vet inte om de har sagt nåt på nyheterna än, men Ruth Blum är död. Hon mördades i sin bostad i Aurora igår kväll. Det är möjligt att Herden är tillbaka, eller nån som vill att vi ska tro det. Ring mig så fort som möjligt.”
Han provade med Kyles telefon, kopplades till röstbrevlådan och lämnade samma meddelande där.
Han stod i arbetsrummet och stirrade ut genom norrfönstret upp mot den våta, grå sluttningen. Det hade slutat regna men droppade fortfarande från taksprånget. Den nya informationen från Hardwick störde mer än bidrog till att klarna tankarna. Det var så förbaskat många detaljer. Det var omöjligt att urskilja ett tydligt spår genom labyrinten.
För att kunna ta ett steg framåt måste han först veta åt vilket håll framåt var. Han fick en obehaglig känsla av att tiden höll på att rinna ut, att slutfasen närmade sig snabbt utan att han ens förstod vad det skulle innebära.
Han måste göra något.
Eftersom han inte kom på något bättre gick han ut, satte sig i bilen och körde mot Aurora.
Två timmar senare svängde han in på den väg som gick längs Lake Cayuga och GPS:en meddelade att han bara var drygt fyra kilometer från Ruth Blums adress. Sjön och husen längs vattnet skymtade mellan de nakna träden till vänster. På höger sida, skilda från vägen av ett djupt grästäckt dräneringsdike, låg idylliska ängar och dungar som sluttade svagt upp mot en hög horisont kantad av åkrar där man odlade spannmål. Bland de välskötta äldre bostadshusen på sluttningen låg ett par mindre industrifastigheter. Där fanns en bensinstation, en veterinärklinik och en karossverkstad med ett antal mer eller mindre färdigrenoverade bilar på parkeringen utanför.
Inte långt från verkstaden körde Gurney genom en lång kurva och såg framför sig till vänster de första tecknen på att han närmade sig en större brottsplats: ett flertal fordon från både lokal-och statspolisen. Dessutom såg han fyra skåpbilar – två som hade paraboler på taken kom antagligen från lokala mediebolag, en med statspolisens emblem som Gurney antog var brottsplatsteknikernas och en omärkt som antagligen tillhörde brottsplatsfotografen. Han såg ingen bil från bårhuset och det betydde sannolikt att rättsläkaren var färdig med undersökningen på platsen och att kroppen hade körts iväg.
När Gurney närmade sig räknade han till sex uniformerade poliser med diverse olika emblem, en kvinna och en man i den prydliga klädsel som kriminalpoliser ofta föredrar, en tekniker iförd latexhandskar och den vita overall som yrket föreskrev och en elegant klädd kvinna som såg ut att komma från en tevekanal, åtföljd av två fotografer med hästsvans.
En uniformerad polis stod mitt på vägen och vinkade aggressivt förbi alla fordon som körde för sakta. När Gurney var i jämnhöjd med polismannen och Blums hus såg han att avspärrningsbanden dragits runt hela fastigheten från sjökanten och upp till vägen. Han trevade i handskfacket och tog fram en tunn plånbok i skinn, fällde upp den, visade New York-polisens gyllene sköld som i hans fall var kompletterad med det lilla ordet ”Pensionerad” i underkant.
Innan polismannen hann undersöka legitimationen närmare kastade Gurney tillbaka den i handskfacket och frågade om kommissarie Jack Hardwick var på plats.
Polismannen hade hatten neddragen i pannan och ögonen låg i skugga. ”Hardwick på BCI?”
”Just det.”
”Borde han vara här?”
Gurney suckade trött. ”Jag arbetar med en utredning som kan ha ett samband med Ruth Blum. Och det vet Hardwick.”
Polismannen såg ut att ha svårt med att tolka svaret. ”Vad heter ni?”
”Dave Gurney.”
Mannen granskade honom med en kombination av yrkesmässig ytlig artighet och den instinktiva misstro som de flesta poliser känner inför främlingar. ”Stanna där borta.” Han pekade på en plats vid vägkanten, mellan teknikernas bil och en av tevebussarna. ”Sitt kvar i bilen.” Han vände sig beslutsamt om och gick fram mot tre personer som såg ut att vara inblandade i en intensiv diskussion bredvid uppfarten. Den han vände sig till var en kraftigt byggd kvinna i kortklippt brunt hår. Hon var klädd i marinblå kavaj och matchande byxor. Den gråhårige mannen till höger om henne bar vit overall. Den yngre mannen till vänster hade mörk kostym, vit skjorta och mörk slips – standardklädsel bland kriminalpoliser, begravningsentreprenörer och mormoner. De kraftiga axlarna, den muskulösa halsen och den korta snaggen avslöjade vilken av kategorierna han tillhörde.
Medan den uniformerade polisen pratade med dem vred de på huvudet alla tre och tittade på Gurney. Den unge mannen började le och sa något till kvinnan medan han gestikulerade åt Gurneys håll.
Flinet väckte ett avlägset minne.
”Kommissarien!” ropade kvinnan och lyfte högerhanden för att fånga hans uppmärksamhet. ”Kommissarie Gurney?”
Han klev ur bilen. Och samtidigt som han gjorde det hördes det dova, pulserande ljudet från en helikopter ovanför. Han tittade upp och genom trädkronorna fick han en glimt av den sakta framglidande luftfarkosten. De stora vita bokstäver som bildade ordet RAM på undersidan fick honom att göra en ofrivillig grimas.
”Kommissarie Bullard vill prata med er.” Polismannen hade återvänt till Gurney och lyfte plastbandet så att han kunde gå in på det avspärrade området. Tonfallet avslöjade att han gjorde det för att det verkade lämpligt snarare än av artighet.
Gurney hukade sig under bandet. Och när han gjorde det kunde han inte undgå att se att grus och lera hade fastnat i en lång spricka som skilde den asfalterade uppfarten från vägbeläggningen. När han stannade till för att ta en närmare titt släppte polismannen ner plastbandet över honom och gick tillbaka för att fortsätta med trafikdirigeringen.
När Gurney rätade på sig såg han att den vagt bekante unge mannen i den mörka kostymen var på väg fram mot honom.
”Ni minns säkert inte mig, sir. Men jag heter Andrew Clegg. Vi träffades när ni arbetade med utredningen …”
Gurney avbröt honom vänligt. ”Visst minns jag dig, Andy. Det ser ut som om du har blivit befordrad.”
Ett nytt brett leende. Det förvandlade honom till en tonåring. ”Förra månaden. Jag har äntligen kommit in vid BCI. Ni var en av mina förebilder.” Medan han pratade ledde han Gurney fram till den kraftigt byggda kvinnan som diskuterade med teknikern i den vita overallen som var på väg att gå därifrån.
”Om ni vill ta med er mattan så går det också bra. Det bestämmer ni själva.” Hon vände sig mot Gurney. Ansiktsuttrycket var vaket och affärsmässigt på ett trevligt sätt. ”Andy berättade just att du och Jack Hardwick jobbade tillsammans med Piggert. Stämmer det?”
”Det gör det.”
”Grattis. Det var en rejäl fjäder i hatten för er.”
”Tack.”
”Hans fall med Djävulstomten var ännu större”, sa Clegg.
”Djävuls…?” Nu var det hennes tur att se ut som om det ringde en liten klocka någonstans i bakhuvudet. ”Var det galningen som styckade folk och skickade bitarna till lokalpolisen?”
”I presentpapper. Som julklappar!” sa Clegg glatt med en förtjusning som verkade större än den fasa han kanske borde ha känt.
Hon stirrade häpen på Gurney. ”Och du …?”
”Jag råkade bara vara på rätt plats vid rätt tidpunkt.”
”Det är ju fantastiskt.” Hon sträckte fram handen. ”Jag heter Bullard, kommissarie. Och du behöver uppenbarligen ingen ytterligare presentation. Vad ger oss nöjet att få träffa dig?”
”Situationen med Ruth Blum.”
”Vad menar du?”
”Såg du programmet på RAM med henne igår?”
”Jag känner till det. Varför frågar du?”
”Det kanske kan bidra till att förstå vad som hände här.”
”Hur då?”
”Programmet var det första i en serie som handlar om följderna av sex mord som Den gode herden gjorde sig skyldig till år 2000. Det som hände här är säkert hans sjunde mord. Och det kan bli fler.”
Hur hjärtlig hon än hade verkat alldeles nyss så såg hon med ens betydligt allvarligare ut och betraktade honom med en viss kyla. ”Vad är det egentligen du gör här?”
Han tänkte först att han måste välja sina ord med omsorg – men sedan kastade han all försiktighet över bord. ”Jag är här därför att jag misstänker att FBI har missuppfattat fallet från första dan och det som hände här kan bevisa det.”
Det var svårt att tolka hennes ansiktsuttryck. ”Har du sagt det till dem?”
Han log hastigt. ”Det föll inte i särskilt god jord.”
Hon skakade på huvudet. ”Jag förstår inte vad det är du egentligen säger. Jag vet inte på vems vägnar du agerar eller vilken ställning du har.” Hon sneglade på Clegg som såg besvärad ut och flyttade kroppsvikten från den ena foten till den andra. ”Andy berättade att du har slutat vid polisen. Vi befinner oss i det avgörande tidiga skedet i en mordutredning. Om du inte kan förklara varför du är här så måste du lämna platsen. Jag hoppas att jag har uttryckt mig klart och att du inte tycker att jag är oförskämd.”
”Jag förstår precis.” Han tog ett djupt andetag. ”Jag hyrdes in som konsult av den kvinna som intervjuade Ruth Blum och jag har tittat närmare på fallet med Herden. Jag har dragit slutsatsen att det är nåt som är rejält galet med den etablerade uppfattningen. Jag hoppas att utredningen av det här mordet inte ska hamna lika snett som de första sex. Men tyvärr så verkar ni redan ha problem.”
”Ursäkta?”
”Han parkerade inte på uppfarten.”
”Vad pratar du om?”
”Mannen som mördade Ruth Blum parkerade inte här på uppfarten. Om ni tror det så kommer ni aldrig att förstå vad som hände.”
Hon tittade på Clegg igen, kanske för att försöka upptäcka om han visste mer om den här oväntade utmaningen än vad hon själv gjorde. Men han såg bara överraskad och förvirrad ut. Hon vände sig mot Gurney igen och tittade sedan på klockan. ”Kom in. Du får fem minuter på dig att förklara så att jag begriper. Du stannar här så länge, Andy, och håller ett öga på tevegamarna. De får inte sätta så mycket som en fot på vår sida av avspärrningen.”
”Ja, ma’am.”
Hon gick före Gurney nedför en sluttande gräsmatta vid sidan av huset och uppför trappan till trädäcket på baksidan – som han kände igen eftersom det var där som Kim hade gjort sin utomhusintervju med Ruth Blum. Han följde henne in genom en bakdörr som ledde till ett stort kök med matplats. En fotograf satt vid ett bord i en frukosthörna och laddade ner bilder från en digital systemkamera till en laptop.
Hon såg sig om i köket, men det erbjöd egentligen ingen avskildhet. ”Ursäkta, Chuck, men kan du ge oss ett par minuter ensamma här?”
”Inga problem, kommissarien. Det här kan jag göra färdigt i skåpbilen.” Han tog med sig utrustningen och ögonblicket därefter var han borta.
Kommissarien satte sig på en av stolarna bredvid det nu tomma bordet och gjorde en gest som betydde att Gurney skulle slå sig ner mitt emot henne. ”Okej”, sa hon lätt. ”Jag har redan haft en lång dag och den är inte över på långa vägar. Jag har inte råd att kasta bort tiden till ingen nytta. Jag skulle uppskatta en kort och koncis förklaring. Sätt igång.”
”Vad är det som får er att tro att han parkerade bilen på uppfarten?”
Hon knep ihop ögonen. ”Vad får dig att tro att jag tror det?”
”Som ni stod alla tre när jag kom, noga med att hålla er vid sidan av. Att alla undvek nedre delen av uppfarten, trots att era tekniker redan måste ha varit där. Därför gissar jag att ni vill behålla den orörd för att kunna göra en noggrannare mikroskopisk analys. Hur kommer det sig att ni är så säkra på att han lämnade bilen där?”
Hon betraktade honom en stund med ett cyniskt litet leende på läpparna. ”Du vet redan nåt, eller hur? Vem är det som har läckt?”
”Det är ingen mening med att fråga mig om det. Det är FBI:s sak i så fall. Revirpinkande är verkligen slöseri med tid.”
Hon fortsatte att granska honom, men inte lika länge den här gången innan det verkade som om hon kom fram till ett beslut. ”Offret skrev ett inlägg på Facebook igår kväll. Efter att ha kommenterat RAM:s program skrev hon att en bil svängde in på uppfarten när hon satt där vid datorn. Varför får jag en känsla av att du redan vet allt det här?”
Gurney ignorerade frågan. ”Vilken typ av bil?”
”Stor. Militärliknande. Hon sa inget om märket eller modellen.”
”Jeep? Land Rover? Hummer? Nåt sånt?”
Hon nickade.
”Teorin är alltså att han parkerade på uppfarten, gick fram till ytterdörren, knackade på … och sen vad? Att han dödade henne där i dörröppningen? Att hon släppte in honom? Kände honom? Att hon inte kände honom?”
”Vänta lite nu. Du frågade varför vi tror att mördaren – eller nån som råkade komma på besök ungefär samtidigt som hon blev dödad – ställde sin bil på uppfarten. Och jag svarade. Vi tror det därför att offret själv berättade det. Det är offrets ögonvittnesrapport, postad på hennes Facebooksida, innan hon mördades.” Kommissarie Bullards triumferande ansiktsuttryck blandades med något som kunde tolkas som oro. ”Så nu är du skyldig mig en kort, tydlig förklaring till varför du tror att Ruth Blum skulle skriva nåt sånt om det inte var sant.”
”Det gjorde hon inte.”
”Ursäkta?”
”Det gick inte till så. Scenariot du målar upp är helt enkelt orimligt. För det första, innan vi kommer in på de logiska svårigheterna, så har ni problem med de fysiska bevisen längst ner på uppfarten.”
”Vilka fysiska bevis?”
”Marken är ganska torr. När regnade det senast?” Han visste när det hade regnat i Walnut Crossing, men väderförhållandena runt Finger Lakes varierade ofta.
Hon funderade en stund. ”Det regnade igår morse. Och slutade vid middagstid. Varför frågar du det?”
”Sprickan i asfalten närmast vägen är fylld med jord, kanske en halv decimeter bred. Vem som än kör upp till huset måste korsa den, om man inte åker genom skogen och sneddar in över gräsmattan. Men jorden i den där sprickan har inga märken och alltså har inget fordon passerat, åtminstone inte efter det senaste regnet.”
”En så smal remsa behöver inte nödvändigtvis uppvisa spår som …”
”Kanske inte, men det ger en fingervisning. Dessutom har vi den psykologiska faktorn. Om Herden är tillbaka, om det här är hans sjunde offer, så måste det vi redan vet om honom gälla här också.”
”Som till exempel?”
”Vi vet att han är extremt försiktigt, extremt riskmedveten. Och den här korta uppfarten är alldeles för öppen. Ett fordon som står där ute – särskilt en bil som är så stor som en Hummer – skulle ha bakre kofångaren nästan ute i körbanan. Alldeles för lätt att se, alldeles för lätt att upptäcka och minnas. En polis som råkar rulla förbi och ser en så pass ovanlig bil kan mycket väl bli intresserad och stanna för att kolla registreringsnumret.”
Bullard rynkade pannan. ”Men faktum är att Ruth Blum är död och om mördaren kom i bil måste han ju parkera nånstans. Vad är det alltså du påstår? Var parkerade han? Vid vägkanten? Det skulle synas ännu bättre.”
”Jag skulle gissa på karossverkstan.”
”Gissa på vad?”
”En knapp kilometer härifrån, i riktning mot Ithaca, ligger en karossverkstad. Det står en del bilar och lastbilar på en liten stökig parkering utanför, fordon som antingen väntar på att bli reparerade eller på att bli hämtade. Det är det enda stället häromkring där man inte skulle reagera om man såg ett ovanligt fordon – man skulle antagligen inte ens lägga märke till det. Om jag tänkte döda nån i det här huset sent på kvällen skulle jag parkera där borta och sen promenera hit i det djupa diket vid sidan av vägen så att ingen skulle se mig från nån förbipasserande bil.”
Hon stirrade ner i bordsskivan som om hon försökte se de möjliga alternativen skrivna där med osynlig text. Hon gjorde en grimas. ”Teoretiskt sett så låter det ju vettigt. Problemet är att hon skrev på Facebook när bilen svängde in …”
”Du menar att det stod på Facebook.”
”Nu förstår jag inte …”
”Du antar att det var hon som skrev det.”
”Det var hennes Facebookkonto, hennes sida, hennes dator, hennes lösenord.”
”Kan mördaren inte ha tvingat henne att avslöja lösenordet innan han dödade henne, öppnat sidan och skrivit meddelandet själv?”
Bullard gjorde ett nytt försök att se något begripligt i bordsskivan. Hon skakade tvivlande på huvudet. ”Det är förstås möjligt. Men precis som din teori om karossverkstan så finns det inga bevis som stöder den.”
Gurney log åt den nya öppningen. ”När grabbarna i vita overaller har bekräftat att ingen har passerat över sprickan ute vid vägen kan du väl be dem att åka bort till verkstan? Det skulle vara intressant att veta om det finns några relativt färska däckspår där som inte matchar nån av de parkerade bilarna.”
”Men … varför skulle mördaren göra sig besvär med att lämna ett meddelande på Facebook?”
”För att slå blå dunster i ögonen på er. En oväntad sväng i labyrinten. Han är mycket bra på sånt.”
Det var något i hennes ansiktsuttryck som sa honom att hon var öppen för alla förslag.
”Hur mycket vet du om den ursprungliga utredningen?” frågade han.
”Inte så mycket som jag skulle behöva veta”, erkände hon. ”Nån från FBI-kontoret är på väg hit för att informera mig. Och apropå det så behöver jag din adress, mejl och telefonnummer så att jag kan nå dig dygnet runt. Är det okej?”
”Visst.”
”Du ska få min mejladress och mitt mobilnummer. Jag antar att du ger mig all ny relevant information som kan tänkas dyka upp?”
”Det gör jag gärna.”
”Okej. Nu har jag redan uppehållit dig alldeles för länge. Vi hörs senare.”
När Gurney lämnade huset cirklade RAM-helikoptern fortfarande runt under stort buller och den kraftiga rotorn vispade upp enstaka döda löv som hade legat kvar i trädtopparna och fick dem att virvla ner mot marken. Innan han var framme vid bilen gensköts han av den starkt sminkade journalisten med den fluffiga frisyren som störtade fram med mikrofonen i högsta hugg och en kameraman i släptåg. ”Jag heter Jill McCoy och kommer från Eye on the News i Syracuse!” skrek hon och uppvisade den upphetsade nyfikenhet som var så typisk för folk av hennes sort. ”Jag har just fått veta att ni är kriminalkommissarie Dave Gurney, mannen som New York Magazine kallade för Supersnuten. Dave, stämmer det att Den gode herden, den ökände massmördaren, har slagit till igen?”
”Ursäkta”, sa Gurney och trängde sig förbi henne.
Hon sträckte fram mikrofonen och skrek flera frågor i snabb följd mot hans rygg när han öppnade bildörren, hoppade in, stängde och startade motorn. ”Dog hon på grund av det hon sa i teve? Var det nåt hon sa där? Är det här fasansfulla mordet för stort för vår lokalpolis? Är det därför man har kallat in dig? På vilket sätt är du inblandad? Är det sant att du har problem med FBI? Vad handlar det problemet om, kommissarie Gurney?”
När han försiktigt svängde ut bilen på vägen var videokameran bara någon decimeter från sidorutan. Polismannen som dirigerade trafiken gjorde ingenting för att hjälpa honom. Faktum var att han verkade vara helt koncentrerad på att prata med en person som precis hade kommit till platsen. När Gurney körde iväg fick han en skymt av den nyanlände – kraftigt byggd, mörkhårig, allvarlig min. Det var precis tillräckligt för att Gurney skulle känna igen honom.
Det var Daker.