På väg ner genom tallskogen från Getz högt belägna fastighet körde Kim så pass fort och slarvigt att Gurney inte kunde koncentrera tankarna på RAM-direktören och hans förkastliga medieföretag.
När bilen för andra gången sladdade ut på den smala vägkanten erbjöd han sig att ta över ratten. Hon vägrade och sänkte inte heller farten.
”Jag kan knappt tro att det är sant”, sa hon och skakade på huvudet. ”Jag försökte skapa nåt bra. Nåt sant. Och se bara hur det blev! En gräslig soppa. Gud så dum jag är! Så korkat naiv!”
Gurney tittade på henne. Hennes konventionella blå kavaj, den strikta vita blusen, den enkla frisyren såg plötsligt ut att vara ett slags vuxenkostym buren av ett barn.
”Vad ska jag ta mig till?” Hon ställde frågan med så låg röst att han knappt uppfattade den. ”Tänk om Herden fortsätter att döda? Den där varningen – ’Låt den onde sova’ – den var avsedd för mig. Men jag struntade i den. Det betyder att varje nytt mord är mitt fel. Hur kan vi stoppa Getz från att fortsätta med det här?”
”Jag tror inte att vi kan stoppa Getz.”
”Gode Gud …”
”Men det kan finnas ett sätt att stoppa Herden.”
”Hur då?”
”Det är lite av ett långskott.”
”Vad som helst är bättre än ingenting.”
”Jag kan behöva din hjälp.”
Hon vände sig mot honom. ”Jag ställer upp på vad som helst. Säg bara vad jag ska göra. Det spelar ingen roll vad det är jag …”
Bilen gled snabbt ut mot vägräcket.
”Se upp!” skrek Gurney, ”håll ögonen på vägen när du kör!”
”Förlåt, ursäkta. Men jag ställer upp på vad som helst. Säg det bara.”
Han funderade på om det var klokt att prata med henne om det här medan hon körde. Men han hade helt enkelt inte tid att vänta. Tid var den resurs som höll på att ta slut allra snabbast. Han hoppades att den tvekan och den rädsla han kände inte skulle lysa igenom så starkt som den tydligen gjort när han pratade med Clinter. ”Planen bygger på två saker som jag tror om Herden. För det första att han utan vidare dödar vem som helst som utgör ett hot mot honom, så länge han tror att han kan göra det utan risk. För det andra att han betraktar mitt intresse för fallet som ett hot.”
”Och vad är det vi ska göra?”
”Vi ska utnyttja att din lägenhet är avlyssnad för att låta honom höra ett samtal – ett samtal som får honom att handla på ett sätt som kommer att innebära slutet för honom.”
”Du tror att det är Herden som har tjuvlyssnat på mig och inte Robby?”
”Det skulle kunna vara Robby. Men jag tror att det är Herden.”
Hon verkade inte helt övertygad, men nickade sedan som om hon accepterade tanken. ”Okej. Vad är det vi ska säga som han ska få lyssna på?”
”Jag vill att han ska veta att jag kommer att befinna mig på en mycket isolerad plats, i en mycket sårbar position. Jag vill att han ska tro att han får en unik möjlighet att göra sig av med både mig och Max Clinter – att han måste göra sig av med oss och att han aldrig kommer att få ett bättre tillfälle.”
”Vi ska alltså sitta i min lägenhet och du kommer att säga saker till mig som du hoppas att han ska höra?”
”Eller som han ska lyssna på senare. Jag gissar att han spelar in ljudet från utrustningen med en röstaktiverad anordning som han kanske kollar en eller två gånger per dag. Och det där med att ’säga saker’ måste göras på ett lite luddigare sätt än att jag bara säger det rent ut till dig. Vi måste ha en täckhistoria, ett slags känslomässig dynamik, ett skäl till att vi över huvud taget befinner oss i lägenheten, en viss spänning. Det vill säga en helt vanlig, sjaskig verklighet. Han måste få intryck av att han hör nåt som det inte är meningen att han ska höra.”
När de kom hem till Gurneys gård strax efter tre satt Kyle vid datorn i arbetsrummet omgiven av utskrifter och en BlackBerry, en iPhone och en iPad. Han hälsade på dem utan att titta upp från skärmen som var fylld av Exceldokument. ”Hallå där. Välkomna hem. Jag är strax färdig här och ska bara stänga ner.”
Madeleine syntes inte till och var antagligen kvar på kliniken. Medan Kim gick upp för att byta om till något vardagligare kontrollerade Gurney röstbrevlådan i den fasta telefonen. Inga meddelanden. Han gick till toaletten och sedan ut i köket. Han kom att tänka på att han inte hade hunnit med att äta frukost och öppnade kylskåpet.
Någon minut senare kom Kim tillbaka ner och då stod han fortfarande kvar framför kylskåpet, med dörren öppen, utan att egentligen se vad som fanns därinne. Tankarna var på annat håll – fullt upptagna med att försöka få grepp om delarna i det drama som han och Kim skulle spela upp samma kväll, den föreställning som så mycket berodde på.
När hon dök upp i köket iförd jeans och en löst sittande sweatshirt återfördes han till den aktuella verkligheten.
”Vill du ha nåt att äta?” frågade han.
”Nej, tack.”
Kyle kom in i rummet bakom henne. ”Jag antar att ni har hört det senaste?”
Kim stelnade till. ”Vad då senaste?”
”Ytterligare ett mord – hustrun till en av dem som du pratade med. Lila Sterne.”
”Åh, nej!” Kim grep tag i kanten på köksön.
”Sa man det på radion?” frågade Gurney.
”På internet. Google News.”
”Vad sa de? Några detaljer?”
”Bara att hon hade blivit ihjälhuggen med en ishacka nån gång i natt. ’Polisen är på plats, utredning pågår. Monstret är på fri fot.’ Stor dramatik, men inte så mycket fakta.”
”Fan också”, muttrade Gurney. Att höra om mordet en andra gång gjorde det värre på något sätt och förstärkte känslan av att hela situationen snabbt var på väg bortom all kontroll.
Kim såg helt förvirrad ut.
Han gick fram och tog henne i famn. Hon kramade Gurney med en styrka som förvånade honom. När hon släppte till sist tog hon ett djupt andetag och backade ett steg.
”Det är okej nu”, sa hon som svar på den outtalade frågan.
”Bra. Eftersom vi måste kunna uppträda normalt om en stund.”
”Jag vet.”
Kyle rynkade pannan. ”Uppträda normalt? För vad?”
Gurney berättade så lugnt och tydligt han kunde om själva idén och om att de måste förlita sig på avlyssningsutrustningen i Kims lägenhet. Han försökte framställa det som om det var en mer genomtänkt plan än det i själva verket var. Han undrade vem han egentligen försökte övertyga – Kyle eller sig själv.
”I kväll?” sa Kyle och gjorde stora ögon. ”Ni tänker göra det här i kväll?”
”Faktiskt”, sa Gurney och kände på nytt hur tidspressen påverkade honom, ”så måste vi nog åka till Syracuse så snart som möjligt.”
Kyle såg uppriktigt oroad ut. ”Är ni … förberedda på det här? Det låter faktiskt ganska stort. Har ni nån aning om vad det egentligen är ni ska säga, vad det är ni vill att Herden ska tjuvlyssna på?”
Gurney gjorde ett nytt försök att låta övertygande. ”Som jag ser det – och jag medger att vi måste improvisera en hel del – så kommer vi till Kims lägenhet för att fortsätta diskussionen om mötet med Rudy Getz i förmiddags. Kim säger att hon vill lägga ner teveserien. Jag argumenterar emot och menar att hon kanske inte ska ha så bråttom med det beslutet.”
”Men vänta nu”, sa Kyle. ”Varför skulle du säga det?”
”Eftersom jag vill att Herden ska betrakta mig som det främsta hotet, inte Kim. Jag vill få honom att tro att hon vill att de ska lägga ner serien och att jag kan komma att stå i vägen för det beslutet.”
”Är det alltihop? Hela planen?”
”Nej, det kommer mer. Jag har tänkt att jag ska få ett samtal, mitt i diskussionen om Föräldralösa efter mord. Ett samtal som jag låtsas kommer från Max Clinter. Och den som lyssnar på det jag säger då – och det är det enda som mikrofonerna uppfattar – kommer att få uppfattningen att Max har fått tag i information som avslöjar vem Herden är. Kanske nåt som passar ihop med det jag själv har upptäckt. Slutsatsen blir att Max och jag är ganska säkra på vem mördaren är och att vi ska träffas i hans stuga i morgon kväll för att jämföra våra anteckningar och planera nästa steg.”
Kyle sa inget på en lång stund. ”Så … tanken är att han ska göra vad? Åka ut till Clinters stuga för att … för att döda dig?”
”Om jag lyckas så kommer han att se det som ett relativt riskfritt sätt att eliminera ett stort hot.”
”Och ni …” Han tittade omväxlande på Gurney och Kim. ”Och ni ska hitta på vad ni ska säga efterhand som ni pratar?”
”Som det ser ut nu så är det enda sättet.” Gurney tittade upp mot klockan på väggen. ”Nu måste vi ge oss iväg.”
Kim såg förskräckt ut. ”Jag ska bara ta min väska.”
När Gurney hörde fotstegen på väg uppför trappan vände han sig mot Kyle. ”Det är en sak jag vill visa dig.” Han tog med sig Kyle in i hans och Madeleines sovrum och drog ut den understa byrålådan. ”Jag vet inte när jag kommer hem i kväll. Men om det skulle hända nåt oväntat – eller om det kommer oönskade besökare – så vill jag att du ska veta var den finns.”
Kyle tittade ner i den öppna lådan. Där låg ett kortpipigt hagelgevär i kaliber tolv och en kartong patroner.