De sa inget mer till varandra förrän de hade kört en bit längs väg I-88 och parkerat bilarna utanför ett hotell som tillhörde en av de stora kedjorna.
Klockan var nästan halv åtta och den grå dagen i slutet av mars hade övergått i kväll. Den starka belysningen hade tänts på parkeringen och skapat en atmosfär som inte kunde beskrivas som vare sig dag eller natt – kanske som dagsljuset skulle se ut på en planet vars sol var kallt blå och alla färger bleka och kyliga.
Kim hade flyttat över till passagerarsätet i Gurneys Outback för att diskutera ”föreställningen” och den effekt den kan ha haft på den tilltänkta åhöraren. Kim började med att ställa en konkret fråga. ”Tror du att Herden sväljer betet?”
”Ja, det tror jag faktiskt. Han kanske blir en smula misstänksam. Han är antagligen misstänksam mot allt. Men nåt måste han göra. Och för att kunna agera så måste han åka dit. I det scenario som vi har presenterat är passivitet mer riskabelt än att göra nåt. Det kommer han att inse. Han är nämligen en mycket logisk kille.”
”Du tycker alltså att vi gjorde det bra?”
”Det du gjorde var mer än bra. Det lät som om du var dig själv. Men nu ska du lyssna på mig. Tillbringa natten här på hotellet. Öppna inte dörren för nån. Inte under några som helst omständigheter. Om nån försöker övertala dig att öppna dörren ringer du omedelbart till hotellreceptionen. Okej? Ring mig i morgon bitti.”
”Kommer vi nånsin att känna oss trygga igen?”
Gurney log. ”Det tror jag. Jag hoppas att vi ska vara alldeles trygga, allihop, i övermorgon.”
Kim bet i underläppen. ”Vad ska du göra?”
Gurney lutade sig tillbaka och tittade ut mot det obehagliga ljus som lyste upp parkeringen. ”Min plan är att få Herden att komma fram och hänga sig själv. Men det får vänta till i morgon natt. Just nu tänker jag åka hem, gå och lägga mig och försöka ta igen den sömn jag inte har fått de senaste två dygnen.”
Kim nickade. ”Okej.” Hon satt tyst en stund. ”Jaha, då ska jag väl gå in och skaffa mig ett rum.” Hon tog med sig axelremsväskan, steg ur bilen och gick in på hotellet.
När Gurney hade sett Kim försvinna in till receptionen steg han ur bilen, gick runt till baksidan, lade sig på rygg och trevade med handen undertill. Utan större besvär fick han loss spårsändaren från stötdämparfästet. När han satt i framsätet igen öppnade han apparaten med en liten skruvmejsel och kopplade loss batteriet.
Från och med nu och fram till den slutliga konfrontationen ville han inte att någon skulle veta var han befann sig.